...trötta trista tråkiga ton

Trött. Trött. Trött. Så in i bomben.

Anledningen är naturligtvis att man inom kort kommer att befinna sig i ekorrhjulet. Vi har inte mycket val. Vi har glott djupt i den tomma plånkan, vi har aldrig mer än sju rätt på tipset och det tycks inte hjälpa att satsa en och annan spänn på hästar med kuliga namn.

Innan dess ska vi hinna med ett oräkneligt antal kaffe förhoppningsvis på den gistna träbänken, vandra omkring i buskagen med jycken, åka till rikets baksida med schweiziska nian för att lyssna på Wadling, käka studentmiddag med mera. Till exempel upprätthålla könsmaktsoordningen.

Det finns också andra anledningar, men de känns inte tillräckligt bloggiga.

Vi är delvis euforiska för att livet är som det är, delvis i upplösning för att livet är som det är.

Huga, vi räknar ned.

Nog om detta.

Kennedy kommer med i EM-truppen! Se där äntligen något att skriva om. Att Linderoth inte kommer med är trist, på sitt sätt, men va fan, vi kommer sist i gruppen. Ryssland vinner. Kennedy får spela fyra minuter i sista matchen. Zlatan gör ingenting. Ingen gör nånting. 0–1, 0–2, 0–2. Jo, Petter Hansson nickar i stolpen. Hade han inte gjort det hade bollen gått i mål. Närbild på Lagerbäcks panna som är mer veckad än nånsin. Tyskland tar hem det hela på straffar.

Vi vet alltså redan nu hur det kommer att sluta.

;P

Another Saturday Night and…

Nä, så farligt är det inte. Vi har tagit en kvällstur med jycken, luktat på syrenerna, uträttat vissa behov och tagit oss hem med emfas, för det är rätt kyligt out there, tro mig. Inte nog med det, fårhagen är numera inget annat än fårhage. Fast solen dröjer sig kvar, och sånt kan vi aldrig få nog av. Och kaffemaskinen satte vi på utan prut.

Fredrik Söderström till Bajen? Well, hårt jobbande lär han vara, men vi är till vår natur skeptiska och väntar med att ropa hurra. Eller döma. Vi vet helt enkelt inte vad vi tycker. Eller hur mycket det får kosta. Lite är okej, men…

Det finns ju andra att drömma om att kosta på.

Den enögda grannens i backen dotter gifter sig för övrigt just i dag. En och annan applådåska från partytältet på gräsmattan når oss efter tal som vi inte kan höra. Av skratten att döma har avecen inmundigats. I garaget väntar enligt uppgift en dj med hästsvans. Vi bävar. ”Lust for life”? Hardly. Fast han ska tydligen i väg på nåt rejvparty nånstans i skogen, så det blir väl inget ”Håll om mig nu” frampå småtimmarna.

I rummet intill ligger alla barnen inklusive översovande kompisar och svär över melodifestivalen. Nja, nu överdrev vi, det är väldans tyst, chockartat tyst, men det kan ju bero på vad som bjuds. Äldste sonen kommer förbi: ”Så jävla tråkigt.” Han håller på Turkiet. Vi hör en och annan skrikhals genom den stängda dörren. Som vi håller stängd.

Schweiziska nian? Kom just hem med färg i fejan och glad i hågen från skolresa till Gotland där dom cyklat och haft sig. ”Jättefint”, var omdömet innan hon försvann för att skajpa. Schlager? Inte hennes likör.

Kvinnan i huset? Håller ställningarna på bröllopet. Möjligen får hon idéer, vi får se.

Och jycken snarkar.

Och solen går ner. Möjligen är vi skumögda men mörkret tar över, det ser vi. Någon skrattar hysteriskt. Vi sitter där vi sitter. Hittar en, okej två, starobno. Funderar. Skriver en mening i timmen. Som den här. Meningen med livet.

Med liv och lust

Svenska cupen i fotboll är i år såhär långt en fullständig succé – vilket med tanke på att det är ett fullständigt misslyckande är en bedrift. Fotbollförbundet får sina idéer för att popularisera sporten från en hatt med lappar i (storlek 56, Lagrells swingpjattepok), och då går det som det går. Helt plötsligt tar ingen cupen på allvar, det vill säga om man lyssnar på storlagen som fått respass, eftersom den inte går att ta på allvar, påstår dom när dom är ute ur leken. Sure. Eller för all del: You bet. Vinna gäller, och Bajen är med i rejset. Sirius också, för den delen. Grattis!

