Här kommer Petter med flera

Yngsta sonen njöt, hammarbytrollet som fick sitta i sonens hatt njöt, och jag njöt mellan hostandet, nysandet och snytandet.

Som sagt, förra matchen, i mordor, lugnade märkligt nog ned oss till den milda grad att vi inte längre var oroliga efteråt – och redan under bollens gång insåg vi vad det var vi såg växa fram. Tänk, inte ens resultatet bekom oss som det borde (ibland vinner riktigt kassa lag, det bara är så underligt med fotboll). Dagens match mot BP gick följdriktigt precis enligt ritningarna, som fortfarande bara har börjat ta form, bara så ni vet. Vad vi menar med det är vi alldeles för dundersnoriga och esberitoxberoende för att orka förklara. Men vi orkar le, det kan vi tillstå. För vi har väntat. Och väntat. På "Petter – återkomsten". Att vi gillar granna strutar gör ju inte saken sämre två gånger om. Och tänk när han är helt fit for fajt...

Klasskillnad, naturligtvis, i grund och botten där ute på planen. Men många var bra. Några kan bättre. Louay Chanko visade verkligen klass, vilket gläder oss alldeles oerhört. Det finns till råga på allt en bolltrillare som vi skulle vilja se mer av, hur nu det ska gå till med tanke på konkurrensen, nämligen Haris.

För övrigt blev "Christian – återkomsten" rätt bra den med.

Va fanken, den var ju lite återkomsten över Haris också.

Ja, va fanken, det var liksom lite återkomsten över alltihopa.

Nu ser vi snudd på dubbelt. Bingen väntar. Och, hör och häpna, en kopp salviate...

Blåsan på tredje fingret

Förkylt med mera och alldeles för mycket nu och en del blev inte av som planerat, som att kanske rumla om i Barcelona med några lirare några loja dagar, så en vacker dag som denna efter jyckens morgonpromenad tjackade vi som tröst och eftersom det fanns lite kulor över vår första riktiga vänstergjorda elektriska gura efter alla dessa år och skönt röd dessutom och en ursnygg Voxstärkare, och efter tio minuter hade vi fått en blåsa på bästa töjarfingret eftersom det är åt helvete för länge sen man höll på att slita och dra i strängarna men det var det fanimig värt.

Senaste matchen? Lustigt nog är vi numera lugna som en... tja filbunke. Resultatet hade i sammanhanget ingen betydelse. Det här var faktiskt matchen som handlade om vägen dit och inget annat.

Och helt otroligt rock'n'roll: i kväll är vi på lokal – igen.

”Det går inte att öppna filen”

Är det bara jag som får en massa mysko meddelanden mest hela tiden på den dagliga turen förbi Bajens hemsida, vars nya stajl vi ännu inte helt förlikat oss med?

Jyckens morgonpromenad innehöll bland annat intensiv lekstuga bortifårhagen för subjektet i fråga med tre andra likasinnade inklusive ett antal avsvalkande bad. En sak som skiljer mig och jycken är att hon släcker törsten med badvattnet. Själv avvaktar jag med morgondoppen. Det är liksom inte läge. Kontentan av det hela blev att vi inte hann ut på udden för en stunds kontemplation och begrundan över vad som väntar vad det än må vara, och därmed har jag svårt att tänka klart resten av dagen. Det vet jag av erfarenhet.

Och just i dag av alla dagar. Det vet jag iofs också av erfarenhet. Man drabbas av nån jämra insikt som man inte kan sätta fingret på, än mindre uttrycka klart och redigt, eller för all del subtilt och storslaget.

Till råga på allt står det numera klart att det blir en kväll framför dumburken i stället för att vara på plats i mordors tempel.

Blir det Haris kväll i kväll?

Är inte Jeffrey med i truppen för att dom inte fått ordning på namnet på hans tröja än?

Allvarligt talat, är en fd magsjuk Petter på planen bättre än ingen alls?

Tänkte skriva nåt om sympationt i magen, men det är redan gjort.

Jag är bildligt talat minst sagt ute och cyklar. Enhjuling.

Kanske mokabryggaren kan göra en viss skillnad?

Kultur som fan

Om man har blivit med halvny bil kan man få en sån däringa cd-maskin på köpet.

Den i alla lägen övningskörande sonen var först med att hitta var man skulle köra in plattan, och var man höjde vollen, och för all del hur man fick fönstren att åka upp och ner medelst knapptryckning, och Winnerbäcks ordmassor strömmade ett tag ut i kupén och i friska luften innan jag tog saken i egna händer med Irakere med master himself Chucho Valdés, bytte av med Los Van Van för att öka tempot en smula och numera Rough Guide to Cuba för att få det lite mer back to basic när jag väl får ratta själv.

