Grotta ner sig utan att gnälla

Morgonpromenad med jycken. Solen har ännu inte slutat att lysa över oss. Sipporna står så grant vitt i allt det sköna tilltagande gröna. Och vi befinner oss inte längre på hälarna – även om en av fossingarna inte riktigt vill lämna den här och var tuviga marken.

Och tur är kanske det, kanske det visar sig när det är dags att summera den allsvenska säsongen. Som startade i går på riktigt.

Ska det verkligen vara 16 lag i allsvenskan? Jag menar, hur många Trelleborg tål svensk toppfotboll?

Söderstadion i går i premiäryra bjöd på utsåld skönsång men inte mycket till -spel. Vi gnäller inte, det är poängen som räknas, särskilt en säsong som denna när det gäller att visa alla j-vl-r, och till slut visade sig Bajen inte bara fotbollsmässigt överlägset, vilket laget faktiskt försökte bevisa från början och dessutom gjorde det hyfsat bra i tjugofem minuter innan Trelleborg gjorde vad dom kunde för att få matchen i sin hand, utan också fysiskt ett nummer större, när det till slut stod klart vilka som hade bästa orken. Och faktiskt: de enda som fått bollen på och i mål.

Men vägen dit gick alltså inte över det som ibland brukar kallas primitiv fotboll, som vi inte är anhängare av men emellanåt har en viss förståelse för. Nej, det handlade faktiskt om att återvända till grottan. Nån påstod nånstans (på krogen?) att fotbollen föddes nån gång i urtiden när man började kicka med avhuggna meningsmotståndares huvuden, och det tror vi naturligtvis så mycket vi vill på. Men stundtals sprang Eguren och Paulinho mest omkring med plågad min och gned skallen efter ”vassa dueller” med motståndarna när bolluslingen tjongades vilt hit och dit.

Men okej, vi gnäller inte. Det är dessutom skönt att alltid ha planen, och troglodyterna på andra sidan, att skylla på; tre vackra baljor avgjorde; och att Tony G har sinne för små detaljer och förhoppningsvis inte bara för stora linjer visade han när han plockade av Erkan i 89:e minuten för att ta emot folkets jubel för klasstruten och i samma veva kastade in Jeffrey i hetluften.

Att Charlie Davies inledde sin allsvenska premiär under högljutt bifall med att snurra upp två gubbs ner mot hörnflaggan, enligt samstämmiga uppgifter en så kallad sulfint, och slå en distinkt markare som borde lett till ett avslut och lika gärna mål om den som missade bollen lyckats träffa den tar vi också med oss från solgasset på Söderstadion.

Och i första, när Bajen emellanåt enligt planen kom stormande i snabba omställningar längs marken, där bollen ska vara, längs Lollos och Emils kant, ja då kom också Sulan i full kareta ångande i mitten och sprintade förbi Paulinho och alla andra och var inte långt borta från att sätta dit den.

Visst. Backlinjens stabilitet eller inte kommer att vara årets följetong oavsett om Bajen slutar tolva eller etta eller släpper in sammanlagt ett eller femtio mål. Men jag sticker ut hakan. Blickar helt enkelt framåt. Och säger att Sulan kommer att sätta dit den. Om han så ska vada in den. Av blicken att döma när han stod där framför motståndarnas mål har han och Tony G satt upp det som en av årets personliga målsättningar.

Tröjorna såg dessutom oförskämt bra ut.

I skrivande stund har vi åtminstone ett par timmar framåt kopplat greppet om tabellen.

Men vi väntar på Petter. Och fnular på hur mittfältet ska formeras för att bli det som det har all möjlighet att vara. Nämligen allsvenskans bästa.

Dit är fortfarande en bit.

Mokabryggaren kallar.