Och Landskrona.

I morse tog vi ett varv runt udden. Jycken var såklart med. Vi såg ut över det blyblåa vattriga vattnet. Tyvärr, inga ubåtar att rapportera. Ringde Bildt men möttes av en telefonsvarare (gäller det.. tryck tre, tryck fem, tryck sju...) Vi huttrade, lade planerna på ett dopp på hyllan och gick hem för att få saker och ting gjorda.

Kvinnan i huset, som i går kväll på hemväg från kulturknuttemiddag såg tre rävungar ohämmat leka på andra sidan viken, har för övrigt fixat java innan hon försvann igen, fråga mig inte hur. Ett ögonblick såg vi solen på den gistna träbänken. Sen såg vi moln. Vi fimpade, gick in. Inte ett ögonblick för sent. Regnet smattrar febrigt mot fönstret. Disken står där den står. Men kaffepannan jobbar på. Fattas bara.

Alla andra håller också på med sitt, vilket gläder oss. Äldste sonen har helt sonika fått smak för att gå i skolan, nu när tolv års nedräkning nästan tagit honom hela vägen i mål. Och i kväll tar dottern nyss hemkommen från norsk skolresa mamman i handen och går på fyratimmarsrejs på Dramaten. En annan plockar upp yngste sonen efter fotbollsträningen och går på rockskolekonsert. Schweiziska nian rockskolebandkonserterar nämligen, för så är det: i den moderna kommunala musikskolan som iofs inte är så värst kommunal längre utan en affärsidé som inte bär sig tycks hela idén vara att man ska uppträda inför publik. Man måste köpa biljett för att uppleva idén. Någon måste ju betala, eller hur? Vi har snart sprungit på lika många konserter som föräldramöten. Nyhetens behag lägger sig sakta, jag lovar. Nian, som lirar klaviatur när hon inte hanterar trummor, är inte heller så värst pigg på det hela, även om dom tydligen i all bråte ska spela nån Nirvanalåt, men vi ställer upp. Vi har dock lovat oss själva att inte vinka eller på andra sätt utmärka oss. Vi får se: många band kan det bli.

Två saker har förresten gått oss spårlöst förbi: hockey-vm och Brolle. Brolle? Vad är det?

Som vanligt är Sverige storfavorit i schlagerdramat. Skönt.

Tillbaka till verkligheten. I går var det Sunny i skallen för hela slanten. Visst, larvigt, men ändå. Vi är sådana. Förutom helt sent då vi tuggade i oss lite Cocorosie eftersom dottern som numera springer på Dramaten värre än Norén på sin tid sett Hamlet som tydligen gick omkring med döskallen i näven till just det och hon blev såklart nyfiken. Nian hade naturligtvis en drös som vi tankade över. Ärligt talat: vi begrep ingenting. Vilket vi ser som ett tecken på att vi inte är helt pantade. Vi blev till och med lite arga. Kanske just därför, men i dag har vi gått vidare musikaliskt. Både framåt och bakåt. Den här skulle vi inte ha något emot att få oss till livs i kväll.

Nedräkning

Vi har känt något i luften. Frågan är bara vad det är.

Inte nog med det. Visst, vin i muggen och en tagg i näven men vi bävar redan inför morgondagen: kaffet är på upphällningen. Möjligen skickar vi kvinnan, som är på kulturknuttemiddag gubevars och lämnat åt en annan att upprätthålla könsmaktsoordningen på egen hand, att på vägen hem införskaffa dylikt. Vi kunde naturligtvis själva ha gått till favorithökarn, men vi gitter inte.

Såna är vi.

För det är något i luften.

Besvikelse, kanske?

