Smockan i luften

Fan vi skulle behöva en musikalisk smocka, nåt som får oss på tårna igen, vi sitter på den gistna träbänken och suktar rent förjävligt efter nåt, nåt som för oss på tårna igen, och det kan vara en musikalisk smocka, har vi kommit fram till. Ett riff, en trumpet, en bas, en röst, till och med ett trumsolo, det kan förstås vara en riktig bläcka också, det kan vara nästan vad som helst ända från tårna, tro mig, för fotbollen får vi ju tugga i oss hur som helst, och bajenbrillorna sitter fast i pannan och vi glor ut i grönskan och pimplar kaffe och tänder en tagg och känner att fan en musikalisk knock skulle rensa systemet. Eller nåt.

Eller en bläcka.

Jycken? Runt knuten, troligen hos den enögda grannen bortibacken. Annars har det inte hänt ett skit. Ingenting. Vi tänker så det knakar, men det hjälper inte det heller.

Eller också är det det som är problemet.

Schweiziska nian dundrar in från plugget och föreslår Gogol Bordello, eller för all del The Specials för dom är tydligen på tapeten igen, men det räcker inte. Äldste sonen kanske kommer hem i morgon från Äpplet med värsta hiphopvillagebeatniktugget om obskyr jazz, men då är det för sent. Dottern ramlar in från första praodagen på Dramaten och börjar omedelbart spela flöjt men hinner föreslå Manu Chao, för det lyssnar hon på själv och ”nu har till med killarna i klassen börjat lyssna men på Bongo bongo”, men där har vi kört fast, det är okej men vi kan den biten. Yngste sonen? Missade dagens trumslagarkonsert i kulturskolan gud vet var, fick vi veta när läraren ringde och efterlyste honom klockan 12, och lirar just nu extrafiollektion i plugget, så där får man ingen hjälp. Jyckens matte? Byter till sommardäck hos snubben med kepa och snusbänk och försöker pruta, enligt vårt schema för hur man ska dra nytta av könsmaktsoordningen, men vi misstänker vad hon skulle säga så vi säger inget om saken när hon ringer och talar om att hon köper nya målvaktshandskar till yngste sonen för det fick han i julklapp av farmor en gång i tiden och det är ju hög tid, och det håller vi med om.

Det ena brukar ju ge det andra. Fan det kanske är bläckan ändå som ska ställa till det.

Fotbollen är ju som den är.

Svajarm är också emot våra principer. ”Det där ser ut som din gamla gitarr”, säger dottern. Nästan, svarar jag, den är för all del vit, östtysk ostämbar kopiornas kopia med ”gibsonkropp” och ”fenderhals” och av samma material som trabanten och kostade trehundra pix på stället bredvid Musikverket för bra länge sen och skulle ungefär kosta lika mycket nu som ny om den ens skulle gå att lura på nån stackars jävel som just fått sitt första plektrum. Grejen var att man var vänster som Jimi, Paul och för all del Curtan på senare modern tid och att man måste vända på den och att den nästan såg likadan ut åt bägge håll. Nästan alltså. Svajarmen ställde mest till det. När jag ung och grön och med en begynnande första finne på kran frågade snubben bakom disken hur man bytte strängar för det satt en kåpa nertill som jag inte fick upp vid första försöket sade han på fullt allvar att man kunde klippa av dom.

Tystnad

Trött. Det är väl så att det är den gamla vanliga visan. Det är bara att inse. Nu igen. Den där som löd förr i tiden. När man var pigg. När sångerna föddes. Drömmarna. De där som ska bära laget. Typ förra årtusendet. Okej, visst är det vår. Men totalmörkt. Man är bortskämd, och målen är någonstans i det blå. Det snackas. Det snackas en hel del, det är ett som är säkert. Siktet är inställt, men vem ska ta oss dit? Målsättningen? Eller spelplanen?

Att tvåla dit Trelleborg är liksom grunden. Sen kan man börja snacka.

Kliva fram

Hallå, vänta, det blev fel i förra drapan, det var inte sex vi åsyftade, det där som vi tänker på var tredje sekund, det var förstås fotboll.

Vänta ett slag. Vad tänkte vi på nu?

