Una donna per amico

Ja, herregud.

Vissa jobb skulle man ha. Men vi börjar från början.

För att fira att folk och jycken kan röra sig tämligen obehindrat knäckte vi en kanonfin vinho verde hemsläpad i våras från ort och ställe (jag grundade och rundade av med annat som skafferiet bjöd på). Att jycken inte kunde gå och numera kan det krävde helt enkelt lite stil på det hela plus att mostern tycks ha slängt kryckorna åt sidan. Lustigt nog sammanföll det hela (bakad potatis med tillbehör) med OS-invigningen av vinterditon. Förutom det konstnärliga mischmaschet före och efter – som intresserade alla andra framför burken – var kvällens klo inmarscherandet av alla dessa länder som sysslar med typ ishockey och skidåkning i fem mil: Madagaskar, Jamaica (en tvättäkta rastafari), Jungfruöarna, Costa Rica, Kenya och, just det, Etiopien, för att nämna några. Allt till tonerna av 70- och 80-talsdisko (Var det Iran som tågade in till YMCA?) Idrottstruppen (han som höll i flaggan) från alla dessa länder åtföljdes oftast av några glada gentlemen som såg ut att ha hittat rätt här i livet. Det borde finnas fler presumtiva kandidater som behöver en olympisk kommitté för vinteridrott. Varför inte en Söderhavsö? Tahiti? Jag ställer upp. Och varför inte? Jag har precis som Ulf Sterner lirat lite hockey (vi hade bägge nummer 14, jag i klasslaget) och dessutom svurit över taskigt vallade skidor. För att inte tala om att jag kan ratta en kälke och hantera en solstol. Förra vinter-OS visade ju vad det handlar om: kan en australier ta sig till final och plocka hem OS-guldet för att ingen annan kan stå på skridskorna så ska väl min adept kunna göra detsamma. Slå en signal! Mitt motto: Let’s go!

Italia pulchra est. Landet har sina sidor, men så är det. Dessutom gillar jag Stefania Belmondo, som fick äran att sätta fyr på brasan, jag häller i mig espresso, jag skulle gärna vilja ratta en Ferrari, och jag älskar pasta med vongole – och mycket annat. Och när den italienska truppen tågade in kunde jag inget annat än le: vad uppfångade mitt öra för musik under publiken jubel om inte en gammal favorit från tiden då det begav sig på ett annat sätt än nu. Att Pavarotti till slut skulle stå där och och knyta ihop säcken och ta ton var italienskt självklart, men att låta Lucio Battisti vara ingångsmusik när landets egna hjältar tågar in är stil med stort s.

Ti amo, forte, debole compagna
Che qualche volta impara e a volte insegna

Sen tog jycken och jag en kvällspromenad i vintermörket och funderade på det här med Tahiti och när ett diskotek var ett diskotek.