Slutsnackat

Morgonpromenaden var per definition kylig. Vi tog vägen hem över isen i ungefär 0,5 sekundmeters motvind (ja, jag vet att det inte ska heta sekundmeter men det skiter jag i), snudd på försumbart alltså, men det räckte för att tåra ögonen. Jycken däremot ångade glädjande nog på i gammal god stil.

Vi borde snacka fotboll, det är ju vinter och snö och hjältarna har match på söndag tre mil söder om Liljeholmsbron, men vi är vågar inte. Tänk om allt blir tvärtom? Eller fel? Man går ut tvärsäkert och slår fast nåt om startelvan och mittfältets formering eller resultatet – och sen står man där med långfillingarna neddragna på en utfryst pendelstation långt långt hemifrån. Vi konstaterar endast följande: Tre raka torskar. När hände det senast?

Vi ska försöka ta oss samman till på måndag. Då vet vi hur det gick. Och kanske varför.

Fast lite boll kan vi inte undgå att förmedla: ”Maradona körde in i telefonkiosk”, meddelar kvällsdraken, ”Gick sen och såg på svensk tennis.” Undrar vad mannen med den exceptionellt låga tyngdpunkten tyckte var värst.

En sak är i alla fall säker, om man nu ska vidga perspektiven något: Damkronorna är fan så mycket roligare att glo på än herrkronorna en lördagseftermiddag framför burken. Och man slipper nästan allt tuggande om Foppa hit och Foppa dit. Alla Foppafria zoner bör vårdas ömt.

Lustigt nog var det mer publik på damkronornas match mot ryssarna än det brukar vara på Juventus hemmamatcher.

Vi har på senare tid inte bara tappat bollkänslan utan även vårt feministiska fokus. Turin har på sätt och vis återfört oss på den rätta banan. När det gäller vinter-OS håller vi på alla tjejer. Och när vi säger alla menar vi verkligen alla. Om inte annat för att dom verkar ha det bra mycket roligare än dom där andra.

Kanske inte det mest övertygande feministiska argument ni har hört, men så är det.

Fast i morgon är det allvar igen. Det är vinter, det är snö och just nu är det är mycket norrmän som går før gull. Nånstans måste vi dra en gräns. Ungefär vid Södertälje.