Tillhör ni dem som såg ryska ubåtar i parti och minut för tio till tjugosex år sen? Ni var rätt många. Till och med en annan skyllde en gång på att vi trodde att det var en rysk ubåtsbas som vi upptäckt när vi satt i baksätet först en annan och sen en polare i en polisbil efter att oförhappandes kommit in i en röd lada till varulager på vischan som tydligen var larmat. Klockan var fem på morgonen. Sjön nedanför oss var Mälaren. Nånting slog i vassen. Var det verkligen en gädda? Den snälla konstapeln vid ratten, som onekligen hört det mesta antar jag, låste bakdörrarna med ett klick, suckade, vände sig om och sade: Om det nu var en rysk ubåtsbas, vore det inte bättre om ni kontaktat till exempel polisen så att vi kunde ha kontrollerat saken?

Joo, sade vi en aning skamset.

Sen klickade dörren till och vi fick vingla därifrån.

Carl Bildt, där har vi en annan som också gick i gång på ubåtar.

Minkar trodde vi aldrig på. Carl Bildt möjligen, men inte en annan. Minkar kan möjligen vara spetsnazlirare men inte ubåtar. Inte ens dom där riktigt små som ni också såg i parti och minut.

Vi har sett Amalia där ute bland kobbarna. Vi har också hört henne stånka förbi. Varje gång har vi tänkt: vafalls, en rysk ubåt! Jaså, Amalia. Skit samma, vi ringer.

Militären måste ha något att göra, har varit vår tanke.

Numera ska den lilla återstoden av försvaret, om man tar bort alla miljoner officerare som lirar biljard på mässen, försvara vår olja och heder etc på annan ort.

Numera när man ringer efter att ha sett Amalia puttra förbi kommer man bara till en telefonsvarare. Med tonval; ni vet gäller det… tryck tre, tryck sju, tryck sex, tryck två, tryck åtta…

Fast på den tiden var det alltså ryssarna som var elakast. Inte nog med att de var ryssar, de var också kommunister.

Vi är alltså en aning besvikna på att inte få ha Amalia i fred.

Nu ska vi slå kvinnan en signal. Det är ju en dag i morgon också.

Ha!

Ha! Man är alltså inte ensam i världen! Huvudet på spiken! Igen! Vi är i alla fall två. ”Är det rostfria pengar?” sade snubben som surrade med min bekant om en deal. Jag sken upp så till den milda grad att snubben såg ut som om jag var e.o. skattmas. När jag berättade detta faktum för kvinnan i huset, som aldrig hört talas om denna språkliga finess, såg hon tillintetgjord ut.

”Rostfritt…” Hmmm.

Nej då. Inte alls. Hon såg ut som om big deal. Som om det fanns annat att lägga energi på.

Det finns det.

Annars har vi mest huttrat, som i morse på den gistna träbänken, och alldeles nyssens, runt kröken med en tagg i näven och kaninmat i koppen för att hålla liv i dotterns kanin eftersom hon är på skolresa i Norge och det är vår lott. Vi är dessutom frustrerade. Vi sover för lite. Anledningen stavas besatthet. Vi hinner inte med. Vi försöker ta oss loss. Eller ta oss samman. En del kanske tycker att det är samma sak. Vi vet inte.

Jycken är också otillfredsställd, trots extrapromenad med schweiziska nian. Vi vill, men vi kan inte göra allt. Alla drar för övrigt alla lass som tänkas kan, men vårt är något alldeles extra.

Kryptiskt, men så är det.

Men rostfritt är hur som helst vedertaget. I alla fall i vissa kretsar.

Eguren, som bevisligen har hjärtat på rätt ställe, är för övrigt uttagen i landslaget.

...be happy again

Vilken vecka! Först derbykross och sedan ännu en glöm aldrig-match.

Bajen i underhållningsbranschen? You bet!

Kommer kaffet som puttrar för att fylla på den vackra vita koppen med det snygga grönvita emblemet att kunna smaka ännu bättre än det som just hittat vägen ner i lilla maggen där man sitter på den gistna träbänken i den begynnande storskrattande solen bakom bajenbrillorna och ler? Jag menar, allting pekar på det! Till och med jycken ser ut att lägga på största smajlet. Inte undra på efter det idoga pinnkastandet under morgonpromenaden.

Det enda som fattas oss är morgondoppet.

”Sådant händer bara på film”, sms:ade äldste sonen som var på plats. Han var naturligtvis på Söderstadion, var annars kan bara sådant hända. Ringde såklart grabben och fick lyssna på publikens taktfasta jublande muller.