Och som grädde på moset naturligtvis Manu Chao.

Sen har jag dessutom läst en bok. Eller flera faktiskt. Möjligen är man man nog att bara kunna göra en sak i taget, men när man väl gör saken gör man den på bred front. Tre böcker = ett minimum, vågar jag påstå. Michael Connellys Hieronymus Bosch fortsätter sin massmördarjakt i änglarnas stad och bekräftar alla ens fördomar om landet där borta om än något mindre sylvass än förr och har använts mer för att smörja luckorna i det plötsligt uppflammande intresset för äldre tider, fråga mig inte varför, eller är det för att undvika att tänka på länsderbyt i morgon? Som sagt: ingenting är omöjligt. Historien om Europa med underrubriken Besatthetens tid av nån norsk jeppe och Englunds Förflutenhetens landskap ligger just nu i pajpen, den senare för att det var ett tag sen vi tog tag i den och för att den är uppstyckad i lämpliga längder, vilket är poängen med essäns idé och som därmed gör sig bra i bingen, på muggen eller när man väntar på att mokabryggaren ska puttra klart, och så klart kastade man sig i vanlig ordning över valda delar. Eller om man så vill snusket. Man får lust att gör som Jan Myrdal, nämligen gå till källorna: monarkisten tillika sekreteraren till bossen för den engelska flottan Samuel Pepys dagböcker, och då menar vi de oavkortade. Mannen i fråga tycks också haft endast en sak i huvudet, om man får tro norrmannen och Englund, nämligen att få händerna innanför kjolarna på fruns väninnor, kammarjungfrur, goda vänners fruar, döttrarna till både den ena och den andra, och så vidare. Sånt kräver, visar exemplet Pepys, lika stora delar planering, ångest över att man är en sån skithög och löften till den frun och sig själv om att upphöra med svineriet. Samt återigen nya tag för att komma till skott.

Fy.

För övrigt slutade Pepys att föra dagbok i tämligen unga år 1669 eftersom hans syn försämrats drastiskt. Samma år dog hans älskade hustru 29 år gammal.

Så kan det gå.

Annars har det väl inte hänt nåt nytt i jämmerdalen, om man nu ska hålla sig a jour med läget för dagen genom att omvärldsorientera sig via webben. Hur vet jag det? Jo, kvällsdraken har naturligtvis koll på läget och jag litar blint på dess rubrikmakare:

’Paris visade brösten. Ville bevisa att behagen var äkta vara. Hon vill bara ha sex med omskurna. ”Strippade för Charles”. Dianas hemligheter avslöjas i ny bok. Har du en sexuell böjelse som din partner inte vet om? Berätta! Salma Hayeks bibelattack. Den religiösa stjärnan gillar inte historien om jungfru Maria. Inget sex mellan Keira och Lindsay. Lohan hoppar av lesbisk sexscen. Courtney Cox äktenskap krisar. Nu stöttar Aniston vännerna. Norrländska män längtar mer efter kärlek än sex. Snablar, vilken klyfta! Vem är stjärnan med närgångna fans?’ Hon hade sex med sin elev – 100 gånger. ”Jag ångrar jättebrösten”. Leijonborg avgår i höst. Retade krokodil – åts upp.’

Och i morgon är det alltså match. Just nu klarar vi inte mer än att hålla tummarna rent allmänt och att konstatera att planeringen, inte min utan alla andras som påverkar skeendet, är käpprätt åt helvete. I värsta fall får vi alltså använda dumburken i stället för att vara på plats.

Jycken måste ut.

Bävan

Att Mikkel Jensen nu får stå bredvid i ett par månader och rehabse Bajen spela beror alltså på att Petter ville visa vem som ska spela på mitten?

Nja, så enkelt är det förstås inte, men kontentan av den våldsamma tacklingen är ändå densamma. Petter kommer att spela på mitten. På bekostnad av Mikkel.

Mittfältet behöver sin dansk, inget snack om saken, men Bajen behöver Petter. Inget snack om den saken heller.

Nu blir Eguren ensam kung på mitten. Rollerna blir tydligare. Farten framåt ökar. Antingen bär det av längs bägge kanter eller så vässar Bajen spetsen på diamanten. Lollo får spela den följsamma rollen och ta större ansvar och platsen där för tillfället Petter inte härjar.

Men Mikkels skada är trist nog eftersom hans startsträcka numera känns längre innan han är tillbaka i gammalt fullgott slag samtidigt som man vet att han är klippan som står pall framåt hösten vartåt det än blåser och att han troligen hade haft mer att ge i höst än på länge. Och då menar vi på länge. Och skador är aldrig bra.

