Jepp, vi kan ha länkat till den här förut, men det ger vi själva f*n. Vi har druckit kaffe, vi har inte gott ut med jycken. Men vi har badat och rakat oss för det var hög tid. I kväll blir det fransk cirkus på besök i de södra förorterna. Familjejulklapp. Nu ska vi dricka kaffe. Lila mokabryggare, det är det inte många som har! Sen ska vi koppla in guran.
tisdag, december 29, 2009
söndag, december 27, 2009
Kanske det absolut sista inlägget?
Julen? Tomten kände vartåt vindarna blåser och fick som tack för besväret värsta finkonjaken när han tittade in. Årets julklappar blev utan konkurrens en get, en cykel och typ tio kilo gröt, alltsammans till andra som behöver det mer än vi, även om det skulle vara kul med en get. Yngste sonen, som dessutom fick ett PS-jotaspel som nu går varmt, gav oss ett snyggt ölglas med Bajenlogga, som vi testat så klart, så alla blev nöjda. På julbordet rodde currysillen hem segern med en fingerlängd före jansson och den vitlöksgravade strömmingen. Marsipanen tog slut redan på själva julafton, otroligt nog. Allt avrundades med att alla plus goda vänner på annandagen tog sig till Zinken och såg de grönvita heroerna inför ögonen på drygt sex tusen grönvita lirare med knapp nöd fixa sex sex mot Haparanda medan termoschokladen plus tillbehör höll oss varma och glada, om man nu inte bryr sig om vad tårna tyckte. Bajen var naturligtvis bättre, borde ha knutit till säcken, och kunde ha gjort det flera gånger, så det var med andra ord ett stilenligt slut på det grönvita året med en andra halvlek som fick oss att gapa som frågetecken. Om man säger.
Vi har dessutom fått en ny mokabryggare, höll vi på att glömma att meddela omvärlden. Lila. Äldste sonen, som numera har en egen flådig gitarr, ansåg att vi behövde en vackert lila, och varför inte. Om en liten stund ska vi under passande former inviga den.
Men först vill jycken, som varit med förr, ut.
Då ska vi testa dotterns egenhändigt, vackert smidda skohorn, som också låg i tomtesäcken.
Sen kanske vi ska testa ölglaset på nytt.
Sen fortsätter vi räkna ned.
Vi har dessutom fått en ny mokabryggare, höll vi på att glömma att meddela omvärlden. Lila. Äldste sonen, som numera har en egen flådig gitarr, ansåg att vi behövde en vackert lila, och varför inte. Om en liten stund ska vi under passande former inviga den.
Men först vill jycken, som varit med förr, ut.
Då ska vi testa dotterns egenhändigt, vackert smidda skohorn, som också låg i tomtesäcken.
Sen kanske vi ska testa ölglaset på nytt.
Sen fortsätter vi räkna ned.
onsdag, december 23, 2009
Årets sista?
Vilket år. Snart är det över. Men först är det jul, och vi tillönskar traditionsenligt alla hedningar, agnostiker och alla andra en riktigt grönvit sådan. Currysillen är klar, jansson är i ugnen och vi har testat julknappen medan Django snurrar på spelarn och mellan varven Sundström som just nu färdas litegrann liksom i loopar på gamla hederliga 54:an. Det är lite hitchcockskt julrys över det hela: tre koltrastar sitter utanför i snöträdet och glor envetet in på oss och vi funderar på att släppa ut jycken för att se vad som händer. Vad som händer med den här halvdöda bloggen näst år är också oklart. Kanske dags att sätta. Ingen behöver ju läsa skiten, det är inte det, men något ska ju ändå gå att utläsa mellan raderna, i alla fall för den som randar ner dem. Numera är det mest tomt.
Vi får se.
Vi får se.
tisdag, december 08, 2009
Alla till Ängelholm
Tränarfrågan är alltså besvarad. Borgqvist och Blomqvist ska ratta Bajen tillbaka till allsvenskan och, på sikt, Champions League.
Bägge har vunnit allsvenskan med fel klubbar. Det lägger vi dem inte i fatet, även om vi vet att om det går åt helvete kommer det att vara ett faktum. En av dem har vunnit olika serier som rattare. En av dem har dessutom vunnit en massa annat nonsens på planen, och då menar vi inte allsvenskan: typ Premier League. Det är för övrigt få lag som har en Champions League-mästare vid en av rattarna. (Jag menar: har ens Pep Guardiola en sån buckla hemma i hyllan från sin tid på fältet? Japp. Kollade: Mästarcupen -92.) Det känns som om en av dem kan konsten att glidtackla och att en av dem kan ta sig förbi dylika.
Det kan nog bli bra. Om man vill vara enögd kan allt bara bli bättre än det som varit. Att det numera ska vara två vid spakarna tycks vara en lokal trend i Tjockhult, men det känns ändå klart med ansvarsfördelningen, vilket vi ser som en fördel.
Man undrar förstås vilket spännande namn som sätter sig i vd-stolen. Vi hoppas naturligtvis på Sulan.
Den 10 april premiärsmäller det borta mot Ängelholm. Om vi kommer att vara där? Inte omöjligt.
Jycken? Ingen aning. Kaffe? Muggen står halvfull, eller halvtom, här bredvid. Kidsen? Två på plats i diverse plugg, medan en fick vara hemma för att fylla på energi och den fjärde precis vaknat. Nu ska vi lira en gammal favorit. Fråga oss inte varför, men vi älskar den. Nåt slags kärlek alltså. Ungefär som snubben som skriker besinningslöst mitt i två gånger om.
Bägge har vunnit allsvenskan med fel klubbar. Det lägger vi dem inte i fatet, även om vi vet att om det går åt helvete kommer det att vara ett faktum. En av dem har vunnit olika serier som rattare. En av dem har dessutom vunnit en massa annat nonsens på planen, och då menar vi inte allsvenskan: typ Premier League. Det är för övrigt få lag som har en Champions League-mästare vid en av rattarna. (Jag menar: har ens Pep Guardiola en sån buckla hemma i hyllan från sin tid på fältet? Japp. Kollade: Mästarcupen -92.) Det känns som om en av dem kan konsten att glidtackla och att en av dem kan ta sig förbi dylika.
Det kan nog bli bra. Om man vill vara enögd kan allt bara bli bättre än det som varit. Att det numera ska vara två vid spakarna tycks vara en lokal trend i Tjockhult, men det känns ändå klart med ansvarsfördelningen, vilket vi ser som en fördel.
Man undrar förstås vilket spännande namn som sätter sig i vd-stolen. Vi hoppas naturligtvis på Sulan.
Den 10 april premiärsmäller det borta mot Ängelholm. Om vi kommer att vara där? Inte omöjligt.
Jycken? Ingen aning. Kaffe? Muggen står halvfull, eller halvtom, här bredvid. Kidsen? Två på plats i diverse plugg, medan en fick vara hemma för att fylla på energi och den fjärde precis vaknat. Nu ska vi lira en gammal favorit. Fråga oss inte varför, men vi älskar den. Nåt slags kärlek alltså. Ungefär som snubben som skriker besinningslöst mitt i två gånger om.
måndag, november 30, 2009
Blir det värre framåt natten?
Visst, jag vet, man ska inte ha frågetecken i en rubbe men är det någon som vill ha ett svar så är det nu så en gång för alla. Vi har varit i selen och dragit strån till stacken hela helgen, vilket vi i ungdomligt oförstånd även räknar in fredagen i, och den här gången blev det alltså så. Varenda kväll blev det värre.
Och i dag har vi fått massage. Vi behövde det. Vi behöver det. Så vi ska dit igen. Vi rev av en lapp med telefonnummer, för hon som var på bilden såg rekorderlig ut – och var det också. För att tala klarspråk: Ryggen som behövde det fick sig en duvning som heter duga.
Vi håller på att tömma alla fickorna i garderoberna för vi tänkte faktiskt tjacka plåtar till Bajen nästa säsong. I ett svagt ögonblick bestämde vi oss. Vi har säkert hittat fyra hundra femtiöringar, men vad har vi för det för dom ligger nu i en anklagande hög på skrivbordet. För i ett annat, tidigare ögonblick bestämde vi oss för att ge'rom till vår lokala rödakorstant som talade om för oss att hon ville ha'rom.
Så får det bli.
Vår gamla schweiziska nia (Tja, så gammal är hon vid närmare eftertanke förstås inte, det ska nog vara "vår schweiziska gamla nia". Tror vi. "Före detta" låter också mysko. Fan, vad svårt det blev.), alltså hon som bodde här för att känna på hur det är att leva med vikingar och som tyckte att "smör" var ett otroligt roligt ord, har gått med i fejsbokgrupp, såg vi alldeles nyssens när vi skulle kolla av fejsbokläget, en som vill riva upp besluten att förbjuda minareter i och tillåta vapenexport från gökklockornas förlovade land. Det hedrar henne.
Vi hade i och för sig inte väntat något annat.
Problemet med demokrati, och folkomröstningar, är att det kräver ett folk som har något i huvudet. (Det räcker liksom inte med att ett bysnille i ett land kommit på något så revolutionerande som till exempel toblerone för att landet i sig ska vara gott, för det säger ingenting om alla idioter i byn som utan känsla vräker i sig toblerone.) I det stora hela tycks demokrati som vi känner den så fort det är val dela folket i ungefär två lika stora grupper: dom som har något i huvudet och dom som inte har det.
Det är svårt att bestämma sig för om det är lustigt eller inte.
Dessutom: När det är fråga om överväldigande majoritet i nåt viktigt spörsmål brukar det handla om att av ungefär tio personer vill sex och fyra inte. (Vi höll på att skriva "vill ha sex och fyra inte", men det säger mer om oss än om demokratin.)
Hur som helst. I Schweiz tycks alltså en majoritet inte ha något i huvudet.
Fast va fan, religion är ju ändå ett opium för folket.
Fast då borde man ju ha tagit med kyrktorn.
Såna är vi: "Å ena sidan", och "Å andra sidan".
Tiger, Robin och – tack, gode gud – Zlatan. Det var alltså en sån helg. Dom stora elefanternas – även om Federer fick däng han med, om än inte med golfklubba. Men Bajen? Inte ett knäpp. Förutom att det blir Kling på årskortet, vilket vi, apropå demokratins alla sidor, röstade ja till. Just det: på fejsbok.
Jycken har tagit med oss ut i Geggiga skogen med jämna mellanrum när vi funnits till handa. (Fjorton timmar sol i november, läste vi. Inte en chans; möjligen tolv.) Och mokabryggaren har vi fått fart på till och från. Och säga vad man vill om att dra strån till stacken in på nattkröken en hel jämra helg: vi hade inte en chans att ta på oss ett vansinnespass på skolans julmarknad. Alltså dotterns som hon började på i höstas. Nästa helg är det yngste sonens. Där kommer vi inte undan. Som vanligt kommer vi att få stå i ur och skur och dila glögg utanför och dra på oss Stora snuvan. Man liksom räknar med det. Att vi står där och håller värmen med, och hur kul låter det, om jag får fråga, alkoholfri glögg.
Men vi köper det. Trots att vi kunde säga nej. För när vi är riktigt djupa ser vi det som priset för att leva i en demokrati. Vi kan säga nej. Men vi kan också säga ja.
Förresten, är det inte i dag som tokstollarna brukar säga hej till Kalle dussin?
Och i dag har vi fått massage. Vi behövde det. Vi behöver det. Så vi ska dit igen. Vi rev av en lapp med telefonnummer, för hon som var på bilden såg rekorderlig ut – och var det också. För att tala klarspråk: Ryggen som behövde det fick sig en duvning som heter duga.
Vi håller på att tömma alla fickorna i garderoberna för vi tänkte faktiskt tjacka plåtar till Bajen nästa säsong. I ett svagt ögonblick bestämde vi oss. Vi har säkert hittat fyra hundra femtiöringar, men vad har vi för det för dom ligger nu i en anklagande hög på skrivbordet. För i ett annat, tidigare ögonblick bestämde vi oss för att ge'rom till vår lokala rödakorstant som talade om för oss att hon ville ha'rom.
Så får det bli.
Vår gamla schweiziska nia (Tja, så gammal är hon vid närmare eftertanke förstås inte, det ska nog vara "vår schweiziska gamla nia". Tror vi. "Före detta" låter också mysko. Fan, vad svårt det blev.), alltså hon som bodde här för att känna på hur det är att leva med vikingar och som tyckte att "smör" var ett otroligt roligt ord, har gått med i fejsbokgrupp, såg vi alldeles nyssens när vi skulle kolla av fejsbokläget, en som vill riva upp besluten att förbjuda minareter i och tillåta vapenexport från gökklockornas förlovade land. Det hedrar henne.
Vi hade i och för sig inte väntat något annat.
Problemet med demokrati, och folkomröstningar, är att det kräver ett folk som har något i huvudet. (Det räcker liksom inte med att ett bysnille i ett land kommit på något så revolutionerande som till exempel toblerone för att landet i sig ska vara gott, för det säger ingenting om alla idioter i byn som utan känsla vräker i sig toblerone.) I det stora hela tycks demokrati som vi känner den så fort det är val dela folket i ungefär två lika stora grupper: dom som har något i huvudet och dom som inte har det.
Det är svårt att bestämma sig för om det är lustigt eller inte.
Dessutom: När det är fråga om överväldigande majoritet i nåt viktigt spörsmål brukar det handla om att av ungefär tio personer vill sex och fyra inte. (Vi höll på att skriva "vill ha sex och fyra inte", men det säger mer om oss än om demokratin.)
Hur som helst. I Schweiz tycks alltså en majoritet inte ha något i huvudet.
Fast va fan, religion är ju ändå ett opium för folket.
Fast då borde man ju ha tagit med kyrktorn.
Såna är vi: "Å ena sidan", och "Å andra sidan".
Tiger, Robin och – tack, gode gud – Zlatan. Det var alltså en sån helg. Dom stora elefanternas – även om Federer fick däng han med, om än inte med golfklubba. Men Bajen? Inte ett knäpp. Förutom att det blir Kling på årskortet, vilket vi, apropå demokratins alla sidor, röstade ja till. Just det: på fejsbok.
Jycken har tagit med oss ut i Geggiga skogen med jämna mellanrum när vi funnits till handa. (Fjorton timmar sol i november, läste vi. Inte en chans; möjligen tolv.) Och mokabryggaren har vi fått fart på till och från. Och säga vad man vill om att dra strån till stacken in på nattkröken en hel jämra helg: vi hade inte en chans att ta på oss ett vansinnespass på skolans julmarknad. Alltså dotterns som hon började på i höstas. Nästa helg är det yngste sonens. Där kommer vi inte undan. Som vanligt kommer vi att få stå i ur och skur och dila glögg utanför och dra på oss Stora snuvan. Man liksom räknar med det. Att vi står där och håller värmen med, och hur kul låter det, om jag får fråga, alkoholfri glögg.
Men vi köper det. Trots att vi kunde säga nej. För när vi är riktigt djupa ser vi det som priset för att leva i en demokrati. Vi kan säga nej. Men vi kan också säga ja.
Förresten, är det inte i dag som tokstollarna brukar säga hej till Kalle dussin?
fredag, november 13, 2009
Vi i världen
Mitt i natten vaknade vi av att vi för andra gången i rad ätit för mycket ost kvällen innan. Eller nåt. Typ förskingrat vårt förstånd. Gårdagens Svenskan var tydligen så jävla optimal att man bestämde sig för att trycka den på nytt för det var den som damp ner i brevlådan även denna dag, upptäckte vi när vi lyckades masa oss upp. DN, däremot, kom med ny tidning, så vi kunde läsa en av de godkända intervjuerna med Zlatan i lugn och ro till andra koppen kaffe. Jycken har enligt uppgift morgonpromenerat, och det kan stämma för hon snarkar högljutt i ett hörn medan matten knåpar med diverse mejl, äldste sonen läser en morgontidning för andra gången och de kvarvarande skolbarnen, inklusive vårt inneboende blivande ess till dansös, sitter i respektive skolbänk och förkovrar sig. Antar vi. Allt rullar på. Det är som vanligt. Det är helt enkelt fantastiskt alltihop. Vi hade tänkt att se både bakåt och framåt, stå stilla och insupa, men just nu funderar vi på annat. Även den biten är precis som vanligt. Styrpulpeten lär också vara på gång upp på land. Vi har för ovanlighetens skull delegerat uppgiften i år. Nånting har vi i alla fall lärt oss.
Och i morgon är vi åter i selen.
Sen rullar det på.
Att värsta scenariot för hur årets allsvenska skulle sluta har blivit verklighet har vi så sakteliga också börjat förstå.
Hur ser det ut i övriga världen? Afrika? När hörde man nåt därifrån senast? Tja, vi har ju inte TV3, men det går ju bra att använda youtube för att hålla sig informerad om tillståndet.
PS. Uppdatering. Vid alla glödheta, styrpulpeten är redan på landbacken...
Och i morgon är vi åter i selen.
Sen rullar det på.
Att värsta scenariot för hur årets allsvenska skulle sluta har blivit verklighet har vi så sakteliga också börjat förstå.
Hur ser det ut i övriga världen? Afrika? När hörde man nåt därifrån senast? Tja, vi har ju inte TV3, men det går ju bra att använda youtube för att hålla sig informerad om tillståndet.
PS. Uppdatering. Vid alla glödheta, styrpulpeten är redan på landbacken...
söndag, november 08, 2009
Elden, elden!
I dag tycks vi få vänta förgäves på en slips. Vi har dock ätit en god fars dag-skapelse på favoritkaféet med dotter och vårt inneboende, blivande dansess. Och naturligtvis druckit kaffe. Mellan varven har vi med god hjälp av ipoden ägnat oss åt allsång med Lasse i stället för att göra allt annat vi borde.
I går var vi nämligen på konsert på Annexet. Vi lyckades smuggla in den något för unga yngste sonen. Dottern var med. Och mamman. Vet inte vad de riktiga hardkårwinnerbäckarna tycker om konserten, om det var ungefär den 37:e bästa han gjort, men vi tycker det var kanon, kanske för att vi bara varit på en. Yngste sonen gjorde som alla andra, sjöng med, och gav därmed sitt bidrag för att ge quadrofonin ett ansikte, om nu någon minns detta fenomen. Alla, och då menar vi alla, kan varenda textrad karln dragit till med. Det är lätt att älska Lasse. Dessutom var det bra tryck i den senaste plattans låtar live. Så vi klagar inte.
Jycken, däremot, tycks tro att livet handlar om att gå ut på nya äventyr och påtalar detta med idogt voffande.
Och plötsligt är det mörkt därute. Vi kopplar loss henne, letar oss ut mot udden och sjunger en stump på vägen.
I går var vi nämligen på konsert på Annexet. Vi lyckades smuggla in den något för unga yngste sonen. Dottern var med. Och mamman. Vet inte vad de riktiga hardkårwinnerbäckarna tycker om konserten, om det var ungefär den 37:e bästa han gjort, men vi tycker det var kanon, kanske för att vi bara varit på en. Yngste sonen gjorde som alla andra, sjöng med, och gav därmed sitt bidrag för att ge quadrofonin ett ansikte, om nu någon minns detta fenomen. Alla, och då menar vi alla, kan varenda textrad karln dragit till med. Det är lätt att älska Lasse. Dessutom var det bra tryck i den senaste plattans låtar live. Så vi klagar inte.
Jycken, däremot, tycks tro att livet handlar om att gå ut på nya äventyr och påtalar detta med idogt voffande.
Och plötsligt är det mörkt därute. Vi kopplar loss henne, letar oss ut mot udden och sjunger en stump på vägen.
fredag, november 06, 2009
Om konsten att hålla upp en dörr
Det drar ihop sig.
Vi närmar oss en punkt i livet där man i ett kort svindlande ögonblick kommer att stå stilla och glo åt bägge håll. Framåt och bakåt. Och smakar på konsekvenserna.
Inbillar vi oss i alla fall.
Vi har hur som helst kommit så pass långt i tillvaron att vi börjar få vissa perspektiv på saker och ting – utan att för den skull veta vad vi ska dra för konsekvenser. Som i natt, när vi inte kunde somna om för allt snor som pockade på uppmärksamhet (och som vi fortfarande inte förstår poängen med, och framför allt: Var kommer allt ifrån?). Helt plötsligt kom vi på att man inte längre kan döma folket som byggde landet efter dess förmåga att hålla upp en dörr för varandra. Det finns nämligen inte längre några dörrar att hålla upp. Det offentliga rummet där de flesta av oss stöts och nöts för att hålla konsumtionen uppe är numera som en räkmacka. In och ut och ut och in: man bara glider igenom. Eller förs in och ut enligt propellermodellen. Dörrar öppnas och stängs utan att vi behöver göra något annat än att styra våra steg mot dem och passera. Man är inne – och utan vidare spisning är man ute.
