Slutsopat?

Video-uruguayaner, finns såna?

Allvarligt talat, namnen på Bajens två senaste tillskott till truppen låter som två spelare som man kan hitta i Football Manager när man ger sig ut i Sydamerika för att leta fynd. Om ni nu har spelat det. Dom kan vara hur bra som helst...

Nu kommer dom här två förstås från Norge. Varför dom är sugna på att lämna Rosenborg är vi inte riktigt förmögna att fundera ut den här tiden på dygnet. Det kräver minst kaffe och en tagg. Är Rosenborg också suget på att dom ska lämna Rosenborg? Men vi antar att sportchefen med flera vet vad dom gör. Bajens, alltså.

Dom ser i alla fall tuffa ut om man beglor dom på Rosenborgs webbplats.

Det var ju också ett sätt av Bajens hemsida och sportchef att få matchen i Köpenhamn att bli något som vi lägger bakom oss. Dessutom är som sagt kvällen sen, så vi nöjer oss med att hälsa backen Alejandro Lago och mittfältaren Sebastian Eguren välkomna.

Buenas noches.

2. Sopa, idiot…

…för att inte tala om fjanten och hans Elitgäng (tänk att vara den som gav fjanten ett ansikte. Fast det är förstås ingen nyhet. Inget nytt under solen, alltså).

Sopa, idiot…

Vi är fortfarande inte på det klara med om det har varit fråga om en normal depression eller en vinterdito som färgat av sig på tillvaron ett tag men sen kom vi på att vi glott alldeles för mycket på curling senaste tiden, och sånt kan ju sätta sina spår. Särskilt när man upptäcker att solen skiner och snön smälter och erinrar sig att det är match i Byn i kväll. Vi tror på 2–2. Det känns lagom. Sulan gör en av baljorna.

Jycken har haft ett gäng holmgångar under morgonpromenaden, bland annat med Nico vars husse bar en snygg grå smula med fint märke i pannan som matchade min Hellahalsduk. Stilig jycke hade han också.

Mycket mer finns inte att tillägga.

Tänkbara utgångar

En av Bajens kommande landslagsman, om man får tro Linderoth och det gör vi ju så gärna, och naturligtvis en back som, och det skriver vi under på, gått från klarhet till klarhet, går och gör sig illa och är troligen borta till efter VM-uppehållet. Nånting säger oss att Hammarby behöver bästa tänkbara trupp de första omgångarna av allsvenskan, så David Johanssons skada är sämsta tänkbara. Och sen är det ju förstås och inte minst helt värdo även för den skadade att gå omkring skadad. Vi håller tummarna för snabbast tänkbara återkomst.

Ingenting blir som man tänkt sig. Jyckens morgonpromenad blev delad i två eftersom vi var nödda och tvungna att börja dagen på jakt efter rökverk och sen skynda hem till kaffet för att få nån styrsel på det hela. Vi är i alla fall uppe; övriga familjen ligger mest och stånkar framför OS eftersom alla är hemma och påverkade av nåt slags halvinfluensa – varav ett par tycks vilja suga ut mesta tänkbara ur möjligheten att vara hemma ännu en dag från plugg och annat otyg för att kurera sig.

Och jag säger inget om det. Det är den tiden på året.

Jyckens andra halva morgonpromenad har heller inte blivit av. Och mokaputtraren puttrar för fulla muggar, men inte heller den låter riktigt glad.

Pest och kolera, men ett vet vi, och inte bara vi. Det är ju som alla vet en fröjd att se Bajen spela, men i Köpenhamn i veckan är det om möjligt ännu mer stil över det hela. Jag säger bara: Tigerrandigt.

Johnson gick för övrigt av Stockholmståget i Sundbyberg.

Och tjejerna är ishockeyns, och feminismens, framtid.

Annars vet vi inte riktigt vad vi ska vara glada över.

Han eller hon som satte den här rubben är troligen också påverkad av årstiden: 80-årig dam i motorsågsmassaker

Dags att slå igen butiken. Åtminstone för i dag.

Med Hof i kikaren

Vi hade sånär bestämt oss för att käka två ton granbarr och gå i ide, och det på obestämd tid, men så dök meddelandet upp om att Bajens nästa RL-motståndare är FC København, och då blev vi plötsligt lite gladare. Om någon kanske undrar varför så har vi all förståelse för det.

Det verkar nämligen som om vi är en smula instabila just nu. En anledning kan vara att vi inte gått på kvällspressens lösnummerförsäljningstricks om alla sjukdomar den presumtiva läsekretsen kan tänkas ha och följaktligen lade vi aldrig åtta spänn på favorithökarens disk för att kunna läsa på om skillnaden mellan vanlig vintertrötthet och allvarlig depression eftersom vi inte går på såna löpsedelsmanövrer.

Men det är ju så dags nu att fundera på det.

