Vi suger på derbyt

I dag börjar vi.

Softar ett ögonblick i sänder på den gistna träbänken. Kaffe och tagg. Sol och grönska. Bajenbrillor på. Koltrast, hela programmet. Jycken är nöjd efter holmgången i fårhagen med boxern Boxarn och snarkar. Vi kom visserligen aldrig ut på udden, men det är smällar man får ta.

I går var vi kulturellare än vanligt, vilket är snudd på omöjligt sådär en dag efter en skön derbyvinst och alla sköna kvalitetsanalyser efteråt. Bernardas hus på Dramatens lilla, García Lorca, katolikanstruket, instängt, fascistoitt, en doft av trettital, och om det vara bara bajare på scenen vet jag inte, men det var hur som helst bara kvinnor. Dottern tog med mig. Lärde jag mig nåt? Tja, det kan inte vara lätt att vara kvinna. Och att även dom kan vara överjävliga.

Betyg? Mer än godkänt: 3,8 norénska skallar av 5 möjliga.

I dag ska vi därför ta oss samman. Dottern gör sista passet på Dramatenpraon och ska hem till mostern på middag, yngste sonen har trumlektion och kommer, som han gjort varje dag, sedan att bada, äldste diton filmar förhoppningsvis projektarbetet innan kvällsaktivitetssuget slår till, kvinnan drar sitt strå till stacken och kommer att sonka ihop efter en tuff vecka, schweiziska nian drar på, hör och häpna, bal och ska hämtas frampå småtimmarna, ett arbete som måste göras. (I skafferiet står en, okej två, staropramen, men den, okej dom, får alltså vänta.)

Om båtjävulen vet vi inte ett smack.

Jo, nu vet vi, vi har ringt. Klar att hämta.

Vi har alltså mycket att stå i innan vi är i hamn.