Och då har vi inte ägnat en tanke åt hur vi ska få in Haris på planen.

Eller åt länsderbyt på tisdag.

Vi har nämligen en konstig känsla att det kan sluta precis hur som helst.

Man kan påstå att vi flyr ämnet. För säkerhets skull. Ut på udden. Med jycken. Och en tagg.

Men innan dess var vi tvungna att allt annat än pigga och nytra köra jyckens matte på kurs och sedan yngsta sonen till fotbollsträning och hinna hem innan vi ska dit igen.

Och dessutom sätta på mokabryggaren.

Under tiden som den gäspande puttrade i gång läste vi att Carola vill sjunga med Lordi av den enkla anledningen att hon vill visa att hon inte är rädd för dem. Carola förstår att maskerna bara är image, meddelar kvällsdraken.

Vad betyder det? Ingen aning.

Vi väljer den grönvita muggen och fem minuter i solen på den gistna träbänken och funderar på saken.

Bara början

Är man helt fel ute om man säger att Bajen kopplat ett litet grepp om den allsvenska tabellen men att alldeles för många lag ligger i slagläge?

Morgonpromenaden med jycken försiggick på tomten eftersom en annan tog tag i en av dom där bitarna som väntat på att bli tagen i alldeles för länge. Nämligen sortera löv och gamla brända plankstumpar. Jycken hjälpte till genom att jaga i väg med diverse pinnar. Och i går gjorde vi inom parentes nitton armhävningar och tog därmed tag i en annan bit och har bara trettien kvar för att ha uppfyllt ett av nyårslöftena. Ett av årets, alltså.

Sen blev det förstås kaffe. Och en tagg. Och ett halvt om halvt givet löfte om en längre mittpådagenpromenad.

Vi omvärldsorienterade oss på webben i samma veva för att hänga med. Som vanligt lutar vi oss mot kvällsdrakarna. Rykte säger nämligen att Hayek blir bedragen: "Väntar fästmannen barn med andra kvinnor?” Spännande värre. Inte nog med det: ”Naken Kate Moss på auktion" Bilderna väntas säljas för en halv miljon. Ständigt denna Kate: ”Här festar Kate med skandal-Pete.” Med risk för att bli stämd: Kate träffades av en isbit. Kate fick en bula. Och när någon skojade om att bulan behövde is så blev Kate så upprörd att hon lämnade helgens festande på nattklubben Wardour Club.

Börsen slår dessutom rekord. Igen. Så kan det gå.

I går såg vi på dumburken alliansens fyra högsta representanter bredbent stega in i verkligheten på en arbetsförmedling nånstans och hur Lars Leijonborg med ett skratt klappade en äldre kvinna som jobbat trettiett år på det numera nedlagda tvätteriet och som nu satt framför terminalen för att söka jobb på axeln.

Det blir enligt uppgift allt jobbigare att vara rik. Och individ. Och dyra handväskor i all ära. En god vän rapporterar från Dubai om den osannolika konsumtionen, snorrika ryssar, stupfulla engelsmän, fyra hundra meter långa inomhusbackar för skidåkning i köpcentrumen och bussar med galler som cirka sju dar i veckan transporterar pakistanier och långtbortistanier mellan barackerna i öknen och hotell-, väg- och tunnelbanebyggena. Månadslön: sex hundra spänn för att till exempel bygga världens högsta hus ungefär en kilometer rakt upp i det blå. Försäkringar? Glöm det. Och maten är dyrare för dom än för the locals. Och en gång om året kanske dom kan åka hem för att hälsa på fru och barn. Om dom har råd.

Men vadå, dom har ju jobb.

Nu ska löven få sig en riktig genomkörare.

Grotta ner sig utan att gnälla

Morgonpromenad med jycken. Solen har ännu inte slutat att lysa över oss. Sipporna står så grant vitt i allt det sköna tilltagande gröna. Och vi befinner oss inte längre på hälarna – även om en av fossingarna inte riktigt vill lämna den här och var tuviga marken.

Och tur är kanske det, kanske det visar sig när det är dags att summera den allsvenska säsongen. Som startade i går på riktigt.

Ska det verkligen vara 16 lag i allsvenskan? Jag menar, hur många Trelleborg tål svensk toppfotboll?

Söderstadion i går i premiäryra bjöd på utsåld skönsång men inte mycket till -spel. Vi gnäller inte, det är poängen som räknas, särskilt en säsong som denna när det gäller att visa alla j-vl-r, och till slut visade sig Bajen inte bara fotbollsmässigt överlägset, vilket laget faktiskt försökte bevisa från början och dessutom gjorde det hyfsat bra i tjugofem minuter innan Trelleborg gjorde vad dom kunde för att få matchen i sin hand, utan också fysiskt ett nummer större, när det till slut stod klart vilka som hade bästa orken. Och faktiskt: de enda som fått bollen på och i mål.

