Thom i stället för Tony!

Vi lär återkomma i ärendet. Vi säger inte att vi ser ljuset, för det är inte såna tider, men vi har satt på mokabryggaren med besked och kommer alldeles strax att ta en dopp i böljan för det gjorde vi inte i morse för det var så jäla träligt på nåt vis. Men nu... typ back to the roots.

Genomtröskat

Jaha, regnet faller i sjok och vi som letar tecken i skyn tolkar det som att nya tider väntar. Hösten närmar sig alltså. Men vi har morgondoppat oss.

Och druckit kaffe.

Efter att ha ägnat gårdagen till att grundligt analysera Geflematchen som vi såg reprissändningen av på dumburken kan vi bara konstatera att det var ett lag på planen. Man kan tycka att det är fullkomligt obegripligt att Gefle är typ sexa i allsvenskan eftersom de inte kan spela fotboll, men så är det. De lyckades faktiskt få bolluslingen i mål och därmed vinna med ett noll.

Vänta nu, Gefle kanske kan spela fotboll?

Nej. Gefle vann matchen men kan inte spela fotboll.

Nu hjälper ju inte det Hammarby ett uns. Fast frågan är om vi vill att Bajen ska ligga sexa i tabellen tack vare att man inte kan spela fotboll.

Jo, om till exempel Gefle åker ut.

En annan fråga och ett tecken i skyn på att det stundar nya tider är förstås Foppas halvårsvis ständigt aktuella fot. Vi har ingen åsikt i frågan förutom att vi inte vill höra ett ord om saken förrän det hela är klart eller den möjligen trillat av.

För att inte tala om den där jeppen som ska ut i rymden för att, om vi förstått det hela rätt, spela schack. Dagens tredje fråga lyder alltså: Kan vi inte bara sluta att bry oss om saken?

Som vanligt har vi inga svar på nånting.

Inte ens på frågan om det verkligen räcker att ha en åsikt om Israel vilken som helst för att vara antisemit.

Jycken? Bra fråga. Den ska ut.

Hoppsan...

Anledningen stavas nervositet. Visst, vi har morgondoppat oss i en allt snedare sol, och jycken tog matten på promenad och ungarna kom i väg. Och mokabyggaren har gått het. Och vi borde göra saker. Så vi borde alltså inte göra om layouten på vår jämmerdalsblogg för vad spelar det för roll. Men vi har bara en sak i huvudet (nåja, vi tänker som vanligt på en annan sak ungefär var tredje sekund): nämligen mantrat "Glöm aldrig Gefle" eftersom det står på spel på Strömvallen i kväll.

Egentligen borde Bajen bara köra över Gefle. Liksom en gång för alla. Visst?

PS. Barça ser bra ut även med Zlatan, om nu någon undrade.

Don’t play that song for me

Helt absurt? Eller bara som det är?

I morse var det pang på rödbetan. Alla kidsen skulle i väg till höger och vänster för första gången på riktigt, utom äldste drasuten som tågluffar och befinner sig i riktning Paris för vidare transport London, om man får tro diverse rapporter, men inte bangade en annan för det. Nollsexfemton höll vi andan och dök i, och sen gällde det att få i sig en balja kaffe med dunder och brak.

Lustigt nog nynnade vi redan på väg uppför badstegen och hela vägen till kaffemaskinen på refrängen ”för hon har blommor i sitt hår”, vilket vi tog som intäkt för att vi trots allt inte var riktigt vakna än. Vi tyckte att det var så enormt lustigt att vi var tvungna att skriva en rad om det på denna plats.

Annars har vi skrapat husvägg, till tonerna av en Winnerbäck Greatest-cd som vi hittat på. Någon har förresten införskaffat två nya skrapor för dom som ”försvann” häromdagen, så vi kommer inte alltid undan.

Jycken? Har under dagens lopp haft fyra olika strumpor i käften som vi lagt på hög och som vi tolkar som ett försök att rubba våra cirklar som någon annan bestämt gäller.

Zlatan? Tja, i går vi glodde vi på burken på Barças generalmönstring mot Manchester City som inte fick någon människa att gråta av lycka. Vi är fast övertygade om att Barcelonas startelva förra säsongen var den historiskt sett bästa startelvan genom alla tider i alla världar hittills och till och med någonsin. Men även en sådan startelva kan ju behöva nytt blod. Kanske.

Om Zlatan eller Henry är ”sämst” i årets elva? Hugget som stucket.

Bajen? Det är som det är.

Hög tid att använda huvudet

Morgondoppshysterin fortsätter och vi kör stenhårt med dyka i. Jycken, däremot, glömdes bort i villervallan, fast man kan ju tycka att nån annan kunde erinra sig att vi varit med jycke i fyra och ett halvt år. Kaffet? Lär vara bra mot demens, för det kom vi i alla fall ihåg.