Som vanligt kom vi alltså inte i väg (livets komplexitet), men den enögde grannen bortibacken släppte in oss i tevesoffan lagom till matchen, och han såg nöjd ut efter första halvlek. Yngste sonen, som ibland har fallenhet för att se vad han vill se, vidhöll att det inte var straff när José fällde gävleiten, men en annan konstaterade faktum. En slutsats vi dragit av mångårig erfarenhet är att man ska lämna jobbet till keepern: antingen tar han bollen eller så blir det mål. Men man är fortfarande fullt lag.

I pausen tände vi en tagg runt knuten och kände att det var långtifrån över.

Vi fick rätt. Och som vi fick det! Alla grönvita heroer på planen gjorde allt för att vi skulle få rätt! När Dadomos vänster talade föll allt på plats. Underbart, är bara förnamnet.

På den korta vägen hem sjöng vi en stump och funderade.

Kanske ska Bajen alltid vara en man mindre på planen? I alla fall på Söderstadion? Motståndarnas spelidé om att krympa ytor och backa hem och kötta tycks ju inte fungera när dom har en man mindre att hålla reda på. Dom får plötsligt för sig en massa andra saker.

Vi lyfter på hatten för Charlie, trots missat kanonläge i första halvlek som fick oss att, fy på oss, svära en aning. Erkans framspelning var dessutom läcker, precis och fylld av självförtroende.

Ibland, om vi nu ska hitta åt att gnälla på för såna är vi, fick vi för oss att Paulinho var någon annanstans.

Sen har vi fått för oss att Bajen måste träna hörnvarianter.

Annars ler vi i kapp med solen. Och jycken.

Koppen är nyfylld. Jycken fortsätter att vifta på svansen. Vi ska vidare. Men vi hinner med en tagg och konstaterar ännu en gång livets komplexitet. Som det faktum att ”Glöm aldrig Gefle” får allt fler betydelser.

491:a inlägget

Det är gjort. Första dyket. Inget snack. Bara i. Vi har gått i, häromdagen. Nu var det på riktigt. Inget snack. Vi var alltså tvungna att simma en bit för att få fast mark under fötterna. Okej, mitt på dagen, inget morgondyk. Men ändå. Och vi har druckit kaffe, fattas bara. Suttit i solen, fattas bara. Åkt styrpulpet. Äldste sonen rattade på friskt. En annan fungerade som vind- och vattenfång. Schweiziska nian satt emellan, höll sig i relingen, blev blöt men tyckte det var kul. Vi släppte av henne på Strandvägen för vidare äventyr. På återvägen konstaterade vi, utan bitterhet, att båtar är ett relativt begrepp. Många är inte längre båtar och används som något annat. Pengarna som möjliggör hela kittet, vet ens ägaren var de kommer ifrån? Vi slog hur som helst rekordet hem (”Snälla konstapeln, 7 knop, vi är säkra på att det stod 70”) och handjagade hamburgare för fulla muggar till grillen så till den milda grad att jycken blev utan. En, okej två, starobno har vi lyckats pressa ner därtill. Om vi fortfarande suger på derbyvinsten? Japp. Möjligen finns det en, okej två, starobno kvar i skafferiet. Mörkret lägger sig. Vi går ut och sätter oss på den gistna träbänken. Knäpper i väg kapsylen. Den får vi, eller jycken, hitta i morgon. Vi lyssnar. Fyllskallarna och fjortisarna fick tydligen nog redan i går. Det enda vi hör är hjärtats slag. Och en nattskrika. Heter de nattskrika? Skit samma. Vi tänder en tagg. Det låter som steg. Det kan vara en annan nattuggla.

Evenemangsstad i världsklass...

Och vad tycker man om att AEG tar över driften av Söderstadion, och för all del Globen och resten av området, såhär en fredagskväll när man borde druckit en, okej två, staropramen till lammgrillningen i den ljumna majkvällen men i stället sitter på nykter kaluv och lyssnar på alla fyllskallar och fjortisar som eldar och står i och skriker runt om det tysta vattnet och man tänder en tagg och väntar på att mitt i natten få köra hem den schweiziska nian från balen och ser en fladdermus vingla förbi och funderar på att köra ännu ett varv med espressomaskinen för att hålla ihop maskineriet?

