Ett och ett är två...

Det är som det är. Mokabryggaren mullrar, för all del, och jycken har tagit matten på promenad i ett slags förrädisk höstsol. Vi kom aldrig till Söderstadion förresten, när Degerfors fick på moppo, men tyckte ändå via dumburken att det såg – jepp, det stämmer, man får andra grönvita preferenser med tiden – hyggligt ut. Petters balja borde ha varit standard denna säsong.

Men så har det alltså inte varit.

Och därför är det som det är.

Vi följer valsammanräkningen i realtid med ögonbrynen en bra bit ovanför vårt ursvenska pannben. Just nu har Fantomen och kungen fått tre röster var. Det är stenhårt. 37 av 6063 valdistrikt är fortfarande inte slutgiltigt räknade. Gud har för övrigt fått två röster, men det har även Musse Pigg fått, så även där är det just nu jämt skägg.

Genus är sådär på tapeten: Manligt initiativ ståtar med två röster, men det gör även Kvinnopartiet. Kvinnliga höftböjarpartiet, som fick en röst förra valet, har vi inte lyckats lokalisera denna gång. Däremot har någon i Hasslö-Torsös valdistrikt i Mariestad lagt en röst på Onanister för fred. Kan det möjligtvis vara samma gök? Partibytarna är ju legio i detta val, har vi förstått.

Sen har förstås drygt trehundratrettiosex tusen dårar i skrivande stund röstat på Sverigedemokraterna.

Därför är det som det är.

I går drog vi strån till stacken. I dag ska vi passa på att dricka kaffe på favvofiket. Och fundera på varför det är som det är.

Svart och brun och osvensk

Vilket val, va? Snacka om mörker och höst. Just i dag är det alltså ett faktum att det mest osvenska av alla partier tar plats i Sveriges riksdag. Osvenskt är nämligen sverigedemokraternas kännetecken. Det är deras livsluft och särart att till varje pris hålla fast vid det osvenska, för utan att vara fullt och fast övertygat osvenskt skulle partiet dö.

Men det har alltså lyckats överleva alla dessa år genom att hålla fast vid det osvenska och då och då byta ut mössa, symboler och annat osvenskt.

Att ett parti vars enda livsvillkor är att vara osvenskt tar plats i Sveriges riksdag är en stor sorg. Att det finns så många som lägger sin röst på dem i riksdags- och kommunalval är inte bara osvenskt utan även skämmigt, historielöst och... ja, osvenskt.

Men Sverige kanske egentligen är Osverige? Det kanske kryllar av osvenskar överallt?

I morgon kanske vi går på fotboll för att trösta oss. Eller nåt. För kan det verkligen bli värre?

Ja, det kan det.

Två dagar före valet

Fulltecknad dag med bland annat presentutdelning. Druckit kaffe, bland annat i Götgatsbacken och på Mazzarini, i diverse varianter i solen och glott på stiliga Söderbönor och själlösa medieviktigpettrar som promenerat förbi fram och tillbaka, för det är numera sådana trakter. Jan Björklund, förhoppningsvis snart fd utbildningsminister, glodde återigen uppfordrande på mig från en stolpe nånstans, den här gången sydsydväst Muggen: "Sverige ska vinna Nobelpris – inte bara dela ut dem." Jag vet, jag tog upp det senast jag var här, men det sammanfattar faktiskt folkpartiets, och för all del alliansens, syn på kunskap – och mycket annat. Man vinner inte Nobelpris: man tilldelas dem. Länder vinner inga Nobelpris; individer erhåller dem. Men det är ju klart: det var nog ordet vinst som fick Björklund att se dubbelt. I detta anglicismernas tidevarv är det bara vinnare som räknas. IG rakt av, om ni frågar mig.

Just det, vi har klivit ner från vår piedestal och är, åtminstone för en stund, jag.