Möjligen möter man någon på väg åt motsatt håll – men disponent, börsklippare eller bergsråd: det är brett nog för oss bägge.
Vi funderade på om det kan ha något att göra med att motståndets estetik tycks vara en död konstart. Alltså att man inte längre tycks fundera på vad man gör och varför ska göra det. Sen var vi tvungna att snyta oss.
Sen satte vi på mokabryggaren för det fanns ingen poäng med att ligga kvar och fundera på saken.
Matten, däremot, fick jycken ta turen runt den hösttomma udden med, medan vi till vår fasa upptäckte att Foppas fot är rubrikstoff igen.
Nånting som vi i alla fall lärt oss under resans gång är att våra generaliseringar ser annorlunda ut än våra tidigare. Och en sak till: förr drog vi slutsatser av bara farten. Numera tycks vi undvika dem.
Om vi når den där punkten i livet där man i ett kort svindlande ögonblick kanske står stilla och glor åt bägge håll ska vi försöka komma ihåg att vi ska göra nånting åt just den saken.
Kaffet är slut, så nu ska vi glida in hos vår favorithökare.
Vi närmar oss en punkt i livet där man i ett kort svindlande ögonblick kommer att stå stilla och glo åt bägge håll. Framåt och bakåt. Och smakar på konsekvenserna.
Inbillar vi oss i alla fall.
Vi har hur som helst kommit så pass långt i tillvaron att vi börjar få vissa perspektiv på saker och ting – utan att för den skull veta vad vi ska dra för konsekvenser. Som i natt, när vi inte kunde somna om för allt snor som pockade på uppmärksamhet (och som vi fortfarande inte förstår poängen med, och framför allt: Var kommer allt ifrån?). Helt plötsligt kom vi på att man inte längre kan döma folket som byggde landet efter dess förmåga att hålla upp en dörr för varandra. Det finns nämligen inte längre några dörrar att hålla upp. Det offentliga rummet där de flesta av oss stöts och nöts för att hålla konsumtionen uppe är numera som en räkmacka. In och ut och ut och in: man bara glider igenom. Eller förs in och ut enligt propellermodellen. Dörrar öppnas och stängs utan att vi behöver göra något annat än att styra våra steg mot dem och passera. Man är inne – och utan vidare spisning är man ute.
Möjligen möter man någon på väg åt motsatt håll – men disponent, börsklippare eller bergsråd: det är brett nog för oss bägge.
Vi funderade på om det kan ha något att göra med att motståndets estetik tycks vara en död konstart. Alltså att man inte längre tycks fundera på vad man gör och varför ska göra det. Sen var vi tvungna att snyta oss.
Sen satte vi på mokabryggaren för det fanns ingen poäng med att ligga kvar och fundera på saken.
Matten, däremot, fick jycken ta turen runt den hösttomma udden med, medan vi till vår fasa upptäckte att Foppas fot är rubrikstoff igen.
Nånting som vi i alla fall lärt oss under resans gång är att våra generaliseringar ser annorlunda ut än våra tidigare. Och en sak till: förr drog vi slutsatser av bara farten. Numera tycks vi undvika dem.
Om vi når den där punkten i livet där man i ett kort svindlande ögonblick kanske står stilla och glor åt bägge håll ska vi försöka komma ihåg att vi ska göra nånting åt just den saken.
Kaffet är slut, så nu ska vi glida in hos vår favorithökare.
måndag, november 02, 2009
Rensa ut
Nej, vi hade annat för oss än att under sista omgången stå på Söderstadion och lida. Om vi ska vara ärliga fanns det inte ens med på kartan.
Men vi har all respekt för dem som var där. I alla fall de flesta. Resultatet kan hur som helst inte förvåna någon.
Just nu har hösten visat musklerna. Åttio miljoner av löven som vi krattat ihop har virvlat i väg och hamnat ungefär där dom var när vi en gång började, konstaterade vi till taggen och javan, som vi drog i oss med hjälp av den svarta muggen med det grönvita emblemet.
Annars rensar vi upp, vi med. Nånstans måste man börja. Massor av papper och mängder av ettor och nollor ska väck. Som en gammal G3:a som ska ge plats åt annat eller bara ge plats över huvud taget, och stenålders-cd-brännaren som också ska få somna in jobbar för högtryck för att spara en del gammalt mög för man vet aldrig. Några fynd ser dagens ljus. Äldste sonens en gång i tiden ”Hemmligt för mamma&pappa”-mapp vill man ju inte mista i något slags binär grav, till exempel. Eller hans typ tusensidiga berättelse om när han tog över Hammarby i nån tidig upplaga av dåvarande Championship Manager.
Det var tider.
Vi passade på att läsa några gamla brev till några gamla polare från tidigt nittiotal som vi totade ihop i MacWrite, som egentligen är det enda man fortfarande behöver, och vi var lika gnälliga då, visade det sig.
Till råga på allt är vi förkylda.
Inte ens jycken tycker synd om oss.
Men vi har all respekt för dem som var där. I alla fall de flesta. Resultatet kan hur som helst inte förvåna någon.
Just nu har hösten visat musklerna. Åttio miljoner av löven som vi krattat ihop har virvlat i väg och hamnat ungefär där dom var när vi en gång började, konstaterade vi till taggen och javan, som vi drog i oss med hjälp av den svarta muggen med det grönvita emblemet.
Annars rensar vi upp, vi med. Nånstans måste man börja. Massor av papper och mängder av ettor och nollor ska väck. Som en gammal G3:a som ska ge plats åt annat eller bara ge plats över huvud taget, och stenålders-cd-brännaren som också ska få somna in jobbar för högtryck för att spara en del gammalt mög för man vet aldrig. Några fynd ser dagens ljus. Äldste sonens en gång i tiden ”Hemmligt för mamma&pappa”-mapp vill man ju inte mista i något slags binär grav, till exempel. Eller hans typ tusensidiga berättelse om när han tog över Hammarby i nån tidig upplaga av dåvarande Championship Manager.
Det var tider.
Vi passade på att läsa några gamla brev till några gamla polare från tidigt nittiotal som vi totade ihop i MacWrite, som egentligen är det enda man fortfarande behöver, och vi var lika gnälliga då, visade det sig.
Till råga på allt är vi förkylda.
Inte ens jycken tycker synd om oss.
fredag, oktober 30, 2009
Laddar om
Äntligen!
En, ooookej, två, staropramen på schyst hak med omvärldsanalytikern, och sen lunkade vi så småningom till Zinken, och ingen brydde sig om att kolla bengaler eller eventuell fickplunta och varför skulle dom det, här finns inga jävla idioter, och sen hamnade vi i viptältet där vi sprang på P på god väg mot tusende Bajenmatchen när som helst, och sen intog vi läktaren och det tog fyra minuter och sen hade Patrik Nilsson presenterat sig och det stod ett noll. Bara en sån sak: straff till Bajen! Vi hade en aning problem att fokusera bollhelvetet första kvarten men det blev bättre allt eftersom, och sen slog vi en drill i en buske, och när klockan klämtade nästan halvtid klämde Bajen in tre ett och vi tog fram fickpluntan och hällde i kaffet och mös, och allt slutade sex fem, och när såg vi Bajen göra sex pytsar på typ en månad senast och vända underläge sista fem?
Sen åkte vi hem för imorgon ska vi i selen, och på vägen snackade vi med den exalterade höstlovslediga yngsta sonen som från sex på morgonen till fyra på eftermiddagen varit drevkarl under älgjakten på nån skärgårdsö som han hade åkt till med sälräknaren med skärgårdskryssaren, och det var skott på skott och en dö älg typ fyrataggare och slakt och typ skottkärra med blod, om vi förstod det hela rätt för förbindelsen var sådär och munnen gick i ett. Jycken lär för övrigt, om man får tro matten, ligga i bingen på verandan och snarka.
Så idag vi klagar inte.
En, ooookej, två, staropramen på schyst hak med omvärldsanalytikern, och sen lunkade vi så småningom till Zinken, och ingen brydde sig om att kolla bengaler eller eventuell fickplunta och varför skulle dom det, här finns inga jävla idioter, och sen hamnade vi i viptältet där vi sprang på P på god väg mot tusende Bajenmatchen när som helst, och sen intog vi läktaren och det tog fyra minuter och sen hade Patrik Nilsson presenterat sig och det stod ett noll. Bara en sån sak: straff till Bajen! Vi hade en aning problem att fokusera bollhelvetet första kvarten men det blev bättre allt eftersom, och sen slog vi en drill i en buske, och när klockan klämtade nästan halvtid klämde Bajen in tre ett och vi tog fram fickpluntan och hällde i kaffet och mös, och allt slutade sex fem, och när såg vi Bajen göra sex pytsar på typ en månad senast och vända underläge sista fem?
Sen åkte vi hem för imorgon ska vi i selen, och på vägen snackade vi med den exalterade höstlovslediga yngsta sonen som från sex på morgonen till fyra på eftermiddagen varit drevkarl under älgjakten på nån skärgårdsö som han hade åkt till med sälräknaren med skärgårdskryssaren, och det var skott på skott och en dö älg typ fyrataggare och slakt och typ skottkärra med blod, om vi förstod det hela rätt för förbindelsen var sådär och munnen gick i ett. Jycken lär för övrigt, om man får tro matten, ligga i bingen på verandan och snarka.
Så idag vi klagar inte.
torsdag, oktober 29, 2009
Här är vi
Jag vet att man kan tro att föregående inlägg på denna jämmerdalsblogg skrevs i affekt. Inte alls. Alla kunde dra åt helvete. Alla kan fortfarande dra åt helvete.
Allvarligt talat. Superettan är kanske det bästa som kan hända Bajen just nu. Typ ”Alla till Väsby”. Optimist i överkant? Men tänk efter. Bajen får nämligen en ny vd! Bajen får också ny tränare och förhoppningsvis nya spelare, och i en del fall och snudd på oavsett kvalitet kommer vi att utbrista Tack och lov.
Hur hamnade vi här?
Det avbrutna derbyt på Söderstadion för några år sedan var ett steg på vägen till källaren.
Det vi såg de första sjutton minuterna mot BP på ett disigt försäsongsstadshagen för lite drygt två och ett halvt år sedan ett annat.
Alla spelare som sedan dess lämnat planlösheten åt sitt öde ännu ett.
Allt som skett sedan Andersson tillträdde som vd ytterligare ett antal.
Och nu kan vi inte ens gå ut med jycken för att lufta av oss för den sitter på en höstlovskobbe i skärgården och glor ut i mörkret. Om den nu inte ligger och snarkar på bingen på verandan.
Allvarligt talat. Superettan är kanske det bästa som kan hända Bajen just nu. Typ ”Alla till Väsby”. Optimist i överkant? Men tänk efter. Bajen får nämligen en ny vd! Bajen får också ny tränare och förhoppningsvis nya spelare, och i en del fall och snudd på oavsett kvalitet kommer vi att utbrista Tack och lov.
Hur hamnade vi här?
Det avbrutna derbyt på Söderstadion för några år sedan var ett steg på vägen till källaren.
Det vi såg de första sjutton minuterna mot BP på ett disigt försäsongsstadshagen för lite drygt två och ett halvt år sedan ett annat.
Alla spelare som sedan dess lämnat planlösheten åt sitt öde ännu ett.
Allt som skett sedan Andersson tillträdde som vd ytterligare ett antal.
Och nu kan vi inte ens gå ut med jycken för att lufta av oss för den sitter på en höstlovskobbe i skärgården och glor ut i mörkret. Om den nu inte ligger och snarkar på bingen på verandan.
onsdag, oktober 28, 2009
tisdag, oktober 27, 2009
Kortfnattat
Höstlöv. Jag menar höstlov, och dottern beordrades därför ta hand om jyckens morgonpromenad.
Den årliga ansamlingen av löv har förresten nått nya, historiska nivåer. Som vanligt börjar vi vårt sisyfosarbete med att låta mokabryggaren göra jobbet.
Eftersom vi slog en signal för att få bevis på att vi dragit strån till stacken eftersom vi tydligen måste bevisa sånt är vi åter i selen. Det tog en timme. Inte i galopp eller så, men ändå. Till och från framdeles, och det är ju vackert så. Men till och med en enda gång räcker för att vi ska börja grunna på semester.
Vi var för övrigt på Råsunda och överlevde derbyt. (Men vi vägrade kryssa i nån larvig inställelseorder på hemsidan.) Hur som helst: alla våra fördomar om träben etc blev bekräftade men vi kunde ändå inte undgå att tycka att det faktiskt fanns ett visst mått av engagemang på planen och att de grönvita heroerna mot alla odds verkligen försökte. När unge herr Helg dessutom knoppade in sin balja, just det, det är bara han som nu för tiden kan göra mål och man undrar ju förstås vad han gör nästa säsong, fick vi faktiskt en smula känsla av det här kunde gå vägen. Vi upplevde alltså typ tio minuter av osannolik och egentligen obegriplig glädjefnatt. Ja, den där vanliga ångesten försvann i en rökpoff och vi var inte vid våra vanliga sinnens bruk. Vi till och med skrattade vid ett tillfälle! Det som sedan inträffade underströk bara vår just då obefintliga förankring i jämmerdalen. Några av Saurons legionärer vill vi absolut inte se i målprotokollet, det är liksom för magstarkt, och att just Pavey hamnade där var på nåt sätt typiskt för denna jämra säsong som inte kan ta slut fort nog. Men i tio minuter…
DN:s krönikör sågade inhoppande ”skenbrassen” Rafael jäms med fotknölarna. Men nåt slags teknik har han faktiskt – påminner om yngste sonens en gång i tiden åttaåriga lagkamrat som kunde dribbla runt runt och ha kvar bollen ända tills han blev av med den.
De ende som uttalat såg sin chans med tränarbytet för typ sju omgångar sen, nämligen Haris, undrar nog om det verkligen var så lyckat med den saken. På planen var han i alla fall inte.
Längst fram fanns som vanligt – ingenting.
Vi som inte är med vår tid undrar ju förstås om man slutat med att ställa en gubbe vid varje stolpe vid motståndarnas hörnor, för där fick en annan stå under att antal pojklagsår. På nåt annat sätt kan vi inte tolka motståndarnas första balja.
Två omgångar kvar. Häcken och Trelleborg: två numera ständiga boogey team. Att inget av lagen har något att spela för talar emot Bajen. Om något av lagen skulle ha något att spela för talar det också emot Bajen. Allt talar emot Bajen, nämligen: vd, styrelse, träben, eventuellt väder, lutande planer, kombattanterna om kvalplatsen och troligen domaren.
Nu såg vi ännu ett löv singla ner mot sitt öde.
Den årliga ansamlingen av löv har förresten nått nya, historiska nivåer. Som vanligt börjar vi vårt sisyfosarbete med att låta mokabryggaren göra jobbet.
Eftersom vi slog en signal för att få bevis på att vi dragit strån till stacken eftersom vi tydligen måste bevisa sånt är vi åter i selen. Det tog en timme. Inte i galopp eller så, men ändå. Till och från framdeles, och det är ju vackert så. Men till och med en enda gång räcker för att vi ska börja grunna på semester.
Vi var för övrigt på Råsunda och överlevde derbyt. (Men vi vägrade kryssa i nån larvig inställelseorder på hemsidan.) Hur som helst: alla våra fördomar om träben etc blev bekräftade men vi kunde ändå inte undgå att tycka att det faktiskt fanns ett visst mått av engagemang på planen och att de grönvita heroerna mot alla odds verkligen försökte. När unge herr Helg dessutom knoppade in sin balja, just det, det är bara han som nu för tiden kan göra mål och man undrar ju förstås vad han gör nästa säsong, fick vi faktiskt en smula känsla av det här kunde gå vägen. Vi upplevde alltså typ tio minuter av osannolik och egentligen obegriplig glädjefnatt. Ja, den där vanliga ångesten försvann i en rökpoff och vi var inte vid våra vanliga sinnens bruk. Vi till och med skrattade vid ett tillfälle! Det som sedan inträffade underströk bara vår just då obefintliga förankring i jämmerdalen. Några av Saurons legionärer vill vi absolut inte se i målprotokollet, det är liksom för magstarkt, och att just Pavey hamnade där var på nåt sätt typiskt för denna jämra säsong som inte kan ta slut fort nog. Men i tio minuter…
DN:s krönikör sågade inhoppande ”skenbrassen” Rafael jäms med fotknölarna. Men nåt slags teknik har han faktiskt – påminner om yngste sonens en gång i tiden åttaåriga lagkamrat som kunde dribbla runt runt och ha kvar bollen ända tills han blev av med den.
De ende som uttalat såg sin chans med tränarbytet för typ sju omgångar sen, nämligen Haris, undrar nog om det verkligen var så lyckat med den saken. På planen var han i alla fall inte.
Längst fram fanns som vanligt – ingenting.
Vi som inte är med vår tid undrar ju förstås om man slutat med att ställa en gubbe vid varje stolpe vid motståndarnas hörnor, för där fick en annan stå under att antal pojklagsår. På nåt annat sätt kan vi inte tolka motståndarnas första balja.
Två omgångar kvar. Häcken och Trelleborg: två numera ständiga boogey team. Att inget av lagen har något att spela för talar emot Bajen. Om något av lagen skulle ha något att spela för talar det också emot Bajen. Allt talar emot Bajen, nämligen: vd, styrelse, träben, eventuellt väder, lutande planer, kombattanterna om kvalplatsen och troligen domaren.
Nu såg vi ännu ett löv singla ner mot sitt öde.
tisdag, oktober 20, 2009
Inte ens ironi
Pappersjobba och annat jämmerdalselände och sitter som limmad vid computern trots att man borde… Har visserligen druckit kaffe, svart som aska såhär dagen efter, men annars? Ingenting hjälper. Det är bara för uselt. Det är helt enkelt för uruselt.
Från start och till slut är alla matcher i allsvenskan lika viktiga, men gårdagens match på Örjans vall var faktiskt viktigare än så för Hammarby. Det kändes som om laget verkligen med kraft ville bevisa att årets Bajenupplaga är allsvenskans sämsta och fullt i paritet med det andra miserabla huvudstadslaget som vi hela säsongen påstått är seriens värsta brögäng, vilket till slut varit årets enda ljuspunkt. Det var då det – och vi har sett det komma sedan länge.
Om spelarna verkligen ville, vågade och försökte och vilt kämpade och fick åka hem med tre noll i baken skulle jag verkligen försöka se och ta till mig ljuset, inställningen, viljan, eventuella domarskandaler, träbenen, lusten och möjligen oförmågan. Men nu?
Värdelöst.
Från start och till slut är alla matcher i allsvenskan lika viktiga, men gårdagens match på Örjans vall var faktiskt viktigare än så för Hammarby. Det kändes som om laget verkligen med kraft ville bevisa att årets Bajenupplaga är allsvenskans sämsta och fullt i paritet med det andra miserabla huvudstadslaget som vi hela säsongen påstått är seriens värsta brögäng, vilket till slut varit årets enda ljuspunkt. Det var då det – och vi har sett det komma sedan länge.
Om spelarna verkligen ville, vågade och försökte och vilt kämpade och fick åka hem med tre noll i baken skulle jag verkligen försöka se och ta till mig ljuset, inställningen, viljan, eventuella domarskandaler, träbenen, lusten och möjligen oförmågan. Men nu?
Värdelöst.
måndag, oktober 19, 2009
Inga tankar alls
Strålande höst ute i jämmerdalen – om man är lagd åt det hållet. Till slut tog jycken ut matten på ”morgonpromenaden” – och vi fick med andra ord inget utrymme för att tänka till därute på udden.
Lika bra det.
Mokabryggaren har dock mullrat – med besked.
De grönvita heroerna lär ha nåt slags halvhygglig statistik när de gästat Örjans Vall, tror vi i alla fall, men i kväll är det inget att luta sig emot. En poäng är ju snudd på värdelöst att plocka med sig hem. Bättre än noll pinnar förstås, men just i dag räknas bara tre. Halmstad har dessvärre också något att spela för, nämligen att säkra nästa års allsvenska säsong – som innebär spel mot nya och gamla storheter som BP, Mjällby, Åtvidaberg och kanske Assyriska.
Misstänker att påfundet med sexton allsvenska lag av vissa sågs som en garanti för att en gång för alla slippa hotet om att åka ur.
Och att fler matcher skulle härda inför eventuellt framtida Champions League-spel.
Och ge mer klirr i kassan.