Tja, sämre kan det ju knappast bli.

Fast man kan såklart ha det sämre.

Nu tar ”Stockholm steget in i evenemangsstädernas Champions League”, tycker stadens idrottsborgarråd, om man får tro pressmeddelandet.

Well…

Att se Bajen lira boll är som alla vet oftast ett rent nöje, till och med som häromsistens på Råsunda. Att Bajen ingår i nöjesindustrin kan vi nog överleva; vi skrattar, sjunger med och dansar och gråter emellanåt, och AEG och Hammarby har ju samma mål, om man får tro AEG. Det är jag nu inte helt hundra på. Vilka som är Hammarby är ju till slut inte en fråga om kapital. Utan om uthållighet.

Inte bara på planen. Utan även på läktarna.

År ut och år in.

Vi får se hur det blir med den saken i framtiden.

En sak till: staden behåller fastigheterna. Inklusive Söderstadion. Vi väntar på insiktsfulla analyser av dem som har koll på läget.

Annars har vi som vi redan påtalat tidigare denna långa dag börjat i dag. Vi hoppade i böljan. Årets första dopp ba’sådär. Dock ej morgondito. Om detta lär vi återkomma. Och båten är i sjön. Skit i förgasarna. Kostade kulor. Vi valde en annan iläggningsramp, rena lekstugan jämfört med vår närmaste, tre centimeters marginal i stället för tre millimeter, även om det här med att backa med släp inte tillhör våra favoritgrenar. Nu spinner hon som en tillfredsställd katta, om man får tro äldste sonen som belåten kört några varv efter väl förrättat dagligt värv. Alla andra också har gjort det dom ska med besked. Sover som stockar. Inklusive jycken.

Medan en annan väntar på att balen ska ta slut.

Kaffet är klart.

Och nu åker vi.

Vi suger på derbyt

I dag börjar vi.

Softar ett ögonblick i sänder på den gistna träbänken. Kaffe och tagg. Sol och grönska. Bajenbrillor på. Koltrast, hela programmet. Jycken är nöjd efter holmgången i fårhagen med boxern Boxarn och snarkar. Vi kom visserligen aldrig ut på udden, men det är smällar man får ta.

I går var vi kulturellare än vanligt, vilket är snudd på omöjligt sådär en dag efter en skön derbyvinst och alla sköna kvalitetsanalyser efteråt. Bernardas hus på Dramatens lilla, García Lorca, katolikanstruket, instängt, fascistoitt, en doft av trettital, och om det vara bara bajare på scenen vet jag inte, men det var hur som helst bara kvinnor. Dottern tog med mig. Lärde jag mig nåt? Tja, det kan inte vara lätt att vara kvinna. Och att även dom kan vara överjävliga.

Betyg? Mer än godkänt: 3,8 norénska skallar av 5 möjliga.

I dag ska vi därför ta oss samman. Dottern gör sista passet på Dramatenpraon och ska hem till mostern på middag, yngste sonen har trumlektion och kommer, som han gjort varje dag, sedan att bada, äldste diton filmar förhoppningsvis projektarbetet innan kvällsaktivitetssuget slår till, kvinnan drar sitt strå till stacken och kommer att sonka ihop efter en tuff vecka, schweiziska nian drar på, hör och häpna, bal och ska hämtas frampå småtimmarna, ett arbete som måste göras. (I skafferiet står en, okej två, staropramen, men den, okej dom, får alltså vänta.)

Om båtjävulen vet vi inte ett smack.

Jo, nu vet vi, vi har ringt. Klar att hämta.

Vi har alltså mycket att stå i innan vi är i hamn.

Jabbadabbadoo...

... och som det skedde. Vi gillar matcher när det är bara ett lag på plan. Och som heter Bajen. Särskilt i derbyn. Derbyt i går mot hönsgårn var fint. Ja, vackert. Vi fällde nästan en tår framför dumburken när första baljan äntligen kom. Vi njöt av att se hur glad Paulinho såg ut att vara inte bara då utan hela tiden. Och vi skrek till och med till när Charlie gjorde sitt ryck som vi vet att han kan och gjorde det vi vet att skulle kunna. Vi lämnar spelarkritiken därhän: Alla var fan bra. Till exempel José. Passningsspelet höll god klass över lag. Mittfältet rörde på sig och fick boll. Inte undra på att kaffet smakar bra.

