I used to cry but now I hold my head up high

Excuse me, do you know how to kill a fish?

Vi har gått ut på kaféets brygga för att glo på vattnet när en ung glad japan med metspö i handen tilltalar oss. Hans lika unga syster, fästmö, fru, älskarinna eller studiekamrat, sånt är svårt att veta, har också ett metspö i handen, biter sig i läppen och studerar oroligt det guppande flötet. Well, säger jag och ler tillbaka, man får knäcka nacken på den, som jag illustrerar med en knäcka nacken-rörelse med händerna, eller också får man använda en kniv. Jag drar med fingrarna längs min egen hals för tydlighets skull. Den glada japanen lägger ifrån sig metspöt och tar upp en konsumkasse som är fastknuten i bryggan. Där finns en 30 centimeters abborre som sprattlar för livet. Nice, säger jag. Japanen fiskar upp fisken, håller fram den mot mig med glada nickningar och jag glor in i munnen på den gapande fisken. Well, säger jag, tar ett steg tillbaka och skakar på huvudet, har man fångat en fisk får man också döda den. That’s the law. Japanen ler vänligt men besviket, lägger tillbaka fisken i kassen, knyter fast den i bryggan och återgår till metandet. Jag och jycken går vidare.

På udden har någon dåre klottrat på berget. Jag kan inte låta bli att fantisera om att jag slår in pannbenet på skithögen. För att inte tala om alla jävlar som lämnar skiten efter sig. Precis som om dom vore hemma, tänker jag.

Men snart är det höst.

Förlustmatchen mot Helsingborg var möjligen ett steg bakåt men ett fall framåt. Det gick inte att klaga på inställningen, och med lite bättre skärpa och precision, vilket Henkeborg besatt utan den gamle, hade Bajen vunnit eller i värsta fall kryssat, och vi bjöd trots allt de grönvita heroerna på en varm applåd efteråt och begrundade på vägen över Skanstullsbron Freddys stolpträff i 94:e. Derbyt mot jurgårn, som vi genomled i tv-soffan under ibland idogt svärjande, fick vi därför för oss handlade om gudomlig rättvisa när vi till slut konstaterade att ett självmål som för en gångs skull hamnade i rätt mål avgjorde. Första halvlek var en miserabel holmgång, där motståndarna inte lyckades knäcka nollan enbart för att de i grunden är så mycket sämre. I andra halvlek var det inte så mycket att snacka om, även om man vet att en av alla miljoner pastejer från mittlinjen mot straffområdet kan dimpa fel och att tiden ibland känns som om den står still. Fotboll är, för den fåkunnige, ett av de få tillfällen då tiden faktiskt kan stå still och få den nagelbitande fanatikern att förstå vad Einstein en gång i tiden menade. Tiden kan i och för sig också passa på att rusa fram och få klockan att följa med på tåget, vilket den gjort alltför ofta på senare tid på Söderstadion.

Hur som helst, vi fick andas ut tillsammans med yngste sonen, med Bajentröja, snygg halsduk och Hammarbytrollet i näven, och vi tyckte nog att Rafael höll måttet och att Haris gjorde skäl för lönen, trots att han i alla fall i första halvlek alltför ofta blev ensam i kampen om andrabollarna som damp ner lite här och var och någon nickspecialist är han ju inte. Trebarnsfarsan Rami gjorde vad han skulle med bravur: nämligen hålla nollan. Nathan har sin skalle att tacka för det mesta, har vi sedan länge insett, och han bör nog lära sig att så fort bollen är på marken klippa till direkt i stället för att ta emot, lägga till rätta, lägga fram bollen, lägga till rätta och sedan försöka skjuta.

Vad man än vill säga om Tony Gustavsson men när han inför matchstart hinner säga att matchen på läktaren har vi redan vunnit, nu gäller det att vinna den på planen också, så får han vårt fulla stöd. Vi hann inte avnjuta tifot till fullo, men det såg onekligen snyggt ut det som bildproducenten inte lyckades undvika. Att det lät mest och bäst det visste vi redan.

Vi borde för övrigt skrapa husvägg, men vi väljer att suga lite till på derbykaramellen.

Att vi inte skriver våra läsare på näsan om alla morgondopp beror på att de går som en dans. Men vi har också numera för vana att hoppa i under månens gång över vattenspegeln. 00.30 är en fantastisk tid att bada och en lyx som är få förunnat. Dessutom står tiden stilla den där tiondelen innan vi klyver vattenytan. Och tiondelen efter.

Och snart är det höst.

Men innan dess ska vi ta oss samman.

Mokabryggaren kallar.

Väggen

Som sagt, glor på en husvägg som vi borde ha börjat skrapa för tre månader sen. Men just nu går det förstås inte: har en balja kaffe i ena och en tagg i andra handen. Och när som helst, inbillar vi oss, kan det börja regna.

Vilken sommar. Nyhetsinputen har dessutom i vanlig ordning varit till och från och av och på. (Vi noterade dock den nya epidemin på ett kvällsdrakslöp: ”Jacksons fans tar sina liv” och undrade förstås om Jacksons fans, precis som katten, också har nio liv.) Men att den enda spelaren som var kvar i Bajen som kunde slå en passning (okej, jag vet, han kunde slå dem sidledes och bakåt också, men i alla fall) numera spelar i BP ser vi däremot som ett tecken på att det var bättre förr. Vi insåg att något var på gång, eftersom det är såna spelidétider. Och vi noterar att Brommapojkarna tycks ha så pass solid ekonomi att man inte bara lånar honom säsongen ut utan också därefter skrivit ett tvåårskontrakt med den gode Mikkel Jensen, som skadad eller inte hängt med och gett Bajen ett slags stadga och tyngd och visdom – och viss dansk espri när det gäller att hantera en öl, som någon koko i Bajens publik tydligen inte har.

Vi saknar honom, trots att vi knappt sett honom på planen på ett tag. Själv får han återigen lira boll med Piñones Arce. Fast billiga Brommapojkarna är ju förstås ingen riktig konkurrent till Bajen. Och saknar säkert spelidé.

Eller har jag missförstått något?

Vi fortsätter att glo på husväggen, i brist på andra idéer. Jycken glor i sin tur på oss.

Lustigt nog var vi Helsingborg häromveckan. Ett av syskonbarnen, som kom förbi med en helgjuten single malt och som alldeles nyss sett barn nummer två komma till världen (bara bajare), såg Henke på håll, ungefär lika sommarorakad som en annan, som i samma ögonblick steg ur havet pyntad med sjögräs. Brännmaneter fanns det också i de upprörda vågorna, vilket yngste sonens hand blev varse. (I ett svagt ögonblick glodde vi för övrigt på en lokal skånsk löpsedel, som meddelade att Jacksons näsa försvunnit.)

Hur som helst, Henke är inte på plats på Söderstadion på måndag när Helsingborg står på menyn, men det är vi. Ska vi tro på att Vlado Zlojutro redan nu kastas in som frälsaren, vem det nu är? Och är bägge brassarna klara för spel? Och kommer Fredrik Söderström att vara på planen?

Bara för att det var bättre förr behöver det inte bli sämre i framtiden. Men just nu har vi liksom frusit fast. Vi glor på den där eländiga väggen. Kaffebaljan är tom, regnet tycks utebli, men jycken måste ut på udden.