Den enögde grannen bortibacken, just i år mer enögd än nånsin eftersom han drabbats av lätt guldfrossa i förtid, sa när vi tidigt i morse körde honom till flygbussen för vidare leverans utsocknes att vi nog kunde smita in för att se kvällens drabbning hemma honom medan frun pysslade med annat, men vi pallar inte. Sportradion får stå på medan lasagnen puttrar och vi febrilt letar efter en, okej två, staropramen i skafferiet, så att vi verkligen får uppleva ångesten när eventuella målsignaturer drabbar oss.
Har Helg fått upp nog med ånga för att pytsa igen? Har han kvar krutet i benen? Annars vet vi faktiskt inte hur det ska gå till.
Lika bra det.
Mokabryggaren har dock mullrat – med besked.
De grönvita heroerna lär ha nåt slags halvhygglig statistik när de gästat Örjans Vall, tror vi i alla fall, men i kväll är det inget att luta sig emot. En poäng är ju snudd på värdelöst att plocka med sig hem. Bättre än noll pinnar förstås, men just i dag räknas bara tre. Halmstad har dessvärre också något att spela för, nämligen att säkra nästa års allsvenska säsong – som innebär spel mot nya och gamla storheter som BP, Mjällby, Åtvidaberg och kanske Assyriska.
Misstänker att påfundet med sexton allsvenska lag av vissa sågs som en garanti för att en gång för alla slippa hotet om att åka ur.
Och att fler matcher skulle härda inför eventuellt framtida Champions League-spel.
Och ge mer klirr i kassan.
Den enögde grannen bortibacken, just i år mer enögd än nånsin eftersom han drabbats av lätt guldfrossa i förtid, sa när vi tidigt i morse körde honom till flygbussen för vidare leverans utsocknes att vi nog kunde smita in för att se kvällens drabbning hemma honom medan frun pysslade med annat, men vi pallar inte. Sportradion får stå på medan lasagnen puttrar och vi febrilt letar efter en, okej två, staropramen i skafferiet, så att vi verkligen får uppleva ångesten när eventuella målsignaturer drabbar oss.
Har Helg fått upp nog med ånga för att pytsa igen? Har han kvar krutet i benen? Annars vet vi faktiskt inte hur det ska gå till.
lördag, oktober 17, 2009
Runt köksbordet
Tillbaka från udden i sällskap med flämtande jycke efter all pinnjakt och på vägen hann vi med en kaffe på favoritfiket som ännu inte öppnat men vars förföriska vaniljbullsdofter låg tunga över den höstklädda nejden indränkt i väta och röken från taggen och som fick oss att snika in för en rekorderlig kopp svensk java som vi misstänkte stod och puttrade för att vi och en och annan morgontidig jeppe med eventuell jycke kanske skulle komma förbi och fråga om det finns något kaffe. Ibland är kaffe kaffe och inget utländskt larv.
Veckan har varit rätt komplicerad. Som vanligt, alltså. Så när vi väl stod därute på udden i snygg Barçakepa ägnade vi Charlie Davies en grönvit tanke och en förhoppning om att han kan komma tillbaka på planen vid full vigör. Särskilt med tanke på att bilen som han färdades i klövs på mitten vid smällen. Sen funderade vi på de apatiska asylsökande barnen som fick svenska ministrar och andra myndighetspersoner att gå i spinn för ett antal år sedan. Att sverigedemokrater och andra kålsupare tycks ta för givet att asylsökande drogar sina barn för att komma åt svenskt barnbidrag är inget att chockeras över för det tycks ingå i deras världsbild, men att dåvarande s-märkta migrationsministern Barbro Holmberg tog täten är väl ändå rätt anmärkningsvärt.
Eller kanske inte. Det hela är egentligen rätt enkelt. Det måste vara så att den som tror att föräldrar är beredda att droga sina barn till fullständig apati för att komma över svenska barnbidrag troligen är beredd att göra samma sak själv, just för att det är svenska barnbidrag. Vem vet: det kanske ingår i den svenska identitet som vissa vill värna om?
Sen kunde vi vikingar när det kom till kritan naturligtvis inte lita på de jämra malteserna som vek ner sig i VM-kvalet mot Portugal. Det är väl också rätt typiskt för utlänningar? Att inte palla för trycket när det verkligen gäller?
Sen funderade vi en stund på vad Göran Hägglund diskuterar vid köksbordet. Låter maten tysta mun, kanske?
Nu mullrar mokabryggaren löftesrikt.
PS. Den som brinner för bengalernas vara eller inte vara i allsvenskan och särskilt på Söderstadion kan med fördel gå till Bajen Panikbloggeri1 som har en skön länk till en utländsk batalj vars inramning inte går av för hackor!
Dessutom kan ni på denna länk se hyllningarna av Charlie när USA spelade due due mot Costa Rica i VM-kvalet på andra sidan pölen.
Veckan har varit rätt komplicerad. Som vanligt, alltså. Så när vi väl stod därute på udden i snygg Barçakepa ägnade vi Charlie Davies en grönvit tanke och en förhoppning om att han kan komma tillbaka på planen vid full vigör. Särskilt med tanke på att bilen som han färdades i klövs på mitten vid smällen. Sen funderade vi på de apatiska asylsökande barnen som fick svenska ministrar och andra myndighetspersoner att gå i spinn för ett antal år sedan. Att sverigedemokrater och andra kålsupare tycks ta för givet att asylsökande drogar sina barn för att komma åt svenskt barnbidrag är inget att chockeras över för det tycks ingå i deras världsbild, men att dåvarande s-märkta migrationsministern Barbro Holmberg tog täten är väl ändå rätt anmärkningsvärt.
Eller kanske inte. Det hela är egentligen rätt enkelt. Det måste vara så att den som tror att föräldrar är beredda att droga sina barn till fullständig apati för att komma över svenska barnbidrag troligen är beredd att göra samma sak själv, just för att det är svenska barnbidrag. Vem vet: det kanske ingår i den svenska identitet som vissa vill värna om?
Sen kunde vi vikingar när det kom till kritan naturligtvis inte lita på de jämra malteserna som vek ner sig i VM-kvalet mot Portugal. Det är väl också rätt typiskt för utlänningar? Att inte palla för trycket när det verkligen gäller?
Sen funderade vi en stund på vad Göran Hägglund diskuterar vid köksbordet. Låter maten tysta mun, kanske?
Nu mullrar mokabryggaren löftesrikt.
PS. Den som brinner för bengalernas vara eller inte vara i allsvenskan och särskilt på Söderstadion kan med fördel gå till Bajen Panikbloggeri1 som har en skön länk till en utländsk batalj vars inramning inte går av för hackor!
Dessutom kan ni på denna länk se hyllningarna av Charlie när USA spelade due due mot Costa Rica i VM-kvalet på andra sidan pölen.
onsdag, oktober 14, 2009
Moment typ 23
Fotbollförbundets disciplinnämnd håller ställningarna. Hammarby lämnade som bekant en skrivelse till nämnda nämnd för att få klarhet i huruvida den gode Wanderson hade på planen att göra när Gais gästade Söderstadion och plockade med sig alla poängen till makrilland. Vad händer? Jo, disciplinnämnden uppfattar skrivelsen som en protest och behandlar den därför som en sådan. Och hur går det då? Jo, enligt 10.2.1, andra stycket i SvFF:s tävlingsbestämmelser ska en protest mot okvalificerad spelares deltagande i tävlingsmatch ha inkommit senast inom fem dagar från matchdagen. Dessutom ska en protestavgift om 500 kronor erläggas inom samma tid. Enligt disciplinnämnden kom ”protesten” in för sent. Dessutom hade ingen protestavgift erlagts. ”Protesten” kunde därför inte tas upp till behandling, Beslutet blev alltså att disciplinnämnden avvisade ”protesten”.
Jo, jag vet att disciplinnämnden avslog Örebros protest mot Wandersons framfart mot kexlaget. Jo, jag vet att det är några dagar sedan och att jag alltid är i otakt med tiden. Men ändå. Örebros protest, som var en riktig protest enligt konstens alla regler, betald och allt, avslogs den 7 oktober. Dan innan, alltså den 6 oktober, behandlades Bajens ”protest”, som nu alltså inte var en protest.
Eller var den det?
På hemmaplan är könsmaktsoordningen för övrigt återställd med råge. Alla är åter på plats och bidrar. Vi funderar på att protestera, men vet inte riktigt åt vilket håll vi ska rikta oss. Vem skulle lyssna på oss just i denna fråga? Jycken, kanske?
Nånstans går hur som helst en gräns. I morgon lämnar vi diskberget åt sitt öde och följer med kvinnan och vår favoritkafétris ut i Tjockhultsnatten. Titiyo väntar på Strand.
Jo, jag vet att disciplinnämnden avslog Örebros protest mot Wandersons framfart mot kexlaget. Jo, jag vet att det är några dagar sedan och att jag alltid är i otakt med tiden. Men ändå. Örebros protest, som var en riktig protest enligt konstens alla regler, betald och allt, avslogs den 7 oktober. Dan innan, alltså den 6 oktober, behandlades Bajens ”protest”, som nu alltså inte var en protest.
Eller var den det?
På hemmaplan är könsmaktsoordningen för övrigt återställd med råge. Alla är åter på plats och bidrar. Vi funderar på att protestera, men vet inte riktigt åt vilket håll vi ska rikta oss. Vem skulle lyssna på oss just i denna fråga? Jycken, kanske?
Nånstans går hur som helst en gräns. I morgon lämnar vi diskberget åt sitt öde och följer med kvinnan och vår favoritkafétris ut i Tjockhultsnatten. Titiyo väntar på Strand.
tisdag, oktober 13, 2009
Löjeväckande, som mycket annat
Örgryte har alltså bötfällts av Svenska fotbollförbundets disciplinnämnd för att banderollen "Free Dawit Isaak imprisoned in Eritrea since 2001" funnits på läktaren på hemmamatcherna i Göteborg. Tio tusen spänn kostade det klubben, enligt SvF. Fotbollförbundet är, som vanligt är man böjd att tillägga, helt ur tiden. På alla sätt. Man använder sig nämligen av fax för att meddela sig med omvärlden, vilket har gjort att Öis inte haft möjlighet att yttra sig över ärendet eftersom faxet inte kom fram. Klubben fick helt enkelt en faktura med posten. Överklagan pågår. Under tiden lutar det åt att banderollen är på plats även nästa hemmamatch. Vi håller tummarna för det. Och att disciplinnämnden tar sig i kragen.
Hmm, för tydlighets skull: Hoppas Örgryte förlorar på planen. Força Bajen!
Hmm, för tydlighets skull: Hoppas Örgryte förlorar på planen. Força Bajen!
Klara färdiga gå!
Solfan lyser. Vi suckar och blinkar för vi har glömt bajensolglasögonen där vi står utanför dörren för en liten jämmerdalspaus med en balja kaffe och en tagg och med jycken snusande runt närmaste buske. Vi har nämligen gett oss själva den på att strukturera upp tillvaron innan kvinnan i huset och äldste sonen dyker upp i skymningen, förhoppningsvis med en kolossal toblerone i presentpåsen. Så nu gäller det. Vi börjar i rätt ände. Nu eller aldrig: försöker para ihop en hög med 147 fullständigt olika nytvättade strumpor, några trots definitivt misstycke, innan könsmaktsoordningen är total. Var för övrigt inte s.k ungdomsprogram på tv bättre förr?
söndag, oktober 11, 2009
Okej, vi är inte felfira
”Annars lutar vi oss starkt mot åsikten att årets upplaga av allsvenskan faktiskt är samma årtusendes tristaste i mannaminne. Så det så.” Skrev vi på denna blogg för ett år och fyra dagar sedan.
Vi hade fel.
Inte nog med det: Det är alldeles för lite Otis nu för tiden, konstaterade vi redan för elva dar sedan.
Det spöregnar och vi vill sova, men det bryr sig inte jycken om.
Vi hade fel.
Inte nog med det: Det är alldeles för lite Otis nu för tiden, konstaterade vi redan för elva dar sedan.
Det spöregnar och vi vill sova, men det bryr sig inte jycken om.
Fortsättning följer
Veckan har gått i könsmaktsoordningens tecken. Som vanligt, alltså, fast ännu mer. Valda delar av familjen befinner sig nämligen i tobleronens förlovade land för att partaja; mostern fyller 90, och det hände en del på födelsedagslunchen, ryktas det: en gammal klasskompis kom aldrig och en annan fick åka ambulans därifrån innan kaffet. Annars lär det ha varit helt okej.
Så en annan har alltså allt annat på sin lott. Samtidigt som tåget för en vecka sedan lämnade Centralstationen tur och retur kontinenten och Basel åkte vi till Söderstadion där en gammal kumpan på väg mot tusen bajenmatcher när som helst mötte upp och surrade på om hur det var förr, hur det är nu och varthän det barkar, och vi kunde inte annat än hålla med. Simons kanon förgyllde tillställningen, som för övrigt höll god superettanklass men med viss charm och med en andra halvlek som lovade något, dock oklart vad. Någon måste ju göra målen, och gör Simon dem så okej för oss. Och gärna som han gör dem.
Kaffe har vi såklart klunkat baljvis av, kidsen har vi lyckats få iväg om morgnarna och jycken har vi följt efter ut på udden där vi tänkt till över det faktum att Björklund vill ha in betygen redan vid ultraljudsundersökningen, att vi inte fick Nobelpriset i år heller (okej för litteraturpriset men i år känns vi faktiskt lika aktuella för fredsditot som vem som helst) och att irländarna till slut gör som alla andra goda européer. Ger upp.
Vi ägnade också kommunalrådet i den svenska slutförvaringsorten för kärnkraftsavfallet en tanke, han som i somras var så jublande glad när beslutet kom för att ett antal jobb var tryggade i kommunen i minst hundra tusen år. Vi får väl se hur det blir med den saken.
Sen har vi tagit ett steg tillbaka, nämligen in i systemet eftersom vi måste fylla på plånkan. Möjligen kommer vi att sysselsätta fyra fem jobbcoacher för det är såna tider, och på så sätt kommer vi att bidra, dock oklart till vad.
Av detta faktum kan man utläsa att vi är klara med inte bara skrapandet utan även målningen av husväggen samt ett antal fönster varav de två sista ska sätta på plats i dag. Typ när mokabryggaren mullrat klart.
Sen har vi troligtvis tagit årets sista dopp i böljan. I går, närmare bestämt. Kallt? Bara förnamnet.
Sen har vi naturligtvis gjort en massa andra grejer också.
Sen gillar vi på något sjukt sätt att Sveriges vidare öden i nästa års fotbolls-VM vilar i maltesiska händer.
Sen har vi druckit kaffe. Javisst, ja, det har vi redan talat om.
Så en annan har alltså allt annat på sin lott. Samtidigt som tåget för en vecka sedan lämnade Centralstationen tur och retur kontinenten och Basel åkte vi till Söderstadion där en gammal kumpan på väg mot tusen bajenmatcher när som helst mötte upp och surrade på om hur det var förr, hur det är nu och varthän det barkar, och vi kunde inte annat än hålla med. Simons kanon förgyllde tillställningen, som för övrigt höll god superettanklass men med viss charm och med en andra halvlek som lovade något, dock oklart vad. Någon måste ju göra målen, och gör Simon dem så okej för oss. Och gärna som han gör dem.
Kaffe har vi såklart klunkat baljvis av, kidsen har vi lyckats få iväg om morgnarna och jycken har vi följt efter ut på udden där vi tänkt till över det faktum att Björklund vill ha in betygen redan vid ultraljudsundersökningen, att vi inte fick Nobelpriset i år heller (okej för litteraturpriset men i år känns vi faktiskt lika aktuella för fredsditot som vem som helst) och att irländarna till slut gör som alla andra goda européer. Ger upp.
Vi ägnade också kommunalrådet i den svenska slutförvaringsorten för kärnkraftsavfallet en tanke, han som i somras var så jublande glad när beslutet kom för att ett antal jobb var tryggade i kommunen i minst hundra tusen år. Vi får väl se hur det blir med den saken.
Sen har vi tagit ett steg tillbaka, nämligen in i systemet eftersom vi måste fylla på plånkan. Möjligen kommer vi att sysselsätta fyra fem jobbcoacher för det är såna tider, och på så sätt kommer vi att bidra, dock oklart till vad.
Av detta faktum kan man utläsa att vi är klara med inte bara skrapandet utan även målningen av husväggen samt ett antal fönster varav de två sista ska sätta på plats i dag. Typ när mokabryggaren mullrat klart.
Sen har vi troligtvis tagit årets sista dopp i böljan. I går, närmare bestämt. Kallt? Bara förnamnet.
Sen har vi naturligtvis gjort en massa andra grejer också.
Sen gillar vi på något sjukt sätt att Sveriges vidare öden i nästa års fotbolls-VM vilar i maltesiska händer.
Sen har vi druckit kaffe. Javisst, ja, det har vi redan talat om.
onsdag, september 30, 2009
Hold on
Vid alla glödheta, många måsten, fotbollen är åt helvete och mokabryggaren går glödhet och jycken har vita färgstänk i pälsen och vi har bestämt oss för något, typ nu jävlar, dock oklart vad. Plötsligt, vi står alltså vid ett halvmålat fönster med penseln i handen och börjar plötsligt nynna, kände vi för lite Eric Burdon. Det är för övrigt för lite The Animals i dag, är det inte? För att inte tala om Otis. Hur som helst, yngste sonen ville åtminstone ha texten till The house of… utskriven, nånstans ska man ju börja, så vi får se. Så jävla bra hur som helst, särskilt när han lättar på slipsen.
tisdag, september 29, 2009
Just nu
Mokabryggaren mullrar. Det är inte konstigt alls. Fotbollen är åt helvete. Konstigt nog tycks livet gå vidare. I alla fall om man får tro mokabryggaren. Vi väljer mugg, den svarta med det nedsolkade grönvita emblemet, och smyger ut. Höstkylan nyper till. För andra natten i rad vaknade vi av ett sjuhelvetes spöregn. Fast nu gläfser solen mot oss. Vi går runt huset, står på förstubron med en tagg i näven och huttrar i skuggan. Ingenting ska få oss på gott humör. Vi tänker sura så gott vi kan.
Jycken tog matten hand om.
Det finns så mycket annat som vi måste göra. Vi bestämmer oss på stående fot att sura ett tag till. Sen får det vara nog.
Fimpar. Går in. Jycken viftar på svansen. Mokabryggaren mullrar.
Jycken tog matten hand om.
Det finns så mycket annat som vi måste göra. Vi bestämmer oss på stående fot att sura ett tag till. Sen får det vara nog.
Fimpar. Går in. Jycken viftar på svansen. Mokabryggaren mullrar.
torsdag, september 24, 2009
För sent
Befann mig på Söderstadion i går. Jag vet inte vad jag ska säga om eländet, utom att det inte finns någon stolthet kvar. Men så fick jag följande mejl från en god vän som jag ibland lyckats lura med mig dit:
"Har en kollega som var på matchen i går med bland annat en 10-årig flicka. Kvällen slutade på sjukhus efter att galna Hammarby ”fans” kastat en sten i huvudet på henne. Sorgligt och för mig spiken i kistan. Inga mer matcher på söderstadion. Satsa på Zinken i vinter."
Jo, ännu ett mejl: från en annan god vän, trogen klubben i alla år i alla lägen, som "sprang rakt in i huliganjävlarna i går" och blev hotad av en maskerad skithög med stilett "mitt på läktaren".
"Har en kollega som var på matchen i går med bland annat en 10-årig flicka. Kvällen slutade på sjukhus efter att galna Hammarby ”fans” kastat en sten i huvudet på henne. Sorgligt och för mig spiken i kistan. Inga mer matcher på söderstadion. Satsa på Zinken i vinter."
Jo, ännu ett mejl: från en annan god vän, trogen klubben i alla år i alla lägen, som "sprang rakt in i huliganjävlarna i går" och blev hotad av en maskerad skithög med stilett "mitt på läktaren".
onsdag, september 23, 2009
Glädjen och ursinnet
• Veckans definitiva stolpskott? Göran Hägglund. Vilket iofs inte kom som en överraskning.
• Zlatan? Tycks zmälta in zjyzzt i Barzelona. Vilket iofs inte kom som en överraskning men ändå.
• Statsskulden? Dess del av BNP forsätter enligt känt borgerligt maner att rusa i höjden. No surprise därvidlag.
