Med halmhatten på

I god ordning har vi firat midsommar. Fattas bara. Pyntandet av stången övervakades naturligtvis noga. Resultatet fick mycket väl godkänt även om antalet flaggor var färre än brukligt eftersom det internationella inslaget var mindre precis som stången. Ekologisk bärvodka och dito jordgubbar bar oss genom dagen som vi bland annat smyckade med ett antal högkvalitativa sillbitar som gästerna lagt mycken möda på till vår stora glädje och manifesterat i en av årets stora sånginsatser – ”Imbelupet glaset står på bräcklig fot…” – och en avrundande hetlevrad konjaksdiskussion i köket medan de som könsextremisterna framhärdar att kalla för det andra könet diskuterade gud vet vad i vardagsrummet avrundade det hela framåt morgonen, men innan vi slog igen butiken tog vi på egen hand en promenad nedför backen, hickade till, slog en drill och insöp tystnaden och droppandet från träd och buskar innan vi gick tillbaka och sa åt de översovande kidsen att nu var det dags att sätta punkt. Det är ju en dag i morgon också.

Och där är vi nu.

Och vi har inte ens ont i huvudet. (Hmm, första gången vi testade kombinationen ekologisk bärvodka och schyst konjak…)

Att Totte är tillbaka i Bajen ser vi också som glädjande. Att Lolo blivit dansk är ju mindre kul eller nåt. Men av det där sköna mittfältet som glatt oss ett antal år finns ju faktiskt ingenting kvar, så vi ser den förlusten som ett tecken på att något nytt är på gång. Det är ju faktiskt väldigt enkelt: nånting nytt måste ju komma… Eller hur?

Det räknas tydligen med att Emil försvinner. Vi får se.

Charlie Davies får ju för sin del, och än så länge, inte så många chanser att visa upp sig där nere i de sydafrikanska bikuporna. Och det är ju bra.

Annars vetifan.

Snart ska vi sätta fart ut på skäret. Hängmattan är paxad. Men innan vi för en tid tar den i besittning på heltid ska vi sitta ett par dar på klipporna och ljuga ihop ett antal fantasifulla skrönor med vår gode vän regissören tillika halvgaisarn medan solen försvinner bakom Möja.

Sämre kan man ha det.

Kärlekens ansikten och den talande tystnaden

Yes, vi hade tänkt ta tag i hela skiten, men Aftonbladets löpsedel ”Bildextra: Här masserar polis naken kvinna” fick oss på andra tankar. Vilka tänker vi inte tala om, men så mycket tillstår vi att vi (ja, vi vet, vi borde veta bättre) tappade hakan, särskilt med tanke på Expressens matta löp som lockade med bildextra om vår stackars blivande kung. Vi hade också funderingar på kvällsdopp när vi väl kom hem, för det har vi ändå kommit igång med, men någonting fick oss ännu en gång på andra tankar. En ledtråd? Vädret slog till.

Man skulle kunna tro att Bajens vårsäsong borde föda stora tankar om stora ting, men vi har mest känt oss utlämnade och i sticket. Därav den talande tystnaden. Nog har vi tänkt, men vad lämpar sig inte att sätta på pränt.

Jo, det gör det nog, men vi erkänner: vi har inte kunnat få till det.

Dessutom har vi inte orkat.

Vi var på Camp Nou för ett par veckor sedan efter en kort men intensiv tågluff. Vi var nittiosex tusen. Drygt. Inklusive äldste sonen. Inte nog med det: ett kort ögonblick, efter Eto’os 2–1-mål, hade vi ögonkontakt med målskytten. Dessutom var, snyft, Eguren på planen och höll hygglig koll på Messi och grabbarna, även om 3–1-ledningen tretton minuter före full tid såg klockren ut för Barça. En minut in på tilläggstid var L'equip blaugrana fortfarande mästare – till vår och alla andras stora glädje – när Lloriente mästerligt kvitterade för Villarreal till 3–3. Nittiosextusen tappade hakor, och Puyol såg ut att börja gråta… men vi älskade varenda sekund av underhållningen.

Sen käkade vi tapas medan natten föll.

Sen åkte vi hem genom EU under diverse turer, kastade av oss ryggan, tog tricken till Söderstadion och såg Bajen kämpa ned MFF med 1–0 efter ett klassmål av Charlie. Underhållningsvärdet var av ett helt annat slag, kunde vi konstatera. Men vi kom också fram till att fotboll (för vilken gång i ordningen?) inte bara är underhållning. Och vi älskade Traore som visade vägen.

Sen såg vi Bajen spela noll noll mot HBK. I en match där båda lagen lät sekunderna ticka iväg vid inkast, frisparkar, insparkar… Ett tag trodde vi att det var Gefle som mötte Gefle. Men fotboll är ju inte bara underhållning. Kom vi fram till.

Sen var vi på Råttsunda och konstaterade för tusende gången eller lika många gånger som de ägnat sig åt det de senaste åren att Hammarbys spelare inte kan kasta inkast. Man kan aldrig någonsin ha tränat den detaljen. Möjligen tror Tony att han delegerat den uppgiften till någon annan, men det måste i så fall ha varit till Thom Åhlund. Och det är inte alls omöjligt, med tanke på hur bra det går för ungdomslagen.

Vi hade förresten tänkt och närmast lovat att aldrig mer gå på ett derby där. Men vi såg oss så illa tvungna.

Det är såna tider.

Eftersom ”Bajensupportrar” envisas med att tända bengaler och skjuta raketer minskar klubbens publikintäkter i derbyna, som man nu får stålar för även på "bortaplan". Det vet alla som kan tänka. Och då talar vi inte om böter och andra straff som kostar på. Dessutom, om man får tro hemsidans rapport från medlemsmötet häromdagen, hade klubben räknat med att ”bli av med ytterligare tre spelarkontrakt under vinterns transferfönster.
– Översatt i pengar blir det förlust med fem miljoner kronor, sa Michael Andersson med hänvisning till de två nämnda faktorerna.”

Vilka tre spelarkontrakt hade man räknat med att bli av med? Och hur räknar man då? Och: Hade man räknat med det redan när budgeten lades?