Jabbadabbadoo...

... och som det skedde. Vi gillar matcher när det är bara ett lag på plan. Och som heter Bajen. Särskilt i derbyn. Derbyt i går mot hönsgårn var fint. Ja, vackert. Vi fällde nästan en tår framför dumburken när första baljan äntligen kom. Vi njöt av att se hur glad Paulinho såg ut att vara inte bara då utan hela tiden. Och vi skrek till och med till när Charlie gjorde sitt ryck som vi vet att han kan och gjorde det vi vet att skulle kunna. Vi lämnar spelarkritiken därhän: Alla var fan bra. Till exempel José. Passningsspelet höll god klass över lag. Mittfältet rörde på sig och fick boll. Inte undra på att kaffet smakar bra.

Visst, vi sitter alltså ner en stund på den gistna träbänken och njuter för fulla muggar. En tagg, fulltankad vit bajenkopp, jycken utslagen i skuggan under bordet. Ungarna lyckligt i väg på sina håll. Och kvinnan drar sitt strå till stacken på sitt. Bajenbrillorna är naturligtvis på. Koltrasten firar för fullt. Det finns hopp.

Hur ser man en sån här match bäst på dumburk? undrar kanske nån. Tja, sönerna satt och halvlåg som limmade vid skärmen medan en annan stod upp och vankade omkring och några sekunder då och då lämnade rummet för att hålla andan. Inte för att det nånsin direkt behövdes, men man vet ju av erfarenhet….

Alltså, man står upp, som på riktigt. I pausen tar man en promenad runt huset och en tagg. Hinner möjligen med en, okej två, starobno. En sak till: Koltrasten var säker på sin sak och firade redan.

För det var aldrig nåt snack om saken. Ett lag på planen. Såna matcher gillar vi.

Men vi är ödmjuka. Vi kan inte låta bli att le. Men vet att saker händer. Ibland går det åt helvete.