Visst, vi sitter alltså ner en stund på den gistna träbänken och njuter för fulla muggar. En tagg, fulltankad vit bajenkopp, jycken utslagen i skuggan under bordet. Ungarna lyckligt i väg på sina håll. Och kvinnan drar sitt strå till stacken på sitt. Bajenbrillorna är naturligtvis på. Koltrasten firar för fullt. Det finns hopp.

Hur ser man en sån här match bäst på dumburk? undrar kanske nån. Tja, sönerna satt och halvlåg som limmade vid skärmen medan en annan stod upp och vankade omkring och några sekunder då och då lämnade rummet för att hålla andan. Inte för att det nånsin direkt behövdes, men man vet ju av erfarenhet….

Alltså, man står upp, som på riktigt. I pausen tar man en promenad runt huset och en tagg. Hinner möjligen med en, okej två, starobno. En sak till: Koltrasten var säker på sin sak och firade redan.

För det var aldrig nåt snack om saken. Ett lag på planen. Såna matcher gillar vi.

Men vi är ödmjuka. Vi kan inte låta bli att le. Men vet att saker händer. Ibland går det åt helvete.

Ett kungarike för en rubbe

Runan på g till Söderstadion?!? Vi suckar. Vi vill ladda för allt vad tygen håller inför kvällens holmgång mot jurgårn men vi sitter där vi sitter och glor ut i spenaten.

Fortfarande vår. Trötta som jävulen. Måste skriva kravbrev till en eländig diskmaskinslagarfirma som skulle skicka en snubbe med rätt grejer för det talade vi om vad som behövdes men som dök upp utan och sen skickade räkning på ”kostnadsförslag” som gick till inkasso. ”Rättshaverist”? Hardly. Vi har faktiskt inte tid för sån här skit men vi måste. Snudd på tusen spänn för att nån jävel kommer förbi tre minuter, tar fram en dator och säger att grejerna inte finns. Och innan man hinner blinka kommer en räkning på posten. Och en till.

Och båtjäveln måste upp på land. Den vill inte. Motorn alltså. Bogseras genom halva stan. Vissserligen på garantin, men ändå. Fast dom hittar väl nåt kryphål i det finstilta. Vi har inte tid för sån skit heller.

Gräsklipparen står sen nåt år i en källare nånstans i stan.

Till och med kaffet är det nån vajsing på. Smakar okej men maskinhelvetet slutar inte rinna när det ska. Allt ingår i den stora konsumtionskomplotten, den som gör att allt kommer att gå åt helvete. Borgerligheten myser naturligtvis och drar av och står i och låter alla andra pröjsa kalaset men vi vill inte vara med.

Fattas bara att himlen ramlar ned.

Mitt i allt ringer Rädda Barnen ännu en gång och får oss att lägga ytterligare en femtia i månaden på att rädda barn.

Man kan lugnt säga att vi gör vad vi kan för att leva med vår skuld till hur det ser ut i världen och att vi får ångest för våra försök att freda vårt samvete. Jag menar: som om inte det räckte.

Inte nog med det. I morse skulle vi få sova ut. Så var det bestämt. Men icke. Vi blev utslängda ur sängen in i bilen eftersom alla andra såsade runt och inte hann med diverse bussar hit och dit.

Hemma igen stod disken där den stod.

Och jycken.

Men nu sitter vi på den gistna träbänken. Det är vår. Trötta. Men ändå. Vi har en gisten träbänk att sitta på. En snygg grön kopp numera utan handtag. Och det är vår. Och cykeln ska vi få liv i den med.

Vi slänger in en klassiker i potten från när det begav sig som det gjorde på den tiden. Typ vid första hånglet vid sista dansen första gången.



Dom här rackarna snurrade förresten på samma hångelplatta.

