Smockan i luften

Fan vi skulle behöva en musikalisk smocka, nåt som får oss på tårna igen, vi sitter på den gistna träbänken och suktar rent förjävligt efter nåt, nåt som för oss på tårna igen, och det kan vara en musikalisk smocka, har vi kommit fram till. Ett riff, en trumpet, en bas, en röst, till och med ett trumsolo, det kan förstås vara en riktig bläcka också, det kan vara nästan vad som helst ända från tårna, tro mig, för fotbollen får vi ju tugga i oss hur som helst, och bajenbrillorna sitter fast i pannan och vi glor ut i grönskan och pimplar kaffe och tänder en tagg och känner att fan en musikalisk knock skulle rensa systemet. Eller nåt.

Eller en bläcka.

Jycken? Runt knuten, troligen hos den enögda grannen bortibacken. Annars har det inte hänt ett skit. Ingenting. Vi tänker så det knakar, men det hjälper inte det heller.

Eller också är det det som är problemet.

Schweiziska nian dundrar in från plugget och föreslår Gogol Bordello, eller för all del The Specials för dom är tydligen på tapeten igen, men det räcker inte. Äldste sonen kanske kommer hem i morgon från Äpplet med värsta hiphopvillagebeatniktugget om obskyr jazz, men då är det för sent. Dottern ramlar in från första praodagen på Dramaten och börjar omedelbart spela flöjt men hinner föreslå Manu Chao, för det lyssnar hon på själv och ”nu har till med killarna i klassen börjat lyssna men på Bongo bongo”, men där har vi kört fast, det är okej men vi kan den biten. Yngste sonen? Missade dagens trumslagarkonsert i kulturskolan gud vet var, fick vi veta när läraren ringde och efterlyste honom klockan 12, och lirar just nu extrafiollektion i plugget, så där får man ingen hjälp. Jyckens matte? Byter till sommardäck hos snubben med kepa och snusbänk och försöker pruta, enligt vårt schema för hur man ska dra nytta av könsmaktsoordningen, men vi misstänker vad hon skulle säga så vi säger inget om saken när hon ringer och talar om att hon köper nya målvaktshandskar till yngste sonen för det fick han i julklapp av farmor en gång i tiden och det är ju hög tid, och det håller vi med om.

Det ena brukar ju ge det andra. Fan det kanske är bläckan ändå som ska ställa till det.

Fotbollen är ju som den är.

Svajarm är också emot våra principer. ”Det där ser ut som din gamla gitarr”, säger dottern. Nästan, svarar jag, den är för all del vit, östtysk ostämbar kopiornas kopia med ”gibsonkropp” och ”fenderhals” och av samma material som trabanten och kostade trehundra pix på stället bredvid Musikverket för bra länge sen och skulle ungefär kosta lika mycket nu som ny om den ens skulle gå att lura på nån stackars jävel som just fått sitt första plektrum. Grejen var att man var vänster som Jimi, Paul och för all del Curtan på senare modern tid och att man måste vända på den och att den nästan såg likadan ut åt bägge håll. Nästan alltså. Svajarmen ställde mest till det. När jag ung och grön och med en begynnande första finne på kran frågade snubben bakom disken hur man bytte strängar för det satt en kåpa nertill som jag inte fick upp vid första försöket sade han på fullt allvar att man kunde klippa av dom.