Riden

Stockholmsarenan, vad ger ni mig för det? Och vi som tänkt plita ned några rader om att solen tittar fram, dagen till ära. Jycken, som är en klok jycke för att vara jycke, ser på mig som om jag inte är riktigt klok.

It’s vicious out there, och min tro är att det, tro’t eller ej, kan bli värre med tiden. Som att det har påståtts att historien om ”Nya Söderstadion” som dragit runt runt i en evighetmaskin skulle bli historia alldeles om hörnet typ redan för snart två år sedan, om man får tro politikerna som nu sitter på makten i Stadshuset och som säljer ut allt vad tygen håller, och att ägarna inte skulle vara något kommunalt bolag, för hur skulle det se ut? Och vad händer?

Vi är, har varit och kommer att vara skeptiska till allt som har med en ny arena med eventuellt grönvita färger att göra. Den kan få fler färger. Den kan till slut se ut som en kommunal regnbåge. ”Det finns också behov av en lösning för elitfotbollen i Stockholm som vi vill tillgodose”, säger finansborgarrådet Kristina Axén Olin om man får DN. Just detta också får oss att studsa till. Ääh, den som vill få mer kött på benen och mer tankeverksamhet ombeds att klicka sig till grönvita sidan… för vi är inte tillräkneliga i tillräckligt hög grad för att kunna dra några slutsatser som helst eller ens veta vad vi tycker.

För sanningen är att vi naturligtvis har ångest av alla möjliga skäl, som stör synapsernas arbete och gör att kaffemaskinen får jobba för högtryck för kemiskt hålla i gång verksamheten och inte bara smaksätta den. Vi hoppar och studsar fram. Kvinnan, som är en klok kvinna för att vara kvinna, ser på mig som om jag inte är riktigt klok. Det är fullt möjligt. En anledning stavas årets första derby som smäller av i kväll runt åtta. Vi ska vara där med äldste sonen. Är det meningen. Man vet aldrig. Med tanke på hur vi studsar omkring kan allt hända…

Och en sak till: solen tittar fram.