Happy together

Det är tamefan fortfarande vår. På riktigt. I år kanske vi hinner med den. Vi sitter på den gistna träbänken och suger i oss rubbet. Jycken har fått sitt. Påtåren är på g och vi har en tagg i käften. Tar igen oss. Annars har vi snackat som bara den. Munnen har gått. Vi har berättat ett och annat. Att trevliga killar inte växer på trän. Om praktisk utövning av feminism. Om att vakna kåt och glad. Allt för att ställa en fråga. Och vi har fått svar. Så vi kan gott kosta på oss att le bakom våra bajenbrillor. Nu går vi vidare. Enda gruskornet i maskineriet är att båtjäveln, den norska styrpulpeten som är i sjön nedbackad med millimeterprecision och svettdroppar i pannan med trailer på en sönderkörd vänsterställd ramp, inte vill. Ny fin dyr motor som inte vill, för att vara exakt. Och har man väl fått båtjäveln i sjön vill man inte gärna ta upp den igen. För sen ska den jäveln i samma väg på nytt.

Vi var på fotboll häromdagen med sönerna. Stod där i solen och tyckte att det var väl rätt okej. Egentligen hände ingenting, om man ska vara petig, men det var ändå hyfsat eller nåt åt det hållet. Det var ingen som föll ur. Det var visserligen inte heller nån som verkligen klev fram. Men vi var på något underligt sätt ändå till freds, det är sådana tider. Och för att vara mästarna i jämmerdalen var motståndet värdelöst. Det stank inte ens klassisk fiskrensning.

Yngste sonen med bajentrollet i fickan var inte helt nöjd, med all rätt förstås. Av barn och fyllhundar får man höra sanningen. Man går ju på fotboll för att se sitt lag göra mål.

Nå, en tyckte vi om lite mer. Emil på vänstern. Eller när han drog i väg med bollen över till andra sidan. Vet inte om det var själva matchplanen, men plötsligt fanns också ett alternativ längs kanterna.

Vi saknade dock Paulinho. Det hade inte behövt sluta noll noll. Fast det myckna matchandet just nu i jämmerdalen har väl det goda med sig att alla lagen tar med sig just det inför framtida Champions League-spel. Har vi hört den förr?

Vi tycker fortfarande att det centrala mittfältet inte kommer till sin rätt.

Och vi kan inte låta bli att jämföra med lagens möte förra året på Söderstadion och den bedårande första halvleken.

Simon Helg! Vi glömde inhoppet och alla sköna dragningar i ett och samma moment. Vi blev snudd på tårögda av förtjusning.

Och i morgon smäller det igen (”…det myckna matchandet är bra för framtida…”) – och med besked. Kommer vi att vara på plats när matchplanen måste vara att sätta jurgårn på densamma? Vi ska fundera på saken. Det är mycket nu, trots att vi sitter där vi sitter. Och ler.

Nu går vi vidare. Efter påtåren.

From som ett lamm

Muse och Primus, Dresden Dolls och Tom Waits, se där några musiktips avlevererade av vår schweiziska nia för att få oss på tårna igen. Varav den gode Tom liksom är given på förhand och redan och åter i loopen.

Fast vi är också, och har alltid varit, anhängare av slapp bas. I lagoma doser.

Fast nu sitter vi på den gistna träbänken och glassar bakom våra bajenbrillor och lyssnar till tystnaden och solens gång runt hörnet. Kaffemaskinen sjunger uppmuntrande, en koltrast är också torsk på våren, och jycken har fått sig en morgonduvning runt udden där taggen smakade förträffligt medan vi funderade utan att det för en gångs skull knakade. Vi glodde ut över vattnet och in i all spenaten runt om och kastade vältuggade pinnar till jyckens fromma.

Fast nu sitter vi alltså på den gistna träbänken och kan konstatera att kidsen vaknar allteftersom efter gårdagens kalasande för äldste sonen som fyllde nånting mittemellan allt och ingenting och bland annat fick i present av yngste sonen att se Bajen på söndag – tillsammans med yngste sonen såklart och där en annan tydligen står för fiolerna – och vi brände kulor på restaurang dagen till ära där födelsedagsbarnet numera otvunget föreslår något ”gott” vin till maten, och det är väl ett tecken om något på tidens gång. Som alla i jämmerdalen med viss erfarenhet vet är ett gott vin, särskilt på restaurang, ett av de två billigaste.

Att Bajen är bäst på handboll i landet råder heller inget tvivel om.