Hur som helst, det finns säkert lättare motståndare att springa på i kvarten för de grönvita heroerna, men en sak är säker: det finns en hel drös trista och ointressanta lag att möta (Tänk bara tanken på att få glo på IFK Göteborg i februari eller ett länsderby såhär års i Södertälje... fast det kanske var omöjligt att få möta svenska lag i en kvartsfinal, vad vet vi, men ändå. Och så en sak till, och som får oss att tro att nån där uppe kanske ändå lysnar på en allvarligt menad bön: tack och lov är Kalmar ute ur leken.) Visst kunde vi klämma åt alla möjliga lillebrorslag med flera på vägen fram till finalen, där vi gärna sett köpenhamnarna på andra sidan planen, men vi är som sagt en smula lättpåverkade och svajiga i vårt omdöme (förhoppningsvis hänger det ihop med årstiden) och gläds över alla ljusglimtar i mörkret oavsett kalibern på uppgiften. Ska vi ta dem kan vi lika gärna göra det nu.

Eller nåt sånt.

Hur som helst är motståndet namnkunnigt nog för att vi ska hämta andan innan vi säger det vi tänkt säga. Klanen Linderoth går ju också en egen holmgång (ett tips: dra in sonens veckopeng för att markera). Allbäck och en drös landsflyktiga allsvenskar som tror att dom är nåt finns också att sätta på plats.

Det blir inte lätt, men vi säger som vår förra halva förbundskapten: Härligt!

Bolaget nästa!

Renons och inget annat

Ännu en morgonpromenad för jycken utan vi är på plats. Vi vet alltså absolut ingenting om vad som än händer.

Men ett vet vi: ett sjukt barn har blivit två. Så det blir väl ännu en dag framför burken med saft och kaffe och snytpapper och diverse skojarsporter på is och snö. Hur som helst relativt hygglig teveunderhållning – till skillnad från annan, riktig teveunderhållning.

Och sen vet vi förstås att mostern med benet lämnat oss för att halta omkring på hemmaplan. Längsmedgående sprickor i isen ska man undvika om man åker grillor, bara så ni vet.

En sak har vi i alla fall uppsnappat och som vi dessutom anser vara av vikt: Henke är tillbaka. Hur det påverkar kommande och möjligen nästkommande allsvenska säsong vet vi inte förrän efteråt. Men i alla fall: Henke är tillbaka.

För övrigt blev vi inte bönhörda i går heller. Just i detta fall gjorde det absolut ingenting. Det finns viktigare matcher där Sulan kan göra mål och helst två. Resultatet mellan Vålerenga och Hammarby i RL var precis så nollställt och betydelselöst som 2–1 kan vara oavsett vem som ståtar med tvåan. Pengar (Royal Leagues motor) och böner är som bekant inte allt.

I dag blir till råga på allt Bajens RL-kvartsfinalmotståndare framlottad. Att inte ens detta faktum lyckas göra det till ett måste att dricka kaffe ur Bajenmuggen (jag är inte skrockfull men man kan ju aldrig veta vad som har betydelse för det som man vill ska ske, och eftersom böner inte tycks hjälpa får man ta hjälp av bönor*) kan ju bero på att all den snö vi trampar ned under till exempel morgonpromenaderna obönhörligt för oss ett steg närmare allsvenskan. Och helt plötsligt längtar vi dit något alldeles oerhört.

Dags att fylla på saftkannan.

* Det var inte jag. Det var liksom nån annan (Han där uppe?) som tvingade mig att skriva denna usla "lustighet".

Tänka efter

Morgonpromenaden föll på matten så jag har svårt att rapportera om vare sig väder eller säsongens stavgångare, varav några faktiskt passar på att använda skidor, men den lär för jyckens del enligt uppgift ha innehållit hejdlöst springande med favvopolarna Ada och Hugo över isen. Det låter kul.

Jag vet inte hur man ska kunna hantera de nyhetsbilder som sprids av övergreppen på irakiska fångar i Abu Ghraib i Irak, förutom att säga att det förstås inte är några nyheter. Jag kan det hur som helst inte. Dick Cheney? Kan han?

Tänk om du råkar springa på skumögde Dick som klappar dig på axeln, sätter på dig en gul skyddsväst och sen höjer bössan och sätter en kula i dig för att han tror att du är en vaktel. Tänk sen hur det skulle kännas när sköterskan kommer in med en telefon till dig där ligger på sjukan bland kanyler och dropp och syrran för luren till ditt öra och du får höra Dicks röst som säger att han ber för dig.

Expressen gör i alla fall vad dom kan för att jag ska tänka på annat. Till exempel Oups, a boob!-varianten. Jag skämtar inte, jag börjar förstå poängen med det hela.

I kväll är det Vålerenga som har äran att ta emot Bajen. Royal League i all dess stolthet alltså, men att uppbåda den där entusiasmen över detta faktum är inte helt lätt. Vad kan få oss att gå i gång? Allvarligt talat: inte mycket. Fast vi har som idé att Sulan ska göra mål och gärna två i samma match, och vi tror att det är en av tankarna bakom hela universum och Big Bang, men nu är ju inte Petter med och då ser vi gärna att Paulinho tar plats där framme och trycker dit ett par han med. Så 4–0 till Bajen?

