Vad säger man?

Portos publik går miste om nåt. Max stays.
 
Har några portugues kvar, så det kändes rätt att tända en. Max oflyt, om man så vill. Men ändå. Jag vill ha honom på Söderstadion så länge det går. Allsvenskan behöver alla klasslirare som finns, och så många är dom inte. Förutom i Bajen förstås.
 
Men vet dom i Porto var han finns, så vet andra.

Obrigado Max

Aaaah, kallt, klart och morgondopp. Det ryker om mig när jag klättrar upp för badrappan. Vi tar en längre promenad jycken och jag i kylig skugga och värmande sol, och halvvägs träffar vi på favoritboxern, så hon får en rejäl omgång motion på köpet.
 
En snubbe som heter Richard K Lee är en envis jävel som lyckats ta sig igenom spamfiltren ett par gånger om dan för att via mejl försöka sälja på mig diverse potensmedel, ett erbjudande ”you can’t refuse”. Om jag svarar att jag faktiskt inte behöver sånt, slutar han då att skicka mejl till just mig?
 
Tänk om livet vore så enkelt. Ja tack eller nej tack.
 
I går kom bekräftelsen. Vår Max, Bajens backklippa, har enligt uppgift fått ett erbjudande he can’t refuse från Porto, ni vet den där portugisiska klubben som vann Champions League häromåret. Om nu Max inte vill fortsätta att spela i världens bästa lag utan snäppet under, så får man väl ändå gratulera honom: på sätt och vis stannar han ju i toppfotbollen.
 
Jag förstår att det är klimatet som drar. Och espresson. Fast där ner heter den bica och är tamefan ännu godare. Portvin lär man få röd näsa av, så det bör han undvika.
 
I Football Manager 2005 kan man få Max såld för en sisådär tjugofem  mille. Det vore nåt. Fast jag säljer honom aldrig. Det bästa är att Max ingenting har att säja till om. Anbuden haglar men jag säger som det är: Lägg upp så mycket stålar ni vill, men det finns bara en sak att säga – Nej tack.

Kulan i luften

Morgondopp trots läge för kulingvarning. Jycken passar på att sniffa runt i buskagen.

Har sällan sett så många vinda långbollar som i går på Söderstadion. Visserligen blåste det ordentligt, och Elfsborg ska i alla fall ha en eloge för att dom fullständigt trasade sönder alla försök att spela fotboll. Men ändå. Dom hade bollen under kontroll i Bajens försvarsområde en gång. En gång. Sen föll en snubbe där. Enligt uppgift sade bisittarjocken Antonelius i teve att dom gula blev ”bestulna på en straff”. Snubben som föll sade i pausen att han föll lite väl lätt.

Fishbein gav uttryck för sin och publikens frustration när han slog en värdelös passning och sen sprang efter och kapade den gule och fick rött kort. Det kan man kalla en fällning. Det kände på nåt sätt skönt. Och symtomatiskt för matchen.

Paulinho fri två minuter efter att ha blivit inbytt. Det kunde ha blivit den debuten som alla talade om. Men det kommer baljor vad det lider.

Dagens tips. Ska ni läsa om och se vad folk som sysslar med fotboll säger om bollens väg? Orkar ni inte släpa er i väg till läktaren utan sitter framför burken och glor? Stäng av ljudet. Gå till klubbarnas hemsidor eller svenskafans.com. Till exempel deras fan-TV. Där får ni intervjuerna ni aldrig får i teven.

Dags för en espresso och en Romeo y Julieta på träbänken. Solen är nämligen framme. Det krävs två för att dansa tango. Åtta matcher i rad utan förlust är ändå okej. Jag väljer att mala en omgång kubanska bönor och funderar på vad Runström har för planer.

