Retorik och längtan till våren

Jycken och jag trampar snö. Vi träffar boxern så det står härliga till och sen på andra sidan udden en kul stor svart mustaschprydd vovve (en tjej) som jycken brukar jaga runt med. Livet på en pinne, med andra ord.

Sen tänder vi en tagg och går hem och borstar av all snö. Mostern med det knäppa benet bor för övrigt kvar. Numera kan hon hjälpligt hoppa runt på ett eget ben med hjälp av kryckor, men kaffet får jag fixa. Mokabryggaren går numera varm. Inte mig emot.

Författaren och skriftställaren Carsten Jensen vill leva i Danmark och har talat om hur landet inte bör vara. Jag håller med. Men vilket land uppfyller egentligen hans kravlista på hur det inte borde vara? Och är det inte bättre att tala om vad man vill än att tala om vad man inte vill? Är det verkligen samma sak?

En annan sak jag funderat på under morgonpromenaden apropå det här med hur det borde vara är den åtminstone för mig ständigt aktuella frågan vad vi gör av vår tid. Ponera att man blir 80 bast. (Ja, jag vet, vi är i Sverige och inte i Mali.) Av dessa har man sovit ungefär 28 år. Fem år kanske man har ägnat åt att stoppa i sig mat. Att tillaga spaghetti carbonara, skala morötter och hälla upp filmjölk och müsli har också tagit sin rundliga tid. Ett par år har man tillbringat på muggen. Diskat? Ja, för min del i alla fall ett och ett halvt år (mitt bidrag till att aktivt underminera könsmaktsordningen).

Nånstans där tar de kulturella skillnaderna vid. En del hämtar vatten från brunnen mellan tummen och pekfingret i ett års tid. Själv har jag troligen åkt tunnelbana åtta månader och rulltrappa minst ett par veckor. För att inte tala om all tid i skrammelbilen, som för övrigt slutat skramla och nästan spinner som en katt, åtminstone till bilbesiktningens dom senare denna månad. Några varv runt jorden har det hur som helst blivit. Fast på samma trista vägar som alltid.

Och numera sitter jag och glor på en datorskärm dagarna i ända. Som om man hade all tid i världen.

Och då har inte ens nämnt det här med att jobba (vilket för min del under årens lopp inneburit åtminstone 2 månader i väntan på en hiss dit och därifrån – varav det ena i och för sig är roligare än det andra).

Lägger man ihop all tidsåtgång blir den utmätta tiden bra mycket mer än 80 bast, åtminstone för dem som kan göra minst två saker samtidigt (som exempel händer det att jag dricker kaffe när jag stirrar på datorskärmen). Och det kan ju vara bra att begrunda för den som får ångest över tidens gång.

Men ändå.

Vadan detta resonemang? Är det nån som tror att jag kommit på nåt skarpt? Utvecklat Einsteins relativitetsteori? Fångat en kvark i flykten? Blivit buddist? Eller tagit batteriet ur klockan? Inte alls, jag har bara tröttnat på alla kläder av den enkla anledningen att det helt enkelt tar för mycket tid att klä på och klä av sig vintertid. Mössa, halsduk (okej, Hellahalsduken får ta den tid det tar att hänga den om halsen), vantar varav en bortappad och all den tid det att hitta den, långfillingar, sockor, snörkängor, dragkedjor; vintern är helt enkelt alldeles för tidsödande.

Och då har jag inte ens snuddat vid all den tid jag ägnat mig åt att klä på och klä av barn.

Och den tid det tog att skriva det här.