Och sen vill vi förstås inte se några fler skador.

Men när inte ens Bajen riktigt kan få hjärtat att rusa en dag som denna vet jag inte vad som skulle kunna få det.

Dick och Abu Ghraib får det däremot att nästan stanna.

Hur känns det

Jycken fick en riktig morgonpromenad. Bland annat träffade hon bästa kompisen från förr vars husse såg ut som en pepparkaka i fejan efter en tid i solen på annan plats på planeten. Men nu gick han här och frös han med.

Nationens ära är upprättad. Igen. Vissa idrotter har den förmågan. Som numera sprintstafett i skidor. De har å andra sidan också förmågan att få kommentatorerna och kolumnisterna att ta fram motorsågen. Idrotten har nämligen bara två lägen när det verkligen gäller: svart och vitt. Och jag ger mig: så länge svenskar är med där framme är all skidsport tv-mässig. Hade tjejerna och killarna kommit förslagsvis tia hade till och med jag fortsatt grymta om ”på Wassbergs tid…”

Tjejerna var såklart bäst, men Björn Lind, som dessutom verkar vara en kul lirare, har satt en ny standard för hur man på ett par skidor ska ta sig fram på roligaste sätt till mållinjen. Kan Anja svara på den utmaningen?

Så fort nån upprättar nationens ära och tv är på plats flockas tv-kommentatorerna. De har endast en enda fråga, som lärarna på journalisthögskolorna troligen har sagt har högsta prioritet eftersom den har ett personligt, känslomässigt tilltal, nämligen: ”Hur känns det?” Det har gått tio sekunder, tjugo minuter, sex timmar: ”Hur känns det?”

Vad svarar man på den?

När det gått ett tag kan frågan lyda: ”Hur känns det nu?”

I tv-studion i Turin hade SVT-redaktionen med anledning av nationens återupprättade ära lyckats med konststycket att samla fem grabbar som alla har ett gemensamt: att hitta den snajdigaste formuleringen i hyllningarnas och sågningarnas ädla konst. Kropps- och minspel säger allt om det inbördes positionerandet. Expressens Olsson tar plats på kanten lite grann vid sidan av som om han spelar i en egen dimension eftersom han redan har sett och hört allt. DN:s Esk befinner sig på andra sidan som en allvarlig aspirant på att vara den som i kampen om problemformuleringsprivilegiet är allvarligast och som är den som bör hålla i taktpinnen. Och därmed borde stå i mitten. Mellan dem står Aftonbladets Anrell lite grann ovanför med attityd och ledighet och ett visst mått av överseende som om det vi bevittnar här och i OS egentligen handlar om något annat, fast oklart vad. Och sen halvligger Svenskans Majlard över bordet som för att bevisa att han minsann också har en egen stil. Och det är klart, tycker man att Salos miss mot Vitryssland för fyra år sen påminner om Hellströms miss mot Italien i Toluca för tjugosex år sen spelar man också i en egen dimension. Fast på en annan planet.

Och sen sitter SVT:s egen världens bästa Karlsson i en egen studio som en solitär och rookie på krönikörhimlen. Att vara rookie och ensam på planen är helt klart tufft trots att det inte finns någon att tampas med om utmärkelsen. Oväntade passningar från de andra gentlemännen stör lätt koncentrationen på formulerandet av fyndigheter, men det syns tydligt vad rookien tänker: ”Vänta ni bara… ”

Vidare i allt det ädla tävlandet: Vi har gjort allt vi kunnat, som att låta bli att läsa alla krönikörer, men i dag lär vi inte undgå malandet om Foppa hit eller dit. Kazakstan väntar nämligen på herrinken och vi ska glo nån minut på det då och då eftersom yngsta sonen ligger bänkad i tv-soffan med feber och saft.

För övrigt påminde kanadensiskornas uppsnurrning av damkronorna om ryssarna när det begav sig, och då talar vi om tiden när the big red machine styrde och ställde som dom ville med Tre Kronor. Det var på den tiden då tacklingar, hakningar och pååkningar inte förekom på den här sidan Atlanten utan fortfarande var ett privilegium för NHL-spelare utan hjälm och tänder. Med andra ord, på den tiden matcherna kunde sluta 13–1.

Men inte en dag utan fotboll, denna ädlaste av idrotter och som inte bara är svart och vitt utan framför allt grönt. Fotboll ska som bekant spelas på fotbollsplaner (helst snöfria men naturligtvis med gräs). Vi har tidigare meddelat utfallet av vårt mejlande i höstas till Stockholms stads politiker angående Nya Söderstadion. En svarade. Fp:s Lotta Edholm var toksnabb och meddelade i sitt svar att hon höll med mig fullständigt. En del politiker tar längre tid på sig. Det är okej, politiker ska i allmänhet ha mycket att göra, annars kan dom syssla med annat. Nu har Kristina Axén Olin svarat och meddelat att det blir ”en fotbollsarena för cirka 25.000 åskådare, som ska vara möjlig att bygga ut till en större arena” om behovet finns. M arbetar dessutom för att ”såväl Hammarbys som Djurgårdens arenabehov ska lösas” och att ”samtliga arenaprojekt i Stockholm till så stor del som möjligt finansieras genom privata intressenter.” Det blir ofta bättre ”om klubbarna själva driver och äger sina arenor.” Anser Axén Olin.