Vi har inte morgondoppat oss på ett tag. Eller följt efter jycken ut på udden. Anledningen är det brev som brevbäraren överlämnade och som fick oss att infinna oss en morgon vid Skavstabussen utan en susning. Överraskningseffekten var närmast total. Omvärldsanalytikern och regissören tillika halvgaisaren mötte upp och tog oss i hand ända till Krakow, vilket vi uppskattar alldeles oerhört. Anledningen var förstås att vi ska fylla år, men att omvärldsanalytikerna och regissören tillika halvgaisaren också kommer att göra det de närmaste två åren och ribban därmed är lagd. Vi drack öl, njöt av livet och den goda maten och diskuterade på känt maner till exempel fruntimmer, förslagsvis polska och vad som utmärker dem, i sensommarvärmen. Nu är vi ju en gång för alla snälla killar, så vi gör inget annat än diskuterar dem. Sedan grät jag. Det som fick mig att gråta var ett hav av avrakat kvinnohår som användes för att tillverka bland annat filtar. Jag är tämligen påläst om nazismens alla vedervärdigheter, men besöket i dödsfabrikerna Auschwitz och Auschwitz-Birkenau gav mig en chock. Gaskamrarna och krematorierna och all ondska och fullständigt uttänkt förnedring i alla situationer och till och med efter döden fick mig att må illa och känna mig ursinnig – men ett helt rum fullt av kvinnohår fick mig att gråta av förtvivlan.
Det är fantastiskt att man fortfarande kan lära sig saker. Allt är meningsfullt. Livet, barnen, kvinnan, till och med jycken – för att inte tala om kaffet. Eller veckans stolpskott som fick oss att skratta tills tårarna rann. Och fotbollen. Bara en sån sak. I kväll väntar nämligen regissören tillika halvgaisarens halvfavoritlag på Söderstadion för de grönvita gamängerna, eller vad de nu är. Vi är hur som helst där.
Nu mullrar mokabryggaren.
• Zlatan? Tycks zmälta in zjyzzt i Barzelona. Vilket iofs inte kom som en överraskning men ändå.
• Statsskulden? Dess del av BNP forsätter enligt känt borgerligt maner att rusa i höjden. No surprise därvidlag.
Vi har inte morgondoppat oss på ett tag. Eller följt efter jycken ut på udden. Anledningen är det brev som brevbäraren överlämnade och som fick oss att infinna oss en morgon vid Skavstabussen utan en susning. Överraskningseffekten var närmast total. Omvärldsanalytikern och regissören tillika halvgaisaren mötte upp och tog oss i hand ända till Krakow, vilket vi uppskattar alldeles oerhört. Anledningen var förstås att vi ska fylla år, men att omvärldsanalytikerna och regissören tillika halvgaisaren också kommer att göra det de närmaste två åren och ribban därmed är lagd. Vi drack öl, njöt av livet och den goda maten och diskuterade på känt maner till exempel fruntimmer, förslagsvis polska och vad som utmärker dem, i sensommarvärmen. Nu är vi ju en gång för alla snälla killar, så vi gör inget annat än diskuterar dem. Sedan grät jag. Det som fick mig att gråta var ett hav av avrakat kvinnohår som användes för att tillverka bland annat filtar. Jag är tämligen påläst om nazismens alla vedervärdigheter, men besöket i dödsfabrikerna Auschwitz och Auschwitz-Birkenau gav mig en chock. Gaskamrarna och krematorierna och all ondska och fullständigt uttänkt förnedring i alla situationer och till och med efter döden fick mig att må illa och känna mig ursinnig – men ett helt rum fullt av kvinnohår fick mig att gråta av förtvivlan.
Det är fantastiskt att man fortfarande kan lära sig saker. Allt är meningsfullt. Livet, barnen, kvinnan, till och med jycken – för att inte tala om kaffet. Eller veckans stolpskott som fick oss att skratta tills tårarna rann. Och fotbollen. Bara en sån sak. I kväll väntar nämligen regissören tillika halvgaisarens halvfavoritlag på Söderstadion för de grönvita gamängerna, eller vad de nu är. Vi är hur som helst där.
Nu mullrar mokabryggaren.
fredag, september 11, 2009
Saker man lär sig när man läser tidningen till dagens första balja kaffe medan ungarna kastar sig ut i skolvärldens kravfyllda tillvaro utrustade med danskläder, anteckningar inför dagens kemiprov och en fotboll under armen: Paul Ankas fru heter Anna Anka och kommer från typ Bjuv. Om det finns någon i släkten som heter Arne framgår inte, men det verkar vara en upplyftande pigg liten fru som vet att förgylla morgnarna för den 30 år äldre Paul.
Men det var naturligtvis inte det vi skulle prata om.
Årets kanske hittills skönaste morgondopp med huvudet före. Anledningen? Det rök om sjön i den snedställda solen.
Jycken? Tog matten hand om.
Husväggen är snudd på färdigskrapad. Dagens uppgift är att avsluta jobbet. Därför har vi satt på mokabryggaren för tredje gången. Sen återstår förstås allt det andra. Som att måla väggen snudd på chockrosa. Vi var naturligtvis inne på att måla allt i grönt och vitt, men vi kom på att vi ville ha något med prefixet chock-.
Karl-Petter lär vara klar för ”Kändisdjungeln”.
Ni vet väl att statsskuldens andel av BNP sjönk från 1994, när den dåvarande alliansen fick stiga åt sidan, till 2006, då den nuvarande alliansen tog vid. Ja, det tog förstås något år, men nu har den åter vänt uppåt.
De rika blir förresten allt rikare, har vi förstått. Medan dom som tjänar minst ska tjäna mindre.
Fler anteckningar från veckan. Miraklerna har duggat tätt i svensk landslagsfotboll, varav det förlösande målet på Malta inte alls fick rubriksättare och andra att ropa halleluja som de borde. Zlatans balja i sista tusendelen mot magyarerna handlade mest om tur, medan maltesernas självmål var något att falla på knä inför.
Skit samma, vi ser framåt. På söndag är det dags för Bajen att platta till Örebro på Söderstadion. Det borde inte kräva ett mirakel, men det är ju klart, bolluslingen ska i mål för att räknas som ett sådant.
Men redan i morgon kommer vi att vara kulturella. Varieté Velociped står på programmet på favoritfiket. Tre män med diverse mysko instrument och ljudbilder. Vi förväntar oss skidbas, muntrumsolo och flaskspel till vaniljbullen. Allt kan hända.
Ungefär som på Söderstadion.
Och nu till någonting helt annat. Temat, som vi lovar att återkomma till, är: Hur absurt var det inte?
Men det var naturligtvis inte det vi skulle prata om.
Årets kanske hittills skönaste morgondopp med huvudet före. Anledningen? Det rök om sjön i den snedställda solen.
Jycken? Tog matten hand om.
Husväggen är snudd på färdigskrapad. Dagens uppgift är att avsluta jobbet. Därför har vi satt på mokabryggaren för tredje gången. Sen återstår förstås allt det andra. Som att måla väggen snudd på chockrosa. Vi var naturligtvis inne på att måla allt i grönt och vitt, men vi kom på att vi ville ha något med prefixet chock-.
Karl-Petter lär vara klar för ”Kändisdjungeln”.
Ni vet väl att statsskuldens andel av BNP sjönk från 1994, när den dåvarande alliansen fick stiga åt sidan, till 2006, då den nuvarande alliansen tog vid. Ja, det tog förstås något år, men nu har den åter vänt uppåt.
De rika blir förresten allt rikare, har vi förstått. Medan dom som tjänar minst ska tjäna mindre.
Fler anteckningar från veckan. Miraklerna har duggat tätt i svensk landslagsfotboll, varav det förlösande målet på Malta inte alls fick rubriksättare och andra att ropa halleluja som de borde. Zlatans balja i sista tusendelen mot magyarerna handlade mest om tur, medan maltesernas självmål var något att falla på knä inför.
Skit samma, vi ser framåt. På söndag är det dags för Bajen att platta till Örebro på Söderstadion. Det borde inte kräva ett mirakel, men det är ju klart, bolluslingen ska i mål för att räknas som ett sådant.
Men redan i morgon kommer vi att vara kulturella. Varieté Velociped står på programmet på favoritfiket. Tre män med diverse mysko instrument och ljudbilder. Vi förväntar oss skidbas, muntrumsolo och flaskspel till vaniljbullen. Allt kan hända.
Ungefär som på Söderstadion.
Och nu till någonting helt annat. Temat, som vi lovar att återkomma till, är: Hur absurt var det inte?
torsdag, september 03, 2009
Som en annan Cratz
Yepp: morgondopp med huvudet före – och alltid kortärmat och kortbrallor, som alldeles nyss på kvällspromenad i månskenet med jycken. Och när mokabryggaren mullrade. Vi ger i alla fall inte upp bara för att nån sade att nu är hösten här. Mycket snack och liten verkstad. Vi har bestämt oss för att ånga på. Trots att vi borde ta oss an framtiden och plånkan väger nära noll. Men vi har varit med förr; det är lite Bajen över det hela.
Får man tro Janne Mian har Hammarby omsatt 79 spelare och ledare sedan 2006, om man får tro morgontidningens krönikör: ”…dom säljer spelare snabbare än man hinner skita.”
Nånting har onekligen hänt sen Anders Linderoth lämnade klubben. Spelidén, till exempel, har vittrat sönder. Ungefär som ekonomin. Trots, eller vänta, kanske tack vare, videoanalytikern. Det kan också vara så att så går det när man bygger en svällande verksamhet på att sälja spelare. De ekonomiska realiteterna kom i kapp storklubben som skulle ut i Europa.
Det är helt enkelt omöjligt att rakt av ge Tony Gustavsson skulden för att han får sparken. Även om vi skulle vilja. Frågan är helt enkelt för komplex. Men vi har länge, sen BP-debaclet på Stadshagen typ, haft en gnagande oro, trots Tonys verbala förmåga och alla hyllningar av nummer 12.
Trots våra rynkade ögonbryn har vi ändå på nåt mysko vis gillat Tony. Kanske för att han mitt i alltihopa framstått som…, ja, varför inte mänsklig?
Det är kanske därför som vissa spelare fått spela?
Vi kan också konstatera att fyra raka segrar över jurgården (lustigt nog med sammanlagt 9–1, vilket den som inte lyckats förtränga det vet är ett resultat som man inte gärna kommer dragande med) är plåster på såren och värt all heder och tack (men också att motståndarna varit totalt värdelösa – och om möjligt ännu mer ute i det blå än Bajen).
"Diskussionen har bara pågått under de sista dagarna", och alltså inte mer än så, säger Bajen-vd Andersson i fan-tv om att Tony Gustavsson fått sparken. Det tror vi så mycket vi vill på. Thom Åhlund kommer alltså in som en punktinsats för att "om möjligt skrapa ihop de poäng som behövs för att vara kvar i allsvenskan".
Att någonting gått helt snett råder det inget tvivel om. Att det är Tony Gustavssons fel är däremot tveksamt. Tony Gustavsson brann för uppgiften. Det tycks inte styrelsen ha gjort.
Men vi gillar Thom.
Att Thom Åhlund har semester några dagar, mitt i stormens öga om man så vill, tycker vi visar på ett visst mått av insikt om situationens allvar. Det är ju Bajen.
Verkställande direktör Andersson har förvisso spelat ihop med den gode Thom en gång i tiden i ett slags Bajenguldålder utan pricken över i, men har också haft en massa, ur ett Bajenperspektiv alltså, fuffens för sig i fotbollsvärlden på andra håll. Framför allt som tränare och klubbdirektör.
Allvarligt talat, där nånstans i styrelsens slutna rum tror vi oss kunna hitta den ansvarige för den uppkomna situationen. Tony Gustavsson har helt enkelt gjort det han har kunnat. Visst, han har kört fast, men vem skulle inte ha gjort det med de premisserna som Tony haft att jobba med.
Nio matcher återstår och vi börjar nu från noll. Vi har en förhoppning: att rätt spelare får spela. Ekonomin är som den är, vd:n håller våra ögonbryn rynkade, och en och annan dåre som påstår sig tillhöra nummer 12 kan ställa till trubbel för att den enda kvarvarande hjärncellen lämnar in – men vi har bara ett önskemål: Låt rätt spelare spela.
Fast mest av allt drömmer vi om en ny Herminator.
Får man tro Janne Mian har Hammarby omsatt 79 spelare och ledare sedan 2006, om man får tro morgontidningens krönikör: ”…dom säljer spelare snabbare än man hinner skita.”
Nånting har onekligen hänt sen Anders Linderoth lämnade klubben. Spelidén, till exempel, har vittrat sönder. Ungefär som ekonomin. Trots, eller vänta, kanske tack vare, videoanalytikern. Det kan också vara så att så går det när man bygger en svällande verksamhet på att sälja spelare. De ekonomiska realiteterna kom i kapp storklubben som skulle ut i Europa.
Det är helt enkelt omöjligt att rakt av ge Tony Gustavsson skulden för att han får sparken. Även om vi skulle vilja. Frågan är helt enkelt för komplex. Men vi har länge, sen BP-debaclet på Stadshagen typ, haft en gnagande oro, trots Tonys verbala förmåga och alla hyllningar av nummer 12.
Trots våra rynkade ögonbryn har vi ändå på nåt mysko vis gillat Tony. Kanske för att han mitt i alltihopa framstått som…, ja, varför inte mänsklig?
Det är kanske därför som vissa spelare fått spela?
Vi kan också konstatera att fyra raka segrar över jurgården (lustigt nog med sammanlagt 9–1, vilket den som inte lyckats förtränga det vet är ett resultat som man inte gärna kommer dragande med) är plåster på såren och värt all heder och tack (men också att motståndarna varit totalt värdelösa – och om möjligt ännu mer ute i det blå än Bajen).
"Diskussionen har bara pågått under de sista dagarna", och alltså inte mer än så, säger Bajen-vd Andersson i fan-tv om att Tony Gustavsson fått sparken. Det tror vi så mycket vi vill på. Thom Åhlund kommer alltså in som en punktinsats för att "om möjligt skrapa ihop de poäng som behövs för att vara kvar i allsvenskan".
Att någonting gått helt snett råder det inget tvivel om. Att det är Tony Gustavssons fel är däremot tveksamt. Tony Gustavsson brann för uppgiften. Det tycks inte styrelsen ha gjort.
Men vi gillar Thom.
Att Thom Åhlund har semester några dagar, mitt i stormens öga om man så vill, tycker vi visar på ett visst mått av insikt om situationens allvar. Det är ju Bajen.
Verkställande direktör Andersson har förvisso spelat ihop med den gode Thom en gång i tiden i ett slags Bajenguldålder utan pricken över i, men har också haft en massa, ur ett Bajenperspektiv alltså, fuffens för sig i fotbollsvärlden på andra håll. Framför allt som tränare och klubbdirektör.
Allvarligt talat, där nånstans i styrelsens slutna rum tror vi oss kunna hitta den ansvarige för den uppkomna situationen. Tony Gustavsson har helt enkelt gjort det han har kunnat. Visst, han har kört fast, men vem skulle inte ha gjort det med de premisserna som Tony haft att jobba med.
Nio matcher återstår och vi börjar nu från noll. Vi har en förhoppning: att rätt spelare får spela. Ekonomin är som den är, vd:n håller våra ögonbryn rynkade, och en och annan dåre som påstår sig tillhöra nummer 12 kan ställa till trubbel för att den enda kvarvarande hjärncellen lämnar in – men vi har bara ett önskemål: Låt rätt spelare spela.
Fast mest av allt drömmer vi om en ny Herminator.
måndag, augusti 31, 2009
Thom i stället för Tony!
Vi lär återkomma i ärendet. Vi säger inte att vi ser ljuset, för det är inte såna tider, men vi har satt på mokabryggaren med besked och kommer alldeles strax att ta en dopp i böljan för det gjorde vi inte i morse för det var så jäla träligt på nåt vis. Men nu... typ back to the roots.
onsdag, augusti 26, 2009
Genomtröskat
Jaha, regnet faller i sjok och vi som letar tecken i skyn tolkar det som att nya tider väntar. Hösten närmar sig alltså. Men vi har morgondoppat oss.
Och druckit kaffe.
Efter att ha ägnat gårdagen till att grundligt analysera Geflematchen som vi såg reprissändningen av på dumburken kan vi bara konstatera att det var ett lag på planen. Man kan tycka att det är fullkomligt obegripligt att Gefle är typ sexa i allsvenskan eftersom de inte kan spela fotboll, men så är det. De lyckades faktiskt få bolluslingen i mål och därmed vinna med ett noll.
Vänta nu, Gefle kanske kan spela fotboll?
Nej. Gefle vann matchen men kan inte spela fotboll.
Nu hjälper ju inte det Hammarby ett uns. Fast frågan är om vi vill att Bajen ska ligga sexa i tabellen tack vare att man inte kan spela fotboll.
Jo, om till exempel Gefle åker ut.
En annan fråga och ett tecken i skyn på att det stundar nya tider är förstås Foppas halvårsvis ständigt aktuella fot. Vi har ingen åsikt i frågan förutom att vi inte vill höra ett ord om saken förrän det hela är klart eller den möjligen trillat av.
För att inte tala om den där jeppen som ska ut i rymden för att, om vi förstått det hela rätt, spela schack. Dagens tredje fråga lyder alltså: Kan vi inte bara sluta att bry oss om saken?
Som vanligt har vi inga svar på nånting.
Inte ens på frågan om det verkligen räcker att ha en åsikt om Israel vilken som helst för att vara antisemit.
Jycken? Bra fråga. Den ska ut.
Och druckit kaffe.
Efter att ha ägnat gårdagen till att grundligt analysera Geflematchen som vi såg reprissändningen av på dumburken kan vi bara konstatera att det var ett lag på planen. Man kan tycka att det är fullkomligt obegripligt att Gefle är typ sexa i allsvenskan eftersom de inte kan spela fotboll, men så är det. De lyckades faktiskt få bolluslingen i mål och därmed vinna med ett noll.
Vänta nu, Gefle kanske kan spela fotboll?
Nej. Gefle vann matchen men kan inte spela fotboll.
Nu hjälper ju inte det Hammarby ett uns. Fast frågan är om vi vill att Bajen ska ligga sexa i tabellen tack vare att man inte kan spela fotboll.
Jo, om till exempel Gefle åker ut.
En annan fråga och ett tecken i skyn på att det stundar nya tider är förstås Foppas halvårsvis ständigt aktuella fot. Vi har ingen åsikt i frågan förutom att vi inte vill höra ett ord om saken förrän det hela är klart eller den möjligen trillat av.
För att inte tala om den där jeppen som ska ut i rymden för att, om vi förstått det hela rätt, spela schack. Dagens tredje fråga lyder alltså: Kan vi inte bara sluta att bry oss om saken?
Som vanligt har vi inga svar på nånting.
Inte ens på frågan om det verkligen räcker att ha en åsikt om Israel vilken som helst för att vara antisemit.
Jycken? Bra fråga. Den ska ut.
måndag, augusti 24, 2009
Hoppsan...
Anledningen stavas nervositet. Visst, vi har morgondoppat oss i en allt snedare sol, och jycken tog matten på promenad och ungarna kom i väg. Och mokabyggaren har gått het. Och vi borde göra saker. Så vi borde alltså inte göra om layouten på vår jämmerdalsblogg för vad spelar det för roll. Men vi har bara en sak i huvudet (nåja, vi tänker som vanligt på en annan sak ungefär var tredje sekund): nämligen mantrat "Glöm aldrig Gefle" eftersom det står på spel på Strömvallen i kväll.
Egentligen borde Bajen bara köra över Gefle. Liksom en gång för alla. Visst?
PS. Barça ser bra ut även med Zlatan, om nu någon undrade.
Egentligen borde Bajen bara köra över Gefle. Liksom en gång för alla. Visst?
PS. Barça ser bra ut även med Zlatan, om nu någon undrade.
torsdag, augusti 20, 2009
Don’t play that song for me
Helt absurt? Eller bara som det är?
I morse var det pang på rödbetan. Alla kidsen skulle i väg till höger och vänster för första gången på riktigt, utom äldste drasuten som tågluffar och befinner sig i riktning Paris för vidare transport London, om man får tro diverse rapporter, men inte bangade en annan för det. Nollsexfemton höll vi andan och dök i, och sen gällde det att få i sig en balja kaffe med dunder och brak.
Lustigt nog nynnade vi redan på väg uppför badstegen och hela vägen till kaffemaskinen på refrängen ”för hon har blommor i sitt hår”, vilket vi tog som intäkt för att vi trots allt inte var riktigt vakna än. Vi tyckte att det var så enormt lustigt att vi var tvungna att skriva en rad om det på denna plats.
Annars har vi skrapat husvägg, till tonerna av en Winnerbäck Greatest-cd som vi hittat på. Någon har förresten införskaffat två nya skrapor för dom som ”försvann” häromdagen, så vi kommer inte alltid undan.