Söndag

Morgondopp och hela programmet. Tretton grader i luften och snålblåst men yngsta sonen följde med och räknade upp sina favoritbrassar medan han bytte om på bryggan: Ronaldinho, Ronaldo och Roberto Karlsson. Själv vill jag nog ha med Romario, han spelar säkert nånstans fortfarande. Om inte annat på en strand nånstans i solen där det är varmt och skönt och nära till en barstol där man kan ta igen sig ibland och pilla bort sand mellan tårna. Själv fick jag jaga efter jycken som jagade efter en elitmotionär, och dom kan springa.
 
Så det blev en kort paus på träbänken för att hämta andan. Så där sitter vi och har det bra, jag och kaffekoppen och morgontidningen, och jag tänder en tagg och tänker: Om man nu strävar efter makten, varför talar man då inte om vad man verkligen vill göra? Nej, nu gick du vilse i tanken. Det kan ju bli fel då, din dumme fan. Men vänta, det beror ju ändå på vad man verkligen vill göra. Jag menar, det finns ju onekligen saker att göra åt tillståndet i världen.
 
Verkar det konstigt att tala till sig själv? På en skala ett till hundra? Inte alls. Det finns nämligen saker som är otroligt mycket konstigare än så.

Det är söndag. Dagens betraktelse blir sålunda: Det pågår ett krig därute. Drygt sex tusen dör i aids i den del av Afrika som ligger söder om Sahara. Varje dag. Siffran är förresten från förra året. Just i dag dog det nog fler. Och i morgon ännu fler. De flesta är barn. Det är som om nån flög in ett jumbojet i två skyskrapor lika stora som World Trade Center. Inte en gång utan två gånger om dan hela året om. På fyra år motsvarar det Sveriges befolkning och några hundra tusen norrmän. Vad jag inte förstår är att det får fortgå.

Sånt kan jag tycka är konstigt.
 
I dag blev det musik igen. Men livs levande. Celso Paco & Dynamo de Luxe spelade livs levande afrikansk storstadsmusik med rötter i folkmusik från Moçambique och Zimbabwe på kaféet nere vid vattnet. Det svängde gott och gjorde gott och folk dansade gott ihop och skönt efter eget huvud. Ibland är det enkla nog: god musik betyder att den vars blick du möter ler mot dig och du ler tillbaka.

Och tänk, i morgon blir det musik igen. Skön musik. Brasilianskt eller inte, det spelar inte så stor roll. Men möjligheten finns. På Söderstadion.

Aphanetjatter och spleen

Vid alla glödheta jävlar. Vår inneboende började surra om Lou Reed häromdan och alla guldlåtarna som han gjort och i dag att hon varit på Fasching och lyssnat på Anders F Rönnblom och hon är arton år och det slutar med att jag lagar mat och lätt tårögd börjar gräva i de dammiga LP-högarna där jag inte varit sen förra årtusendet. Vinyl är ju underbart. Kör i gång lite lätt på högsta volle och med Satellite of Love och lyssnar till knastret och knäcker en bira och sen rullar det på. Snacka om Feeling Alright med Joe Cocker när man dukar fram pastrami, köttbullar till yngsta grabben och oliver, särskilt såna där gröna med anjovis går bra till en hof, och jag tar ett varv för att byta till With a little help from my Friends som är mil från originalet och Woodstockversionen men ändå, och sen blir det Sweet Home Alabama, där förresten Al Kooper var producent ser jag nu, vilket jag glömt, och sen tar jag en Wibroe Guld på flaska så klart som jag släpat hem från andra sidan Sundet medan klyftpotatisen får färg, och med den i ena näven hittar jag Point Blank. Gud, varför görs det inga såna låtar längre som Thank you Mama, det görs ju ingen guramusik längre. Är det ingen jävel längre som lirar gura bara för att det är så jävla skönt?