Vi har skrapat en del husvägg, vilket måste vara ett slags guds straff för något, dock oklart vad.

Det finns ju en del att välja på.

I dag har vi dock valt att göra annat, emellanåt oklart vad.

Vi var naturligtvis på plats när Ellos drabbade Söderstadion, fattas bara, men yngste sonen behövde snabbslukad energi så vi fick klämma i oss en hamburgare på vägen och var fortfarande utanför världens elfte bästa fotbollsarena när det gäller publiktryck och stämning när Kentas sång dånade där inne, så följaktligen missade vi tokbanderollen som några tokar vecklade ut på norra stå om krigsförbrytaren Jackie Arklöv och som vi läst om i pressen och på hemsidor och inte fattat nånting av. Eller har vi förstått det rätt att det var menat som ett skämt? Att det finns en och annan riktig dåre runt Söderstadions sköna matta har vi lärt under årens lopp men inte riktigt att alla skruvar lossnat.

Hur som helst och subjektivt sett stod Bajen upp därute på planen – och objektivt sett borde de grönvita heroerna varit i pole position i paus, fast någonting sade oss att ett resultat aldrig ljuger, särskilt som en så kallad solnatattare och en bollartist tillika förbundskaptensfavorit (just det, Lagerbäck var på plats) stod för två klassmål som fick Rami att se ut som en flaxande stenstod. I andra halvlek var det inte mycket snack om saken eftersom Bajen trycktes ner i banan och vårdade bollen ungefär en sekund åt gången, men hoppet levde tills domaren som tydligen alltid ska straffa Bajen mot ellos (yepp, det var samma lirare som blåste straff i första omgången i våras…) trädde in i handlingarna.

En annan sak som vi redan tidigare visste men som tydligt accentuerades när bytet väl kom var att Nathan inte ska ha bollen på fötterna – men på huvudet! Det blev ju en och annan luftpastej när han kom in, men vad spelade det för roll: han vann ju varenda duell där uppe.

Vi tycker dock att Bajen var värt en poäng – trots massiv ellosdominans i andra innan domaren blandade sig i och Rafael strax därefter reducerade och Bajen plötsligt höll i taktpinnen och Söderstadion gjorde skäl för sin rankningsplats bland världens alla arenor.

Nathans skalle var naturligtvis på plats när Rafael spräckte sin nolla och snyggt rullade in Bajens tvåa bakom Covic, som nu vet hur det känns att bli kallad bland annat ”Lee Baxter”. (Fast vi gav honom faktiskt en väl avvägd avmätt applåd när han tog plats i buren inför andra halvlek.)

Vi tror fortsättningsvis på Rafael. Vi tycker oss ha sett potentialen och vi tror dessutom på att han kan bli nåt och att han kommit på att man inte måste sätta bollen i krysset för att det ska räknas som mål. Och vi tror därmed på Sebastian som spets på mittfältet.

För övriga lag i länet konstaterar vi att ett ligger där det bör och ett inte. BP har vi faktiskt ingen riktig koll på, förutom att de borde ligga någonstans där nere ett gäng placeringar nedanför Bajen.

Och det gör dom ju nu inte.

Och nu flåsar dessutom makrillarna Bajen i nacken…

Vi har för övrigt fått tillökning i familjen. Vi ska återkomma i saken när allt satt sig. För i morgon drar alla som får och måste åstad till respektive plugg.

Nu ska vi göra annat, oklart vad.

Här kommer en gammal favorit i dessa ångesttider:

I used to cry but now I hold my head up high

Excuse me, do you know how to kill a fish?

Vi har gått ut på kaféets brygga för att glo på vattnet när en ung glad japan med metspö i handen tilltalar oss. Hans lika unga syster, fästmö, fru, älskarinna eller studiekamrat, sånt är svårt att veta, har också ett metspö i handen, biter sig i läppen och studerar oroligt det guppande flötet. Well, säger jag och ler tillbaka, man får knäcka nacken på den, som jag illustrerar med en knäcka nacken-rörelse med händerna, eller också får man använda en kniv. Jag drar med fingrarna längs min egen hals för tydlighets skull. Den glada japanen lägger ifrån sig metspöt och tar upp en konsumkasse som är fastknuten i bryggan. Där finns en 30 centimeters abborre som sprattlar för livet. Nice, säger jag. Japanen fiskar upp fisken, håller fram den mot mig med glada nickningar och jag glor in i munnen på den gapande fisken. Well, säger jag, tar ett steg tillbaka och skakar på huvudet, har man fångat en fisk får man också döda den. That’s the law. Japanen ler vänligt men besviket, lägger tillbaka fisken i kassen, knyter fast den i bryggan och återgår till metandet. Jag och jycken går vidare.