Men vägen dit gick alltså inte över det som ibland brukar kallas primitiv fotboll, som vi inte är anhängare av men emellanåt har en viss förståelse för. Nej, det handlade faktiskt om att återvända till grottan. Nån påstod nånstans (på krogen?) att fotbollen föddes nån gång i urtiden när man började kicka med avhuggna meningsmotståndares huvuden, och det tror vi naturligtvis så mycket vi vill på. Men stundtals sprang Eguren och Paulinho mest omkring med plågad min och gned skallen efter ”vassa dueller” med motståndarna när bolluslingen tjongades vilt hit och dit.

Men okej, vi gnäller inte. Det är dessutom skönt att alltid ha planen, och troglodyterna på andra sidan, att skylla på; tre vackra baljor avgjorde; och att Tony G har sinne för små detaljer och förhoppningsvis inte bara för stora linjer visade han när han plockade av Erkan i 89:e minuten för att ta emot folkets jubel för klasstruten och i samma veva kastade in Jeffrey i hetluften.

Att Charlie Davies inledde sin allsvenska premiär under högljutt bifall med att snurra upp två gubbs ner mot hörnflaggan, enligt samstämmiga uppgifter en så kallad sulfint, och slå en distinkt markare som borde lett till ett avslut och lika gärna mål om den som missade bollen lyckats träffa den tar vi också med oss från solgasset på Söderstadion.

Och i första, när Bajen emellanåt enligt planen kom stormande i snabba omställningar längs marken, där bollen ska vara, längs Lollos och Emils kant, ja då kom också Sulan i full kareta ångande i mitten och sprintade förbi Paulinho och alla andra och var inte långt borta från att sätta dit den.

Visst. Backlinjens stabilitet eller inte kommer att vara årets följetong oavsett om Bajen slutar tolva eller etta eller släpper in sammanlagt ett eller femtio mål. Men jag sticker ut hakan. Blickar helt enkelt framåt. Och säger att Sulan kommer att sätta dit den. Om han så ska vada in den. Av blicken att döma när han stod där framför motståndarnas mål har han och Tony G satt upp det som en av årets personliga målsättningar.

Tröjorna såg dessutom oförskämt bra ut.

I skrivande stund har vi åtminstone ett par timmar framåt kopplat greppet om tabellen.

Men vi väntar på Petter. Och fnular på hur mittfältet ska formeras för att bli det som det har all möjlighet att vara. Nämligen allsvenskans bästa.

Dit är fortfarande en bit.

Mokabryggaren kallar.

Tankstreck

Eftersom lördagen närmar sig med häpnadsväckande fart och därmed det årliga tåget till Söderstadion i all sin glans på andra sidan broarna söker vi febrilt efter något att vila eftertänksamhetens kranka blekhet vid efter morgonpromenaden. Eller nåt sånt.

Skandalastronauten, ni vet hon som körde 150 mil i rymdblöja, är tack och lov fortfarande rykande aktuell. Aftonbladets man i hetluftens New York kan konsten att skriva en ingress:

”Den svartsjuka astronauten Lisa Nowak hade inte bara vapen med sig under sin beryktade resa.
Hon hade grova porrbilder också.”

Den som satte rubriken går inte heller av för hackor:

”Gömde sadoporr – i bilen”

Just det där tankstrecket före ”i bilen” skiljer agnarna från vetet i rubriksättarbranschen. Och kanske fem tusen mer i månadslön. Bara så ni vet.

Vi är stränga anhängare av att en nyhet är en nyhet – även om den är några dar gammal:

Linda Rosing panikopererad i ansiktet: ”Jag är beroende”

är till exempel en löpsedel man inte trodde var möjlig. Tji fick man, i vanlig ordning.

Mycket kan alltså hända, men Trelleborg kommer nog aldrig att bli något annat än – Trelleborg.

Äldste sonen gjorde sin läktardebut mot just TFF nån gång i mitten av nittitalet i en bisarr föreställning på Söderstadion med tyvärr lika många ansikten som det finns halvlekar – 1–3 – och yngste sonen gjorde sin debut på läktarplats just i Trelleborg – av alla ställen – för några år sen, där man heller inte riktigt förstod vad som hände – 2–2. Eftersom lördagen närmar sig med hiskelig fart kan man dra slutsatsen att även denna gång kan allt hända.

Just det: vi efterlyser fart – och hoppas på att det går undan så att tankstrecken sitter där dom ska.