Jycken? Har under dagens lopp haft fyra olika strumpor i käften som vi lagt på hög och som vi tolkar som ett försök att rubba våra cirklar som någon annan bestämt gäller.
Zlatan? Tja, i går vi glodde vi på burken på Barças generalmönstring mot Manchester City som inte fick någon människa att gråta av lycka. Vi är fast övertygade om att Barcelonas startelva förra säsongen var den historiskt sett bästa startelvan genom alla tider i alla världar hittills och till och med någonsin. Men även en sådan startelva kan ju behöva nytt blod. Kanske.
Om Zlatan eller Henry är ”sämst” i årets elva? Hugget som stucket.
Bajen? Det är som det är.
I morse var det pang på rödbetan. Alla kidsen skulle i väg till höger och vänster för första gången på riktigt, utom äldste drasuten som tågluffar och befinner sig i riktning Paris för vidare transport London, om man får tro diverse rapporter, men inte bangade en annan för det. Nollsexfemton höll vi andan och dök i, och sen gällde det att få i sig en balja kaffe med dunder och brak.
Lustigt nog nynnade vi redan på väg uppför badstegen och hela vägen till kaffemaskinen på refrängen ”för hon har blommor i sitt hår”, vilket vi tog som intäkt för att vi trots allt inte var riktigt vakna än. Vi tyckte att det var så enormt lustigt att vi var tvungna att skriva en rad om det på denna plats.
Annars har vi skrapat husvägg, till tonerna av en Winnerbäck Greatest-cd som vi hittat på. Någon har förresten införskaffat två nya skrapor för dom som ”försvann” häromdagen, så vi kommer inte alltid undan.
Jycken? Har under dagens lopp haft fyra olika strumpor i käften som vi lagt på hög och som vi tolkar som ett försök att rubba våra cirklar som någon annan bestämt gäller.
Zlatan? Tja, i går vi glodde vi på burken på Barças generalmönstring mot Manchester City som inte fick någon människa att gråta av lycka. Vi är fast övertygade om att Barcelonas startelva förra säsongen var den historiskt sett bästa startelvan genom alla tider i alla världar hittills och till och med någonsin. Men även en sådan startelva kan ju behöva nytt blod. Kanske.
Om Zlatan eller Henry är ”sämst” i årets elva? Hugget som stucket.
Bajen? Det är som det är.
tisdag, augusti 18, 2009
Hög tid att använda huvudet
Morgondoppshysterin fortsätter och vi kör stenhårt med dyka i. Jycken, däremot, glömdes bort i villervallan, fast man kan ju tycka att nån annan kunde erinra sig att vi varit med jycke i fyra och ett halvt år. Kaffet? Lär vara bra mot demens, för det kom vi i alla fall ihåg.
Vi har skrapat en del husvägg, vilket måste vara ett slags guds straff för något, dock oklart vad.
Det finns ju en del att välja på.
I dag har vi dock valt att göra annat, emellanåt oklart vad.
Vi var naturligtvis på plats när Ellos drabbade Söderstadion, fattas bara, men yngste sonen behövde snabbslukad energi så vi fick klämma i oss en hamburgare på vägen och var fortfarande utanför världens elfte bästa fotbollsarena när det gäller publiktryck och stämning när Kentas sång dånade där inne, så följaktligen missade vi tokbanderollen som några tokar vecklade ut på norra stå om krigsförbrytaren Jackie Arklöv och som vi läst om i pressen och på hemsidor och inte fattat nånting av. Eller har vi förstått det rätt att det var menat som ett skämt? Att det finns en och annan riktig dåre runt Söderstadions sköna matta har vi lärt under årens lopp men inte riktigt att alla skruvar lossnat.
Hur som helst och subjektivt sett stod Bajen upp därute på planen – och objektivt sett borde de grönvita heroerna varit i pole position i paus, fast någonting sade oss att ett resultat aldrig ljuger, särskilt som en så kallad solnatattare och en bollartist tillika förbundskaptensfavorit (just det, Lagerbäck var på plats) stod för två klassmål som fick Rami att se ut som en flaxande stenstod. I andra halvlek var det inte mycket snack om saken eftersom Bajen trycktes ner i banan och vårdade bollen ungefär en sekund åt gången, men hoppet levde tills domaren som tydligen alltid ska straffa Bajen mot ellos (yepp, det var samma lirare som blåste straff i första omgången i våras…) trädde in i handlingarna.
En annan sak som vi redan tidigare visste men som tydligt accentuerades när bytet väl kom var att Nathan inte ska ha bollen på fötterna – men på huvudet! Det blev ju en och annan luftpastej när han kom in, men vad spelade det för roll: han vann ju varenda duell där uppe.
Vi tycker dock att Bajen var värt en poäng – trots massiv ellosdominans i andra innan domaren blandade sig i och Rafael strax därefter reducerade och Bajen plötsligt höll i taktpinnen och Söderstadion gjorde skäl för sin rankningsplats bland världens alla arenor.
Nathans skalle var naturligtvis på plats när Rafael spräckte sin nolla och snyggt rullade in Bajens tvåa bakom Covic, som nu vet hur det känns att bli kallad bland annat ”Lee Baxter”. (Fast vi gav honom faktiskt en väl avvägd avmätt applåd när han tog plats i buren inför andra halvlek.)
Vi tror fortsättningsvis på Rafael. Vi tycker oss ha sett potentialen och vi tror dessutom på att han kan bli nåt och att han kommit på att man inte måste sätta bollen i krysset för att det ska räknas som mål. Och vi tror därmed på Sebastian som spets på mittfältet.
För övriga lag i länet konstaterar vi att ett ligger där det bör och ett inte. BP har vi faktiskt ingen riktig koll på, förutom att de borde ligga någonstans där nere ett gäng placeringar nedanför Bajen.
Och det gör dom ju nu inte.
Och nu flåsar dessutom makrillarna Bajen i nacken…
Vi har för övrigt fått tillökning i familjen. Vi ska återkomma i saken när allt satt sig. För i morgon drar alla som får och måste åstad till respektive plugg.
Nu ska vi göra annat, oklart vad.
Här kommer en gammal favorit i dessa ångesttider:
Vi har skrapat en del husvägg, vilket måste vara ett slags guds straff för något, dock oklart vad.
Det finns ju en del att välja på.
I dag har vi dock valt att göra annat, emellanåt oklart vad.
Vi var naturligtvis på plats när Ellos drabbade Söderstadion, fattas bara, men yngste sonen behövde snabbslukad energi så vi fick klämma i oss en hamburgare på vägen och var fortfarande utanför världens elfte bästa fotbollsarena när det gäller publiktryck och stämning när Kentas sång dånade där inne, så följaktligen missade vi tokbanderollen som några tokar vecklade ut på norra stå om krigsförbrytaren Jackie Arklöv och som vi läst om i pressen och på hemsidor och inte fattat nånting av. Eller har vi förstått det rätt att det var menat som ett skämt? Att det finns en och annan riktig dåre runt Söderstadions sköna matta har vi lärt under årens lopp men inte riktigt att alla skruvar lossnat.
Hur som helst och subjektivt sett stod Bajen upp därute på planen – och objektivt sett borde de grönvita heroerna varit i pole position i paus, fast någonting sade oss att ett resultat aldrig ljuger, särskilt som en så kallad solnatattare och en bollartist tillika förbundskaptensfavorit (just det, Lagerbäck var på plats) stod för två klassmål som fick Rami att se ut som en flaxande stenstod. I andra halvlek var det inte mycket snack om saken eftersom Bajen trycktes ner i banan och vårdade bollen ungefär en sekund åt gången, men hoppet levde tills domaren som tydligen alltid ska straffa Bajen mot ellos (yepp, det var samma lirare som blåste straff i första omgången i våras…) trädde in i handlingarna.
En annan sak som vi redan tidigare visste men som tydligt accentuerades när bytet väl kom var att Nathan inte ska ha bollen på fötterna – men på huvudet! Det blev ju en och annan luftpastej när han kom in, men vad spelade det för roll: han vann ju varenda duell där uppe.
Vi tycker dock att Bajen var värt en poäng – trots massiv ellosdominans i andra innan domaren blandade sig i och Rafael strax därefter reducerade och Bajen plötsligt höll i taktpinnen och Söderstadion gjorde skäl för sin rankningsplats bland världens alla arenor.
Nathans skalle var naturligtvis på plats när Rafael spräckte sin nolla och snyggt rullade in Bajens tvåa bakom Covic, som nu vet hur det känns att bli kallad bland annat ”Lee Baxter”. (Fast vi gav honom faktiskt en väl avvägd avmätt applåd när han tog plats i buren inför andra halvlek.)
Vi tror fortsättningsvis på Rafael. Vi tycker oss ha sett potentialen och vi tror dessutom på att han kan bli nåt och att han kommit på att man inte måste sätta bollen i krysset för att det ska räknas som mål. Och vi tror därmed på Sebastian som spets på mittfältet.
För övriga lag i länet konstaterar vi att ett ligger där det bör och ett inte. BP har vi faktiskt ingen riktig koll på, förutom att de borde ligga någonstans där nere ett gäng placeringar nedanför Bajen.
Och det gör dom ju nu inte.
Och nu flåsar dessutom makrillarna Bajen i nacken…
Vi har för övrigt fått tillökning i familjen. Vi ska återkomma i saken när allt satt sig. För i morgon drar alla som får och måste åstad till respektive plugg.
Nu ska vi göra annat, oklart vad.
Här kommer en gammal favorit i dessa ångesttider:
måndag, augusti 10, 2009
I used to cry but now I hold my head up high
Excuse me, do you know how to kill a fish?
Vi har gått ut på kaféets brygga för att glo på vattnet när en ung glad japan med metspö i handen tilltalar oss. Hans lika unga syster, fästmö, fru, älskarinna eller studiekamrat, sånt är svårt att veta, har också ett metspö i handen, biter sig i läppen och studerar oroligt det guppande flötet. Well, säger jag och ler tillbaka, man får knäcka nacken på den, som jag illustrerar med en knäcka nacken-rörelse med händerna, eller också får man använda en kniv. Jag drar med fingrarna längs min egen hals för tydlighets skull. Den glada japanen lägger ifrån sig metspöt och tar upp en konsumkasse som är fastknuten i bryggan. Där finns en 30 centimeters abborre som sprattlar för livet. Nice, säger jag. Japanen fiskar upp fisken, håller fram den mot mig med glada nickningar och jag glor in i munnen på den gapande fisken. Well, säger jag, tar ett steg tillbaka och skakar på huvudet, har man fångat en fisk får man också döda den. That’s the law. Japanen ler vänligt men besviket, lägger tillbaka fisken i kassen, knyter fast den i bryggan och återgår till metandet. Jag och jycken går vidare.
På udden har någon dåre klottrat på berget. Jag kan inte låta bli att fantisera om att jag slår in pannbenet på skithögen. För att inte tala om alla jävlar som lämnar skiten efter sig. Precis som om dom vore hemma, tänker jag.
Men snart är det höst.
Förlustmatchen mot Helsingborg var möjligen ett steg bakåt men ett fall framåt. Det gick inte att klaga på inställningen, och med lite bättre skärpa och precision, vilket Henkeborg besatt utan den gamle, hade Bajen vunnit eller i värsta fall kryssat, och vi bjöd trots allt de grönvita heroerna på en varm applåd efteråt och begrundade på vägen över Skanstullsbron Freddys stolpträff i 94:e. Derbyt mot jurgårn, som vi genomled i tv-soffan under ibland idogt svärjande, fick vi därför för oss handlade om gudomlig rättvisa när vi till slut konstaterade att ett självmål som för en gångs skull hamnade i rätt mål avgjorde. Första halvlek var en miserabel holmgång, där motståndarna inte lyckades knäcka nollan enbart för att de i grunden är så mycket sämre. I andra halvlek var det inte så mycket att snacka om, även om man vet att en av alla miljoner pastejer från mittlinjen mot straffområdet kan dimpa fel och att tiden ibland känns som om den står still. Fotboll är, för den fåkunnige, ett av de få tillfällen då tiden faktiskt kan stå still och få den nagelbitande fanatikern att förstå vad Einstein en gång i tiden menade. Tiden kan i och för sig också passa på att rusa fram och få klockan att följa med på tåget, vilket den gjort alltför ofta på senare tid på Söderstadion.
Hur som helst, vi fick andas ut tillsammans med yngste sonen, med Bajentröja, snygg halsduk och Hammarbytrollet i näven, och vi tyckte nog att Rafael höll måttet och att Haris gjorde skäl för lönen, trots att han i alla fall i första halvlek alltför ofta blev ensam i kampen om andrabollarna som damp ner lite här och var och någon nickspecialist är han ju inte. Trebarnsfarsan Rami gjorde vad han skulle med bravur: nämligen hålla nollan. Nathan har sin skalle att tacka för det mesta, har vi sedan länge insett, och han bör nog lära sig att så fort bollen är på marken klippa till direkt i stället för att ta emot, lägga till rätta, lägga fram bollen, lägga till rätta och sedan försöka skjuta.
Vad man än vill säga om Tony Gustavsson men när han inför matchstart hinner säga att matchen på läktaren har vi redan vunnit, nu gäller det att vinna den på planen också, så får han vårt fulla stöd. Vi hann inte avnjuta tifot till fullo, men det såg onekligen snyggt ut det som bildproducenten inte lyckades undvika. Att det lät mest och bäst det visste vi redan.
Vi borde för övrigt skrapa husvägg, men vi väljer att suga lite till på derbykaramellen.
Att vi inte skriver våra läsare på näsan om alla morgondopp beror på att de går som en dans. Men vi har också numera för vana att hoppa i under månens gång över vattenspegeln. 00.30 är en fantastisk tid att bada och en lyx som är få förunnat. Dessutom står tiden stilla den där tiondelen innan vi klyver vattenytan. Och tiondelen efter.
Och snart är det höst.
Men innan dess ska vi ta oss samman.
Mokabryggaren kallar.
Vi har gått ut på kaféets brygga för att glo på vattnet när en ung glad japan med metspö i handen tilltalar oss. Hans lika unga syster, fästmö, fru, älskarinna eller studiekamrat, sånt är svårt att veta, har också ett metspö i handen, biter sig i läppen och studerar oroligt det guppande flötet. Well, säger jag och ler tillbaka, man får knäcka nacken på den, som jag illustrerar med en knäcka nacken-rörelse med händerna, eller också får man använda en kniv. Jag drar med fingrarna längs min egen hals för tydlighets skull. Den glada japanen lägger ifrån sig metspöt och tar upp en konsumkasse som är fastknuten i bryggan. Där finns en 30 centimeters abborre som sprattlar för livet. Nice, säger jag. Japanen fiskar upp fisken, håller fram den mot mig med glada nickningar och jag glor in i munnen på den gapande fisken. Well, säger jag, tar ett steg tillbaka och skakar på huvudet, har man fångat en fisk får man också döda den. That’s the law. Japanen ler vänligt men besviket, lägger tillbaka fisken i kassen, knyter fast den i bryggan och återgår till metandet. Jag och jycken går vidare.
På udden har någon dåre klottrat på berget. Jag kan inte låta bli att fantisera om att jag slår in pannbenet på skithögen. För att inte tala om alla jävlar som lämnar skiten efter sig. Precis som om dom vore hemma, tänker jag.
Men snart är det höst.
Förlustmatchen mot Helsingborg var möjligen ett steg bakåt men ett fall framåt. Det gick inte att klaga på inställningen, och med lite bättre skärpa och precision, vilket Henkeborg besatt utan den gamle, hade Bajen vunnit eller i värsta fall kryssat, och vi bjöd trots allt de grönvita heroerna på en varm applåd efteråt och begrundade på vägen över Skanstullsbron Freddys stolpträff i 94:e. Derbyt mot jurgårn, som vi genomled i tv-soffan under ibland idogt svärjande, fick vi därför för oss handlade om gudomlig rättvisa när vi till slut konstaterade att ett självmål som för en gångs skull hamnade i rätt mål avgjorde. Första halvlek var en miserabel holmgång, där motståndarna inte lyckades knäcka nollan enbart för att de i grunden är så mycket sämre. I andra halvlek var det inte så mycket att snacka om, även om man vet att en av alla miljoner pastejer från mittlinjen mot straffområdet kan dimpa fel och att tiden ibland känns som om den står still. Fotboll är, för den fåkunnige, ett av de få tillfällen då tiden faktiskt kan stå still och få den nagelbitande fanatikern att förstå vad Einstein en gång i tiden menade. Tiden kan i och för sig också passa på att rusa fram och få klockan att följa med på tåget, vilket den gjort alltför ofta på senare tid på Söderstadion.
Hur som helst, vi fick andas ut tillsammans med yngste sonen, med Bajentröja, snygg halsduk och Hammarbytrollet i näven, och vi tyckte nog att Rafael höll måttet och att Haris gjorde skäl för lönen, trots att han i alla fall i första halvlek alltför ofta blev ensam i kampen om andrabollarna som damp ner lite här och var och någon nickspecialist är han ju inte. Trebarnsfarsan Rami gjorde vad han skulle med bravur: nämligen hålla nollan. Nathan har sin skalle att tacka för det mesta, har vi sedan länge insett, och han bör nog lära sig att så fort bollen är på marken klippa till direkt i stället för att ta emot, lägga till rätta, lägga fram bollen, lägga till rätta och sedan försöka skjuta.
Vad man än vill säga om Tony Gustavsson men när han inför matchstart hinner säga att matchen på läktaren har vi redan vunnit, nu gäller det att vinna den på planen också, så får han vårt fulla stöd. Vi hann inte avnjuta tifot till fullo, men det såg onekligen snyggt ut det som bildproducenten inte lyckades undvika. Att det lät mest och bäst det visste vi redan.
Vi borde för övrigt skrapa husvägg, men vi väljer att suga lite till på derbykaramellen.
Att vi inte skriver våra läsare på näsan om alla morgondopp beror på att de går som en dans. Men vi har också numera för vana att hoppa i under månens gång över vattenspegeln. 00.30 är en fantastisk tid att bada och en lyx som är få förunnat. Dessutom står tiden stilla den där tiondelen innan vi klyver vattenytan. Och tiondelen efter.
Och snart är det höst.
Men innan dess ska vi ta oss samman.
Mokabryggaren kallar.
söndag, augusti 02, 2009
Light has to shine, I said shine light
Vilken dag. Morgondoppet gick för all del okej, och den där eländiga husväggen som vi borde ha börjat skrapa för drygt tre månader sen var faktiskt, hör och häpna, på tapeten eftersom vi tänkte passa på att samtidigt bättra på brännan eftersom det var sånt väder, men innan dess gick vi förbi vårt favvofik med, enligt gästboken, ”världens godaste bullar” och, enligt ”grabbarna från Odenplan” i samma gästbok, ”sjukt snygga servitriser”, vilket vi är böjda att hålla med om, och innan vi visste ordet av fick hjälpa till att plocka disk. I sju timmar. Lugn, FRA:s och Skatteverkets internetpejlare, vi skrev faktiskt upp oss i namnliggaren, som man numera måste ha utifall man får oväntat kafébesök.
Det var den dagen, som vi sköljde av oss med hjälp av ett snyggt dyk i böljan.
Så nu sitter vi här i den bortflyende solen och klämmer en, okej två, Åbro Sigill som vi tydligen glömt bort sen midsommar, upptäckte vi till vår ofantliga glädje. Jycken? Har vi skickat till grannens tomt för att lätta på trycket.
I går började vi som värsta kändisen helt plötsligt namedroppa offentliga personer. För den som tror att vi gjorde det för att få fler träffar med hjälp av Google vill vi bara tala om att om vi var intresserade av det skulle vi aldrig ha valt ”Göran Skytte” utan hellre ”världens största bröst”, för det har vi gjort förut och det gick bra. Men i dag fortsätter vi droppa namn. Nämligen en skön skådis med hjärtat på rätt ställe. För en gångs skull läste vi Aftonbladets rosa sidor, som nån vaniljbullsnarkoman lämnat kvar under bullfatet, med ett slags välbehag när vi såg bilden på Alexander Skarsgård och Zlatan i LA framför den blågula fanan med ”Hammarby” snyggt skrivet i det gula korset. Att Skarsgård junior lugnade ett konfunderat Barçagäng med att Bajen inte kommer att vara ett hot inom överskådlig framtid har vi överseende med. Det kan ju till och med vara så att det stämmer. Zlatan såg hur som helst glad ut, och Alexander såg cool ut.