På udden har någon dåre klottrat på berget. Jag kan inte låta bli att fantisera om att jag slår in pannbenet på skithögen. För att inte tala om alla jävlar som lämnar skiten efter sig. Precis som om dom vore hemma, tänker jag.

Men snart är det höst.

Förlustmatchen mot Helsingborg var möjligen ett steg bakåt men ett fall framåt. Det gick inte att klaga på inställningen, och med lite bättre skärpa och precision, vilket Henkeborg besatt utan den gamle, hade Bajen vunnit eller i värsta fall kryssat, och vi bjöd trots allt de grönvita heroerna på en varm applåd efteråt och begrundade på vägen över Skanstullsbron Freddys stolpträff i 94:e. Derbyt mot jurgårn, som vi genomled i tv-soffan under ibland idogt svärjande, fick vi därför för oss handlade om gudomlig rättvisa när vi till slut konstaterade att ett självmål som för en gångs skull hamnade i rätt mål avgjorde. Första halvlek var en miserabel holmgång, där motståndarna inte lyckades knäcka nollan enbart för att de i grunden är så mycket sämre. I andra halvlek var det inte så mycket att snacka om, även om man vet att en av alla miljoner pastejer från mittlinjen mot straffområdet kan dimpa fel och att tiden ibland känns som om den står still. Fotboll är, för den fåkunnige, ett av de få tillfällen då tiden faktiskt kan stå still och få den nagelbitande fanatikern att förstå vad Einstein en gång i tiden menade. Tiden kan i och för sig också passa på att rusa fram och få klockan att följa med på tåget, vilket den gjort alltför ofta på senare tid på Söderstadion.

Hur som helst, vi fick andas ut tillsammans med yngste sonen, med Bajentröja, snygg halsduk och Hammarbytrollet i näven, och vi tyckte nog att Rafael höll måttet och att Haris gjorde skäl för lönen, trots att han i alla fall i första halvlek alltför ofta blev ensam i kampen om andrabollarna som damp ner lite här och var och någon nickspecialist är han ju inte. Trebarnsfarsan Rami gjorde vad han skulle med bravur: nämligen hålla nollan. Nathan har sin skalle att tacka för det mesta, har vi sedan länge insett, och han bör nog lära sig att så fort bollen är på marken klippa till direkt i stället för att ta emot, lägga till rätta, lägga fram bollen, lägga till rätta och sedan försöka skjuta.

Vad man än vill säga om Tony Gustavsson men när han inför matchstart hinner säga att matchen på läktaren har vi redan vunnit, nu gäller det att vinna den på planen också, så får han vårt fulla stöd. Vi hann inte avnjuta tifot till fullo, men det såg onekligen snyggt ut det som bildproducenten inte lyckades undvika. Att det lät mest och bäst det visste vi redan.

Vi borde för övrigt skrapa husvägg, men vi väljer att suga lite till på derbykaramellen.

Att vi inte skriver våra läsare på näsan om alla morgondopp beror på att de går som en dans. Men vi har också numera för vana att hoppa i under månens gång över vattenspegeln. 00.30 är en fantastisk tid att bada och en lyx som är få förunnat. Dessutom står tiden stilla den där tiondelen innan vi klyver vattenytan. Och tiondelen efter.

Och snart är det höst.

Men innan dess ska vi ta oss samman.

Mokabryggaren kallar.

Light has to shine, I said shine light

Vilken dag. Morgondoppet gick för all del okej, och den där eländiga husväggen som vi borde ha börjat skrapa för drygt tre månader sen var faktiskt, hör och häpna, på tapeten eftersom vi tänkte passa på att samtidigt bättra på brännan eftersom det var sånt väder, men innan dess gick vi förbi vårt favvofik med, enligt gästboken, ”världens godaste bullar” och, enligt ”grabbarna från Odenplan” i samma gästbok, ”sjukt snygga servitriser”, vilket vi är böjda att hålla med om, och innan vi visste ordet av fick hjälpa till att plocka disk. I sju timmar. Lugn, FRA:s och Skatteverkets internetpejlare, vi skrev faktiskt upp oss i namnliggaren, som man numera måste ha utifall man får oväntat kafébesök.

Det var den dagen, som vi sköljde av oss med hjälp av ett snyggt dyk i böljan.

Så nu sitter vi här i den bortflyende solen och klämmer en, okej två, Åbro Sigill som vi tydligen glömt bort sen midsommar, upptäckte vi till vår ofantliga glädje. Jycken? Har vi skickat till grannens tomt för att lätta på trycket.

