Benny var bara bäst

Vilken dag.

Gud ske pris för den snälla representanten för lönefabriken som skickade hem mig för arbetsuppgiftsbrist i kubik, och gissa om jag därmed gick hem? Jag gjorde en Carola, rusa åstad till Söderstadion med bilen och fann sonen, missade visserligen första baljan men såg resten i solskenet och njöt av effektivitet och snygga mål och en del mer eller mindre heroiska insatser och mindre av spelet som ibland påminde om nåt… tja, lätt magsjukt.

Men Benny i målet…

Benny var bäst. Benny var helt enkelt bara bäst. Benny gjorde faktiskt en del svettigt högkaratiga räddningar. Och som han gjorde dem.

Och sen satt vi på lokal fast ute, och gissa vem som var med! Jo, jycken kom med matten i släptåg, och solen gick ned, och sonens grönvita matchtröja fick många i den förbipasserande menigheten att skråla och tjoa förnöjt typ ”tre jävla noll” och allt fick jag vara med om bara för att den snälla lönefabriksrepresentanten skickade hem mig.

Och med en grolsch i näven och på väg till nattdoppet kan jag konstatera att nu är jag hemma.

Jaha

Jaha, lönefabrik i stället för Söderstadion. Ibland är livet bara för jämmerligt.

Magsjuka ställde till det mot Elfsborg. Och nu kommer Häcken på besök. Äldsta sonen har lovat att hålla direktlinan i gång från Söderstadion.

Morgondopp har jag hunnit med. Jycken gloddde intresserat när jag smällde i mig en vaniljbulle på favoritkafét. Och i morgon bär det av söderut. Allt är relativt, men sisådär 60 mil åt det hållet är ju ändå söderut. Jycken, vars morgonpromenader numera är en smula oberäkneliga till längd och innehåll, får hålla ställningarna här hemma.

Det vore skönt om de grönvita heroerna ändå lyckas befästa serieledningen, med tanke på hur det ser ut i världen. Man blir ju lite gladare av sånt.

Hackare från baksidan?

Vill ni se nåt sjukt? Kolla in bilden. Hur det har gått till, och framför allt varför, har jag ingen aning om. Är internet på väg att fallera?

Natt. Jag kan lika gärna revrajta det jag skrev om förra natten, för samma sköna visa även denna gång. Till och med jycken dök upp med en strumpa i käften, även om det var en annan. Dumt att klaga, dock.

Dock tillhör Sulan numera stressfraktursgänget, och det är mindre bra. I värsta fall, och det är ett scenario som det gäller att vägra tro på, har han spelat sin sista match på Söderstadion.

Och Stoor sällar sig enligt uppgift till rehabgänget han med. Häcken en munsbit?

Vi får sova på saken.

Lång dags färd

Natt. Man ramlar vimmelkantig in från lönefabriken, jycken kommer yrvaket svansviftande för att på känt manér hälsa välkommen med en strumpa i käften men faller ihop och snarkar vidare efter några kli i nackskinnet. Man letar upp morgonrocken, fyller fickorna med grolsch och cigg och klär av sig och iklär sig densamma och tassar tillbaka ut i natten och efter en stund ut på bryggan, och sen klyver man den ljumna vattenytan med en 3,6-poängsdykning av den mutade ryska domaren – och sex sekunder senare sticker man upp huvudet och andas in stillheten.

Sen sitter man där på bryggan som man är och fiskar upp grolschen och en tändare och känner att det är ungefär som det ska vara. Svensk sommarnatt är inget annat än ett tillstånd när den är på det humöret.

En sak till. Det finns inga mygg.

Sen går man hem och sätter sig på den gistna träbänken och knäpper ännu en grolsch och håller med sig själv om allt vad man kommer fram till.

Vägen dit har varit lång. Snortidigt uppe för att förpassa de yngsta på egen hand på tåget till landets yttersta södra utkanter, och om det var första gången de gjorde den resan gäller faktiskt samma sak för mig och mamman som fick stå kvar på perrongen och se dem försvinna. Innan dess fick vi i gång bilen, men det lät onekligen mysko – och kvar på parkeringen låg nån jämra sladd av nåt slag. Vi plockade upp den, glodde en stund på den och varandra, ryckte på axlarna och körde i väg till tågcentralen.