I morgon är det alltså Söderstadion som gäller. Bägge brassarna och nye Vlado är med i 18-mannatruppen, som förstås ska bantas till 16 gubbar, men som det har sett ut ser vi gärna att de är med på tåget om så på bänken. Om vi förstått det hela rätt kan i värsta fall Bajen hamna på nedflyttningsplats och i så fall Helsingborg gå upp i serietopp. Men så illa kan det väl ändå inte gå?
Aprapå att plocka disk, och möjligen påverkad av Skarsgårds Bajenaktion i LA och ett vanvettigt hopp om att det kommer att gå bra, kom vi plötsligt på oss med att gå omkring med ett leende på läpparna bland häpna kafégäster och ”sjukt snygga servitriser” nynnande på en gammal slagdänga från ingenstans. Jakten på ett youtubeoriginal gick åt pipsvängen eftersom de tydligen av upphovs- eller andra löjliga skäl är förbjudna att glo på och lyssna till i jämmerdalens märkliga webbvärld, så ni får hålla till godo med nån jeppe som tydligen också helt plötsligt fick den här Cat Stevens-dängan på hjärnan, ni vet den där skäggiga liraren till poplåtssnickare med ögon som en katt och som behöll skägget och bytte religion och namn till typ Jösse. Risken finns förstås att jeppen som nu tar ton nu måste pröjsa en slant för sitt tilltag till nån oförvitlig upphovsrättsdödgrävare.
Det var den dagen, som vi sköljde av oss med hjälp av ett snyggt dyk i böljan.
Så nu sitter vi här i den bortflyende solen och klämmer en, okej två, Åbro Sigill som vi tydligen glömt bort sen midsommar, upptäckte vi till vår ofantliga glädje. Jycken? Har vi skickat till grannens tomt för att lätta på trycket.
I går började vi som värsta kändisen helt plötsligt namedroppa offentliga personer. För den som tror att vi gjorde det för att få fler träffar med hjälp av Google vill vi bara tala om att om vi var intresserade av det skulle vi aldrig ha valt ”Göran Skytte” utan hellre ”världens största bröst”, för det har vi gjort förut och det gick bra. Men i dag fortsätter vi droppa namn. Nämligen en skön skådis med hjärtat på rätt ställe. För en gångs skull läste vi Aftonbladets rosa sidor, som nån vaniljbullsnarkoman lämnat kvar under bullfatet, med ett slags välbehag när vi såg bilden på Alexander Skarsgård och Zlatan i LA framför den blågula fanan med ”Hammarby” snyggt skrivet i det gula korset. Att Skarsgård junior lugnade ett konfunderat Barçagäng med att Bajen inte kommer att vara ett hot inom överskådlig framtid har vi överseende med. Det kan ju till och med vara så att det stämmer. Zlatan såg hur som helst glad ut, och Alexander såg cool ut.
I morgon är det alltså Söderstadion som gäller. Bägge brassarna och nye Vlado är med i 18-mannatruppen, som förstås ska bantas till 16 gubbar, men som det har sett ut ser vi gärna att de är med på tåget om så på bänken. Om vi förstått det hela rätt kan i värsta fall Bajen hamna på nedflyttningsplats och i så fall Helsingborg gå upp i serietopp. Men så illa kan det väl ändå inte gå?
Aprapå att plocka disk, och möjligen påverkad av Skarsgårds Bajenaktion i LA och ett vanvettigt hopp om att det kommer att gå bra, kom vi plötsligt på oss med att gå omkring med ett leende på läpparna bland häpna kafégäster och ”sjukt snygga servitriser” nynnande på en gammal slagdänga från ingenstans. Jakten på ett youtubeoriginal gick åt pipsvängen eftersom de tydligen av upphovs- eller andra löjliga skäl är förbjudna att glo på och lyssna till i jämmerdalens märkliga webbvärld, så ni får hålla till godo med nån jeppe som tydligen också helt plötsligt fick den här Cat Stevens-dängan på hjärnan, ni vet den där skäggiga liraren till poplåtssnickare med ögon som en katt och som behöll skägget och bytte religion och namn till typ Jösse. Risken finns förstås att jeppen som nu tar ton nu måste pröjsa en slant för sitt tilltag till nån oförvitlig upphovsrättsdödgrävare.
lördag, augusti 01, 2009
Med väggen bakom oss
På väg hem från Henkeborg mötte vi äldste sonen vid Linköping C på väg med ett annat tåg destination Berlin och vidare utflykter i den europeiska häxkitteln under en månad, och vi vinkade febrilt i ett av SJ:s nedskitade fönster med mobilen i hand, och alldeles nyssens kom vi hem från Nynäshamn där vi lassat av övriga familjen som ska leka medeltid på Gotland i sex dar med två ton packning. Och för typ fem minuter sedan klöv vi solokvist den solfyllda spegelblanka kvällsljumna vattenytan på hemmaplan au naturel och det sista vi såg innan vi plumsade i och störde ron var vår spegelbild. Det sista vi gjorde var att dra in magen.
Sämre kan man ha det än att sitta med rufsigt hår på en gisten träbänk och höra mokabryggaren mullra med en, okej två, staropramen på kylning. Särskilt när man har den där eländiga väggen som man borde ha börjat skrapa för tre månader sen bakom ryggen. Jycken tycks vara på samma våglängd. Löpsk är hon också.
Vi fick en befängd tanke att på vinst och förlust kasta oss ut i Fjollträsknatten, det är ju sommarlördag gubevars, men sen kom vi på att just denna dag är det hart omöjligt att veta vem som man eventuellt kommer att stöta på och eventuellt kommer att stöta på oss. Skenet kan, som bekant, bedra.
Nästa år kan det, jag säger kan det, stå i Hammarbys grundläggande värderingar att klubben ska vara inte bara partipolitiskt utan även sexuellt obunden.
Att heteronormen är årets tema på Pride tycker vi är en intressant tanke. Alla är liksom med på tåget vare sig man vill eller inte, om vi förstått det hela rätt.
En annan intressant tanke är den som Göran Skytte förfäktar i dagens Svenskan. Nämligen att Pride börjar likna avgrundsvänstern när det begav sig. Att vi tycker den är intressant beror på att vi tycker att Göran Skytte, som enligt egen uppgift tillbringat veckan i talarstolen på Livets ords Europakonferens i Uppsala, fortfarande tillhör avgrundsvänstern.
Kaffet är urdrucket. Men den där första staropramen bör hålla runt nio och en halv grad nu.
Sämre kan man ha det än att sitta med rufsigt hår på en gisten träbänk och höra mokabryggaren mullra med en, okej två, staropramen på kylning. Särskilt när man har den där eländiga väggen som man borde ha börjat skrapa för tre månader sen bakom ryggen. Jycken tycks vara på samma våglängd. Löpsk är hon också.
Vi fick en befängd tanke att på vinst och förlust kasta oss ut i Fjollträsknatten, det är ju sommarlördag gubevars, men sen kom vi på att just denna dag är det hart omöjligt att veta vem som man eventuellt kommer att stöta på och eventuellt kommer att stöta på oss. Skenet kan, som bekant, bedra.
Nästa år kan det, jag säger kan det, stå i Hammarbys grundläggande värderingar att klubben ska vara inte bara partipolitiskt utan även sexuellt obunden.
Att heteronormen är årets tema på Pride tycker vi är en intressant tanke. Alla är liksom med på tåget vare sig man vill eller inte, om vi förstått det hela rätt.
En annan intressant tanke är den som Göran Skytte förfäktar i dagens Svenskan. Nämligen att Pride börjar likna avgrundsvänstern när det begav sig. Att vi tycker den är intressant beror på att vi tycker att Göran Skytte, som enligt egen uppgift tillbringat veckan i talarstolen på Livets ords Europakonferens i Uppsala, fortfarande tillhör avgrundsvänstern.
Kaffet är urdrucket. Men den där första staropramen bör hålla runt nio och en halv grad nu.
fredag, juli 31, 2009
Väggen
Som sagt, glor på en husvägg som vi borde ha börjat skrapa för tre månader sen. Men just nu går det förstås inte: har en balja kaffe i ena och en tagg i andra handen. Och när som helst, inbillar vi oss, kan det börja regna.
Vilken sommar. Nyhetsinputen har dessutom i vanlig ordning varit till och från och av och på. (Vi noterade dock den nya epidemin på ett kvällsdrakslöp: ”Jacksons fans tar sina liv” och undrade förstås om Jacksons fans, precis som katten, också har nio liv.) Men att den enda spelaren som var kvar i Bajen som kunde slå en passning (okej, jag vet, han kunde slå dem sidledes och bakåt också, men i alla fall) numera spelar i BP ser vi däremot som ett tecken på att det var bättre förr. Vi insåg att något var på gång, eftersom det är såna spelidétider. Och vi noterar att Brommapojkarna tycks ha så pass solid ekonomi att man inte bara lånar honom säsongen ut utan också därefter skrivit ett tvåårskontrakt med den gode Mikkel Jensen, som skadad eller inte hängt med och gett Bajen ett slags stadga och tyngd och visdom – och viss dansk espri när det gäller att hantera en öl, som någon koko i Bajens publik tydligen inte har.
Vi saknar honom, trots att vi knappt sett honom på planen på ett tag. Själv får han återigen lira boll med Piñones Arce. Fast billiga Brommapojkarna är ju förstås ingen riktig konkurrent till Bajen. Och saknar säkert spelidé.
Eller har jag missförstått något?
Vi fortsätter att glo på husväggen, i brist på andra idéer. Jycken glor i sin tur på oss.
Lustigt nog var vi Helsingborg häromveckan. Ett av syskonbarnen, som kom förbi med en helgjuten single malt och som alldeles nyss sett barn nummer två komma till världen (bara bajare), såg Henke på håll, ungefär lika sommarorakad som en annan, som i samma ögonblick steg ur havet pyntad med sjögräs. Brännmaneter fanns det också i de upprörda vågorna, vilket yngste sonens hand blev varse. (I ett svagt ögonblick glodde vi för övrigt på en lokal skånsk löpsedel, som meddelade att Jacksons näsa försvunnit.)
Hur som helst, Henke är inte på plats på Söderstadion på måndag när Helsingborg står på menyn, men det är vi. Ska vi tro på att Vlado Zlojutro redan nu kastas in som frälsaren, vem det nu är? Och är bägge brassarna klara för spel? Och kommer Fredrik Söderström att vara på planen?
Bara för att det var bättre förr behöver det inte bli sämre i framtiden. Men just nu har vi liksom frusit fast. Vi glor på den där eländiga väggen. Kaffebaljan är tom, regnet tycks utebli, men jycken måste ut på udden.
Vilken sommar. Nyhetsinputen har dessutom i vanlig ordning varit till och från och av och på. (Vi noterade dock den nya epidemin på ett kvällsdrakslöp: ”Jacksons fans tar sina liv” och undrade förstås om Jacksons fans, precis som katten, också har nio liv.) Men att den enda spelaren som var kvar i Bajen som kunde slå en passning (okej, jag vet, han kunde slå dem sidledes och bakåt också, men i alla fall) numera spelar i BP ser vi däremot som ett tecken på att det var bättre förr. Vi insåg att något var på gång, eftersom det är såna spelidétider. Och vi noterar att Brommapojkarna tycks ha så pass solid ekonomi att man inte bara lånar honom säsongen ut utan också därefter skrivit ett tvåårskontrakt med den gode Mikkel Jensen, som skadad eller inte hängt med och gett Bajen ett slags stadga och tyngd och visdom – och viss dansk espri när det gäller att hantera en öl, som någon koko i Bajens publik tydligen inte har.
Vi saknar honom, trots att vi knappt sett honom på planen på ett tag. Själv får han återigen lira boll med Piñones Arce. Fast billiga Brommapojkarna är ju förstås ingen riktig konkurrent till Bajen. Och saknar säkert spelidé.
Eller har jag missförstått något?
Vi fortsätter att glo på husväggen, i brist på andra idéer. Jycken glor i sin tur på oss.
Lustigt nog var vi Helsingborg häromveckan. Ett av syskonbarnen, som kom förbi med en helgjuten single malt och som alldeles nyss sett barn nummer två komma till världen (bara bajare), såg Henke på håll, ungefär lika sommarorakad som en annan, som i samma ögonblick steg ur havet pyntad med sjögräs. Brännmaneter fanns det också i de upprörda vågorna, vilket yngste sonens hand blev varse. (I ett svagt ögonblick glodde vi för övrigt på en lokal skånsk löpsedel, som meddelade att Jacksons näsa försvunnit.)
Hur som helst, Henke är inte på plats på Söderstadion på måndag när Helsingborg står på menyn, men det är vi. Ska vi tro på att Vlado Zlojutro redan nu kastas in som frälsaren, vem det nu är? Och är bägge brassarna klara för spel? Och kommer Fredrik Söderström att vara på planen?
Bara för att det var bättre förr behöver det inte bli sämre i framtiden. Men just nu har vi liksom frusit fast. Vi glor på den där eländiga väggen. Kaffebaljan är tom, regnet tycks utebli, men jycken måste ut på udden.
tisdag, juli 21, 2009
Morgonblues i morgonrock
Årets tidigaste morgondopp. Vi vaknade – och kunde inte somna om. Det blir så ibland när vi kommer till något slags insikt. Och nu sitter vi här och glor med en kopp kaffe och med jycken snarkande vid våra fötter.
En underbar julikväll, ett utsålt Söderstadion, den absoluta tabelljumbon på besök. Det kunde bara sluta på ett sätt.
Att det bara kunde sluta på ett sätt har allt pekat på under nu rätt lång tid.
Anledningen är naturligtvis att det under nu rätt lång tid saknats alla tillstymmelser till spelidé, kvalitet och hjärta.
Okej, det talas mycket om hjärta och spelidé och kvalitet men det är faktiskt inte samma sak som att det finns.
I går var som vanligt Hammarbys nummer 12 bäst. Alla andra var sämst.
Möjligen var någon lite mindre sämre än någon annan men på det hela taget var alla sämst.
Linus Hallenius fick debutera i den grönvita utstyrseln, som ett annat slags messias eller i brist på annat. Vi tänker inte säga något om honom mer än att han på något håll var till förväxling lik den andra forwarden där framme, till och med samma klonade hårband. Hallenius kanske kan bli något, men har ”spelat i ett lite annorlunda spelsystem den sista tiden än vi använder oss av”, säger vd Andersson på Bajens hemsida. Vad betyder det? Inte undra på att när vi väl föll i sömn drömde om ett Bajen med elva Freddy Söderberg.
Inte undra på att vi vaknade alldeles för tidigt.
Men det är klart, vi kunde ha drömt om ett Bajen med elva Fredrik Söderström i laget. Och alla lagkaptener.
Eller elva Nathan Paulse.
Sen förra året har Eguren, Petter, Paulinho, Lolo, Erkan och Charlie packat och dragit. Alla sex därframme. Och Sulan. Kvalitet och hjärta.
Mikkel Jensen kan fortfarande slå en passning med något slags tanke, men det kanske inte ingår i spelidén?
Vi stod där snett bakom östra målet och glodde glosögt. Yngste sonen sade ingenting, men han är ju fortfarande rätt ung även om han gjorde sin Söderstadiondebut i en annan oförglömlig 0–1-historia mot Örgryte för några år sedan. Äldste sonen kom däremot fram till samma sak som en annan. Mitt i andra halvlek, när Bajen fortfarande inte haft ett avslut på mål (det är kanske det som är spelidén?), sade vi med en mun: ”Fy fan vad jag saknar Fischbein.”
Allting var så mycket roligare då.
När sen Igor fick chansen men nickade bollen på sin egen mage kom verkligheten i kapp oss.
Elva spelare, alla var sämst – och ingen var ens rolig.
Det är kanske det som är spelidén?
En underbar julikväll, ett utsålt Söderstadion, den absoluta tabelljumbon på besök. Det kunde bara sluta på ett sätt.
Att det bara kunde sluta på ett sätt har allt pekat på under nu rätt lång tid.
Anledningen är naturligtvis att det under nu rätt lång tid saknats alla tillstymmelser till spelidé, kvalitet och hjärta.
Okej, det talas mycket om hjärta och spelidé och kvalitet men det är faktiskt inte samma sak som att det finns.
I går var som vanligt Hammarbys nummer 12 bäst. Alla andra var sämst.
Möjligen var någon lite mindre sämre än någon annan men på det hela taget var alla sämst.
Linus Hallenius fick debutera i den grönvita utstyrseln, som ett annat slags messias eller i brist på annat. Vi tänker inte säga något om honom mer än att han på något håll var till förväxling lik den andra forwarden där framme, till och med samma klonade hårband. Hallenius kanske kan bli något, men har ”spelat i ett lite annorlunda spelsystem den sista tiden än vi använder oss av”, säger vd Andersson på Bajens hemsida. Vad betyder det? Inte undra på att när vi väl föll i sömn drömde om ett Bajen med elva Freddy Söderberg.
Inte undra på att vi vaknade alldeles för tidigt.
Men det är klart, vi kunde ha drömt om ett Bajen med elva Fredrik Söderström i laget. Och alla lagkaptener.
Eller elva Nathan Paulse.
Sen förra året har Eguren, Petter, Paulinho, Lolo, Erkan och Charlie packat och dragit. Alla sex därframme. Och Sulan. Kvalitet och hjärta.
Mikkel Jensen kan fortfarande slå en passning med något slags tanke, men det kanske inte ingår i spelidén?
Vi stod där snett bakom östra målet och glodde glosögt. Yngste sonen sade ingenting, men han är ju fortfarande rätt ung även om han gjorde sin Söderstadiondebut i en annan oförglömlig 0–1-historia mot Örgryte för några år sedan. Äldste sonen kom däremot fram till samma sak som en annan. Mitt i andra halvlek, när Bajen fortfarande inte haft ett avslut på mål (det är kanske det som är spelidén?), sade vi med en mun: ”Fy fan vad jag saknar Fischbein.”
Allting var så mycket roligare då.
När sen Igor fick chansen men nickade bollen på sin egen mage kom verkligheten i kapp oss.
Elva spelare, alla var sämst – och ingen var ens rolig.
Det är kanske det som är spelidén?
lördag, juni 20, 2009
Med halmhatten på
I god ordning har vi firat midsommar. Fattas bara. Pyntandet av stången övervakades naturligtvis noga. Resultatet fick mycket väl godkänt även om antalet flaggor var färre än brukligt eftersom det internationella inslaget var mindre precis som stången. Ekologisk bärvodka och dito jordgubbar bar oss genom dagen som vi bland annat smyckade med ett antal högkvalitativa sillbitar som gästerna lagt mycken möda på till vår stora glädje och manifesterat i en av årets stora sånginsatser – ”Imbelupet glaset står på bräcklig fot…” – och en avrundande hetlevrad konjaksdiskussion i köket medan de som könsextremisterna framhärdar att kalla för det andra könet diskuterade gud vet vad i vardagsrummet avrundade det hela framåt morgonen, men innan vi slog igen butiken tog vi på egen hand en promenad nedför backen, hickade till, slog en drill och insöp tystnaden och droppandet från träd och buskar innan vi gick tillbaka och sa åt de översovande kidsen att nu var det dags att sätta punkt. Det är ju en dag i morgon också.
Och där är vi nu.
Och vi har inte ens ont i huvudet. (Hmm, första gången vi testade kombinationen ekologisk bärvodka och schyst konjak…)
Att Totte är tillbaka i Bajen ser vi också som glädjande. Att Lolo blivit dansk är ju mindre kul eller nåt. Men av det där sköna mittfältet som glatt oss ett antal år finns ju faktiskt ingenting kvar, så vi ser den förlusten som ett tecken på att något nytt är på gång. Det är ju faktiskt väldigt enkelt: nånting nytt måste ju komma… Eller hur?
Det räknas tydligen med att Emil försvinner. Vi får se.
Charlie Davies får ju för sin del, och än så länge, inte så många chanser att visa upp sig där nere i de sydafrikanska bikuporna. Och det är ju bra.
Annars vetifan.
Snart ska vi sätta fart ut på skäret. Hängmattan är paxad. Men innan vi för en tid tar den i besittning på heltid ska vi sitta ett par dar på klipporna och ljuga ihop ett antal fantasifulla skrönor med vår gode vän regissören tillika halvgaisarn medan solen försvinner bakom Möja.
Sämre kan man ha det.
torsdag, juni 04, 2009
Kärlekens ansikten och den talande tystnaden
Yes, vi hade tänkt ta tag i hela skiten, men Aftonbladets löpsedel ”Bildextra: Här masserar polis naken kvinna” fick oss på andra tankar. Vilka tänker vi inte tala om, men så mycket tillstår vi att vi (ja, vi vet, vi borde veta bättre) tappade hakan, särskilt med tanke på Expressens matta löp som lockade med bildextra om vår stackars blivande kung. Vi hade också funderingar på kvällsdopp när vi väl kom hem, för det har vi ändå kommit igång med, men någonting fick oss ännu en gång på andra tankar. En ledtråd? Vädret slog till.