Att Roger Franzén är ny huvudtränare för Hammarby är bra. Det gör oss, jag menar det gör mig glad, så glad man nu kan vara detta förfärliga grönvita helveteshundår.

Nånstans ska man ju börja om.

Vi, jag menar jag har bland annat hälsat på Ture. Ture är fem månader och såg ut att trivas. Han fick en favvoblädderbok med hål i av Tove som ska läsas med dramatisk finsk brytning och helt utan björklundska anglicismer. Tures pappa är som klippt och skuren för uppdraget. Tures mamma också, för den delen, för jämlikt ska det vara.

Jycken vill ut. Matten? Lagar käk.

Jag, eller kanske vi, kanske återkommer.

...sex, sju, åtta...

Höst. Bajen avhängt. Av Väsby. Och snart är det val.

Vi har en utbildningsminister som säger att Sverige ska "vinna" fler Nobelpris. Inte undra på att vi har den skola vi har när den som är högsta hönset tror att man vinner Nobelpris. Och räkna med att den kommer att bli sämre. Utbildning ska ju löna sig, tycker samme minister; det är helt i sin ordning att tjäna hundra tusen i månaden, och då ska man inte straffas med högre skatt för att man utbildat sig. Själv misstänker jag att ytterst få av dem som tjänar hundra tusen i månaden i det här landet gör det tack vare sin utbildning. De tjänar helt enkelt sina pengar på vad andra gör. Vem vet, dom kanske bedriver skolverksamhet med god marginal.

Men tillbaka till Bajen. Där kan ju allt bara bli bättre. För sämre kan det väl inte bli?

Mokabryggaren mullrar. Jycken snarkar.

Knäppt allting

Ett tag sen man var här och joxade. Skrev att vi skulle återkomma om saken om vi får nåt slags lidnersk knäpp om saken. Saken i fråga är tillståndet i Hammarby Fotboll. Som det sett ut har man inte knappt hunnit få nån knäpp innan nåt nytt inträffar som omkullkastar knäppet. Vi vet alltså fortfarande inte vad som ska kunna vända skutan. Vi har alltså inte återkommit hit på riktigt. Vi är bara på besök...

Jorå, mokabryggaren har fått sig ett antal omgångar. Morgondopp senast i morse (dök i...) Jycken? Ser förvirrad ut. Jag vet hur det är.

Och jorå, vi ska på Hindi Zahras konsert när det beger sig och höstmörkret sänkt sig på riktigt. Biljetter inköpta.

Blir det värre framåt natten?

Visst, jag vet, man ska inte ha frågetecken i en rubbe men är det någon som vill ha ett svar så är det nu så en gång för alla. Vi har varit i selen och dragit strån till stacken hela helgen, vilket vi i ungdomligt oförstånd även räknar in fredagen i, och den här gången blev det alltså så. Varenda kväll blev det värre.

Och i dag har vi fått massage. Vi behövde det. Vi behöver det. Så vi ska dit igen. Vi rev av en lapp med telefonnummer, för hon som var på bilden såg rekorderlig ut – och var det också. För att tala klarspråk: Ryggen som behövde det fick sig en duvning som heter duga.

Vi håller på att tömma alla fickorna i garderoberna för vi tänkte faktiskt tjacka plåtar till Bajen nästa säsong. I ett svagt ögonblick bestämde vi oss. Vi har säkert hittat fyra hundra femtiöringar, men vad har vi för det för dom ligger nu i en anklagande hög på skrivbordet. För i ett annat, tidigare ögonblick bestämde vi oss för att ge'rom till vår lokala rödakorstant som talade om för oss att hon ville ha'rom.

Så får det bli.

Vår gamla schweiziska nia (Tja, så gammal är hon vid närmare eftertanke förstås inte, det ska nog vara "vår schweiziska gamla nia". Tror vi. "Före detta" låter också mysko. Fan, vad svårt det blev.), alltså hon som bodde här för att känna på hur det är att leva med vikingar och som tyckte att "smör" var ett otroligt roligt ord, har gått med i fejsbokgrupp, såg vi alldeles nyssens när vi skulle kolla av fejsbokläget, en som vill riva upp besluten att förbjuda minareter i och tillåta vapenexport från gökklockornas förlovade land. Det hedrar henne.