Nu ska vi fylla på mokabryggaren och ge sonen mera saft och bänka oss en stund framför teven. Av någon underlig anledning kan vi inte låta bli att hålla en tumme för Kazakstan. Om inte annat för att få höra frågan efteråt: "Hur känns det?"

In kommer Gösta

Morgonpromenad i kall dimma. Jycken fick ränna runt bäst hon ville. Sen gick vi hem över isen för att sparka i gång mokabryggaren. Sen orienterade vi oss i omvärlden, bland annat för att kontrollera om nån sett Dulee Johnson gå av tåget till Stockholm, medan vi lyssnade till det tilltagande puttrandet och testade den batteridrivna mjölkvispen.

Apropå kaffe: Förr i tiden, när dom jobba på tvätten i Arlöv, var det andra bullar som gällde och man fick lära sig vem som var vän och vem som var fiende. Nu’rå? Tja, ”kaffenarkomanen” Alexandra på tvätteriet i Vara fick mjölken till kaffet förgiftat av en kollega som tydligen inte förstått det här med klass mot klass. Alexandra ”gjorde, som vanligt, i ordning en rejäl balja strax före klockan sju på morgonen”, skriver kvällsdraken. Efter en halvtimme började hon må dåligt. Och när det var dags för frukost ”lyckades jag inte få i mig någon mat. Men jag drack en kopp kaffe till...”

Sen blev det akuten. Jag skulle ha sagt samma sak som jag misstänker var det första som Alexandra sade när läkarna blåst faran över: ”Har ni kaffe?”

En spelare från ett onämnbart lag i länet har bekänt färg och blivit kristdemokrat, antagligen för att ta det säkra för det osäkra. Var det nån som sade att politik och fotboll inte hör ihop?

Okej, det är skillnad på så kallad fotboll och fotboll (och, om ni nu inte förstått det, på politik och politik).

Roma däremot, och nu börjar det likna riktigt fotboll (nästan i Bajenklass), ångar på i himmelen och har vunnit nio raka. Nånstans långt därinne i den där muskeln som får maskineriet att fungera är vi en smula glada. Även själen är med på noterna. Och om spelarna nästa gång olämpliga banderoller syns på läktarplats på Olimpico vägrar spela kommer vi dessutom att vara stolta. Och fira med en dubbel espresso.

Riktiga supportrar går på fotboll för att se på fotboll, om nu någon undrar.

Någon har landat i Italien. Man skulle nästan kunna tro att det är påven.

Skidor på längden är som ni vet inte längre vad det varit, men vi ska ändå kasta ett getöga på stafettsprinten tillsammans med ett hemmavarande febrigt barn. Han blir säkert piggare när han får höra lite grann om hur det var förr i skidspåren...

Och samtidigt ska vi dricka en balja kaffe.

Ps. Svårslaget är ordet, men en polare fick en gång i den preskriberade forntiden ihop det med en tjej från Arlöv som hette Hanna.

Fire fuckin null

Vårt besök i kringelstaden en vintersöndag blev aldrig av eftersom omständigheterna helt plötsligt inte tillät en sådan underbar utflykt, nu när vi har facit i hand. Men det såg stabilt ut, har vi förstått av diverse rapporter, när Hammarby malde ned norrmännen med besked. Och AL, som numera svarar på frågor om liret på Bajens webbplats, är som vanligt lyrisk över David Johansson och hans utveckling, och vi väljer att tro honom. Och Jeff tycks knorra eller dundra in frisparkar med ackuratess nu för tiden, och gärna för mig, och tycks dessutom hittat nån lägstanivå som också känns.... stabil. Och sen gör anfallarna mål, och det är ju som det ska vara och som det inte alltid varit. Och Fischbein, och våra Jensen, och... ja, vi är på banan igen. Och är man på banan och har tron behövs inga analyser: det går liksom av sig självt i stället.

Annars är huset fullt av alla ungar som snorar och är hemma med feber och passar på att glo på underliga OS-grenar på burken. Inte undertecknad. Och inte jycken, vars morgonpromenad var fri från incidenter och stora och små tankar och liksom gick av sig självt och där den där stunden längst ute på udden med en tagg i käften mest handlade om att glo på all snö och konstatera att vi är på banan igen – och ännu en dag närmare våren.

Och det är ju inte det sämsta.

Slutsnackat

Morgonpromenaden var per definition kylig. Vi tog vägen hem över isen i ungefär 0,5 sekundmeters motvind (ja, jag vet att det inte ska heta sekundmeter men det skiter jag i), snudd på försumbart alltså, men det räckte för att tåra ögonen. Jycken däremot ångade glädjande nog på i gammal god stil.