Mamman ska prompt kolla nåt på nyheterna och moderater talar från en talarstol men jag hör inget och inte hon heller för Rusty Burns och Kim Davis låter fingrarna löpa amok men i stämmor över gitarrhalsen men jag ser att det är nåt om kvalitet i skolan och jag tänker att det kanske är lika bra, låt dom köra sitt race så kanske ungarna börja skandera Mogård till månen med enkel biljett igen. Fast det blir väl herr Björklund som tar plats i förarstolen, han som redan för tio år sen ville att ungarna skulle börja i skolan vid tre års ålder och helst med betyg för att vi skulle klara konkurrensen. Jag gräver vidare, hittar en gammal BB King-pärla, Live at the Regal, och se, Ola Magnell ger sig till känna. Maten är strax klar och alla kommer inrullande från alla håll och kanter och det känns lämpligt att avsluta vinyltrippen med Rulltrappan rullar. Det är inte riktigt läge för Carlos Santana och Caravanserai. Jag sparar den kicken. Jycken kommer att gilla den.

En dag kan det vara för sent

Det är alltså snudd på katastrof. Jag har letat och letat. Och jag vet att det händer mycket hemskt här i världen. Men mina bajenglasögon är fortfarande borta. Det finns mycket att säga om solbrickor men en sak som är viktig är att kunna se klart i solljus. Och det gör man bäst i bajenglasögon.
 
Morgondopp med yngsta sonen, som jag sen transporterade med bil till ”frivillig” fotbollsträning på en gräsplan långt borta. Alla får vara med, men jag passade på att tippa. Lyssnade på hjärtat och kryssade Assyriska. Väl tillbaka värmde solen och jag blev bollkalle och stod där och kisade en stund på matchen och sonens förehavanden och det spratt i benen men jag vågade inte hoppa med för ryggen. Men efteråt kunde jag inte låta bli att dra till bollen med vänstern inåtskruvat från trettio meter tämligen klockrent i krysset. Lite Hariskänsla har man kvar. Fast lite mer åt Rivelinohållet, om jag ska vara ärlig. I bilen hem diskuterade vi länge om det jag påstod vara krokben var vad han kallade att vara först på bollen och glidtackling. Nästa frivilliga lördag ska jag visa vad jag menar. Utan mina solglasögon på.  
 
Pinochet körde med solbrillor. Det gick ju inte så bra för dem som hade andra åsikter. Det slår mig att det är rätt skönt att kunna leva i ett land där frihetstörstande liberala svenskar får säga att de inte står ut med att leva i ett land där människor inte vet vad frihet är eftersom dom är förslavade under skatteoket och indoktrinerade av den s-märkta staten och därmed inte vet sitt bästa. Och det slår mig att det finns människor av alla sorter i det här landet men att vi i alla fall har en sak gemensamt: vi vet inte alltid vad vi pratar om.
 
I morgon är det stängt men på måndag blir det bajenshopen och nya brillor på vägen till Söderstadion.

I princip-dagen

Regn, någon? Smattret och tyngden av allt vatten från ovan väckte mig tre gånger i natt och dessemellan kunde jag inte sova. Men eftersom jag envisas att tala om mitt morgondoppande så var jag tvungen att ta mitt ansvar trots att fem timmars tänkt sömn blev noll. Det gick bra att komma i och framför allt upp trots att jag inte var vaken utan sov. I princip.
 
Det gör jag fortfarande. Ska jag säga nej säger jag ja. Och tvärtom. Ska jag gå uppför trappan går jag nedför. Alla barn har fel namn. Mobilen och mina bajenglasögon är försvunna och hatten har hamnat i Hongkong. Jycken har fått mat och ätit upp den. Eller så har hon inte fått någon.

Blev det någon morgonpromenad?
 
Fånga den här dagen får någon annan göra.

Gör det rätta

Ungefär "Vi har vid ett flertal tillfällen varnat herr Bismarck..." skrev Vimmerby Tidning för ungefär 145 år sen. Som om Otto den gamle kanslern skulle ha brytt sig.

