Barn går inte över

Morgondopp, kort morgonpromenad för jycken till vaniljbullekaféet och tillbaka, solen lyser som bara den kan från en, om man nu är poetiskt lagd, blå himmel. Det är varmt, mer kaffe behövs, så mokabryggaren mullrar i bakgrunden.

Att bli förälder, åtminstone pappa, är ett slags vattendelare i livet. Alltså inget skilja agnarna från vetet- eller männen från pojkarna-tjafs (som att morgonbada varje dag oavsett humör och allmäntillstånd), utan att helt plötsligt uppleva något som kan få den mest tjurskallige ateist att möjligen sträcka sig till att uppvisa en viss förståelse för dem som är agnostiker. Kvinnor är sannolikt livets krydda och orsaken till många tappade hakor, men när barn kommer till världen blir en man lätt mållös.

Hur som helst håller undertecknad en tumme för Ante i målet som snart ska beträda faderskapets smala väg, och samtidigt hålls en tumme för att de för ungefär nio månader sen planerade det hela så att det lilla underverket kommer till världen en torsdag¬-fredag, för då brukar Bajen var spelledigt.

Elfsborg borta ger trots värmen kalla kårar längs ryggraden. En tröst är att det knappast kan bli sämre än förra årets match på konstgräset nere i Ellosland, ett elände som jag inte ens vill prata om. Hur som helst är det bra om Ante står.

Men om mobilen nere vid vänstra stolproten ringer tjugo minuter in första halvlek, just som han den där Svensson för en gångs skull får fritt skottläge: "Det är dags!" Vad händer då?

Så är det: man går omkring och oroar sig för allt möjligt, som att varje gång Bajen spelar så kommer motståndarna att drabbas av den lidnerska knäppen och prestera långt över sin normala vardagslunksförmåga. "Once upon a lifetime..."

Men Eguren kan vara den som i andra halvlek tar ner dem på jorden. Möjligen kostar det en varning.

”Glöm aldrig Gefle” är för övrigt gångbart även längst ner i vår avlånga jämmerdal. Det känns på något vis… skönt.