Blir det värre framåt natten?

Visst, jag vet, man ska inte ha frågetecken i en rubbe men är det någon som vill ha ett svar så är det nu så en gång för alla. Vi har varit i selen och dragit strån till stacken hela helgen, vilket vi i ungdomligt oförstånd även räknar in fredagen i, och den här gången blev det alltså så. Varenda kväll blev det värre.

Och i dag har vi fått massage. Vi behövde det. Vi behöver det. Så vi ska dit igen. Vi rev av en lapp med telefonnummer, för hon som var på bilden såg rekorderlig ut – och var det också. För att tala klarspråk: Ryggen som behövde det fick sig en duvning som heter duga.

Vi håller på att tömma alla fickorna i garderoberna för vi tänkte faktiskt tjacka plåtar till Bajen nästa säsong. I ett svagt ögonblick bestämde vi oss. Vi har säkert hittat fyra hundra femtiöringar, men vad har vi för det för dom ligger nu i en anklagande hög på skrivbordet. För i ett annat, tidigare ögonblick bestämde vi oss för att ge'rom till vår lokala rödakorstant som talade om för oss att hon ville ha'rom.

Så får det bli.

Vår gamla schweiziska nia (Tja, så gammal är hon vid närmare eftertanke förstås inte, det ska nog vara "vår schweiziska gamla nia". Tror vi. "Före detta" låter också mysko. Fan, vad svårt det blev.), alltså hon som bodde här för att känna på hur det är att leva med vikingar och som tyckte att "smör" var ett otroligt roligt ord, har gått med i fejsbokgrupp, såg vi alldeles nyssens när vi skulle kolla av fejsbokläget, en som vill riva upp besluten att förbjuda minareter i och tillåta vapenexport från gökklockornas förlovade land. Det hedrar henne.

Vi hade i och för sig inte väntat något annat.

Problemet med demokrati, och folkomröstningar, är att det kräver ett folk som har något i huvudet. (Det räcker liksom inte med att ett bysnille i ett land kommit på något så revolutionerande som till exempel toblerone för att landet i sig ska vara gott, för det säger ingenting om alla idioter i byn som utan känsla vräker i sig toblerone.) I det stora hela tycks demokrati som vi känner den så fort det är val dela folket i ungefär två lika stora grupper: dom som har något i huvudet och dom som inte har det.

Det är svårt att bestämma sig för om det är lustigt eller inte.

Dessutom: När det är fråga om överväldigande majoritet i nåt viktigt spörsmål brukar det handla om att av ungefär tio personer vill sex och fyra inte. (Vi höll på att skriva "vill ha sex och fyra inte", men det säger mer om oss än om demokratin.)

Hur som helst. I Schweiz tycks alltså en majoritet inte ha något i huvudet.

Fast va fan, religion är ju ändå ett opium för folket.

Fast då borde man ju ha tagit med kyrktorn.

Såna är vi: "Å ena sidan", och "Å andra sidan".

Tiger, Robin och – tack, gode gud – Zlatan. Det var alltså en sån helg. Dom stora elefanternas – även om Federer fick däng han med, om än inte med golfklubba. Men Bajen? Inte ett knäpp. Förutom att det blir Kling på årskortet, vilket vi, apropå demokratins alla sidor, röstade ja till. Just det: på fejsbok.

Jycken har tagit med oss ut i Geggiga skogen med jämna mellanrum när vi funnits till handa. (Fjorton timmar sol i november, läste vi. Inte en chans; möjligen tolv.) Och mokabryggaren har vi fått fart på till och från. Och säga vad man vill om att dra strån till stacken in på nattkröken en hel jämra helg: vi hade inte en chans att ta på oss ett vansinnespass på skolans julmarknad. Alltså dotterns som hon började på i höstas. Nästa helg är det yngste sonens. Där kommer vi inte undan. Som vanligt kommer vi att få stå i ur och skur och dila glögg utanför och dra på oss Stora snuvan. Man liksom räknar med det. Att vi står där och håller värmen med, och hur kul låter det, om jag får fråga, alkoholfri glögg.

Men vi köper det. Trots att vi kunde säga nej. För när vi är riktigt djupa ser vi det som priset för att leva i en demokrati. Vi kan säga nej. Men vi kan också säga ja.

Förresten, är det inte i dag som tokstollarna brukar säga hej till Kalle dussin?

Vi i världen

Mitt i natten vaknade vi av att vi för andra gången i rad ätit för mycket ost kvällen innan. Eller nåt. Typ förskingrat vårt förstånd. Gårdagens Svenskan var tydligen så jävla optimal att man bestämde sig för att trycka den på nytt för det var den som damp ner i brevlådan även denna dag, upptäckte vi när vi lyckades masa oss upp. DN, däremot, kom med ny tidning, så vi kunde läsa en av de godkända intervjuerna med Zlatan i lugn och ro till andra koppen kaffe. Jycken har enligt uppgift morgonpromenerat, och det kan stämma för hon snarkar högljutt i ett hörn medan matten knåpar med diverse mejl, äldste sonen läser en morgontidning för andra gången och de kvarvarande skolbarnen, inklusive vårt inneboende blivande ess till dansös, sitter i respektive skolbänk och förkovrar sig. Antar vi. Allt rullar på. Det är som vanligt. Det är helt enkelt fantastiskt alltihop. Vi hade tänkt att se både bakåt och framåt, stå stilla och insupa, men just nu funderar vi på annat. Även den biten är precis som vanligt. Styrpulpeten lär också vara på gång upp på land. Vi har för ovanlighetens skull delegerat uppgiften i år. Nånting har vi i alla fall lärt oss.

Och i morgon är vi åter i selen.