Vi har druckit ett antal koppar kaffe på den gistna träbänken, (svart rök stiger från malningsmaskinens inre), vi har hunnit en morgontur med jycken runt udden (där vi längst ut tog en tagg och tänkte så det knakade – och på vägen dit och tillbaka njöt vi, det är dagens sanning som vi tillstår utan att rodna, av vitsippshavet), vi har på begäran pepprat yngsta sonen i baljan med ett antal fotbollskanoner, vi har kokat ett antal ägg till kidsen för att dom ska växa upp och stå i, vi har läst tidningen (ingenting har hänt, fast vi fick oss till livs att jota inte bara betyder fotboll när vi brände igenom språkspalten, så nåt har vi lärt oss) – och vi har upprätthållit könsmaktsoordningen genom att... diska. Det är ju för fan söndag.

Nu ska vi tänka på annat.

I dag är alltså dags för årets besök på Tjongavallen, eller för att citera Bajens hemsida: ”ökända Vångavallen”. I vanlig ordning kan vad som helst hända. Sulan, Lolo och Erkan, som stått på ”hälarna” för mycket eller nåt, får stanna hemma. De kan alltså inte kliva fram. För det är vad vi väntar på: att någon ska kliva fram.

Faktum är att vi väntar på att alla ska kliva fram. Inte bara Poppen. Att inte bara David ska ”släppa på handbromsen”, vilket är ett önskemål om man får tro Bajens hemsida.

En annan sak: Är det bara i Bajen spelarna blir pappa hela tiden? Vad gör dom i Kalmar mer än att robotmässigt ”spela fotboll”?

Men tillbaka till, ääh... ämnet: ”Vilken är spelplanen denna gång när Trelleborg står på andra sidan?” Vi är inte så mycket för ”taktiskt rävspel”. Säger Tony. Vi tror mer på rätt inställning. Utbrister Tony. Spelar man fotboll på heltid handlar det bara om att visa att man är bättre än motståndarna. Förklarar Tony. Bollen på marken. Ryter Tony. Snabbare fötter. Klargör Tony. Tar vi ledningen kör vi på.

Eller nåt sånt.

Själva försöker vi koncentrera oss på vilken kopp vi ska dricka kaffe ur. Stenhårt har vi satsat på den vita Bajenkoppen.

Nu ska vi försöka tänka på annat. I alla fall till klockan tre.

En sak till. Den här har några år på nacken, och själva gick vi förstås i gång på originalet (men kan tillstå att vi köper den här versionen också). Men eftersom dottern spelat teater och haft huvudrollen alldeles grön i fejan, som paddan, och fortfarande sover, tillägnar vi henne den eftersom hon diggar den (och dessutom har hon ju fått plattan snyggt signerad för ett par år sen).

Som det är

Jycken har delegerats runt på små turer med de motsträviga kidsen i de alltmer ogenomsynliga buskagen runt omkring medan en annan fikar på och lyssnar till fågeljolmet. Vi sitter där vi sitter på den gistna träbänken och funderar. Fortfarande. Så kan det gå. Matten står i på sitt håll och ringer som besatt och försöker delegera, den schweiziska nian lirar klaviatur och väntar på att få beta av stans andrahandsaffärer inför skolbalen med polaren i klassen som varje gång jag ser henne har ny hårfärg, och jycken springer mellan varven med de utkommenderade kidsen till den enögda grannen bortibacken för en och annan godis och för att slå en drill. Alla har, hör och häpna, trots den tidiga lördagstimmen ätit frukost. Ute. Det är ett visst mått av sol, så vi klagar inte. Yngste sonen lirar boll i snygg grönvit tröja och dottern har grönt hår för hon ska spela teater. Äldste sonen? Håller fortfarande ställningarna i the Village.

Det är vår.

Det borde alltid vara vår.

Men nu sitter man för sig själv. Och fortsätter fundera. Tänder en tagg. Ser sonen lossa en missriktad vänster och skjuta ner en begynnande tulpan. Sippar lite kaffe.