En del har påverkat vår förståelse av världen mer än andra. Kurt Vonnegut har kilat vidare. Eller om man så vill flugit ut ur buren. Vi lyfter på hatten, torkar av solglasögonen och tar ett bloss med andakt på den gistna träbänken. Befinner han sig på Tralfamadore till tralfamadoriarernas (ni vet dom där rackarna som ser ut ungefär som en sugpropp för att rensa avlopp men är jävligt krångliga att stava till) stora glädje? Bara en sak är säker: Så kan det gå.

En annan nyhet: Om jag förstår det hela rätt har mannen konkurrerats ut av snygga handväskor. En snygg handväska är dessutom tydligen lika med dyr handväska. Och då menar vi verkligen dyr. Anledningen är att kvinnan har satt kvinnans begär i fokus. Konsumtion är nyckeln till hennes identitet och en livsstilsmarkör. Kvinnan begär kvinnan, och då särskilt kvinnan med snygg (läs dyr) handväska. Så kom inte och säg att utvecklingen inte går framåt. Mannen står dock i vanlig ordning handfallen och skämtar på om allt vad kvinnan kan tänkas ha i väskan – som om innehållet skulle ha något med saken att göra. Just på den punkten är allt sig likt, tack och lov.

Just den sista meningen var – ett skämt.

Mostern med det en gång i tiden knäppa benet har varit i Guatemala och dessutom vänlig nog att släpa med sig ett gäng kaffebönor (i handväskan?) därifrån som present till en annan. Där är vi just nu: lördagen närmar sig med hiskelig fart och vi har inget annat val än att hoppa på tåget, men först ska vi ta några nya tag – med kvarnen.

Premiären är över

I valet och kvalet? Kollar posten efter ett par dagars dvala. Har man en mejladress klickbar på nätet får man räkna med en mångfald sant liberala och halvskumma erbjudanden om förstoringar och förlängningar, billiga programuppdateringar, Nordeas supportavdelnings envetna kamp för att bekräfta bankkontodetaljer och piller som räcker för ett evigt liv. Och? Tja, till slut bestämde jag att erbjudanden från parishiltonnude.com ska hamna i skräpkorgen.

Morgonpromenaden var en liten men dock fullträff. Fick för mig att det var våren som väntade runt nästa krök eftersom det såg lovande ut redan där vi var. Plötsligt börjar naturen brunka på. Blåsipporna blinkar stadigt. Vitsipporna vinkade välkomnande i vinden. Och scillorna? Still going strong. Fjolårsgräset har dessutom fått konkurrens. Bajspåsen var med men godiset låg i fel byxfickor. Jycken satte dock i sig en småseg skalbagge. Eller var den nu tog vägen.

Jycken kan Höger och Vänster tass, Ligg död, Rulla och Snurra runt, avge Lilla voffet och Stora skallet, Jaga svans, bestiga stenbumlingar och delar helt naturligt husses aversion mot stavgångare. Hon kan naturligtvis mycket mer än så. Som Sök korv!

Reglerna är enkla. Jycken får sitta och vänta bakom hörnet medan ett stycke grillkorv placeras gömt och vilset. Det vill säga inte på samma ställe som förra gången eftersom jycken har ett hästminne som inte går av för hackor. Sen är det bara att ge kommando, gå in för att sätta på mokabryggaren, ta med den rågade bajenmuggen, solglasögonen och dagens tidning och gå ut för att ta plats på den gistna träbänken.

Vi vågar inte riktigt komma ut

Solen skiner. Det blåser friskt. Men vi står stilla om ej stadigt eftersom vi fortfarande är på hälarna. Eftersom vi funderar. Och funderar.

Bajen har gjort mål. Bajen har släppt in mål. Bajen är obesegrat. Men Bajen väntar fortfarande på första vinsten. Bajen tog ledningen och kopplade därmed ett visst grepp om tabellen. Men Bajen har också tappat den.

Såg nästan hela Bajens premiärmatch i årets allsvenska hos den enögde grannen bort i backen. Och slutsatsen är…

Jaha, det var nu inte en tillställning som man jublade ihjäl sig under.

Det var inte heller en match som fick tårarna att spruta så att man lade sig ned för att dö.

Man kan lugnt säga att vi varit lite både och och upp och ner och fram och tillbaka och dessutom inte riktigt vetat vilket ben vi ska stå på. Rätt länge.

Det vet vi vi iofs inte nu heller. Men…

Alla mål räknas. Efter 35 sekunder blev det tack och lov inget sådant. Vi har redan fått årets dos. Och trots allt: i en kvart i första halvlek efter Castro-Tellos första strut för säsongen såg det plötsligt lovande ut. Riktigt bra för årstiden. Halvt om halvt fyndigt. Och tungt för motståndarna. Och bara halvtunga ben hos Bajen. Och grannen var förvånansvärt tyst.