Det gick bra. Och då menar jag tågresan; bilen och den mysko sladden är i sammanhanget inget att bry sig om. Det här fordonet lever nämligen sitt eget liv.

Äldsta sonen håller sig kvar på kobben därute i havsbandet. Jycken sover. Och hennes matte.

Och här sitter man på en träbänk och förundras.

I går...

…är redan historia, glömt, inget att göra åt. Ett existentiellt vakuum. Men inte förträngt.

Tårarna har torkat. Näven är knuten.

Och vi ska aldrig beställa nåt ur nån jävla Elloskatalog.

I dag går livet lustigt nog vidare. Snart är det dags för kaffe och den 1030:e vaniljbullen på favoritkafét. Dagen är hårt strukturerad. Jycken ska skickas ut på förmiddagspromenad med dotter och översovande kompis. Själv ska jag passa på att gotta mig i solens sken och mumsa bulle. För sen börjar helvetet. Sen ska jag nämligen leta upp ”Sveriges bästa bank”, som det brukar stå över den enda kassadisken där det köar hundratals pensionärer, invandrare, vanliga knegare och såna som jag som måste uträtta vårt ärende över disk – medan det sitter hundratals bankanställda ensamma vid små öar och låtsas stirra på en datorskärm medan de väntar på alla dem som förväntas sätta sprätt på sina surt förvärvade stålar på nya lån, optioner, Östeuropafonder, pensionsförsäkringar och allt annat som ska göra banken ännu rikare.

Och sen ska man till lönefabriken.

Men först detta. Det tar emot att uppdatera den allsvenska tabellen på kylskåpsdörren. Men som jag just kom på: motgångar är till för att tas med en nypa salt.

Visst ser det bra ut, trots allt.

Barn går inte över

Morgondopp, kort morgonpromenad för jycken till vaniljbullekaféet och tillbaka, solen lyser som bara den kan från en, om man nu är poetiskt lagd, blå himmel. Det är varmt, mer kaffe behövs, så mokabryggaren mullrar i bakgrunden.

Att bli förälder, åtminstone pappa, är ett slags vattendelare i livet. Alltså inget skilja agnarna från vetet- eller männen från pojkarna-tjafs (som att morgonbada varje dag oavsett humör och allmäntillstånd), utan att helt plötsligt uppleva något som kan få den mest tjurskallige ateist att möjligen sträcka sig till att uppvisa en viss förståelse för dem som är agnostiker. Kvinnor är sannolikt livets krydda och orsaken till många tappade hakor, men när barn kommer till världen blir en man lätt mållös.

Hur som helst håller undertecknad en tumme för Ante i målet som snart ska beträda faderskapets smala väg, och samtidigt hålls en tumme för att de för ungefär nio månader sen planerade det hela så att det lilla underverket kommer till världen en torsdag¬-fredag, för då brukar Bajen var spelledigt.

Elfsborg borta ger trots värmen kalla kårar längs ryggraden. En tröst är att det knappast kan bli sämre än förra årets match på konstgräset nere i Ellosland, ett elände som jag inte ens vill prata om. Hur som helst är det bra om Ante står.

Men om mobilen nere vid vänstra stolproten ringer tjugo minuter in första halvlek, just som han den där Svensson för en gångs skull får fritt skottläge: "Det är dags!" Vad händer då?

Så är det: man går omkring och oroar sig för allt möjligt, som att varje gång Bajen spelar så kommer motståndarna att drabbas av den lidnerska knäppen och prestera långt över sin normala vardagslunksförmåga. "Once upon a lifetime..."

Men Eguren kan vara den som i andra halvlek tar ner dem på jorden. Möjligen kostar det en varning.

”Glöm aldrig Gefle” är för övrigt gångbart även längst ner i vår avlånga jämmerdal. Det känns på något vis… skönt.