Som vanligt hann någon annan före. En dagbok! Lysande! Men tjenare! Nån jävla buskiskille från tiljornas värld slår en på fingrarna förstås. Och skrattar hela vägen till banken. Här har man knåpat ihop 1720 onumrerade sidor huller om buller om livets vardagligheter och stora sanningar och blir klådd med 12. Killen i köttdisken hos favorithökarn får till exempel sina fiskar varma. Och den där snubben på BLM som sågade oss för trettitre år sen. Och i går? Ett smakprov: ”Att passera Slussen en oändlig prövning. Duvskit och strömmingsos. Kristina Lugn står avskyvärt självupptagen och glor på en mobiltelefon. Numera har alla mobiltelefoner, men det tycks hon inte fatta. Sen möter vi krönikören Ohlsson – ledande på en cykel! Tingen har tagit över. Kaffe på Mazzarini.”

Vi har naturligtvis ett annat, samtidigt pågående projekt. Fullständigt ocensurerat. Hur många sidor? De flesta finns i huvudet. Hört talas om tresekundersregeln? Basket, tänker någon infantilt. Inte. Det handlar om hur ofta man tänker på sex.

I alla fall ibland.

Resten av dagen ska vi ägna åt teater och kalas. Dottern har huvudrollen i det ena fallet. Vad gäller partajendet konstaterar vi kallt att folk har kommit upp i åren. Frågan är om det över huvud taget finns utrymme för en bläcka på en sån tillställning. Vad spelar det förresten för roll? För att få ihop det hela kommer vi att sitta vid ratten mest hela tiden.

Och nu ska vi köra för första gången. Vi reser på oss, men vi funderar fortfarande.

43: Helter Skelter

Ja, vi var inte på Söderstadion (som lär vara elfte bästa stället i världen att uppleva jota på) när Ellos kom på besök för vi satt fast mellan övervakandet av schweiziskt köttbullsrullande och såstillverkning (en gnutta whisky gjorde susen) och allt annat som vi delegerats att göra för att vi är så snälla, och vi lyssnade på radion med enbart ett halvt öra (medan vi betade av Beatles vita album med ett och ett halvt) för vi har våra ”idéer” om hur vi kan påverka Bajens spel negativt med våra vibrationer och med vilken kopp vi dricker kaffe och vi har alltså inga egna åsikter om en match som enligt uppgifter som vi tagit till oss inte går ”till historien som en av Hammarbys bästa” och ”Jag tycker faktiskt det är en jättebra match” och ”Inget hände”.

Eller ”skitmatch”.

Sanningen är, för en gångs skull, kanske någonstans mitt emellan tre av fyra påståenden.

(Inom parentes, och apropå tabellen: Att Kalmar är värre än nånsin framgår allt tydligare och är så nära sanningen man kan komma.)

Vi har naturligtvis hunnit smälla i oss en cappuccino (betyg 7,6 av 10) för att få i gång systemet på den gistna träbänken, medan solen kröp runt husknuten, nådde pjucken, fortsatte sin gilla gång och till slut tog hela oss i besittning. I lugn och ro, för matten delegerades att ta jycken runt udden, och vi har passat på att odla konsten att fundera.

Sanningen är att det onekligen finns en del att fundera på.

Och, som vanligt: Vi reser oss upp för att ta oss samman och påtåren.

En annan skulle toffla in bollen

Könsmaktsoordningen har tagit minst sagt horribla former. Ska inte en riktig karl kunna stå upp för saken? Tydligen inte. Är det inte den ena kursen är det den andra som kräver vissa offer – för att inte tala om alla möten som inkräktar på allt som hör till livets väsentligheter. Jyckens morgonpromenad ombesörjdes dock av både matte och husse (lustigt nog hittades en vältummad p-tidning i ett buskage längst ut på udden i vilken aktörerna hade åttitalsfrisyrer modell Europe både här och där och där handlingen dessutom beskrevs på inte mindre än fyra språk, kunde vi konstatera vid en hastig genomgång) som kom fram till att hela ruljangsen kräver vissa offer, och det just denna dag när Ellos kommer till Söderstadion. Så vi är nog, och återigen, inte på plats, vilket vi förhoppningsvis, och återigen, kan få ångra. Henkeborg häromveckan gick oss också förbi… snyft.

Vi säger nog, för man vet aldrig. Vi kanske bara står upp mitt i köttbullsrullandet, rusar i väg och lämnar resten åt resten. Vi är ju genetiskt programmerade sedan vi kröp upp ur vattnet för miljoner år sedan att… tja, jaga mammutar och glo på fotboll.