Sitter i ungefär samma sits men kan inte låta bli. "Jag vill å det bestämdaste varna FC Groningen för att försöka äventyra en viss persons kontraktsskrivande med Bajen." Och hör sen.

Fast i ärlighetens namn tror jag inte att jag behöver behöver lägga mig i.

Men ändå.

Allt annat än träsmak

Huga. Men jag klarade av det snortidiga morgondoppet som blev ännu tidigare än tänkt, mentalt och metafysiskt, eftersom jag kom åt helvete för sent i bingen. Körde två ungar till skolan, äldste sonen ska ut i skärgården för att fraternisera med lärare och klassen och vår inneboende har sovmorgon, och det första skoldan... Innan hon försvann till jobbet tog mamman med sig jycken som gick en holmgång med en boxer och nu utslagen slaggar på köksgolvet. Disken, räkosten och alla smulorna gick inte upp i rök i dag heller.

Kollar runt på nätet för att se om Runan förlängt. Bajens hemsida och diverse grönvita bloggar har i vanlig ordning mycket läsvärt men inget nytt om saken. Aftonbladet slår på trumman att Pamelas hundbröllop saboterades av komiker. Så jag väcker jycken och återvänder till Svenskan i pappersform och ännu en kaffe och dagens Under strecket som jag läser från A till punkt mellan regndropparna på den gistna träbänken. Jag hinner till och med röka klart en fortuna. Vad jag tycker om långa texter om bildens och estetikens funktion i annonsspråket och hur det påverkar oss att ständigt omges av konsumtionskulturens tapeter och hur dessa tekniskt perfekta men anonymiserade bilder från bildbanksindustrin befäster vår fördomar och stereotyper om hur livet ska vara? Mumma. Jycken håller med.

Regnet tilltar och vi går in. Dagen har bara börjat.

Ibland går det framåt

Jycken viftar på svansen och förstår att jag håller på att ta mig samman. Första promenaden för dagen gick i solsken och i ryslig fart. På vägen skingrade vi fyra fem skockar med förskolekids som släpats ut för att promenera i det gröna. För min del fungerade morgondoppet utmärkt som väckarklocka, som alltid, och jag fick sällskap av vår nytillkomna inneboende som ska till samma plugg som ungarna. Alla glada och uppe i tid och hann äta frukost och i väg, men det är klart, första dan upprop klockan tio och hem efter en kvart. Det är i morgon det gäller. Och nio månader framåt.
 
Naturligtvis ska jag också plugga. Idéhistoria. Var nånstans om inte där borde alla svaren finnas. Halvfart är lagom för en som är högst halvbildad.
 
Från nyhetsfronten: Till råga på allt regnar det i Schweiz. Feministiskt initiativ tycks lida av Schyman-effekten. De intellektuella bjässarna tröttnar på att vara alibi och rymmer fältet. Kvar på post står Rosenberg som en modern kalle dussin och pekar ut vägen. I övrigt tipsar Aftonbladet om hur du hanterar en galen chef och berättar om Pamelas orgie i sex och knark. Expressen meddelar att Svennis och Nancy har haft djupa krissamtal och att en penisskandal skakar thailändska regeringen.
 
Fortfarande inget nytt om Runström. Vad håller journalisterna på med?

Villarreal var ju ändå ett europeiskt topplag

Är jag vaken? Håller svensk klubbfotboll europeisk klass? Ja, det gör den ju förstås, vi är ju européer, och Schweiz är ju lite utanför Europa och borde ju inte få vara med. Planerna lutar också betänkligt där (många alper och sånt). Är det inte där dom joddlar också? Och tobleroneägg i stället för gröt på morgonen kan knäcka den starkaste påg. Och det kan lätt bli för mycket när gökuren kokoar nätterna igenom och man inte är van.

Fast det kanske bara var så att motståndarna glömde att även schweiziska lag är intresserade av CL.

Fast det som verkligen är tunggung så här efter dagens sjätte kopp kaffe: Sajnar Runan? Och på tre år? Fotbollsvänner i alla länder, håll tummarna.