Man skulle kunna tro att Bajens vårsäsong borde föda stora tankar om stora ting, men vi har mest känt oss utlämnade och i sticket. Därav den talande tystnaden. Nog har vi tänkt, men vad lämpar sig inte att sätta på pränt.
Jo, det gör det nog, men vi erkänner: vi har inte kunnat få till det.
Dessutom har vi inte orkat.
Vi var på Camp Nou för ett par veckor sedan efter en kort men intensiv tågluff. Vi var nittiosex tusen. Drygt. Inklusive äldste sonen. Inte nog med det: ett kort ögonblick, efter Eto’os 2–1-mål, hade vi ögonkontakt med målskytten. Dessutom var, snyft, Eguren på planen och höll hygglig koll på Messi och grabbarna, även om 3–1-ledningen tretton minuter före full tid såg klockren ut för Barça. En minut in på tilläggstid var L'equip blaugrana fortfarande mästare – till vår och alla andras stora glädje – när Lloriente mästerligt kvitterade för Villarreal till 3–3. Nittiosextusen tappade hakor, och Puyol såg ut att börja gråta… men vi älskade varenda sekund av underhållningen.
Sen käkade vi tapas medan natten föll.
Sen åkte vi hem genom EU under diverse turer, kastade av oss ryggan, tog tricken till Söderstadion och såg Bajen kämpa ned MFF med 1–0 efter ett klassmål av Charlie. Underhållningsvärdet var av ett helt annat slag, kunde vi konstatera. Men vi kom också fram till att fotboll (för vilken gång i ordningen?) inte bara är underhållning. Och vi älskade Traore som visade vägen.
Sen såg vi Bajen spela noll noll mot HBK. I en match där båda lagen lät sekunderna ticka iväg vid inkast, frisparkar, insparkar… Ett tag trodde vi att det var Gefle som mötte Gefle. Men fotboll är ju inte bara underhållning. Kom vi fram till.
Sen var vi på Råttsunda och konstaterade för tusende gången eller lika många gånger som de ägnat sig åt det de senaste åren att Hammarbys spelare inte kan kasta inkast. Man kan aldrig någonsin ha tränat den detaljen. Möjligen tror Tony att han delegerat den uppgiften till någon annan, men det måste i så fall ha varit till Thom Åhlund. Och det är inte alls omöjligt, med tanke på hur bra det går för ungdomslagen.
Vi hade förresten tänkt och närmast lovat att aldrig mer gå på ett derby där. Men vi såg oss så illa tvungna.
Det är såna tider.
Eftersom ”Bajensupportrar” envisas med att tända bengaler och skjuta raketer minskar klubbens publikintäkter i derbyna, som man nu får stålar för även på "bortaplan". Det vet alla som kan tänka. Och då talar vi inte om böter och andra straff som kostar på. Dessutom, om man får tro hemsidans rapport från medlemsmötet häromdagen, hade klubben räknat med att ”bli av med ytterligare tre spelarkontrakt under vinterns transferfönster.
– Översatt i pengar blir det förlust med fem miljoner kronor, sa Michael Andersson med hänvisning till de två nämnda faktorerna.”
Vilka tre spelarkontrakt hade man räknat med att bli av med? Och hur räknar man då? Och: Hade man räknat med det redan när budgeten lades?
Man skulle kunna tro att Bajens vårsäsong borde föda stora tankar om stora ting, men vi har mest känt oss utlämnade och i sticket. Därav den talande tystnaden. Nog har vi tänkt, men vad lämpar sig inte att sätta på pränt.
Jo, det gör det nog, men vi erkänner: vi har inte kunnat få till det.
Dessutom har vi inte orkat.
Vi var på Camp Nou för ett par veckor sedan efter en kort men intensiv tågluff. Vi var nittiosex tusen. Drygt. Inklusive äldste sonen. Inte nog med det: ett kort ögonblick, efter Eto’os 2–1-mål, hade vi ögonkontakt med målskytten. Dessutom var, snyft, Eguren på planen och höll hygglig koll på Messi och grabbarna, även om 3–1-ledningen tretton minuter före full tid såg klockren ut för Barça. En minut in på tilläggstid var L'equip blaugrana fortfarande mästare – till vår och alla andras stora glädje – när Lloriente mästerligt kvitterade för Villarreal till 3–3. Nittiosextusen tappade hakor, och Puyol såg ut att börja gråta… men vi älskade varenda sekund av underhållningen.
Sen käkade vi tapas medan natten föll.
Sen åkte vi hem genom EU under diverse turer, kastade av oss ryggan, tog tricken till Söderstadion och såg Bajen kämpa ned MFF med 1–0 efter ett klassmål av Charlie. Underhållningsvärdet var av ett helt annat slag, kunde vi konstatera. Men vi kom också fram till att fotboll (för vilken gång i ordningen?) inte bara är underhållning. Och vi älskade Traore som visade vägen.
Sen såg vi Bajen spela noll noll mot HBK. I en match där båda lagen lät sekunderna ticka iväg vid inkast, frisparkar, insparkar… Ett tag trodde vi att det var Gefle som mötte Gefle. Men fotboll är ju inte bara underhållning. Kom vi fram till.
Sen var vi på Råttsunda och konstaterade för tusende gången eller lika många gånger som de ägnat sig åt det de senaste åren att Hammarbys spelare inte kan kasta inkast. Man kan aldrig någonsin ha tränat den detaljen. Möjligen tror Tony att han delegerat den uppgiften till någon annan, men det måste i så fall ha varit till Thom Åhlund. Och det är inte alls omöjligt, med tanke på hur bra det går för ungdomslagen.
Vi hade förresten tänkt och närmast lovat att aldrig mer gå på ett derby där. Men vi såg oss så illa tvungna.
Det är såna tider.
Eftersom ”Bajensupportrar” envisas med att tända bengaler och skjuta raketer minskar klubbens publikintäkter i derbyna, som man nu får stålar för även på "bortaplan". Det vet alla som kan tänka. Och då talar vi inte om böter och andra straff som kostar på. Dessutom, om man får tro hemsidans rapport från medlemsmötet häromdagen, hade klubben räknat med att ”bli av med ytterligare tre spelarkontrakt under vinterns transferfönster.
– Översatt i pengar blir det förlust med fem miljoner kronor, sa Michael Andersson med hänvisning till de två nämnda faktorerna.”
Vilka tre spelarkontrakt hade man räknat med att bli av med? Och hur räknar man då? Och: Hade man räknat med det redan när budgeten lades?
torsdag, maj 28, 2009
Varning!
Vi funderar starkt på att återkomma här till och från – och gärna med fokus på det väsentliga. Bara så ni vet.
måndag, maj 18, 2009
Dit...
Tro’t eller ej men vi är på banan igen. Eller nåt sånt. Och vi längtar redan tillbaka. Trots gårdagskvällens batalj på Söderstadion.
Somt går utanför allt annat. Som att tågluffa vid mogen ålder med sonen som är i samma ålder som en annan när det begav sig för xx antal år sedan. Okej, den här gången körde vi liggvagn alla nätter, för numera behöver man sträcka ut sin halvtrötta lekamen även om sömnen inte alltid infinner sig, och vi höll igen på vinbuteljerna genom att köpa med oss små. Odören var hur som helst densamma; vi var alldeles för stolta för att byta strumpor en enda gång.
Paris var sig likt och som man kan både ha och mista, för att inte tala om det skamlösa priset för ett glas öl. Uppe till höger om Sacré-Coeur såg vi inte mindre än två Toulouse-Lautrec. Tyckte nog att Eiffeltornet lutade en aning där vi satt och tog igen oss ett antal timmar senare efter att ha gått oss igenom diverse måsten. Någon (en alban?) påkallade vår uppmärksamhet genom att hitta en guldring vid våra fötter som han ville erbjuda oss, en annan (en italienare?) påkallade vår uppmärksamhet genom ett bilfönster. Han var modedirektör på Versace på väg hem till Milano från en modemässa och ville ge oss en present och fina kläder som han ville bli av med. Det var ju snällt, men iklädd världens snyggaste solbrillor var det en enkel match att säga nej tack.
Quasimodo såg vi inte till.
Nästa morgon satt vi uppe bland Pyrenéerna och väntade på en ersättningsbuss vid en övergiven tågstation bland snöklädda toppar mitt ute i ingenstans. Det var vi och en indier, som vankade oroligt fram och tillbaka. Vid en skön kurva låg för övrigt en hel långtradare nedanför i det strida vattnet.
Sen var vi plötsligt i Spanien, och lika plötsligt var allting så mycket enklare. Plötsligt förstod man vad folk ville, och lika plötsligt förstod folk vad man ville.
Och sen var vi i Barcelona…
…där vi tappade räkningen på alla tapas och minst en paella om dan (för att inte tala om kaffet)…
…och landade till slut på Camp Nou...
Somt går utanför allt annat. Som att tågluffa vid mogen ålder med sonen som är i samma ålder som en annan när det begav sig för xx antal år sedan. Okej, den här gången körde vi liggvagn alla nätter, för numera behöver man sträcka ut sin halvtrötta lekamen även om sömnen inte alltid infinner sig, och vi höll igen på vinbuteljerna genom att köpa med oss små. Odören var hur som helst densamma; vi var alldeles för stolta för att byta strumpor en enda gång.
Paris var sig likt och som man kan både ha och mista, för att inte tala om det skamlösa priset för ett glas öl. Uppe till höger om Sacré-Coeur såg vi inte mindre än två Toulouse-Lautrec. Tyckte nog att Eiffeltornet lutade en aning där vi satt och tog igen oss ett antal timmar senare efter att ha gått oss igenom diverse måsten. Någon (en alban?) påkallade vår uppmärksamhet genom att hitta en guldring vid våra fötter som han ville erbjuda oss, en annan (en italienare?) påkallade vår uppmärksamhet genom ett bilfönster. Han var modedirektör på Versace på väg hem till Milano från en modemässa och ville ge oss en present och fina kläder som han ville bli av med. Det var ju snällt, men iklädd världens snyggaste solbrillor var det en enkel match att säga nej tack.
Quasimodo såg vi inte till.
Nästa morgon satt vi uppe bland Pyrenéerna och väntade på en ersättningsbuss vid en övergiven tågstation bland snöklädda toppar mitt ute i ingenstans. Det var vi och en indier, som vankade oroligt fram och tillbaka. Vid en skön kurva låg för övrigt en hel långtradare nedanför i det strida vattnet.
Sen var vi plötsligt i Spanien, och lika plötsligt var allting så mycket enklare. Plötsligt förstod man vad folk ville, och lika plötsligt förstod folk vad man ville.
Och sen var vi i Barcelona…
…där vi tappade räkningen på alla tapas och minst en paella om dan (för att inte tala om kaffet)…
…och landade till slut på Camp Nou...
måndag, maj 04, 2009
På banan faktiskt, och snart på tåget
Det har varit tunt med oomkullrunkeliga sanningar här ett tag. Och, jo, kaffe har druckits, jycken har promenerats och en och annan tagg har fimpats både här och där och på den gistna träbänken i högkaratig vår.
En och annan match har också upplevts.
Änglarna på Söderstadion var en resa bara den där språkförbistringen i det nykomponerade mittbacksparet Igor–Monday satte hjärtat i typ halsgropen första kvarten, men till slut vi tyckte nog att en pinne hade varit på plats om man ser till vissa bitar men kanske inte till helheten. Makrillarna borta var till helheten sett tre värt pinnar för Bajen, men vissa bitar gjorde att det blev en. Vi utlovar bättre analyser vad det lider, men både helheten och bitarna har ställt till det. Vi är, trots att vi ibland inte trott det, inte mer än människa.
Sen såg vi Barça ta sig an Real på dumburken, efter ett berg av grädde till tysk fintårta samma dag som äldste sonen för första gången kunde styra stegen mot systemet om han velat. Vi var i princip tårögda mest hela tiden, både när vi mindes första gången vi såg honom och när vi såg matchen, som vi såg med sonen, vilket sätter saker i perspektiv, jag lovar.
Sen har vi avslutat ett kapitel i konsten att dra strån till stacken, vilket avrundades med ”…så jävla bacon”. Som vanligt funderar vi på vad vi ska bli.
Inget nytt under solen, alltså.
Men styrpulpeten är i sjön, bara en sån sak.
Om två dagar stiger vi på tåget till Barcelona med interrailpåse runt halsen. Vi är två, med äldste sonen. Om sex dagar sitter vi på Camp Nou. Om vi räknat rätt kan matchen mot Villarreal bli guldmatchen, om Valencia gör jobbet mot Real dan innan. Vi ska på något sätt göra oss påminda när Eguren remmar förbi där nere i grytan på jakt efter nån av alla 1,69-snubbarna att försöka sno bollen av, vilket vi starkt ifrågasätter går ens för den gode Sebastián.
Möjligen kommer vi också att passa på att ta årets första morgondopp, glo på den där halvt nedsmälta kyrkan och på vägen mellan byte av tåg och station för vidare befordran ta oss tid att vinka till Quasimodo.
En och annan match har också upplevts.
Änglarna på Söderstadion var en resa bara den där språkförbistringen i det nykomponerade mittbacksparet Igor–Monday satte hjärtat i typ halsgropen första kvarten, men till slut vi tyckte nog att en pinne hade varit på plats om man ser till vissa bitar men kanske inte till helheten. Makrillarna borta var till helheten sett tre värt pinnar för Bajen, men vissa bitar gjorde att det blev en. Vi utlovar bättre analyser vad det lider, men både helheten och bitarna har ställt till det. Vi är, trots att vi ibland inte trott det, inte mer än människa.
Sen såg vi Barça ta sig an Real på dumburken, efter ett berg av grädde till tysk fintårta samma dag som äldste sonen för första gången kunde styra stegen mot systemet om han velat. Vi var i princip tårögda mest hela tiden, både när vi mindes första gången vi såg honom och när vi såg matchen, som vi såg med sonen, vilket sätter saker i perspektiv, jag lovar.
Sen har vi avslutat ett kapitel i konsten att dra strån till stacken, vilket avrundades med ”…så jävla bacon”. Som vanligt funderar vi på vad vi ska bli.
Inget nytt under solen, alltså.
Men styrpulpeten är i sjön, bara en sån sak.
Om två dagar stiger vi på tåget till Barcelona med interrailpåse runt halsen. Vi är två, med äldste sonen. Om sex dagar sitter vi på Camp Nou. Om vi räknat rätt kan matchen mot Villarreal bli guldmatchen, om Valencia gör jobbet mot Real dan innan. Vi ska på något sätt göra oss påminda när Eguren remmar förbi där nere i grytan på jakt efter nån av alla 1,69-snubbarna att försöka sno bollen av, vilket vi starkt ifrågasätter går ens för den gode Sebastián.
Möjligen kommer vi också att passa på att ta årets första morgondopp, glo på den där halvt nedsmälta kyrkan och på vägen mellan byte av tåg och station för vidare befordran ta oss tid att vinka till Quasimodo.
torsdag, april 23, 2009
Karaktär är också ett bra ord
Aaah, vi har alldeles nyssens låtit mokabryggaren jobba dubbla pass, och sugit på karamellen lite extra har vi också tagit oss för (både före, efter och till och med under morgonpromenaden med jycken där vi så sakteliga upptinade av tilltagande vårsol njöt av en tagg och den grönvita armén av vitsippor som med expressfart tar över längs vägen mot udden), för holmgångar mot lag i trakten är alltid något litet extra bedövande ångestframkallande, det är ett oomkullrunkeligt faktum, och vinner man – ja, då få man suga på karamellen lite extra, flera dagar faktiskt, det är tillåtet. Inte ens ännu en domares försök att på olika sätt stoppa årets Bajen fungerade, fast vi hade unnat Nathan Paulse att komma med i målprotokollet för det var han värd, och 4–1 speglade matchen bra mycket bättre än 3–1.
I går kväll domnade vi under det idoga karamellsugandet bort en stund framför dumburken eftersom vi på vägen till yngste sonens trumlektion lyssnade på bilradion och en ”toppmatch” i allsvenskan, och hemma tänkte vi att vi skulle kasta det berömda getögat en stund på andra halvlek ifråga medan vi passade på att ta igen oss på sofflocket, för det behöver vi. Vad som är en ”toppmatch” är därmed inte oomkullrunkeligt, blev vi snart varse. Ellos mot de himmelsblå var enligt vår mening och så länge vi var med en fullständigt värdelös, genomusel historia. Så det så. Bara så ni vet.
När vi sedan vaknade när domaren blåste av pinan bytte vi kanal och gick i gång på Barça mot Sevilla till den grad att vi blev tvungna att gå på Staropramenjakt i skafferiet, och vi vill inte gör några jämförelser i övrigt men vi har nog bestämt oss för att tjacka en Iniestatröja att bära när vi om ett par veckor är på plats för att med grönvit halsduk hålla upp vår ”Det finns bara en Sebastian Eguren”-skylt.
För övrigt måste det vara skönt att basa över ett lag där den med god marginal absolut sämsta spelaren i startelvan heter Thierry Henry.
Riktigt där är ännu inte Tony Gustavsson med sitt lagbygge, och vi har så smått börjat förstå att det så kan förbli. Efter derbytriumfen är det väl inte mycket att orda om. Men ska vi lyfta fram någon enskild prestation får det bli Lolos sköna 30-meters kalasmacka till Charlie som bytt kant och som med näsan mot målet tog emot den med känsla och gjorde det han skulle: utmanade stenstodsfyndet till ytterback från Örebro och dunkade in den i bortre. Förra gången Charlie gjorde det han nu gjorde (och nu talar vi om 2–0-derbyt förra säsongen) gjorde han det på andra kanten och avslutade distinkt med högern. Nu lät han alltså vänstern tala. Vilket vi njuter av ännu mer.
Att vi fortfarande suger på karamellen kan ha att göra med att vi ska till Söderstadion i kväll. Visserligen har Bajen haft det hyggligt lätt på senare på hemmaplan mot de så kallade änglarna från rikets baksida, och vi minns särskilt en första halvlek för ett par år sedan som slutade 3–0 och då vi faktiskt på fullt allvar trodde att Barça och Bajen bytt Uniceftröjor med varandra för så bra var det innan brötgänget fick matchen dit dom ville genom att börja skyffla upp bollen i luften och armbåga sig fram och hyfsade slutsiffrorna till 3–1.
Men det var då det.
Vi suger som sagt fortfarande på karamellen men vågar inte dra några som helst slutsatser av derbyvinsten eller besvara frågan om hur bra årets allsvenska är eller om Bajen redan mött seriens sämsta lag. Eller i premiären det bästa.
Däremot är vi glada över att de grönvita heroerna visar något som vi vill kalla karaktär. För att inte tala om Mikkel.
Nu talar mokabryggaren till oss.
I går kväll domnade vi under det idoga karamellsugandet bort en stund framför dumburken eftersom vi på vägen till yngste sonens trumlektion lyssnade på bilradion och en ”toppmatch” i allsvenskan, och hemma tänkte vi att vi skulle kasta det berömda getögat en stund på andra halvlek ifråga medan vi passade på att ta igen oss på sofflocket, för det behöver vi. Vad som är en ”toppmatch” är därmed inte oomkullrunkeligt, blev vi snart varse. Ellos mot de himmelsblå var enligt vår mening och så länge vi var med en fullständigt värdelös, genomusel historia. Så det så. Bara så ni vet.
När vi sedan vaknade när domaren blåste av pinan bytte vi kanal och gick i gång på Barça mot Sevilla till den grad att vi blev tvungna att gå på Staropramenjakt i skafferiet, och vi vill inte gör några jämförelser i övrigt men vi har nog bestämt oss för att tjacka en Iniestatröja att bära när vi om ett par veckor är på plats för att med grönvit halsduk hålla upp vår ”Det finns bara en Sebastian Eguren”-skylt.
För övrigt måste det vara skönt att basa över ett lag där den med god marginal absolut sämsta spelaren i startelvan heter Thierry Henry.