Rullandet av köttbullar hade vi för övrigt tänkt lämna åt vår schweiziska nia, som en del av hennes försvenskning. Hon kan redan baka kanelbullar.

Vädret är åtminstone läckert, både här och där. Kaffet och taggen på den gistna träbänken avnjuts bakom bajenbrillorna, medan jycken tuggar på en gammal jota.

Vi är annars mest tagna av ur saker funkar. Att flygplan kan flyga tror vi, som den minnesgode vet, beror på slumpen. Hur en telefon fungerar är oss också en gåta. Förr talade man genom en sladd, vilket var konstigt. Nu talar man rätt ut i luften. Inte nog med det, man behöver inte längre ha en lur; äldste sonen som släpat med sig macen till Det stora äpplet hörde under gårdagskvällen av sig via Skype, och där satt vi och glodde på varandra och vinkade och stod i på var sin sida om jordklotet. Kom inte och säg att det inte är konstigt. Tjugofyra grader och sol, meddelades det att det var i the Village och att han hade käkat en donut. Och att jänkare i största allmänhet inte bara är utan också ser konstiga ut.

Det är alltså väldigt mycket som är konstigt. Att Liverpools norrman därbak stilfullt nickade bollen i eget mål i de sista skälvande sekunderna under gårdagskvällens CL-match mot Chelsea var också konstigt. En slump? Vem vet. Vi har funderat på saken men inte kommit fram till någon slutlig ståndpunkt.

Som det här med den pågående Beatleshysterin! Ja, jag vet att den är väldigt lokal och snabbt kan försvinna, och kanske avhängig en några år gammal Mojo som vi hittade i en ogenomgången hög med gamla räkningar och barnteckningar och som rankade deras 101 bästa låtar och som vi var tvungna att vidimera till punkt och pricka, men plötsligt kom vi ihåg en av våra gamla kärlekar som vi okontrollerat föll pladask för när det begav sig, kanske för att vi fortfarande är unga, för att vi fortfarande är kära, för att vi fortfarande håller könsmaktsoordningens fana hög. Naturligtvis för att vi håller på rätt lag. Och kanske för att solen är på plats där vi sitter på den gistna träbänken och avnjuter en tagg medan jycken lättjefullt rullar runt i gräset.

Så vi går in för att byta vax och passar på att fundera på hur vi ska fixa till kvällens prövningar. Vi kan höra Söderstadion kalla...

Smällar man får ta

Som alla som har huvet på skaft och hjärtat bultande på rätt ställe vet är de är det tätt mellan givarna nu. Och inte nog med det; förra gången var det fäktning, den här gången var det konsert på Musikmuseet, och i huvudrollen, ännu en gång, yngste sonen. Fiol kanske inte var Hendrix förstaval, men så gick det som det gick. Det lät hyggligt, med tanke på att de var tretti pers på scenen – samtidigt.

Sen var det andras tur att lira – typ förti stycken – men då hade vi redan smitit.

Kom hem mitt i andra, och den enögda grannen bortibacken hade sagt att vi var välkomna för att se ”slakten i Kalmar” via burken. Vi valde radion. Slakt stämde, men inte som man kunde befara. Det lät värre, och vi kunde nästan höra ambulanserna i bakgrunden. I åttiåttonde slutade vi lyssna – och då gick det naturligtvis som det gick. Kopiösa mängder övertidsminuter tycks bli Bajens melodi för säsongen, med blandat resultat soo far, och vi hade unnat Poppen ännu en triumf och kvällstidningarna att få fortsätta spinna på Rami och bänken och hur länge han skulle vilja sitta där.

Men man får inte alltid som man vill.

Sen käkade vi crepes, med räkor eftersom vår schweiziska nia var på annat håll och hon gillar inte såna.

Sen vetifan vad vi gjorde. Drack kaffe naturligtvis, och tog ut jycken på kvällskvisten för en tagg runt udden plus att vi hittade rödtjut längst inne i skafferiet som var på väg att få skinn på sig och behövde åtgärdas, men annars?