Vi borde snacka fotboll, det är ju vinter och snö och hjältarna har match på söndag tre mil söder om Liljeholmsbron, men vi är vågar inte. Tänk om allt blir tvärtom? Eller fel? Man går ut tvärsäkert och slår fast nåt om startelvan och mittfältets formering eller resultatet – och sen står man där med långfillingarna neddragna på en utfryst pendelstation långt långt hemifrån. Vi konstaterar endast följande: Tre raka torskar. När hände det senast?

Vi ska försöka ta oss samman till på måndag. Då vet vi hur det gick. Och kanske varför.

Fast lite boll kan vi inte undgå att förmedla: ”Maradona körde in i telefonkiosk”, meddelar kvällsdraken, ”Gick sen och såg på svensk tennis.” Undrar vad mannen med den exceptionellt låga tyngdpunkten tyckte var värst.

En sak är i alla fall säker, om man nu ska vidga perspektiven något: Damkronorna är fan så mycket roligare att glo på än herrkronorna en lördagseftermiddag framför burken. Och man slipper nästan allt tuggande om Foppa hit och Foppa dit. Alla Foppafria zoner bör vårdas ömt.

Lustigt nog var det mer publik på damkronornas match mot ryssarna än det brukar vara på Juventus hemmamatcher.

Vi har på senare tid inte bara tappat bollkänslan utan även vårt feministiska fokus. Turin har på sätt och vis återfört oss på den rätta banan. När det gäller vinter-OS håller vi på alla tjejer. Och när vi säger alla menar vi verkligen alla. Om inte annat för att dom verkar ha det bra mycket roligare än dom där andra.

Kanske inte det mest övertygande feministiska argument ni har hört, men så är det.

Fast i morgon är det allvar igen. Det är vinter, det är snö och just nu är det är mycket norrmän som går før gull. Nånstans måste vi dra en gräns. Ungefär vid Södertälje.

Una donna per amico

Ja, herregud.

Vissa jobb skulle man ha. Men vi börjar från början.

För att fira att folk och jycken kan röra sig tämligen obehindrat knäckte vi en kanonfin vinho verde hemsläpad i våras från ort och ställe (jag grundade och rundade av med annat som skafferiet bjöd på). Att jycken inte kunde gå och numera kan det krävde helt enkelt lite stil på det hela plus att mostern tycks ha slängt kryckorna åt sidan. Lustigt nog sammanföll det hela (bakad potatis med tillbehör) med OS-invigningen av vinterditon. Förutom det konstnärliga mischmaschet före och efter – som intresserade alla andra framför burken – var kvällens klo inmarscherandet av alla dessa länder som sysslar med typ ishockey och skidåkning i fem mil: Madagaskar, Jamaica (en tvättäkta rastafari), Jungfruöarna, Costa Rica, Kenya och, just det, Etiopien, för att nämna några. Allt till tonerna av 70- och 80-talsdisko (Var det Iran som tågade in till YMCA?) Idrottstruppen (han som höll i flaggan) från alla dessa länder åtföljdes oftast av några glada gentlemen som såg ut att ha hittat rätt här i livet. Det borde finnas fler presumtiva kandidater som behöver en olympisk kommitté för vinteridrott. Varför inte en Söderhavsö? Tahiti? Jag ställer upp. Och varför inte? Jag har precis som Ulf Sterner lirat lite hockey (vi hade bägge nummer 14, jag i klasslaget) och dessutom svurit över taskigt vallade skidor. För att inte tala om att jag kan ratta en kälke och hantera en solstol. Förra vinter-OS visade ju vad det handlar om: kan en australier ta sig till final och plocka hem OS-guldet för att ingen annan kan stå på skridskorna så ska väl min adept kunna göra detsamma. Slå en signal! Mitt motto: Let’s go!

Italia pulchra est. Landet har sina sidor, men så är det. Dessutom gillar jag Stefania Belmondo, som fick äran att sätta fyr på brasan, jag häller i mig espresso, jag skulle gärna vilja ratta en Ferrari, och jag älskar pasta med vongole – och mycket annat. Och när den italienska truppen tågade in kunde jag inget annat än le: vad uppfångade mitt öra för musik under publiken jubel om inte en gammal favorit från tiden då det begav sig på ett annat sätt än nu. Att Pavarotti till slut skulle stå där och och knyta ihop säcken och ta ton var italienskt självklart, men att låta Lucio Battisti vara ingångsmusik när landets egna hjältar tågar in är stil med stort s.

Ti amo, forte, debole compagna
Che qualche volta impara e a volte insegna

Sen tog jycken och jag en kvällspromenad i vintermörket och funderade på det här med Tahiti och när ett diskotek var ett diskotek.

Om att få på nöten

Vad säger man nu då, så här dagen efter? Ingenting, förslagsvis.

Jycken har fått gå en kort morgonpromenad. Hon ville inget annat än spåra harar och andra av naturens uppfinningar, men fick gå i koppel och hålla sig på mattan.