Sen var det nån som slog en kass pass. Just nu tycks sånt räcka för att ändra på världens gång. För sen var det nervöst igen medan Gais fick tillfälle att till och från göra det enkelt för sig. Och grannen gick ännu en gång i gång om alla världsspelare i laget som just nu ligger sist eller näst sist beroende på hur man ser det.

Vi tänker inte längre än näsan räcker. Drar inga växlar. Men vi vill se folk på planen med näsan åt rätt håll. Se ben som pinnar på. Vi vill se Petter. Och Charlie. Troligen Traoré. Och kanske Jocke J igen som kan konsten att stå stadigt. Och att Erkan väljer andra lösningar på problemen.

Vilka problem? Nä. Just det. Gör det inte till problem. Sätt bara fart.

Står vi och stampar eftersom vi inte vet vilket ben vi ska stå på? Tja, vi sågar ingen. Vi hyllar inte heller någon. Vi ligger i slagläge. Men vi är definitivt inte på fast mark.

Däremot har vi inget att anmärka på den pågående striden om sistaplatsen.

För övrigt begriper vi inte riktigt varför Bajen har fyra dagar till nästa match medan andra lag har tio.

Skit samma. Det går lika bra att sluta fundera. På lördag står vi upp. Igen.

Snart är det allvar

Det är påsk. Dagen till ära har tomten, förlåt haren, gömt ägg i trädgårn som yngsta sonen med liv och lust letat upp. Påsk är med andra ord en högtid för den som vill ägna sig åt tolkningar av skeenden och hur saker och ting hänger ihop. Till exempel på webben: Adaktusson är sur för att Fichtelius fick Persson att göra det Adaktusson ville; Hale (ständigt denna Hale, vem är det?) gör som Britney (henne har man ju i alla fall koll på), nämligen rakar sig; kungen har slutat löpa; och i dag är dagen för att skicka mejl till folk som använder Telia eftersom man slipper kolla om man får svar.

Om man dessutom betänker att allsvenskan började på ett klart uppmuntrande vis och det redan efter sjuttio sekunder, att solen skiner, mokabryggaren mullrar och att den gistna träbänken håller är det lätt att le en smula bakom sina bajenbrickor.

Yngsta sonen har naturligtvis frågor om påsken, ni vet: varför si och så och vem gjorde vad och när. Svaren är diffusa. Ärligt talat, var det på trettondagen han återuppstod? Eller var det såhär års? Har man försatt sina chanser till evig berömmelse om man inte har riktig koll vad som hände när? Eller för att köra ett favoritcitat i repris ur Homers mun: "What if we picked the wrong religion? Every week we're just making God madder and madder." Långfredagen är hur som helst väldigt lång och åtminstone förr en smula trist just därför. Allt var stängt. Till och med konsum. Det fanns inget att göra. Nästan. För som den gode Povel sjöng som slutkläm om alla ungar som blev resultatet när kvinnan fick sin vilja fram: ”Men Alf beror på mig, en långfredagsgrej.”

Men i dag är det afton. Orsaken är alltså oklar, om ni frågar mig.

Hur som helst: dottern (som dessutom är född en långfredag, om man nu ska komplicera det här med hur saker och ting hänger ihop) har följt med mamman på en tvåveckors tågluff med start i går av alla dar. Ja, man kan fortfarande tågluffa. Och ja, skolan har utverkat ledigt. Tanken är nämligen god: hälsa på avlägsen släkt i landet som uppfann gökuret och, framför allt, tobleronen. Och på vägen åka till exempelvis Berlin bara för att kolla in… ja Berlin, är också tanken.

Man kan ha det sämre än att sitta på ett tåg och se världen.

Eller sitta på en gisten träbänk.

Och i morgon är det påskdagen. Vad hände då?

Jycken ser bedjande ut när jag sätter i mig ett chokladägg som yngsta sonen delar med sig av.

Annandagen har jag inte heller nån riktig koll på.

Men på tisdag börjar allvaret. Det vore skönt att redan från början lägga Gais bakom sig.

Det ena ger det andra

Har publiken på Söderstadion verkligen bil?

Det är en... journalist på Dagens Media som ställer frågan till en Mekonomenman. Anledningen är att företaget ökar sitt samarbete med Bajen. Även om Bajenlirarna är breda om bringan kan det till slut bli rätt trångt om utrymmet runt om Unicef. Ännu en sponsor lär ju vara på gång på tröjan, förutom dem som redan finns där…

Jag tror att Unicef är gott sällskap att vara i.

För Mekonomen är väl inte huvudsaken om publiken på Sveriges bästa fotbollsarena har bil eller inte. Eller har med sig kikare för att se reklamen på tröjorna. Bajen syns ju allt som oftast och lite mer än andra även på andra ställen.