Sen blev det sent, för äldste sonen irrade omkring lätt vitgrön i ansiktet eftersom han i dag och med klassen i detta nu sitter på ett plan till Det stora äpplet för en veckas arkitekturhistoria, vilket vi håller osannolikt att krutet läggs på även om det faller sig naturligt att då och då sträcka på nacken för att glo uppåt väggarna mot himlen när man ränner runt på Manhattan. När vi transporterade honom till Arlanda tidigt i morse var han fortfarande något matt, om man säger. Jag säger inget om det; vi är inte genetiskt programmerade, inte än åtminstone, att forslas omkring i en plåtburk uppiluften.

Och snart är det match igen. Då ska vi ta oss samman.

Solen skiner, förresten. Annars har vi fått dille på att lira gamla vax med Beatles. Man skulle till och med kunna kalla det för en personlig fluga. Varför inte ett säkert vårtecken! Det är väl knastret som lockar, plus att man vet att man inte kan lira ”Drive my car” för att vaxet en gång i forntiden liksom smält där av någon anledning som vi kanske återkommer till.

För övrigt kan man sabba låtar på många olika sätt.

Skööönt

Visst, vi är på sätt och vis glada i dag. Vi är på sätt och vis snudd på överjävligt glada. Vi skulle till och med kunnat vara abnormt glada redan i går om vi varit på plats och upplevt, och då menar jag upplevt, men vi var naturligtvis glada ändå trots att det som pågick aldrig tog slut och omkullkastade alla planer för ivningen, nämligen yngsta sonens sista passa på att prova fäktning-pass, tionde gången, nånstans åt helvete förstås (typ hundra spänn i soppa) med en mässande man i mysko vit dräkt och som höll i det hela med outhärdlig omsorg, och det drog alltså ut på tiden. Som alltid. Men det var ju sista gången, och det fäktades hejvilt och pep om floretterna så fort nån fick in en stöt på golvet, på kombattanten (mycket sällsynt, vilket jag tror beror på skyddsmaskerna som gör att ungarna ser som flugor, typ tusen motståndare) eller på sig själv, men sonen, som kroknade allt eftersom blodsockerhalten sjönk, hade fått nog, man ser ju inte ut och får ju inte direkt fäkta som Errol Flynn, som vi fortfarande minns när han stående på en sån där tvärribba satte svärdet i seglet och snyggt gled ner på däck, eller för den inte alltför bevandrade i hur man gör: som Johnny Depp. Så han såg inte alltför ledsen ut han heller för att det var upphällningen, särskilt när vi fick två brusande, knappt hörbara direktrapporter från stå om att det stod ”ett noll” och ”två noll” och ”ojojoj” och ”kanonmål” och ”fyfan” som undertecknad vidarebeordrade och gjorde att vi höll de vitnande tummarna hårt.

Sen såg vi målen på burken. Mäktigt. För att inte tala om hur fint det såg ut när Poppen höll stången. Bajen har visserligen inte längre Gunnarsson, men vad gör det när Helsingborg har Henke!

Annars? Vetifan. Men vi tror oss om att vi är på väg att lämna gungflyt, som vi hållit i gång för att vi är en smula på väg nånstans och inte vetat vad vi ska göra åt det och därför är där vi är. Kaffe naturligtvis, och en och annan morgonpromenad. Men nånting har oss fattats.

I morgon? Bland annat kör vi grejer till vår schweiziska nias loppis på Medis. Och det är bara början. Vem som går ut med jycken? Bra fråga.

Dessutom har vi, hör och häpna, färgat håret. Vi var inte med när alla höll på med dylikt larv. ”XX-årskris” sade mattens anställda, som inte är där än, ”ser konstig ut”, sade yngsta sonen. Dottern, som kom hem från Cullbergbalettens senaste med rapport om att alla var klädda i typ kartonger och att syftet var oklart, sade inget. Nian från tobleronens förlovade land sade ”waow!” Kvinnan i huset har sina teorier om allt, men om dem säger vi inget.

Less

Jaha, så var det med det. Och hur smakar kaffet?

Fotbollförbundet Fotbollsmördare? God dag yxskaft.

Fotbollsmördare tror förstås att dom är något annat, men det är dom inte. Dom gillar inte sassa brassa mandelmassa. Ledord: Förstöra. Kunskap: Kasta saker på folk. En raket i arslet på nån. Blint. Och stå upp? För vadå? För att till slut få alla att sitta ned?