En annan som börjar röra på sig är mostern med det knäppa benet. Hon har om inte kastat kryckorna så i alla fall börjat ta sig fram för egen maskin. Det vill säga med bägge fötterna på golvet.

Det finns alltså ljus i tillvaron. Men det vi hade tänkt att orda om så här dagen efter, och dessutom med emfas, det håller vi tyst om.

På söndag är det till råga på allt dags igen. På måndag, må gudarna stå oss bi, hoppas vi att vi har nåt att tillägga.

Apropå nötter

Vad händer egentligen i världen? Jag menar, vart är vi på väg? Vi letar rubriker hos kvällsdraken för att få svaret:

”Natachas bröst orsakade upplopp i skola”

Tidigare artiklar:
”Natacha badar i ny musikvideo”
”Anonymt brev: Hotar skära av Natacha Peyre brösten”
”Natacha och Lotfi är ihop igen”
”Natacha utbränd – jobbar för fullt”
”Utarbetad Natacha flyr till USA”

Att jag är så frivol beror på att jycken tycks ha kommit över det värsta och att jag därmed var tvungen att sätta mig här en stund för att pusta ut. Det var liite jobbigt när hon över huvud taget vägrade röra på sig.

Jycken har ätit. Hon har ingen feber. Hon viftar på svansen. Vi har gått runt huset (i morse fick vi bära ut henne). Hon har lagt århundradets kabel. Hon har bitit yngsta sonen i foten. Allt är snudd på frid och fröjd.

Och i kväll är Bajen i lejonens kula för att ta tre poäng. Hof och Sort guld i all ära, vi håller tummarna för att Sulan sätter två strutar. Det är han värd.

Nötter att knäcka

Midtjylland kan bli en svår nöt att knäcka för Hammarby på torsdag, skriver Bajens hemsida. I kväll, alltså. Förhoppningsvis är Covic alert. I så fall ska det nog gå bra.

Vi skämtar inte. Vi har annat att tänka på. Morgonpromenaden ställdes in. Jycken mår inte bra. Hon lyfter på huvudet, men vill inte mer än så. Svansen vill inte heller. Vi är oroliga.

Retorik och längtan till våren

Jycken och jag trampar snö. Vi träffar boxern så det står härliga till och sen på andra sidan udden en kul stor svart mustaschprydd vovve (en tjej) som jycken brukar jaga runt med. Livet på en pinne, med andra ord.

Sen tänder vi en tagg och går hem och borstar av all snö. Mostern med det knäppa benet bor för övrigt kvar. Numera kan hon hjälpligt hoppa runt på ett eget ben med hjälp av kryckor, men kaffet får jag fixa. Mokabryggaren går numera varm. Inte mig emot.

Författaren och skriftställaren Carsten Jensen vill leva i Danmark och har talat om hur landet inte bör vara. Jag håller med. Men vilket land uppfyller egentligen hans kravlista på hur det inte borde vara? Och är det inte bättre att tala om vad man vill än att tala om vad man inte vill? Är det verkligen samma sak?

En annan sak jag funderat på under morgonpromenaden apropå det här med hur det borde vara är den åtminstone för mig ständigt aktuella frågan vad vi gör av vår tid. Ponera att man blir 80 bast. (Ja, jag vet, vi är i Sverige och inte i Mali.) Av dessa har man sovit ungefär 28 år. Fem år kanske man har ägnat åt att stoppa i sig mat. Att tillaga spaghetti carbonara, skala morötter och hälla upp filmjölk och müsli har också tagit sin rundliga tid. Ett par år har man tillbringat på muggen. Diskat? Ja, för min del i alla fall ett och ett halvt år (mitt bidrag till att aktivt underminera könsmaktsordningen).

Nånstans där tar de kulturella skillnaderna vid. En del hämtar vatten från brunnen mellan tummen och pekfingret i ett års tid. Själv har jag troligen åkt tunnelbana åtta månader och rulltrappa minst ett par veckor. För att inte tala om all tid i skrammelbilen, som för övrigt slutat skramla och nästan spinner som en katt, åtminstone till bilbesiktningens dom senare denna månad. Några varv runt jorden har det hur som helst blivit. Fast på samma trista vägar som alltid.

Och numera sitter jag och glor på en datorskärm dagarna i ända. Som om man hade all tid i världen.

Och då har inte ens nämnt det här med att jobba (vilket för min del under årens lopp inneburit åtminstone 2 månader i väntan på en hiss dit och därifrån – varav det ena i och för sig är roligare än det andra).

Lägger man ihop all tidsåtgång blir den utmätta tiden bra mycket mer än 80 bast, åtminstone för dem som kan göra minst två saker samtidigt (som exempel händer det att jag dricker kaffe när jag stirrar på datorskärmen). Och det kan ju vara bra att begrunda för den som får ångest över tidens gång.

Men ändå.

