Smällar man får ta

Som alla som har huvet på skaft och hjärtat bultande på rätt ställe vet är de är det tätt mellan givarna nu. Och inte nog med det; förra gången var det fäktning, den här gången var det konsert på Musikmuseet, och i huvudrollen, ännu en gång, yngste sonen. Fiol kanske inte var Hendrix förstaval, men så gick det som det gick. Det lät hyggligt, med tanke på att de var tretti pers på scenen – samtidigt.

Sen var det andras tur att lira – typ förti stycken – men då hade vi redan smitit.

Kom hem mitt i andra, och den enögda grannen bortibacken hade sagt att vi var välkomna för att se ”slakten i Kalmar” via burken. Vi valde radion. Slakt stämde, men inte som man kunde befara. Det lät värre, och vi kunde nästan höra ambulanserna i bakgrunden. I åttiåttonde slutade vi lyssna – och då gick det naturligtvis som det gick. Kopiösa mängder övertidsminuter tycks bli Bajens melodi för säsongen, med blandat resultat soo far, och vi hade unnat Poppen ännu en triumf och kvällstidningarna att få fortsätta spinna på Rami och bänken och hur länge han skulle vilja sitta där.

Men man får inte alltid som man vill.

Sen käkade vi crepes, med räkor eftersom vår schweiziska nia var på annat håll och hon gillar inte såna.

Sen vetifan vad vi gjorde. Drack kaffe naturligtvis, och tog ut jycken på kvällskvisten för en tagg runt udden plus att vi hittade rödtjut längst inne i skafferiet som var på väg att få skinn på sig och behövde åtgärdas, men annars?

Sen blev det sent, för äldste sonen irrade omkring lätt vitgrön i ansiktet eftersom han i dag och med klassen i detta nu sitter på ett plan till Det stora äpplet för en veckas arkitekturhistoria, vilket vi håller osannolikt att krutet läggs på även om det faller sig naturligt att då och då sträcka på nacken för att glo uppåt väggarna mot himlen när man ränner runt på Manhattan. När vi transporterade honom till Arlanda tidigt i morse var han fortfarande något matt, om man säger. Jag säger inget om det; vi är inte genetiskt programmerade, inte än åtminstone, att forslas omkring i en plåtburk uppiluften.

Och snart är det match igen. Då ska vi ta oss samman.

Solen skiner, förresten. Annars har vi fått dille på att lira gamla vax med Beatles. Man skulle till och med kunna kalla det för en personlig fluga. Varför inte ett säkert vårtecken! Det är väl knastret som lockar, plus att man vet att man inte kan lira ”Drive my car” för att vaxet en gång i forntiden liksom smält där av någon anledning som vi kanske återkommer till.

För övrigt kan man sabba låtar på många olika sätt.