Riktigt där är ännu inte Tony Gustavsson med sitt lagbygge, och vi har så smått börjat förstå att det så kan förbli. Efter derbytriumfen är det väl inte mycket att orda om. Men ska vi lyfta fram någon enskild prestation får det bli Lolos sköna 30-meters kalasmacka till Charlie som bytt kant och som med näsan mot målet tog emot den med känsla och gjorde det han skulle: utmanade stenstodsfyndet till ytterback från Örebro och dunkade in den i bortre. Förra gången Charlie gjorde det han nu gjorde (och nu talar vi om 2–0-derbyt förra säsongen) gjorde han det på andra kanten och avslutade distinkt med högern. Nu lät han alltså vänstern tala. Vilket vi njuter av ännu mer.
Att vi fortfarande suger på karamellen kan ha att göra med att vi ska till Söderstadion i kväll. Visserligen har Bajen haft det hyggligt lätt på senare på hemmaplan mot de så kallade änglarna från rikets baksida, och vi minns särskilt en första halvlek för ett par år sedan som slutade 3–0 och då vi faktiskt på fullt allvar trodde att Barça och Bajen bytt Uniceftröjor med varandra för så bra var det innan brötgänget fick matchen dit dom ville genom att börja skyffla upp bollen i luften och armbåga sig fram och hyfsade slutsiffrorna till 3–1.
Men det var då det.
Vi suger som sagt fortfarande på karamellen men vågar inte dra några som helst slutsatser av derbyvinsten eller besvara frågan om hur bra årets allsvenska är eller om Bajen redan mött seriens sämsta lag. Eller i premiären det bästa.
Däremot är vi glada över att de grönvita heroerna visar något som vi vill kalla karaktär. För att inte tala om Mikkel.
Nu talar mokabryggaren till oss.
onsdag, april 15, 2009
Så är det
Här ute pågår våren. Kaffe, en tagg, jycken snarkar. Än håller den gistna träbänken. Därinne står radion på. Det pågår nåt slags ekonomisk debatt.
tisdag, april 14, 2009
I morgon...
Vi håller i vanlig ordning på att ta oss samman. Eftersom Gefle inte kom över mittlinjen de första tio minuterna i den allsvenska hemmapremiären på Söderstadion mot ett energifyllt framochtillbakapassande Bajen förstod vi att det kunde gå åt helvete. En 38-årig Hasse Berggren är kanske vad Bajen behöver. Det här kan ju bli en säsong där Bajen bara måste vinna vissa matcher. Men man var inte beredd att göra jobbet i första hemmamatchen, trots solindränkt och röststark inramning och Sulan på planen i halvtid. Nummer 12 var bäst, så är det, och Sulan. Vi skulle gilla om de andra elva är bättre på att göra jobbet.
lördag, april 11, 2009
Krattat
Hur vet man att det är vår? Enkelt. Våra bärfisar vid trädgårdsdörren har lockats fram av värmen, kopplat ihop sig och ägnar sig ohämmat åt orgier i solen. Själva har vi druckit kaffe på den gistna träbänken. Och jycken, som fick sig morgonduvningen runt udden av dottern? Befinner sig inomhus för att finna svalka.
I natt vaknade vi mitt i (hade drömt något mysko om allsvenskan och ÖSK, fråga mig inte varför, fråga mig inte vad, allt är ett töcken) och blev tvungna att tassa ut i månskenet och tända en tagg innan vi kunde fånga sovtåget på nytt. Vackert var det.
Våren är glädjens tid, på olika sätt, och det går att njuta av den, på olika sätt. Just nu leder ett bröt- och benknäckargäng från Sveriges baksida över ett onämnbart gäng från trakten med 4–0, och det är bara halvtid. Sånt gläder naturligtvis. Annars laddar vi naturligtvis för morgondagens äkta vårstartskott. Möjligen kommer vi inte att knalla med den stora sköna grönvita massan över bron till undersköna Söderstadion för vi har bestämt träff med en kumpan i muttern för att ladda på sedvanligt sätt. Det vill säga som sig bör när vi inte har kidsen med, för de fick inga biljetter.
Vad känner vi? En naturlig oro. En viss ångest. En stor glädje. Och en massa tillförsikt. Man är ju inte mer än människa.
I natt vaknade vi mitt i (hade drömt något mysko om allsvenskan och ÖSK, fråga mig inte varför, fråga mig inte vad, allt är ett töcken) och blev tvungna att tassa ut i månskenet och tända en tagg innan vi kunde fånga sovtåget på nytt. Vackert var det.
Våren är glädjens tid, på olika sätt, och det går att njuta av den, på olika sätt. Just nu leder ett bröt- och benknäckargäng från Sveriges baksida över ett onämnbart gäng från trakten med 4–0, och det är bara halvtid. Sånt gläder naturligtvis. Annars laddar vi naturligtvis för morgondagens äkta vårstartskott. Möjligen kommer vi inte att knalla med den stora sköna grönvita massan över bron till undersköna Söderstadion för vi har bestämt träff med en kumpan i muttern för att ladda på sedvanligt sätt. Det vill säga som sig bör när vi inte har kidsen med, för de fick inga biljetter.
Vad känner vi? En naturlig oro. En viss ångest. En stor glädje. Och en massa tillförsikt. Man är ju inte mer än människa.
torsdag, april 09, 2009
Uppladdning
I dag är det kalasdag i familjen, så vi har inte tid att sitta här och knacka ner några sanningar. Lustigt nog får dottern numera övningsköra legalt.
Men vi tänkte bara tala om att…
Sicket mål! Messis, Eto’os, Sennas, Tevez och Adebayors i all ära, men veckans pärla (och årets mål?) var Emils mot Ellos och som fick vårkänslorna att löpa amok. I övrigt går det bra att konstatera att allsvenska resultat tycks handla om vem som får en straff och varför. Inget lag tycks ha kunskap nog att göra vanliga hederliga spelmål utan får enbart lita på att någon kan spela döende svanen i straffområdet för att kunna sätta dit den. Eller ta med sig bollen med handen och inte bli avblåst. Och få tre poäng.
Ja, förutom Gais, som pytsade in fem, och Örgryte, som inte hade mycket för det.
Och Bajen. Som dock fick två straffar mot sig eftersom man nu ledde med 1–0, och det får man inte göra ostraffat.
Med tanke på spelbilden var kanske en poäng bra nere i Borås. Med tanke på den undersköna inramningen får vi hoppas att alla andra klubbar inser värdet av grönvit skönsång på läktaren och kommer överens med Hammarby om hur kostnaderna för bortasupportrarna ska fördelas.
Vi har kastat ett halvt getöga på vissa premiärdrabbningar för att kunna utläsa tendenser. På Råsunda utspelades ett sömnpiller mellan tjugotvå träben. På Stadion var det ännu värre. På Olympia såg det emellanåt riktigt underhållande ut på några fötter. På Gamla Ullevi var det rätt mycket fart och fläkt men med högst oklar kvalitet. Och på Borås arena blev vi understundom trots allt glatt överraskade. Vi erkänner: vi var en smula oroliga. Därmed inte sagt att vi inte längre är oroliga, för det är vi, men vi är inte längre enbart oroliga.
Mellan tårtor och presenter och påtåren laddar vi för fullt för Söderstadion på söndag. En sak till: Att yra nåt om att aldrig glömma Gefle känns i år mest patetiskt. För årets Bajen vet nog vad som gäller.
Men vi tänkte bara tala om att…
Sicket mål! Messis, Eto’os, Sennas, Tevez och Adebayors i all ära, men veckans pärla (och årets mål?) var Emils mot Ellos och som fick vårkänslorna att löpa amok. I övrigt går det bra att konstatera att allsvenska resultat tycks handla om vem som får en straff och varför. Inget lag tycks ha kunskap nog att göra vanliga hederliga spelmål utan får enbart lita på att någon kan spela döende svanen i straffområdet för att kunna sätta dit den. Eller ta med sig bollen med handen och inte bli avblåst. Och få tre poäng.
Ja, förutom Gais, som pytsade in fem, och Örgryte, som inte hade mycket för det.
Och Bajen. Som dock fick två straffar mot sig eftersom man nu ledde med 1–0, och det får man inte göra ostraffat.
Med tanke på spelbilden var kanske en poäng bra nere i Borås. Med tanke på den undersköna inramningen får vi hoppas att alla andra klubbar inser värdet av grönvit skönsång på läktaren och kommer överens med Hammarby om hur kostnaderna för bortasupportrarna ska fördelas.
Vi har kastat ett halvt getöga på vissa premiärdrabbningar för att kunna utläsa tendenser. På Råsunda utspelades ett sömnpiller mellan tjugotvå träben. På Stadion var det ännu värre. På Olympia såg det emellanåt riktigt underhållande ut på några fötter. På Gamla Ullevi var det rätt mycket fart och fläkt men med högst oklar kvalitet. Och på Borås arena blev vi understundom trots allt glatt överraskade. Vi erkänner: vi var en smula oroliga. Därmed inte sagt att vi inte längre är oroliga, för det är vi, men vi är inte längre enbart oroliga.
Mellan tårtor och presenter och påtåren laddar vi för fullt för Söderstadion på söndag. En sak till: Att yra nåt om att aldrig glömma Gefle känns i år mest patetiskt. För årets Bajen vet nog vad som gäller.
lördag, april 04, 2009
Först ut!
Äntligen! Elitserien drar i gång!
Nä vad är detta, vi menar förstås allsvenskan.
Det är någonting i luften i dag igen. Otroligt! Kaffemuggen gick i grönt och vitt! Och den gistna träbänken tycks hålla för ännu en säsong smekt av sol och vinden som kommer in från sydväst.
Jycken snarkar. Ungarna är satta på tidigt morgontåg till farmorn och ordentligt avvinkade, och det var faktiskt en och annan grönvit själ på plats runt om som skulle med tågen till Ellosland och som matchade yngste sonens fina halsduk. Alldeles strax ska vi snarka vi med en stund innan vi ska dra strån till stacken. När vi gör det ska vi låta dumburken stå på. Möjligen får vi anledning att jubla. I värsta fall kan det gå som vi misstänker.
Vad misstänker vi? Nä, vi tar inte ut något i förskott. Vi tar en match i taget.
Nä vad är detta, vi menar förstås allsvenskan.
Det är någonting i luften i dag igen. Otroligt! Kaffemuggen gick i grönt och vitt! Och den gistna träbänken tycks hålla för ännu en säsong smekt av sol och vinden som kommer in från sydväst.
Jycken snarkar. Ungarna är satta på tidigt morgontåg till farmorn och ordentligt avvinkade, och det var faktiskt en och annan grönvit själ på plats runt om som skulle med tågen till Ellosland och som matchade yngste sonens fina halsduk. Alldeles strax ska vi snarka vi med en stund innan vi ska dra strån till stacken. När vi gör det ska vi låta dumburken stå på. Möjligen får vi anledning att jubla. I värsta fall kan det gå som vi misstänker.
Vad misstänker vi? Nä, vi tar inte ut något i förskott. Vi tar en match i taget.
torsdag, april 02, 2009
Åter ljuset i tunneln
Nyss hemkommen från begynnande månskenspromenix med jycken kan vi inte annat än konstatera att det luktade vår. Och att ljuset hängde i så gott det kunde rätt länge. Och att vi ler en smula.
Från udden luktade det naturligtvis rök: över noll grader så går tonårsgrillarna igång. Fast skränet är det tydligen för kallt för.
Har det hänt nåt annars, såhär en torsdag mitt i allt? Äldste sonen blev arg som ett bi när dom ändrade hans knegarschema till enbart omöjligt snortidig uppgång och sa att då får det vara när dom inte ville lyssna på honom utan istället sa att det är sådana tider och det är många som vill ha jobb, vilket vi anser att han gjorde rätt i; Dottern jobbar och står i med pluggandet och allt annat och fick skjuts i morse för att vara i god tid till matteprovet men fick lämna mamma och bil stående mitt i livligt trafikerad korsning med soppatorsk och hitta en lämplig buss och kom en halvtimme försent men hann bli klar i tid med provet och med allt annat som hon ska göra, vilket gläder oss alldeles förbannat; Yngste sonen har under dagen haft tre trumkonserter i AB fd kommunala musikskolans regi från tio i morse till åtta på kvällen och dessutom hunnit med veckans lektion i piano och följt med oss till stan och tillbaka och lyssnar nu på hög volle halvvägs ur kläderna ner i bingen på ”Skönast är ändå gamla Hammarby”, vilket får oss att taktfast nynna med; Jycken tycks fullständigt skita i att hon skar sig i tassen, för på något annat sätt kan vi inte tolka hennes bångstyriga rännande under promenixen i det begynnande månskenet och andra under dagens soliga lopp, vilket vi njutit av; Matten lyckades få hem sig själv och bil efter en runda till närmaste mack med dunken och har sedan dess som vanligt haft fullt upp, vilket som vanligt inte förvånar oss.
Och vad har vi gjort? Förutom att upprätthålla könsmaktsoordningen? Försökt koncentrera oss på att få snurr på det hela, naturligtvis bälgat i oss kaffe och alldeles nyss en, okej två, starobno och samtidigt lyckats räkna ut att vi missar Bajens uppläxning av Kalmar på Söderstadion, för då är vi inte här. Då är vi på väg till Camp Nou för att se Eguren försöka ta bollen från Messi.
Från udden luktade det naturligtvis rök: över noll grader så går tonårsgrillarna igång. Fast skränet är det tydligen för kallt för.
Har det hänt nåt annars, såhär en torsdag mitt i allt? Äldste sonen blev arg som ett bi när dom ändrade hans knegarschema till enbart omöjligt snortidig uppgång och sa att då får det vara när dom inte ville lyssna på honom utan istället sa att det är sådana tider och det är många som vill ha jobb, vilket vi anser att han gjorde rätt i; Dottern jobbar och står i med pluggandet och allt annat och fick skjuts i morse för att vara i god tid till matteprovet men fick lämna mamma och bil stående mitt i livligt trafikerad korsning med soppatorsk och hitta en lämplig buss och kom en halvtimme försent men hann bli klar i tid med provet och med allt annat som hon ska göra, vilket gläder oss alldeles förbannat; Yngste sonen har under dagen haft tre trumkonserter i AB fd kommunala musikskolans regi från tio i morse till åtta på kvällen och dessutom hunnit med veckans lektion i piano och följt med oss till stan och tillbaka och lyssnar nu på hög volle halvvägs ur kläderna ner i bingen på ”Skönast är ändå gamla Hammarby”, vilket får oss att taktfast nynna med; Jycken tycks fullständigt skita i att hon skar sig i tassen, för på något annat sätt kan vi inte tolka hennes bångstyriga rännande under promenixen i det begynnande månskenet och andra under dagens soliga lopp, vilket vi njutit av; Matten lyckades få hem sig själv och bil efter en runda till närmaste mack med dunken och har sedan dess som vanligt haft fullt upp, vilket som vanligt inte förvånar oss.
Och vad har vi gjort? Förutom att upprätthålla könsmaktsoordningen? Försökt koncentrera oss på att få snurr på det hela, naturligtvis bälgat i oss kaffe och alldeles nyss en, okej två, starobno och samtidigt lyckats räkna ut att vi missar Bajens uppläxning av Kalmar på Söderstadion, för då är vi inte här. Då är vi på väg till Camp Nou för att se Eguren försöka ta bollen från Messi.
onsdag, april 01, 2009
Oomkullrunkeligt nog
Det är någonting därute som påminner om vår. Jycken, till exempel, har skurit sig i tassen under sina berusande irrfärder genom doftrika snår och rådjurs- och ölflasksbuskage och har den fint förbandad i väntan på att vi ska införskaffa en ny tratt att ha runt skallen för att tassen ska få luft och inte ständigt bli slickad. Så fort matten använt bilen färdigt ska vi ta tag i saken. Under tiden dricker vi naturligtvis kaffe och funderar och lyssnar på diverse bevingade krabater som tränger igenom Europavägsbruset. Vilket vi ändå tar till oss eftersom det betyder att vinden kommer in från sydväst…
Genrepet i söndags på Söderstadion gav, för att vara explicit, inga svar alls. Är vår ståndpunkt. Möjligen var det en hygglig match av Bajen, om nu motståndet verkligen var något att räkna med eftersom det hade en gammal landslagshjälte och granitkäke där framme (som dock såg ut att ta det lilla lugna eller nåt), men vi erkänner att vi numera tycks ha tappat all känsla för vad som är bra och vad som inte är det på en fotbollsplan med grönvitt intresse. Vi efterlyser något, frågan är bara vad.
Vågar vi sätta det på pränt?
Kanske är det så enkelt som att vi behöver ett par nya bajenglasögon, eftersom dom andra fortsatt är bortssupna? Eller nåt.
Hur som helst, det känns som om det finns sex sju lag i allsvenskan som Bajen ska kunna slå eller spela oavgjort mot – om inga grönvita misstag begås och vi får typ en frispark i schyst läge och Lolo tar den och ingen annan. De övriga lagen gör det ont att ens spekulera över ett resultat mot. Möjligen är det mot dem som Charlie ska sätta fart och komma till skott – och med dem och med näsan åt rätt håll också få snurr på Maic och Simon och till och med Haris eftersom vi behöver få snurr på mitten och framför allt på kanterna.
Så är det: Vi saknar farten.
På lördag kan dock Bajen koppla ett litet men dock grepp om Lennart Johanssons pokal. Det kan också vara så att motståndarna gör detsamma. Ellos väntar nämligen på bortaplan för de grönvita heroerna, och motståndarna är tämligen unisont utsedda till guldfavoriter av alla allsvenska tränare, inklusive vår egen Tony (och nästan av alla andra medietyckare, som iofs aldrig brukar ha ett rätt när det är dags att summera). Man kan alltså se det som att guldstriden i allsvenskan kan avgöras redan i säsongens första match. Snacka om planering av matchprogrammet.
Första målet? Igor Armas knoppar in säsongens första hörna efter 3.26.
Allvarligt talat: det är ett oomkullrunkeligt faktum att det är ett slags vår därute, men att vi dricker kaffe och inte riktigt vet vad vi ska tro om Bajen.
Och bara så ni vet: Vi har utsett ordet ”oomkullrunkeligt” till vårens vackraste ledstjärna i språket och ett sätt att ta strid mot förflackningen, bonushysterin, anglicismerna, depressionen, alliansen och vår grönvita oro över sakerna tillstånd.
Och om ni inte visste det redan innan: "...och det får man göra om man inte kan vinna på annat sätt."
Genrepet i söndags på Söderstadion gav, för att vara explicit, inga svar alls. Är vår ståndpunkt. Möjligen var det en hygglig match av Bajen, om nu motståndet verkligen var något att räkna med eftersom det hade en gammal landslagshjälte och granitkäke där framme (som dock såg ut att ta det lilla lugna eller nåt), men vi erkänner att vi numera tycks ha tappat all känsla för vad som är bra och vad som inte är det på en fotbollsplan med grönvitt intresse. Vi efterlyser något, frågan är bara vad.
Vågar vi sätta det på pränt?
Kanske är det så enkelt som att vi behöver ett par nya bajenglasögon, eftersom dom andra fortsatt är bortssupna? Eller nåt.
Hur som helst, det känns som om det finns sex sju lag i allsvenskan som Bajen ska kunna slå eller spela oavgjort mot – om inga grönvita misstag begås och vi får typ en frispark i schyst läge och Lolo tar den och ingen annan. De övriga lagen gör det ont att ens spekulera över ett resultat mot. Möjligen är det mot dem som Charlie ska sätta fart och komma till skott – och med dem och med näsan åt rätt håll också få snurr på Maic och Simon och till och med Haris eftersom vi behöver få snurr på mitten och framför allt på kanterna.
Så är det: Vi saknar farten.
På lördag kan dock Bajen koppla ett litet men dock grepp om Lennart Johanssons pokal. Det kan också vara så att motståndarna gör detsamma. Ellos väntar nämligen på bortaplan för de grönvita heroerna, och motståndarna är tämligen unisont utsedda till guldfavoriter av alla allsvenska tränare, inklusive vår egen Tony (och nästan av alla andra medietyckare, som iofs aldrig brukar ha ett rätt när det är dags att summera). Man kan alltså se det som att guldstriden i allsvenskan kan avgöras redan i säsongens första match. Snacka om planering av matchprogrammet.
Första målet? Igor Armas knoppar in säsongens första hörna efter 3.26.
Allvarligt talat: det är ett oomkullrunkeligt faktum att det är ett slags vår därute, men att vi dricker kaffe och inte riktigt vet vad vi ska tro om Bajen.
Och bara så ni vet: Vi har utsett ordet ”oomkullrunkeligt” till vårens vackraste ledstjärna i språket och ett sätt att ta strid mot förflackningen, bonushysterin, anglicismerna, depressionen, alliansen och vår grönvita oro över sakerna tillstånd.
Och om ni inte visste det redan innan: "...och det får man göra om man inte kan vinna på annat sätt."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