Vadan detta resonemang? Är det nån som tror att jag kommit på nåt skarpt? Utvecklat Einsteins relativitetsteori? Fångat en kvark i flykten? Blivit buddist? Eller tagit batteriet ur klockan? Inte alls, jag har bara tröttnat på alla kläder av den enkla anledningen att det helt enkelt tar för mycket tid att klä på och klä av sig vintertid. Mössa, halsduk (okej, Hellahalsduken får ta den tid det tar att hänga den om halsen), vantar varav en bortappad och all den tid det att hitta den, långfillingar, sockor, snörkängor, dragkedjor; vintern är helt enkelt alldeles för tidsödande.

Och då har jag inte ens snuddat vid all den tid jag ägnat mig åt att klä på och klä av barn.

Och den tid det tog att skriva det här.

Några ord om många bilder

Ser ni på teve? Tycker ni att muslimer över lag är konstiga? Då har ni inte sett ”American Idol” på en av de andra kanalerna.

Allvarligt talat, ett par av de tolv bilderna som ska föreställa ni vet vem är rätt kul. Särskilt som personen i fråga inte ens finns avbildad på en del av bilderna och för att några av illustratörerna har fullt sjå med att undkomma avbildningsproblemet.

Fast en del muslimer har helt klart en annan sorts humor än jag, har jag förstått. Och det måste man ju respektera. Dessutom är yttrandefrihet till stor del en fråga om respekt. Och egentligen saknar jag nog humor.

Fast ändå.

En som i alla fall finns avbildad i ett fall av tolv är Pia Kjaersgaard. Hon är ju i och för sig inte heller speciellt kul. Och så mannen som på sätt och vis startade det hela, och som redan innan det hela urartade hade problem att hitta illustratörer till sin kommande bok om ni vet vems liv. Och här finns han nu i egen hög person avbildad i två fall, mannen som av någon outgrundlig anledning vill göra en bilderbok om en person som 1,2 miljarder människor inte vill se på bild. Så kan det gå, för att tala med Kurt Vonnegut.

Fast om ett av en religions bärande fundament skulle vara att man inte får nämna ni vet vem med hans rätta namn, säg Hasse, och absolut inte skriva det, hur skulle det se ut? Och skulle låt oss kalla honom Hasse verkligen bry sig om saken?

Har ni boken ”Religion” från 1993 hemma i bokhyllan? Där hittar ni ett par bilder som föreställer ni vet vem. På 1300-talet gick det bra att avbilda personen i fråga även på dennes hemmaplan. Det var liksom inget problem. Religioner är nämligen såna: de förändras över tiden. Man kan också uttrycka det så att vissa religiösa uttolkare tycks kunna göra snudd på vad som helst för att upprätthålla utövarnas tro. Tre trick är att lura, lova och hota. Hur som helst: Håll i boken eller göm den, för nu ska Liber förlag dra in den på grund av en illustration som en rättrogen gjort nån gång i bästa välmening på 1300-talet. Frågan är vad förlaget ska göra med de ex det får in: bränna dem?

Tänk om nån scannar in bilderna och sprider dem visa internet? Vem står då där med sin tvättade hals?

Redan nu finns det ett oändligt antal tusen bilder föreställande ni vet vem som cirkulerar bland religiösa tokstollar, vanliga galna fanatiker och alla andra intresserade av frågan, och inte bara av de tolv uthängda danska. Inte nog med det, det finns massor av bilder som påstås vara de danska originalen men som definitivt inte är det. Någon har i alla fall intresse av att påskina det. Just de bilderna har bara ett syfte. Att underhålla hatet.

Nä du, Hasse, i ditt namn hittar dom på alldeles för mycket stolligheter.

Jycken sover. Bra idé.

Motståndarna under lupp

En satirisk bild som föreställer Jesus? Njae, det tyckte inte Jyllands-Postens chefredaktör passade sig för ett par år sedan. Det skulle kunna utlösa ett ramaskri från tidningens läsare. Om jag förstått det hela rätt.

Annars har jycken och jag morgonpromenerat i kylan, som är påtaglig om man sticker ut nästippen utanför dörren. Vi mötte boxern, och efteråt var jycken neddreglad, isig och blodig här och var. Vi kom fram till att det kunde vara ketchup eftersom kontrahenten i fråga, som är rätt våldsam av sig i lekens hetta, strax innan hittat helgens rester av grillkorv, mos och just ketchup uppe i backen som några familjeflanörer lämnat efter sig. Jag köper teorin eftersom jycken tycks oskadd och helt klart vill gå ut igen. Upphittad grillkorv såhär efter helgen är mums, nämligen.

Men det får vänta. Nästippen måste tina först.

Världen tränger sig på och om tre dar är Bajen mitt i stormens öga. Royal League är åter i rullning och Midtjylland står för motståndet. Motståndarnas webbplats meddelar att ”TIFO-gruppen knokler”. Inte undra på att det numera ser ut som det gör i världen; det danska språket är nämligen uppbyggt så att vartannat ord är glasklart och vartannat en fråga om fri tolkning. Dessutom har jag förstått att kulturen där nere är helt annorlunda vår: här finns ”danseglade ulvepiger” för publikum att ta del av. Sedan -99 har ”Midtjyllands talentfulde cheerleaders været fast inventar på SAS Arena”. De kallar sig Wolf Pack, till råga på allt.

