Morgonblues i morgonrock

Årets tidigaste morgondopp. Vi vaknade – och kunde inte somna om. Det blir så ibland när vi kommer till något slags insikt. Och nu sitter vi här och glor med en kopp kaffe och med jycken snarkande vid våra fötter.

En underbar julikväll, ett utsålt Söderstadion, den absoluta tabelljumbon på besök. Det kunde bara sluta på ett sätt.

Att det bara kunde sluta på ett sätt har allt pekat på under nu rätt lång tid.

Anledningen är naturligtvis att det under nu rätt lång tid saknats alla tillstymmelser till spelidé, kvalitet och hjärta.

Okej, det talas mycket om hjärta och spelidé och kvalitet men det är faktiskt inte samma sak som att det finns.

I går var som vanligt Hammarbys nummer 12 bäst. Alla andra var sämst.

Möjligen var någon lite mindre sämre än någon annan men på det hela taget var alla sämst.

Linus Hallenius fick debutera i den grönvita utstyrseln, som ett annat slags messias eller i brist på annat. Vi tänker inte säga något om honom mer än att han på något håll var till förväxling lik den andra forwarden där framme, till och med samma klonade hårband. Hallenius kanske kan bli något, men har ”spelat i ett lite annorlunda spelsystem den sista tiden än vi använder oss av”, säger vd Andersson på Bajens hemsida. Vad betyder det? Inte undra på att när vi väl föll i sömn drömde om ett Bajen med elva Freddy Söderberg.

Inte undra på att vi vaknade alldeles för tidigt.

Men det är klart, vi kunde ha drömt om ett Bajen med elva Fredrik Söderström i laget. Och alla lagkaptener.

Eller elva Nathan Paulse.

Sen förra året har Eguren, Petter, Paulinho, Lolo, Erkan och Charlie packat och dragit. Alla sex därframme. Och Sulan. Kvalitet och hjärta.

Mikkel Jensen kan fortfarande slå en passning med något slags tanke, men det kanske inte ingår i spelidén?

Vi stod där snett bakom östra målet och glodde glosögt. Yngste sonen sade ingenting, men han är ju fortfarande rätt ung även om han gjorde sin Söderstadiondebut i en annan oförglömlig 0–1-historia mot Örgryte för några år sedan. Äldste sonen kom däremot fram till samma sak som en annan. Mitt i andra halvlek, när Bajen fortfarande inte haft ett avslut på mål (det är kanske det som är spelidén?), sade vi med en mun: ”Fy fan vad jag saknar Fischbein.”

Allting var så mycket roligare då.

När sen Igor fick chansen men nickade bollen på sin egen mage kom verkligheten i kapp oss.

Elva spelare, alla var sämst – och ingen var ens rolig.

Det är kanske det som är spelidén?