...be happy again

Vilken vecka! Först derbykross och sedan ännu en glöm aldrig-match.

Bajen i underhållningsbranschen? You bet!

Kommer kaffet som puttrar för att fylla på den vackra vita koppen med det snygga grönvita emblemet att kunna smaka ännu bättre än det som just hittat vägen ner i lilla maggen där man sitter på den gistna träbänken i den begynnande storskrattande solen bakom bajenbrillorna och ler? Jag menar, allting pekar på det! Till och med jycken ser ut att lägga på största smajlet. Inte undra på efter det idoga pinnkastandet under morgonpromenaden.

Det enda som fattas oss är morgondoppet.

”Sådant händer bara på film”, sms:ade äldste sonen som var på plats. Han var naturligtvis på Söderstadion, var annars kan bara sådant hända. Ringde såklart grabben och fick lyssna på publikens taktfasta jublande muller.

Som vanligt kom vi alltså inte i väg (livets komplexitet), men den enögde grannen bortibacken släppte in oss i tevesoffan lagom till matchen, och han såg nöjd ut efter första halvlek. Yngste sonen, som ibland har fallenhet för att se vad han vill se, vidhöll att det inte var straff när José fällde gävleiten, men en annan konstaterade faktum. En slutsats vi dragit av mångårig erfarenhet är att man ska lämna jobbet till keepern: antingen tar han bollen eller så blir det mål. Men man är fortfarande fullt lag.

I pausen tände vi en tagg runt knuten och kände att det var långtifrån över.

Vi fick rätt. Och som vi fick det! Alla grönvita heroer på planen gjorde allt för att vi skulle få rätt! När Dadomos vänster talade föll allt på plats. Underbart, är bara förnamnet.

På den korta vägen hem sjöng vi en stump och funderade.

Kanske ska Bajen alltid vara en man mindre på planen? I alla fall på Söderstadion? Motståndarnas spelidé om att krympa ytor och backa hem och kötta tycks ju inte fungera när dom har en man mindre att hålla reda på. Dom får plötsligt för sig en massa andra saker.

Vi lyfter på hatten för Charlie, trots missat kanonläge i första halvlek som fick oss att, fy på oss, svära en aning. Erkans framspelning var dessutom läcker, precis och fylld av självförtroende.

Ibland, om vi nu ska hitta åt att gnälla på för såna är vi, fick vi för oss att Paulinho var någon annanstans.

Sen har vi fått för oss att Bajen måste träna hörnvarianter.

Annars ler vi i kapp med solen. Och jycken.

Koppen är nyfylld. Jycken fortsätter att vifta på svansen. Vi ska vidare. Men vi hinner med en tagg och konstaterar ännu en gång livets komplexitet. Som det faktum att ”Glöm aldrig Gefle” får allt fler betydelser.