Dagens fråga: Är de talangfulla unga damerna där och sprattlar även mitt i vintern?

Annars har jyllänningarna (precis som Bajen?) inte förstärkt truppen, eftersom ledningen tror på sina spelare och sina ungdomar som tagit klivet upp. ”Ellers ville vi have sikret forstærkning, fortæller sportsdirektør, Jens Ørgaard.”

För övrigt vann danskarna sista träningsmatchen, och det mot Sturm Graz, vilket väl får ses som en merit och en styrka. Och nu gäller bara en sak: ”Alle er klar til næste forhindring: Hammarby.”

Och har man inte läst Jyllands-Posten med kritiska ögon tidigare så är det hög tid att göra det på torsdagskvällen.

Voltaire och turken

Solsken, kyla och nyplogad bana över isen. Morgonpromenad och jycken spårar harar som besatt. Själv kommer jag i sakta mak gående en bit efter och halvfilosoferar som besatt. Besatt är därmed etablerat som dagens ord.

Dagens fråga på kvällsdrakens debattsida: Är chipspåsarna för stora? Ja eller nej. Det är oerhört jämnt, nån halv procentenhet hit eller dit, så jag uppmanar alla att klicka sig dit för att rösta. 45.000 har redan gjort det!

Varför då? kanske någon undrar. Skit i det: Tyck något! Eller se det som ett slags direkt demokrati.

Den nya tiden i ett nötskal: Descartes ”Jag tänker, alltså är jag” är inte längre giltigt, numera är det rätta ”Jag tycker, alltså existerar jag”.

Om det sen är ett giltigt bevis på att jag verkligen finns låter jag vara osagt. Filosofiska utsagor om verkligheten är ett osäkert kort att ha i rockärmen när det verkligen gäller.

Ungefär som att lita på alla dem som tagit till sig paradexemplet på skolboksfilosofin som tillhandahölls för att man skulle lära sig nåt om Voltaire: "Jag ogillar dina åsikter, men är beredd att dö för din rätt att få uttrycka dem."

Det tror jag så mycket jag vill på.

Det går alltså med andra ord bra att tycka till om Muhammed och de danska bildstormarna, och när vi talar om danska bildstormare talar vi naturligtvis om lusten att ifrågasätta, provocera eller om man så vill förolämpa människor som har en annan uppfattning än danskarna och som inte är bärare av de egna danska traditionella värderingarna. Tack och lov finns det alla möjliga aspekter på det hela: man kan till exempel tycka att bilderna i största allmänhet är usla, eller att de påminner om den standardiserade nidbilden av juden; eller att de visar på intoleransen i islam eller för all del i väst; eller att de är ett slag för eller för all del mot yttrandefriheten. Eller att de är ihopkomna som en ren provokation. Danmark är ju för övrigt ett bra exempel på ett land som tycker att de egna värderingarna är de enda rätta och lägger stor vikt vid att man ska ta seden dit man kommer, åtminstone i Danmark. En dansk är en dansk, allt annat är en förolämpning mot det danska. Den röda korven är den röda tråden.

Är det rätt att publicera bilder som föreställer Muhammed? Ja eller nej?

Väl hemma tänder jag en tagg och tar med kaffet ut i solen och fortsätter att halvfilosofera som besatt. Jycken tuggar märgben och är till freds. Själv har jag kommit till Hegel och syntesen. Problemet är att jag saknar tesen.

Två veckor senare

Om mindre än en halvtimme möter "de amerikanska mästarna de blivande svenska mästarna", för att citera Petter Furuseth Olsen. Sen är det över.

Sen rullar säsongen på.

Jycken vill ut på promenad. Så får det bli. Men innan dess ett tack till S@derstadion och FanTV som verkligen levererat från LA.

First we take RL

Ny månad. Nya insatser. Först jagade vi upp alla ungar. Som vanligt, alltså. Men sen bar vi omkring mostern med det knäppa benet hit och dit. Och sen var det dags för morgonpromenad i solsken och till fåglars drillande. Jycken fick hälsa på en mängd andra glada jyckar i diverse storlekar och kulörer. Och tänk, alla viftade på svansen! Och på vägen hem tände jag en tagg och tänkte: Det var som om de visste nåt som jag har glömt bort!

Därefter har vi transporterat mostern till sjukgymnast och läkare och suttit på ett fik och väntat och lyssnat på argentisk tango till latten och tänkt ut sex vinnare på Solvalla i kväll och tagit ut vinsten i förskott (som vanligt, alltså). Men sen, när vi baxat in mostern och kryckorna och ett tre veckors sjukintyg och vänt nosen hemåt, kom jag på, fan, nu kom jag på varför dom viftade på svansen: det är ju match om åtta dar! Vi är på gång igen!

Och då kan vi inget annat än följa med strömmen: vi gratulerar både Max och Hammarby!

Lyssna, till och med mokabryggaren puttrar en glad trudelutt!