Kännetecken: Ynkedom. Färgblindhet.

Hatet får hjärtat att klappa.

Vänta, dom har inget hjärta som klappar. Och dom vill att alla andras hjärta ska sluta slå.

Det regnade ju inte direkt knivar när Lollo skulle slå frisparken, ansåg en aik-spelare.

Det var ju också en tröst.

Vilka vann?

Jycken vill ut på udden.

Riden

Stockholmsarenan, vad ger ni mig för det? Och vi som tänkt plita ned några rader om att solen tittar fram, dagen till ära. Jycken, som är en klok jycke för att vara jycke, ser på mig som om jag inte är riktigt klok.

It’s vicious out there, och min tro är att det, tro’t eller ej, kan bli värre med tiden. Som att det har påståtts att historien om ”Nya Söderstadion” som dragit runt runt i en evighetmaskin skulle bli historia alldeles om hörnet typ redan för snart två år sedan, om man får tro politikerna som nu sitter på makten i Stadshuset och som säljer ut allt vad tygen håller, och att ägarna inte skulle vara något kommunalt bolag, för hur skulle det se ut? Och vad händer?

Vi är, har varit och kommer att vara skeptiska till allt som har med en ny arena med eventuellt grönvita färger att göra. Den kan få fler färger. Den kan till slut se ut som en kommunal regnbåge. ”Det finns också behov av en lösning för elitfotbollen i Stockholm som vi vill tillgodose”, säger finansborgarrådet Kristina Axén Olin om man får DN. Just detta också får oss att studsa till. Ääh, den som vill få mer kött på benen och mer tankeverksamhet ombeds att klicka sig till grönvita sidan… för vi är inte tillräkneliga i tillräckligt hög grad för att kunna dra några slutsatser som helst eller ens veta vad vi tycker.

För sanningen är att vi naturligtvis har ångest av alla möjliga skäl, som stör synapsernas arbete och gör att kaffemaskinen får jobba för högtryck för kemiskt hålla i gång verksamheten och inte bara smaksätta den. Vi hoppar och studsar fram. Kvinnan, som är en klok kvinna för att vara kvinna, ser på mig som om jag inte är riktigt klok. Det är fullt möjligt. En anledning stavas årets första derby som smäller av i kväll runt åtta. Vi ska vara där med äldste sonen. Är det meningen. Man vet aldrig. Med tanke på hur vi studsar omkring kan allt hända…

Och en sak till: solen tittar fram.

Ett fall bakåt

Lyft skrot en trekvart omgiven av muskelberg som käkat allt möjligt för att se ut som dom gör och som mest går omkring och glor bland bänkpressar och trasiga roddmaskiner med tjocka läderbälten om dom tjocka magarna och lyssnar på den hemska musiken som dånar ur dom spruckna högtalarna – medan vår schweiziska nia i lokalen bredvid lär sig den ädla konsten att kick ass. Självförsvar alltså. Typ sparka på sandsäckar och falla snyggt. Vi möts efteråt utanför i kvällskylan men det är nästan fortfarande ljust och en koltrast håller låda och jag bjuder på apelsinjos med sugrör och tar själv en likadan för att återställa balansen eller nåt. En tagg gör susen. I makrilland har andra halvlek satt i gång, så mycket vet jag, men jag rattar hemåt utan att knäppa på bilradion. Jag har nämligen mina misstankar om hur det går, som en annan saida. Så vi snackar läxor och fysikprov i stället, och sånt är man glad att man har bakom sig inser man belåtet. Sparka på sandsäckar verkar däremot rätt kul. Fast falla snyggt är jag rätt ointresserad av. Särskilt en sån här kväll.

Och snart är vi hemma igen.

Vi möts av den äldste, för ögonblicket obalanserade sonen som kommer dundrande nedför trappan. Naturligtvis gick det åt helvete. Jag sätter sammanbitet på kaffe medan nian käkar pasta och laddar för alla läxorna som väntar inpå småtimmarna.

Greppet om Johanssons pokal var tydligen såphalt.