Sen rullar det på.

Att värsta scenariot för hur årets allsvenska skulle sluta har blivit verklighet har vi så sakteliga också börjat förstå.

Hur ser det ut i övriga världen? Afrika? När hörde man nåt därifrån senast? Tja, vi har ju inte TV3, men det går ju bra att använda youtube för att hålla sig informerad om tillståndet.



PS. Uppdatering. Vid alla glödheta, styrpulpeten är redan på landbacken...

Elden, elden!

I dag tycks vi få vänta förgäves på en slips. Vi har dock ätit en god fars dag-skapelse på favoritkaféet med dotter och vårt inneboende, blivande dansess. Och naturligtvis druckit kaffe. Mellan varven har vi med god hjälp av ipoden ägnat oss åt allsång med Lasse i stället för att göra allt annat vi borde.

I går var vi nämligen på konsert på Annexet. Vi lyckades smuggla in den något för unga yngste sonen. Dottern var med. Och mamman. Vet inte vad de riktiga hardkårwinnerbäckarna tycker om konserten, om det var ungefär den 37:e bästa han gjort, men vi tycker det var kanon, kanske för att vi bara varit på en. Yngste sonen gjorde som alla andra, sjöng med, och gav därmed sitt bidrag för att ge quadrofonin ett ansikte, om nu någon minns detta fenomen. Alla, och då menar vi alla, kan varenda textrad karln dragit till med. Det är lätt att älska Lasse. Dessutom var det bra tryck i den senaste plattans låtar live. Så vi klagar inte.

Jycken, däremot, tycks tro att livet handlar om att gå ut på nya äventyr och påtalar detta med idogt voffande.

Och plötsligt är det mörkt därute. Vi kopplar loss henne, letar oss ut mot udden och sjunger en stump på vägen.

Om konsten att hålla upp en dörr

Det drar ihop sig.

Vi närmar oss en punkt i livet där man i ett kort svindlande ögonblick kommer att stå stilla och glo åt bägge håll. Framåt och bakåt. Och smakar på konsekvenserna.

Inbillar vi oss i alla fall.

Vi har hur som helst kommit så pass långt i tillvaron att vi börjar få vissa perspektiv på saker och ting – utan att för den skull veta vad vi ska dra för konsekvenser. Som i natt, när vi inte kunde somna om för allt snor som pockade på uppmärksamhet (och som vi fortfarande inte förstår poängen med, och framför allt: Var kommer allt ifrån?). Helt plötsligt kom vi på att man inte längre kan döma folket som byggde landet efter dess förmåga att hålla upp en dörr för varandra. Det finns nämligen inte längre några dörrar att hålla upp. Det offentliga rummet där de flesta av oss stöts och nöts för att hålla konsumtionen uppe är numera som en räkmacka. In och ut och ut och in: man bara glider igenom. Eller förs in och ut enligt propellermodellen. Dörrar öppnas och stängs utan att vi behöver göra något annat än att styra våra steg mot dem och passera. Man är inne – och utan vidare spisning är man ute.


Möjligen möter man någon på väg åt motsatt håll – men disponent, börsklippare eller bergsråd: det är brett nog för oss bägge.

Vi funderade på om det kan ha något att göra med att motståndets estetik tycks vara en död konstart. Alltså att man inte längre tycks fundera på vad man gör och varför ska göra det. Sen var vi tvungna att snyta oss.

Sen satte vi på mokabryggaren för det fanns ingen poäng med att ligga kvar och fundera på saken.

Matten, däremot, fick jycken ta turen runt den hösttomma udden med, medan vi till vår fasa upptäckte att Foppas fot är rubrikstoff igen.

Nånting som vi i alla fall lärt oss under resans gång är att våra generaliseringar ser annorlunda ut än våra tidigare. Och en sak till: förr drog vi slutsatser av bara farten. Numera tycks vi undvika dem.

Om vi når den där punkten i livet där man i ett kort svindlande ögonblick kanske står stilla och glor åt bägge håll ska vi försöka komma ihåg att vi ska göra nånting åt just den saken.

Kaffet är slut, så nu ska vi glida in hos vår favorithökare.

Rensa ut

Nej, vi hade annat för oss än att under sista omgången stå på Söderstadion och lida. Om vi ska vara ärliga fanns det inte ens med på kartan.

Men vi har all respekt för dem som var där. I alla fall de flesta. Resultatet kan hur som helst inte förvåna någon.

Just nu har hösten visat musklerna. Åttio miljoner av löven som vi krattat ihop har virvlat i väg och hamnat ungefär där dom var när vi en gång började, konstaterade vi till taggen och javan, som vi drog i oss med hjälp av den svarta muggen med det grönvita emblemet.

Annars rensar vi upp, vi med. Nånstans måste man börja. Massor av papper och mängder av ettor och nollor ska väck. Som en gammal G3:a som ska ge plats åt annat eller bara ge plats över huvud taget, och stenålders-cd-brännaren som också ska få somna in jobbar för högtryck för att spara en del gammalt mög för man vet aldrig. Några fynd ser dagens ljus. Äldste sonens en gång i tiden ”Hemmligt för mamma&pappa”-mapp vill man ju inte mista i något slags binär grav, till exempel. Eller hans typ tusensidiga berättelse om när han tog över Hammarby i nån tidig upplaga av dåvarande Championship Manager.

Det var tider.

Vi passade på att läsa några gamla brev till några gamla polare från tidigt nittiotal som vi totade ihop i MacWrite, som egentligen är det enda man fortfarande behöver, och vi var lika gnälliga då, visade det sig.

Till råga på allt är vi förkylda.

Inte ens jycken tycker synd om oss.