Mer än en god sak

Symmetri som innebär asymmetri är vackert, särskilt i grönt och vitt. Effekten bör bli slående även för motståndarna, inte bara när dom möter en bajare på språng i det nya matchstället utan även när dom blir frånsprungna av bajaren och med hakan vid tårna ser honom försvinna med helgrön rygg, med bollen som klistrad vid foten och med högra armen i vitt som vinkar hejdå.

Jag kommer alltid att hålla fast vid att tröjor och andra plagg utan konsumtionstryck är så iniglödheta mycket vackrare än sådana med. Både på planen och utanför. Man är inte mer än människa: man behöver kläder i jämmerdalen. Skulle jag falla för en kanadagåsjacka skulle jag sprätta bort loggan. Det finns naturligtvis undantag, som min svarta t-tröja med ordet ”Fuck” i snygg Ford-logga som jag fick i present för några år sen när jag låg och vred mig i plågor och inte kunde följa med till Prag i goda vänners lag för att klämma ett antal Staropramen och göra det svenskarna misslyckades med under trettioåriga kriget, nämligen ta sig över Karlsbron och riva stället, eller ”Bajen bäst i stan”-varianten och andra på samma tema. Att Barças matchställ emellanåt är snudd på överjordiskt snygga har med just den saken att göra. Och spelet tycks med automatik bli snyggare.

Men jag är inte helt koko.

Nike jobbar på sin åtminstone här och var kantstötta profil, och det är naturligtvis där som skon klämmer och sambandet med Unicef finns. Och stålarna.

Tröjtillverkaren tjänar pengar. Och putsar på sitt rykte. Naturligtvis gör Hammarby samma sak.

Hur som helst. Det är vackert. Det är snyggt. Det är känsla. Fler tjänar på saken. Det är lite ”Tillsammans” över det hela. Det är vi och Barça och några till. Och det finns sämre saker här i världen att ha på tröjan än Unicef. Det kunde ju ha stått Unilever.

”I förlängningen innebär det att vi kan samla in mer pengar till barn som behöver utbildning, hälsovård, rent vatten, vaccinationer och skydd mot våld och övergrepp”, säger Véronique Lönnerblad som är generalsekreterare för Unicef i Sverige om saken på Unicefs hemsida.

Sånt har man svårt att säga nej till. Rent praktiskt lär det innebära att man åtminstone på hemmamatcherna inte bara ska lägga skramlet i fickorna i tifogruppens hinkar utan även dela med sig av surt sparade p-mynt i Unicefs bössor. En och annan parkeringsbotsmäll som tack får man väl ta på köpet.

Paulinho tycks dessutom lyckligare och gladare än nånsin över "sponsorsvalet". Tre strutar mot Gais?

Bajen och Barça - i en klass för sig

Jag kan inte låta bli att tycka att det är värt att uppmärksamma att Unicef tar plats på Bajenspelarnas breda bringor kommande säsong. Ärligt talat – en höjdare!

Odds and odds

Werner lämnar AIK, meddelar rubriken på ett bearbetat pressmeddelande från Newsdesk när jag sparkar i gång mejlen. Nyfiken i en strut klickar jag mig dit och konstaterar att Wernblom ska lämna Skellefteå.

Mer hockey än så blir det inte på denna blogg.

Morgonpromenaden med jycken försiggick i något som påminde om vårvindar piska. Något som påminde om snökorn virvlade runt om oss – utan att för den skull förgylla tillvaron. Men om nu blåsipporna står pall runt udden ska väl en annan fixa det också.

Hemma igen kände vi ett starkt behov av att ta igen oss, men vi tog oss ännu en gång samman och lyssnade till mokabryggarens muller.

Åtta, tror den större kvällsdrakens krönikörer att Bajen slutar i allsvenskan. Och det är alltså ett snitt av hela bassets idéer om hur tabellen ser ut nån gång i oktobers ände. Det betyder att någon tror att Bajen blir till exempel fyra. Någon annan gissar på plats tretton. Av erfarenhet vet vi att ju sämre än krönikör vill placera Bajen, ju bättre brukar det gå. Ungefär som Mats Olssons sistaplats guldåret 2001.

Så det gör mig inte speciellt orolig.

Enligt ett spelbolag som vill klå dig på dina stålar ger Bajen 67 gånger pengarna – om dom åker ur.

De allsvenska tränarna har inte heller nåt behov av att lyfta fram Bajen. Ja, utom en naturligtvis. Tony Gustavsson tar bladet från munnen och snackar guld. En anledning är att han måste. En annan anledning är att, ja, det ska vi återkomma till en annan gång.