Vinden kommer in från sydväst

Morgondoppet avklarat halv sju. Inte en själ, inte en krusning på vattenytan. Morgontidningar, morgonrock, morgonkaffe och morgontagg på den gistna träbänken. Jycken ligger på andra sidan huset och snusar i fred. Alla andra snarkar på. En svensk stilla sommarmorgon från sin bästa sida.

Mer behövs inte för att man ska bli glad igen.

Snabba puckar i korridoren

Det är varmt, det är okej, det är som det ska vara. Man sitter på den gistna träbänken med tungan hängande vid hakspetsen och tror att det är åskan, men det är mokabryggaren som mullrar och någon starobno, okej två, hinns också med mellan varven.

Inte nog med det, plötsligt är huset fullt av gnälliga hemvändare inklusive jycken från den där kobben som man själv fick lämna i förtid och som alla vill tillbaka till, fast äldsta sonen klamrar sig kvar och hjälper till att bygga bastu åt husägaren och tar då och då styrpulpeten till grannön för att lira jota med Österman och Västerman och deras till sommaren återvändande barn och barnbarn och en och annan badjävel på en grusplan modell sexmanna och möjligen får han köra eller bli körd på flakmoppe, och sånt är ju kul. Apropå flakmoppe, när Göteborgskravallerna pågick som bäst med pistolskott och gatustenar i luften ägnade sig polisen på den här sidan jämmerdalen åt att kontrollera att Möjaborna bar hjälm när dom var ute och for på grusvägen. Det finns nämligen typ en med en och annan avfart. Vet inte om det är sant, men så långt har det alltså gått. Inga frihetsberövanden har dock rapporterats.

Naturligtvis är den allsvenska tabellen uppdaterad på kylskåpsdörren. Det ser bra ut, konstaterar signaturen ”Ska man falla ska man falla i topp”.

José Monteiro har tagit steget upp i den absoluta och bästa hetluften, nämligen Hammarbys A-lag. Grattis. Och trägen vinner, får man väl tillägga eftersom han inte är i sammanhanget purung, och snabb är han också. Han lär både kunna springa ifrån och springa i kapp om det behövs.

Apropå mellan varven. Varven gör att man missar livets väsentligheter, kanske inte alla (jag hinner tack och lov med morgondoppet a naturel och taggen på bryggan) men till exempel senaste matchen när spöket Öster 2-0-begravdes på Söderstadion. Upplevelsen lär ha varit både upplyftande och inte.

Apropå VM. Om det är nån som fortfarande funderar på varför Ronaldinho mest såg ut som om han gick omkring och funderade på annat (till exempel livets väsentligheter) ute på de tyska välansade fotbollsplanerna kan det bero på att han ägnade den minimala tid han hade kvar att sova på till att spela Fifa 2006 på sitt playstation. Meddelar hans flickvän via engelska tabloider, ena kvällsdraken och nu mig.

Undrar vem som vann.

Välkommen hem

Va f*n är Pipex för nåt?

Sitter man en och annan vecka på en kobbe med en mobil som man till och från enbart kan ringa 112 med och en ångradio med vars hjälp man får in det man tror sig behöva veta möjligen via kort- eller långvåg, men för all del tillsammans med jycken, och glor på trutar och dricker frystorkat kaffe får man tydligen räkna med att det händer grejor på annat håll.

Läs: Bajenhåll.

Man slipper i alla fall när man väl tagit sig till så kallade civiliserade trakter och sitt tangentbord, och till bloggvärldens fromma för det är så sorgligt, rekapitulera det som har hänt för det hinner man inte. Man har helt enkelt fullt upp att förstå, tja, allt som har hänt.

Tre tunga Hammarbynamn borta av olika anledningar olika länge. Och han som ser ut att bli borta längst håller upp en tröja som det står pipex på.

Bara en sån sak.

Det finns bara en sak att säga mannen som prövar lyckan i Premier League, och det är vad som nu gäller: Lycka till!

Och välkommen tillbaka.

Detsamma gäller naturligtvis de bägge andra.