Vi hade i och för sig inte väntat något annat.

Problemet med demokrati, och folkomröstningar, är att det kräver ett folk som har något i huvudet. (Det räcker liksom inte med att ett bysnille i ett land kommit på något så revolutionerande som till exempel toblerone för att landet i sig ska vara gott, för det säger ingenting om alla idioter i byn som utan känsla vräker i sig toblerone.) I det stora hela tycks demokrati som vi känner den så fort det är val dela folket i ungefär två lika stora grupper: dom som har något i huvudet och dom som inte har det.

Det är svårt att bestämma sig för om det är lustigt eller inte.

Dessutom: När det är fråga om överväldigande majoritet i nåt viktigt spörsmål brukar det handla om att av ungefär tio personer vill sex och fyra inte. (Vi höll på att skriva "vill ha sex och fyra inte", men det säger mer om oss än om demokratin.)

Hur som helst. I Schweiz tycks alltså en majoritet inte ha något i huvudet.

Fast va fan, religion är ju ändå ett opium för folket.

Fast då borde man ju ha tagit med kyrktorn.

Såna är vi: "Å ena sidan", och "Å andra sidan".

Tiger, Robin och – tack, gode gud – Zlatan. Det var alltså en sån helg. Dom stora elefanternas – även om Federer fick däng han med, om än inte med golfklubba. Men Bajen? Inte ett knäpp. Förutom att det blir Kling på årskortet, vilket vi, apropå demokratins alla sidor, röstade ja till. Just det: på fejsbok.

Jycken har tagit med oss ut i Geggiga skogen med jämna mellanrum när vi funnits till handa. (Fjorton timmar sol i november, läste vi. Inte en chans; möjligen tolv.) Och mokabryggaren har vi fått fart på till och från. Och säga vad man vill om att dra strån till stacken in på nattkröken en hel jämra helg: vi hade inte en chans att ta på oss ett vansinnespass på skolans julmarknad. Alltså dotterns som hon började på i höstas. Nästa helg är det yngste sonens. Där kommer vi inte undan. Som vanligt kommer vi att få stå i ur och skur och dila glögg utanför och dra på oss Stora snuvan. Man liksom räknar med det. Att vi står där och håller värmen med, och hur kul låter det, om jag får fråga, alkoholfri glögg.

Men vi köper det. Trots att vi kunde säga nej. För när vi är riktigt djupa ser vi det som priset för att leva i en demokrati. Vi kan säga nej. Men vi kan också säga ja.

Förresten, är det inte i dag som tokstollarna brukar säga hej till Kalle dussin?

Vi i världen

Mitt i natten vaknade vi av att vi för andra gången i rad ätit för mycket ost kvällen innan. Eller nåt. Typ förskingrat vårt förstånd. Gårdagens Svenskan var tydligen så jävla optimal att man bestämde sig för att trycka den på nytt för det var den som damp ner i brevlådan även denna dag, upptäckte vi när vi lyckades masa oss upp. DN, däremot, kom med ny tidning, så vi kunde läsa en av de godkända intervjuerna med Zlatan i lugn och ro till andra koppen kaffe. Jycken har enligt uppgift morgonpromenerat, och det kan stämma för hon snarkar högljutt i ett hörn medan matten knåpar med diverse mejl, äldste sonen läser en morgontidning för andra gången och de kvarvarande skolbarnen, inklusive vårt inneboende blivande ess till dansös, sitter i respektive skolbänk och förkovrar sig. Antar vi. Allt rullar på. Det är som vanligt. Det är helt enkelt fantastiskt alltihop. Vi hade tänkt att se både bakåt och framåt, stå stilla och insupa, men just nu funderar vi på annat. Även den biten är precis som vanligt. Styrpulpeten lär också vara på gång upp på land. Vi har för ovanlighetens skull delegerat uppgiften i år. Nånting har vi i alla fall lärt oss.