Det är skönt att få läsa en riktig nyhet från fotbollens värld. Wayne Rooneys flickvän som heter Coleen hade kalas för sju mille, meddelar den mindre kvällsdraken. Rooney stod för kulorna. Dagen därpå tvingades Coleen se i brittiska dagstidningar hur Rooneys kusin Natalie blottade brösten för fotografer utanför festlokalen, skriver draken upphetsat. Cristiano Ronaldo lär också ha varit där.

En annan nyhet men av en annan dignitet är att DN:s kulturmedarbetare ska börja blogga.

Tillbaka till den borttappade tråden. Förra året skulle Bajen ha lekt hem tolv poäng på de första fyra matcherna om programmet sett ut som det gör i år. Oddset på det verkligen sker är möjligen något högre denna gång när det är på riktigt.

Men allt är fortfarande möjligt.

Sol y sombra

Minister Björklund* är för ordning och reda och vässade pekpinnar. Nationella prov i trean för att skilja agnarna från vetet? Männen från malajerna? Städande fruntimmer från fruntimmer som kan städsla städande fruntimmer? Och gärna ännu tidigare? Vänta bara.

Själv är man i vanlig ordning kluven. Gårdagens drabbning på Söderstadion gav inga som helst svar, kom vi överens om under en telefonkonferens efter matchen jag och en annan skön lirare som också var på plats fast på den soliga sidan. Anledningen till vår slutsats var att försvaret inte ställdes på några som helst prov. Sen, när jag funderat ännu ett varv, när jag var hemma igen och jycken rände runt fri på eftermiddagspromenad och jag tog en välförtjänt tagg på udden, alltså när jag gav mig själv en andra chans kom jag på att dom där bak kanske inte ställdes på några som helst prov eftersom dom hade kontroll på läget.

Och det hade dom ju.

Vår nya VM-målvakt var hur stabil som helst – och hade heller inget att göra.

Frågan är om det säger nåt om Bajen eller Vålerenga, som ju ändå påstås vara ett norskt topp tre-lag. Åtminstone såhär innan allvaret börjar.

Min närstudie av Emil i första halvlek gav mig i alla fall tillfälle att nicka instämmande nästan mest hela tiden. Och Jocke J klev upp och både nickade bort och höll i bollen och passade rätt.

José gjorde heller ingenting särskilt – och måste haft rätt många rätt eftersom jag inte såg något att anmärka på. Ungefär som David.

Eguren däremot såg liite tung ut. Liite hängande bredvid ibland. Liite i ofas. Erkan var för sin del lite ovanligt flegmatiskt halvdyster. Chanko jobbade på. Micke J blandade och gav. Charlie borde ha gjort en strut efter en formidabel frispelning (var det Eguren som låg bakom? Som i så fall inte var i ofas i alla fall just då). Och så Paulinho. Han var bäst. Vi är inte mycket för att sätta betyg, men nån måste ju vara bäst i detta inlägg om en angelägen sak, och ribbträffen från drygt tjugo meter hette, som det heter, duga och var, som det heter, värd ett bättre öde.

I andra halvlek blev planen med tiden mer pastejvänlig, och norrmännen (”sälklubbarna”, sade bänkgrannen) fick tag på bollen allt oftare när den väl damp ner.

Planen har alltså varit bättre. Och kommer förmodligen vara så iniglödheta mycket gladare vid den allsvenska premiären. Fast det som jag till slut tog med mig hem till den väntande mokabryggaren var att Bajen var bäst men ändå inte riktigt orkade.

Men det är ännu alldeles för tidigt att döma.

Allt är i vanlig ordning fortfarande möjligt.

* Hjärnsläpp, från min sida alltså.

Vi skämtar aldrig

Tror ni inte på randigt hästenställ på hemmaplan? Jaså inte? Ni saknar visioner. Hemma från morgonpromenaden med jycken möts jag av yngsta sonen som hoppar upp och ner med luren i högsta hugg och säger ”Är det sant!” om och om igen och sen säger att det var lagets tränare som berättat att dom ska vara bollkallar på derbyt mellan Bajen och AIK men att jag måste ge mitt tillstånd, och när jag ska ringa upp honom får jag veta att det var ett av dagens långa rad av skämt.

Sen ringer kvinnan i huset som är på utflykt och säger att nya bilen fått en repa i lacken av förbivinglande cyklist med AIK-hjälm.

Dagen till ära har DN sina bajensidor inför allsvenskan. Man läser med viss misstänksamhet. Gustavssons streckgubbar ser ungefär ut som mina. Dessutom är det dags för årets första besök på Söderstadion för en annan. Är det nån gång på året som det är lämpligt är det i dag. Och det är inget att skämta om.