Skador är onekligen en del av fotbollen, men det får ju gärna vara nån måtta (och dessutom, om det nu är en del av fotbollen, hellre drabba andra lag). Halva ordinarie mittfältet utraderat för ett antal veckor gör att det första jag gjorde väl hemma igen, nämligen uppdatera den upptejpade allsvenska tabellen på kylskåpsdörren, kändes en smula kluvet. Det ser ju fortfarande bra ut. Men…

(och nu är det positiva klubben som gäller)

…det kan ju vara dags för Samba, Pablo och Erkan att ta tillbaka initiativet.

…”Årets Gefle” kan ju vara avklarat (tack och lov för kobbar och trutar).

…en uruguayan kan vara bättre än två.

…allt är fortfarande i egna händer.

Det sistnämnda gäller ju inte vissa andra.

Läs: det palestinska folket.

Inte alla kan välja den kobbe de sitter på.

Ingen ärtsoppa?

Som sagt: i nattmössan eller solsting? Ännu en bra fråga.

Tur att man inte smet i väg i går kväll med nån halvbisarr förklaring från lönefabriken till Söderstadion för det hade man inte haft ett vitten för. Henke, och framför allt de grönvita hjältarna, hade lyst med sin frånvaro. Jag trodde faktiskt att det var torsdag. Men det hade det inte varit ens om vi kört med den gamla julianska kalendern, ni vet oktoberrevolutionen som egentligen utspelade sig i november eller hur det nu var. Möjligen är det torsdag i Kina. Eller om man hänger fast vid gammaltestamentliga källor. Eller kan sin koran. Torsdag är det i alla fall inte här. Inte än.

Inte för att det spelar nån större roll. Luften i lädret måste ersättas med kosing, är mina förhållningsorder även på torsdag.

Sen blir det den där kobben i havsbandet. Där sköter jycken dessutom morgonpromenerandet på alldeles egen hand.

Henke? Den tar Max hand om.

Jycken och jag sniffar på på var sitt håll

Ni kanske inte tror mig men nånting har hänt.

Jycken och alla andra ränner runt bäst de gitter på sin kobbe i skärgården medan en annan får åka hem till och från för att hålla ställningarna och räkna in kulor som bara måste ner i plånkan. Och hur kul är det när man kan sitta i solen som man är på en kobbe och gona sig inkl ters och sillmacka och bryta mönstret med en liten ljungstrandare då och då?

Hur som helst, såg valda delar av de två sista kvartsfinalerna inspelade på vhs av äldste sonen som inte kunde tänka sig att sitta på ett skär just då men som nu sitter där ute och har det bra. Tänk att man kan ha fel, det hade jag ingen aning om att man kunde. Zidane rörde ju på sig, och som han gjorde det! Dessutom såg han hungrig ut. Och sen har man ju satt en hundring på att Figos gäng ska gå hela vägen, så i den matchen var det inte heller nåt snack om att rätt lag vann.

Varför tog inte Parreira enbart med sig ett gäng okända hungriga brassar från Brasilien i stället? Kryddat med Paulinho?

Men vad är det som har hänt?

Gnällbälteslyteskomiken lämnar vi därhän, men PFO har ändå med saken att göra (den gamla skostadens representationslag spelar som sig bör i en annan division). Det är nämligen nåt i luften. Sniff, sniff, just det, känner ni! Det doftar och drar från Söderstadion, och jag lovar: det gör det ända ut i havsbandet.

Nedräkning pågår med andra ord. Men än sitter den allsvenska tabellen där den sitter på kylskåpsdörren. Det ser bra ut.

Annars kan man konstatera att de flesta av VM:s supporterskaror har tagit till sig en hel del av Bajenklackens sångrepertoar. Snyggt, men inte lika vackert, är mitt omdöme.

Och Svennis? Tja, så kan det gå. De gick så långt de kunde, för de är helt enkelt inte bättre.

Och Helsingborg i kväll på en solhet Söderstadion? Det vore nåt, men enligt alla med insikt och åsikter i frågan måste plånkan fyllas, och då talar vi alltså om min, och det just i kväll. Så kan det gå.

Jag får fortsätta att sniffa i luften.