Att få rapport om att Bajen leder med fyra noll mot Syrianska kan få oss att släppa en ljudlig suck av lättnad. Vilket alltså har hänt sen senast och fick oss att tro att vi var på rätt väg igen. Lustigt nog fick nästa rapport innan vi hunnit hämta ny luft om fyra fyra, en utvisad och förlängning oss att skratta. Sen gjorde tydligen Erkan vad han ska göra, och vi vet att ingenting förvånar längre. Snubben som slängde kryckan kom kanske på att han kunde gå igen, "Jag kan gå! Jag kan gå!", vilket vi i så fall gläds åt det med.

Det är som det är, och det är bara att njuta.

Och nu sitter vi alltså på den gistna träbänken och har fyllt på kaffet och tänt en tagg och lyssnar på tillvarons gång. Dottern, som häromdagen bland annat fick äran att skära av en bit av Johan Rabaeus stövlar under praon, har rusat förbi för att hinna till fårhagen. Yngste sonen gör äggröra special för brinnande livet när han inte trummar med pekfingrarna på bordet, remmar förbi för att sparka till fotbollen eller tar vägen förbi pianot för en trudelutt. Kvinnan? Är i väg och ser till att vi kan hålla i gång konsumtionen. Resten, inklusive jycken, slaggar på.

Så vi sitter alltså här på den gistna träbänken och ser tiden an och diggar koltrasten och solens gång och vi ägnar inte en tanke åt ingenting. Kaffekoppen är tom men förföriska dofter av äggröra når oss. Jycken blundar sött, men nosen rör förväntansfullt på sig.

Unchain my Heart

Första maj. Jycken snarkar i skuggan av busken som jag aldrig lär mig vad det är för sort och drömmer. Huset är fullt av barn som sovit över lämnade av hemåkta föräldrar på utslängda madrasser efter valborgseldandet, som innebar en orgie i bland annat korvätning och grillos i goda vänners lag och skönsjungning framför brasan tillsammans med grannar som också ställt till det med kalas så vi var många som tog oss ton och en (okej, en och annan) starobno därtill fick vi oss till livs och vi passade på att njuta av tillvaron och lägga halvfalska andrastämmor över det hela, lite Phil Spector-stuk om man så vill. Är vi elaka? Kanske, men schweiziska nian fick inte försvinna ut i kvällen efter ett lockande sms runt nio. Valborg kräver viss principfasthet, är min erfarenhet efter ett antal självupplevda varav en del man ångrar såhär efteråt trots preskriptionstiden.

Vi slog en drill i buskagen runt ett i ett lätt tilltalande duggregn medan jycken snusade runt och kunde konstatera att nu är det vår.

Och i dag håller mamman och dottern ställningarna och demar, och nian försvann i väg för att dema med hon som alltid har ny hårfärg, och alla andra ungar har, efter att ha grillat korv ännu ett varv på den ståndaktiga dagenefterglöden, hör och häpna, badat. I sjön. På riktigt.

Även äldste sonen har till slut vaknat ur slummern.

För att ändå markera var vi står på hemmaplan där vi alltså vidmakthåller könsmaktsoordningen har vi på oss Chetröja och knallröd skjorta och knyter emellanåt näven när vi inte håller reda på kidsen eller bär madrasser hit och dit. Som nu, på den gistna träbänken med en extra slurk kaffe och en tagg.

Att vi knyter näven är ett gott tecken och inte bara på låtsas; vi har varit lite på svaj, inget allvarligt alltså, men ändå. Tappade trådar, ungefär. Lätt vill i tillvaron, om man så vill. Aldrig på tårna på riktigt. Fast. Tyngda av något som vi inte kan sätta tummen i ögat på men som vi ska göra något åt.

Vi räknar kallt med att Bajen just denna dag gör sitt för sakens skull.

PS. Vi konstaterar att en Micke Andersson hittat tillbaka till Bajen efter diverse underliga utflykter i fotbollstillvaron varav Peking väl var okej. Vi misstänkte att det skulle bli som sportchef, men vi kan ha fel som den nogräknade vet. Just denna Micke har vi en gång i tiden tunnlat, vilket också är preskriberat.

Så nu har vi bestämt oss. Allt ska bli toppen!