Hur känns det

Jycken fick en riktig morgonpromenad. Bland annat träffade hon bästa kompisen från förr vars husse såg ut som en pepparkaka i fejan efter en tid i solen på annan plats på planeten. Men nu gick han här och frös han med.

Nationens ära är upprättad. Igen. Vissa idrotter har den förmågan. Som numera sprintstafett i skidor. De har å andra sidan också förmågan att få kommentatorerna och kolumnisterna att ta fram motorsågen. Idrotten har nämligen bara två lägen när det verkligen gäller: svart och vitt. Och jag ger mig: så länge svenskar är med där framme är all skidsport tv-mässig. Hade tjejerna och killarna kommit förslagsvis tia hade till och med jag fortsatt grymta om ”på Wassbergs tid…”

Tjejerna var såklart bäst, men Björn Lind, som dessutom verkar vara en kul lirare, har satt en ny standard för hur man på ett par skidor ska ta sig fram på roligaste sätt till mållinjen. Kan Anja svara på den utmaningen?

Så fort nån upprättar nationens ära och tv är på plats flockas tv-kommentatorerna. De har endast en enda fråga, som lärarna på journalisthögskolorna troligen har sagt har högsta prioritet eftersom den har ett personligt, känslomässigt tilltal, nämligen: ”Hur känns det?” Det har gått tio sekunder, tjugo minuter, sex timmar: ”Hur känns det?”

Vad svarar man på den?

När det gått ett tag kan frågan lyda: ”Hur känns det nu?”

I tv-studion i Turin hade SVT-redaktionen med anledning av nationens återupprättade ära lyckats med konststycket att samla fem grabbar som alla har ett gemensamt: att hitta den snajdigaste formuleringen i hyllningarnas och sågningarnas ädla konst. Kropps- och minspel säger allt om det inbördes positionerandet. Expressens Olsson tar plats på kanten lite grann vid sidan av som om han spelar i en egen dimension eftersom han redan har sett och hört allt. DN:s Esk befinner sig på andra sidan som en allvarlig aspirant på att vara den som i kampen om problemformuleringsprivilegiet är allvarligast och som är den som bör hålla i taktpinnen. Och därmed borde stå i mitten. Mellan dem står Aftonbladets Anrell lite grann ovanför med attityd och ledighet och ett visst mått av överseende som om det vi bevittnar här och i OS egentligen handlar om något annat, fast oklart vad. Och sen halvligger Svenskans Majlard över bordet som för att bevisa att han minsann också har en egen stil. Och det är klart, tycker man att Salos miss mot Vitryssland för fyra år sen påminner om Hellströms miss mot Italien i Toluca för tjugosex år sen spelar man också i en egen dimension. Fast på en annan planet.

Och sen sitter SVT:s egen världens bästa Karlsson i en egen studio som en solitär och rookie på krönikörhimlen. Att vara rookie och ensam på planen är helt klart tufft trots att det inte finns någon att tampas med om utmärkelsen. Oväntade passningar från de andra gentlemännen stör lätt koncentrationen på formulerandet av fyndigheter, men det syns tydligt vad rookien tänker: ”Vänta ni bara… ”

Vidare i allt det ädla tävlandet: Vi har gjort allt vi kunnat, som att låta bli att läsa alla krönikörer, men i dag lär vi inte undgå malandet om Foppa hit eller dit. Kazakstan väntar nämligen på herrinken och vi ska glo nån minut på det då och då eftersom yngsta sonen ligger bänkad i tv-soffan med feber och saft.

För övrigt påminde kanadensiskornas uppsnurrning av damkronorna om ryssarna när det begav sig, och då talar vi om tiden när the big red machine styrde och ställde som dom ville med Tre Kronor. Det var på den tiden då tacklingar, hakningar och pååkningar inte förekom på den här sidan Atlanten utan fortfarande var ett privilegium för NHL-spelare utan hjälm och tänder. Med andra ord, på den tiden matcherna kunde sluta 13–1.

Men inte en dag utan fotboll, denna ädlaste av idrotter och som inte bara är svart och vitt utan framför allt grönt. Fotboll ska som bekant spelas på fotbollsplaner (helst snöfria men naturligtvis med gräs). Vi har tidigare meddelat utfallet av vårt mejlande i höstas till Stockholms stads politiker angående Nya Söderstadion. En svarade. Fp:s Lotta Edholm var toksnabb och meddelade i sitt svar att hon höll med mig fullständigt. En del politiker tar längre tid på sig. Det är okej, politiker ska i allmänhet ha mycket att göra, annars kan dom syssla med annat. Nu har Kristina Axén Olin svarat och meddelat att det blir ”en fotbollsarena för cirka 25.000 åskådare, som ska vara möjlig att bygga ut till en större arena” om behovet finns. M arbetar dessutom för att ”såväl Hammarbys som Djurgårdens arenabehov ska lösas” och att ”samtliga arenaprojekt i Stockholm till så stor del som möjligt finansieras genom privata intressenter.” Det blir ofta bättre ”om klubbarna själva driver och äger sina arenor.” Anser Axén Olin.

Nu ska vi fylla på mokabryggaren och ge sonen mera saft och bänka oss en stund framför teven. Av någon underlig anledning kan vi inte låta bli att hålla en tumme för Kazakstan. Om inte annat för att få höra frågan efteråt: "Hur känns det?"