Morgondopp väntar om sex timmar.

Jobba hem

Kanonfint morgondopp. Trött jycke orkade vifta lite lätt på svanstippen när jag kom tillbaka. Kaffe och en portugues på träbänken. Solen är på plats och DN- och SvD-sporten i knät.
 
Nu ska jag försöka ta mig samman. På riktigt. Precis som Bajen har gjort. 3–1 mot Häcken. Runan rules. Schysta nyförvärv. Nya sånger på läktaren. Och solen skiner. För ett ögonblick smittar denna stund av välbehag och tankar på en underbar höstavslutning av sig och jag springer in och knäpper på datorn. Jobba, jobba, jobba!
 
I morgon ska ungarna till plugget. Vilket innebär ett abrupt klipp av alla lösa boliner. Vi måste till exempel lära oss klockan igen. Och sluta äta middag halv tio. Någon måste gå upp först för att få liv i oss i tio månader. Vem som ska diska återstår också att lösa. Könsmaktsordningen? frågar förstås någon.
 
Äldsta sonen stolpar in och avbryter mitt funderande. Bajenflaggan vajar stolt utanför hans fönster men han ser ändå ut som sju svåra år. Jag vill inte ha vinter, säger han, vad ska jag göra? Kan vi inte åka utomlands?  
 
Också en idé såhär dan före skolstart. Dottern är också på humör för annat och vill ut i skärgården. Yngsta sonen mest stönar när han blir påmind om situationen. Själv borde jag undra vart feminismen tagit vägen men vill spankulera omkring och småfisa eller lägga på en slapp efter behag.

Att det ena hänger ihop med det andra kan tyckas lite underligt men anledningen är att jag försöker ta mig samman jag med. Livets stora mysterium är nämligen svaret på denna fråga: Måste man?

Varför inte Courier?

Sunshine. Marginellt kallare i vattnet. Jycken hälsar på baggarna i hagen och tumlar om med blindhunden som hörs på långt håll med sin lilla pingla. Efteråt smakar kaffet himmelskt.
 
Hade jag lite kulor över skulle jag fixa en schyst typsnittshanterare till datorn. Ordning och reda pockar på när man ska göra tidning. Finns Suitcase kvar? ATM försvann ju med den så kallade utvecklingen. Macens nya egna i all ära, men vad den gör och varför och hur i helvete man blir av med dubbelt installerade Caslon etc kan få en inbiten kattdjursvän att krevera. System 9 var glasklart under huven, X är hur kul som helst men, därunder skalet, vad är det som pågår? Det funkar, det är inte det, och det är snyggt, men hur hänger det ihop? Varför? Visst, jag kan stänga av men jag vill bli av med skiten. Jag vill bestämma! Vad är det fråga om? Varför stirra på en datorskärm? Vad är meningen? Vill vi ha det så? Va!? System elva, tolv tretton… Hur ska det sluta? Hjälp!
 
Gör det rätt från början så blir det rätt, säger idioten som hälsade på mig i går. Nu sitter han i äppelträdet och ser viktig ut. Det ska tamefan inte behövas, är mitt svar, det är ju det som är proud to be mac. Och lägger till: Mera kaffe.
 
Yngsta sonen lirar boll med grannpöjken i solskenet, den äldsta har haft sällskap på rummet i natt och, antar jag, slaggar fortfarande. Dottern ligger i sin säng med fötterna på kudden och läser Djungelboken. Mamman bakar bullar med ett leende och jycken tuggar lyckligt på ett ben. Och jag? Jag stirrar på en datorskärm och undrar om inte datorskärmen stirrar på mig.

Måndagen två dagar efter

In i dimman. Morgondopp, morgonpromenad. Och nu en fortuna och en balja kaffe på den gistna träbänken på baksidan av huset. Snacka om vanor. Dimman lättar trots att det är måndag. Nästa vecka börjar plugget och yngsta sonen har lugg ner till hakan och ännu längre därbak. Han vägra låta sig klippas eftersom han vill se ut som Petur i Bajen. Så då får det vara.
  