Poängen inför säsongen var ju att spika igen därbak. Men inte, om man får tro sonens om möjligt överdrivna rapporter. Och om man får tro sina egna upplevelser häromsistens på Söderstadion.

Normaltillståndet är en pinne mot Gais på bortaplan. Nu blev det alltså ingen.

Okej, normaltillståndet är att det går upp och ner. Bajen är ju Bajen. Men måste det göra så till den milda grad?

Vilken var spelplanen denna gång?

Kan man inte bara gå ut och köra över motståndarna?

I vanlig ordning vet jag ingenting. Men varför startade Freddy i stället för Paulinho? Var det med tanke på derbyt om fyra dagar?

Jyckens matte är för övrigt försvunnen på årliga tjejträffen i Bosse Larsson-land, som slipper elitseriehockey även nästa år. Det betyder att jycken utan förbarmande sitter vid mina fötter och glor på mig vad jag än gör. Typ ”Gissa när någon var ute med mig senast”.

Jag skulle kunna svara ”Det vet jag, för det var jag som höll i kopplet senast det begav sig, och gången innan dess, och jag vet att det var ett tag sedan, men först måste jag hälla i mig kaffet och fundera lite på sakernas tillstånd”.

Apropå könsmaktsoordningen är barnens farmor på besök, och då löser sig disken intressant nog av sig självt. Dessutom slaggar barnens kusin i en hörna med medföljande bebis som inte lärt sig gå eller stå men är en baddare på att slänga grejer i golvet. Anledningen till invasionen är att dottern i huset häromdagen fyllde moppe, även om just det inte stod på den digra önskelistan, som uppfylldes till punkt och pricka. Hur som helst: Helt otroligt – alla är på väg att växa i kapp en!

Sånt kan man fundera på efter en tvånolltorsk i makrilland.

Och att man kanske borde köpa sig en sandsäck.

Jycken snarkar, men jag vet att hon måste ut.

Mera!

Vi har till slut hämtat oss efter gårdagens upplevelser (ja, vi liksom upplevde nåt som man bara kan uppleva på Söderstadion av alla platser på jorden) och kan dessutom konstatera att Bajen hittills hållit för trycket och efter två omgångar mot kanske allsvenskans formstarkaste lag kopplat ett litet men omisskännligt fast grepp om Johanssons pokal, ungefär som jag just nu håller i kaffekoppen med bägge nävarna och lyfter blicken...

Jycken ser på mig som om jag fått hybris. Skit samma, det var kul, ja, det var liksom lite Bajen över Bajen på Söderstadion i går mot Norrlandsfönstret som när Tony Gustavssons bollmatningsspelidé i första halvlek kört fast till slut stod på vid gavel. Sånt gillar vi, fan det var liksom bar å åk, och den där sympatiske lirarn i Bajenbaljan hade glömt hammare och spik men det var liksom ändå inte hans fel. Och jag håller med alla som tycker som jag: hellre 5–3 än 1–0 alla gånger. Sulan var bäst. Ibland var Petter mycket bättre än så. Och Charlie gör numera mål i varannan allsvensk match. Alla som ska göra mål gjorde förresten mål, och Sulan sköt ”strax utanför”. Till och med Norrland gjorde mål på allt, vilket är okej så länge Bajen gör två mål mer. En gång missade dom förresten, men då fixade Rami det hela när det behövdes som mest.

Ska vi påstå nåt om första halvlek? Näe. Jo, Petters balja var högkaratig, till skillnad från matandet av pastejer från typ högerbacksposition diagonalt snett över planen. Jag menar, hur ofta vinner Paulinho en nickduell utan att få domslutet emot sig? Just det…

Men nicka i mål kan han.

Vi gläds över att publiken var med på noterna hela vägen, vi fick till och med en halv liter öl över oss vid första målet, vilket på sätt och vis är resursslöseri men också ett tecken på vad som är viktigast här i livet.

Visst, att klaga på somt och på några går an om man vill utmärka sig och tro att man är nåt, men i dag är vi modesta, löjligt återhållsamma och gläds över en premiärmatch som pekar vidare mot okända mål. Att vi just nu leder serien med två poäng efter två omgångar tar vi som ett tecken. På vad vet vi dock inte riktigt.

Nu måste vi sätta fart vi med. Men först en kaffe.