En dag kan det vara för sent

Det är alltså snudd på katastrof. Jag har letat och letat. Och jag vet att det händer mycket hemskt här i världen. Men mina bajenglasögon är fortfarande borta. Det finns mycket att säga om solbrickor men en sak som är viktig är att kunna se klart i solljus. Och det gör man bäst i bajenglasögon.
 
Morgondopp med yngsta sonen, som jag sen transporterade med bil till ”frivillig” fotbollsträning på en gräsplan långt borta. Alla får vara med, men jag passade på att tippa. Lyssnade på hjärtat och kryssade Assyriska. Väl tillbaka värmde solen och jag blev bollkalle och stod där och kisade en stund på matchen och sonens förehavanden och det spratt i benen men jag vågade inte hoppa med för ryggen. Men efteråt kunde jag inte låta bli att dra till bollen med vänstern inåtskruvat från trettio meter tämligen klockrent i krysset. Lite Hariskänsla har man kvar. Fast lite mer åt Rivelinohållet, om jag ska vara ärlig. I bilen hem diskuterade vi länge om det jag påstod vara krokben var vad han kallade att vara först på bollen och glidtackling. Nästa frivilliga lördag ska jag visa vad jag menar. Utan mina solglasögon på.  
 
Pinochet körde med solbrillor. Det gick ju inte så bra för dem som hade andra åsikter. Det slår mig att det är rätt skönt att kunna leva i ett land där frihetstörstande liberala svenskar får säga att de inte står ut med att leva i ett land där människor inte vet vad frihet är eftersom dom är förslavade under skatteoket och indoktrinerade av den s-märkta staten och därmed inte vet sitt bästa. Och det slår mig att det finns människor av alla sorter i det här landet men att vi i alla fall har en sak gemensamt: vi vet inte alltid vad vi pratar om.
 
I morgon är det stängt men på måndag blir det bajenshopen och nya brillor på vägen till Söderstadion.