 Det är två dar sen smällkaramellen på Söderstadion och jag är fortfarande nånstans mellan bakrus och att gå på moln, just där som man kan befinna sig hur länge som helst om man är lagd åt det hållet och håller på rätt lag. Men kolla, vem sitter plötsligt bredvid med en fisljummen kopp påste om inte Jante! Det är en ruggig jävel. Till och med jycken fryner på nosen. Ögonen är undflyende, handslaget tunt men rösten gäll. I dag är det dags att städa, diska, tvätta och inte minst hänga upp tvätten, rensa kylskåp, frosta av, klippa gräsmattan, laga näringsriktig lunch till ungarna, göra rent avloppet, storhandla, ringa elektrikern, betala räkningar och köpa klamrar till häftapparaten, förklarar mongot. Könsmaktsordningen? kontrar jag och håller fast hans blick. Vem ska upprätthålla den?
  
 Jag får inget svar. För ett ögonblick tätnar dimman, och han passar på försvinna när jag blir tvungen att blinka. Tekoppen tog han med sig, så den slipper jag diska. Alltid något.

Inget paraply i Hammarby

Jycken fick ett extra märgben i morse. Det är som jag alltid misstänkt: jag är synsk, men jävligt kass på att spå väder. Och målskyttar.
 
Nä, jag drömde inte. 6-2 mot Helsingborg! Snacka om Singing and Dancing in the Rain. Och dom drygt elva tusen Gene Kelly-look a liksen som njöt i ösregnet på Söderstadion kan intyga att det var i underkant. Bajen var precis så bra som dom kan vara. Alla orerar om en tunn trupp, men det spelar ingen roll vem som spelar av dom som är hela. Nu är Erkan på g; det lös av självförtroende om karl… jag menar grabben! Och samba i en kvart – och så smeks bollen in vid stolpen. Petter på rätt plats och Runström springer kopiöst. Fischbein-effekten är tydlig: alla är på tårna och jobbar hem och tar löpningarna. 18–6 på sex matcher. Snittet är 3–1. Och Covic har släppt in sin årliga boll mellan benen! Underbart.
 
Morgondoppet var för övrigt som att sväva på moln och mindre blött än på Söderstadion.

Alltid samma visa

Morgondopp, promenad med jycken. Vi möter en och annan hundpolare men stavgångarna tycks ha dött ut. Man har sina vanor. Som att kasta en och annan pinne och samtidigt fundera på hur Bajens mittfält bör formeras. Ett visst mått av sommar och blå himmel gör att lördagseftermiddagen på Söderstadion kan bli strålande när det där andra HIF kommer på besök. Det är hög tid att nån snurrar upp hemvändaren Jakobsson, och det med besked.
 
Just nu finns inget att tillägga. Att göra ingenting är också att göra något. Att ta sig samman kan ta tid. Fast espressomaskinen har kraschat. En dubbel espresso på hemmaplan före match är absolut nödvändigt. Och att välja rätt t-tröja. Vet inte om det betyder något, men man har ju sina vanor. Som att dagdrömma. Jycken är realist och ser tvivlande ut, men varför inte 6-2, och Mål-Micke, oavsett var han spelar, gör tre strutar.
 
Ingenting är omöjligt när man försöker ta sig samman.

Nio omgångar kvar

Det är inte höst. Det bara känns så.

Skam den som ger sig. Morgondopp i ur och skur. Jyckens tass hel och fin. Och Bajen har numera två Jensen. Och hade tidaholmskvarten varit fem minuter längre så hade det blivit tre pinnar i derbyt.

Pluggar in kontakterna, fingrar på tangentbordet, försöker ta mig samman. Och det är inte lätt när man inte vill ta sig samman.