I går började vi som värsta kändisen helt plötsligt namedroppa offentliga personer. För den som tror att vi gjorde det för att få fler träffar med hjälp av Google vill vi bara tala om att om vi var intresserade av det skulle vi aldrig ha valt ”Göran Skytte” utan hellre ”världens största bröst”, för det har vi gjort förut och det gick bra. Men i dag fortsätter vi droppa namn. Nämligen en skön skådis med hjärtat på rätt ställe. För en gångs skull läste vi Aftonbladets rosa sidor, som nån vaniljbullsnarkoman lämnat kvar under bullfatet, med ett slags välbehag när vi såg bilden på Alexander Skarsgård och Zlatan i LA framför den blågula fanan med ”Hammarby” snyggt skrivet i det gula korset. Att Skarsgård junior lugnade ett konfunderat Barçagäng med att Bajen inte kommer att vara ett hot inom överskådlig framtid har vi överseende med. Det kan ju till och med vara så att det stämmer. Zlatan såg hur som helst glad ut, och Alexander såg cool ut.

I morgon är det alltså Söderstadion som gäller. Bägge brassarna och nye Vlado är med i 18-mannatruppen, som förstås ska bantas till 16 gubbar, men som det har sett ut ser vi gärna att de är med på tåget om så på bänken. Om vi förstått det hela rätt kan i värsta fall Bajen hamna på nedflyttningsplats och i så fall Helsingborg gå upp i serietopp. Men så illa kan det väl ändå inte gå?

Aprapå att plocka disk, och möjligen påverkad av Skarsgårds Bajenaktion i LA och ett vanvettigt hopp om att det kommer att gå bra, kom vi plötsligt på oss med att gå omkring med ett leende på läpparna bland häpna kafégäster och ”sjukt snygga servitriser” nynnande på en gammal slagdänga från ingenstans. Jakten på ett youtubeoriginal gick åt pipsvängen eftersom de tydligen av upphovs- eller andra löjliga skäl är förbjudna att glo på och lyssna till i jämmerdalens märkliga webbvärld, så ni får hålla till godo med nån jeppe som tydligen också helt plötsligt fick den här Cat Stevens-dängan på hjärnan, ni vet den där skäggiga liraren till poplåtssnickare med ögon som en katt och som behöll skägget och bytte religion och namn till typ Jösse. Risken finns förstås att jeppen som nu tar ton nu måste pröjsa en slant för sitt tilltag till nån oförvitlig upphovsrättsdödgrävare.

Med väggen bakom oss

På väg hem från Henkeborg mötte vi äldste sonen vid Linköping C på väg med ett annat tåg destination Berlin och vidare utflykter i den europeiska häxkitteln under en månad, och vi vinkade febrilt i ett av SJ:s nedskitade fönster med mobilen i hand, och alldeles nyssens kom vi hem från Nynäshamn där vi lassat av övriga familjen som ska leka medeltid på Gotland i sex dar med två ton packning. Och för typ fem minuter sedan klöv vi solokvist den solfyllda spegelblanka kvällsljumna vattenytan på hemmaplan au naturel och det sista vi såg innan vi plumsade i och störde ron var vår spegelbild. Det sista vi gjorde var att dra in magen.

Sämre kan man ha det än att sitta med rufsigt hår på en gisten träbänk och höra mokabryggaren mullra med en, okej två, staropramen på kylning. Särskilt när man har den där eländiga väggen som man borde ha börjat skrapa för tre månader sen bakom ryggen. Jycken tycks vara på samma våglängd. Löpsk är hon också.

Vi fick en befängd tanke att på vinst och förlust kasta oss ut i Fjollträsknatten, det är ju sommarlördag gubevars, men sen kom vi på att just denna dag är det hart omöjligt att veta vem som man eventuellt kommer att stöta på och eventuellt kommer att stöta på oss. Skenet kan, som bekant, bedra.

Nästa år kan det, jag säger kan det, stå i Hammarbys grundläggande värderingar att klubben ska vara inte bara partipolitiskt utan även sexuellt obunden.

Att heteronormen är årets tema på Pride tycker vi är en intressant tanke. Alla är liksom med på tåget vare sig man vill eller inte, om vi förstått det hela rätt.

En annan intressant tanke är den som Göran Skytte förfäktar i dagens Svenskan. Nämligen att Pride börjar likna avgrundsvänstern när det begav sig. Att vi tycker den är intressant beror på att vi tycker att Göran Skytte, som enligt egen uppgift tillbringat veckan i talarstolen på Livets ords Europakonferens i Uppsala, fortfarande tillhör avgrundsvänstern.

Kaffet är urdrucket. Men den där första staropramen bör hålla runt nio och en halv grad nu.