Tänka efter

Morgonpromenaden föll på matten så jag har svårt att rapportera om vare sig väder eller säsongens stavgångare, varav några faktiskt passar på att använda skidor, men den lär för jyckens del enligt uppgift ha innehållit hejdlöst springande med favvopolarna Ada och Hugo över isen. Det låter kul.

Jag vet inte hur man ska kunna hantera de nyhetsbilder som sprids av övergreppen på irakiska fångar i Abu Ghraib i Irak, förutom att säga att det förstås inte är några nyheter. Jag kan det hur som helst inte. Dick Cheney? Kan han?

Tänk om du råkar springa på skumögde Dick som klappar dig på axeln, sätter på dig en gul skyddsväst och sen höjer bössan och sätter en kula i dig för att han tror att du är en vaktel. Tänk sen hur det skulle kännas när sköterskan kommer in med en telefon till dig där ligger på sjukan bland kanyler och dropp och syrran för luren till ditt öra och du får höra Dicks röst som säger att han ber för dig.

Expressen gör i alla fall vad dom kan för att jag ska tänka på annat. Till exempel Oups, a boob!-varianten. Jag skämtar inte, jag börjar förstå poängen med det hela.

I kväll är det Vålerenga som har äran att ta emot Bajen. Royal League i all dess stolthet alltså, men att uppbåda den där entusiasmen över detta faktum är inte helt lätt. Vad kan få oss att gå i gång? Allvarligt talat: inte mycket. Fast vi har som idé att Sulan ska göra mål och gärna två i samma match, och vi tror att det är en av tankarna bakom hela universum och Big Bang, men nu är ju inte Petter med och då ser vi gärna att Paulinho tar plats där framme och trycker dit ett par han med. Så 4–0 till Bajen?

Och sen vill vi förstås inte se några fler skador.

Men när inte ens Bajen riktigt kan få hjärtat att rusa en dag som denna vet jag inte vad som skulle kunna få det.

Dick och Abu Ghraib får det däremot att nästan stanna.