Och i morgon är vi åter i selen.

Sen rullar det på.

Att värsta scenariot för hur årets allsvenska skulle sluta har blivit verklighet har vi så sakteliga också börjat förstå.

Hur ser det ut i övriga världen? Afrika? När hörde man nåt därifrån senast? Tja, vi har ju inte TV3, men det går ju bra att använda youtube för att hålla sig informerad om tillståndet.



PS. Uppdatering. Vid alla glödheta, styrpulpeten är redan på landbacken...

Elden, elden!

I dag tycks vi få vänta förgäves på en slips. Vi har dock ätit en god fars dag-skapelse på favoritkaféet med dotter och vårt inneboende, blivande dansess. Och naturligtvis druckit kaffe. Mellan varven har vi med god hjälp av ipoden ägnat oss åt allsång med Lasse i stället för att göra allt annat vi borde.

I går var vi nämligen på konsert på Annexet. Vi lyckades smuggla in den något för unga yngste sonen. Dottern var med. Och mamman. Vet inte vad de riktiga hardkårwinnerbäckarna tycker om konserten, om det var ungefär den 37:e bästa han gjort, men vi tycker det var kanon, kanske för att vi bara varit på en. Yngste sonen gjorde som alla andra, sjöng med, och gav därmed sitt bidrag för att ge quadrofonin ett ansikte, om nu någon minns detta fenomen. Alla, och då menar vi alla, kan varenda textrad karln dragit till med. Det är lätt att älska Lasse. Dessutom var det bra tryck i den senaste plattans låtar live. Så vi klagar inte.

Jycken, däremot, tycks tro att livet handlar om att gå ut på nya äventyr och påtalar detta med idogt voffande.

Och plötsligt är det mörkt därute. Vi kopplar loss henne, letar oss ut mot udden och sjunger en stump på vägen.

Rensa ut

Nej, vi hade annat för oss än att under sista omgången stå på Söderstadion och lida. Om vi ska vara ärliga fanns det inte ens med på kartan.

Men vi har all respekt för dem som var där. I alla fall de flesta. Resultatet kan hur som helst inte förvåna någon.

Just nu har hösten visat musklerna. Åttio miljoner av löven som vi krattat ihop har virvlat i väg och hamnat ungefär där dom var när vi en gång började, konstaterade vi till taggen och javan, som vi drog i oss med hjälp av den svarta muggen med det grönvita emblemet.

Annars rensar vi upp, vi med. Nånstans måste man börja. Massor av papper och mängder av ettor och nollor ska väck. Som en gammal G3:a som ska ge plats åt annat eller bara ge plats över huvud taget, och stenålders-cd-brännaren som också ska få somna in jobbar för högtryck för att spara en del gammalt mög för man vet aldrig. Några fynd ser dagens ljus. Äldste sonens en gång i tiden ”Hemmligt för mamma&pappa”-mapp vill man ju inte mista i något slags binär grav, till exempel. Eller hans typ tusensidiga berättelse om när han tog över Hammarby i nån tidig upplaga av dåvarande Championship Manager.

Det var tider.

Vi passade på att läsa några gamla brev till några gamla polare från tidigt nittiotal som vi totade ihop i MacWrite, som egentligen är det enda man fortfarande behöver, och vi var lika gnälliga då, visade det sig.

Till råga på allt är vi förkylda.

Inte ens jycken tycker synd om oss.

Laddar om

Äntligen!

En, ooookej, två, staropramen på schyst hak med omvärldsanalytikern, och sen lunkade vi så småningom till Zinken, och ingen brydde sig om att kolla bengaler eller eventuell fickplunta och varför skulle dom det, här finns inga jävla idioter, och sen hamnade vi i viptältet där vi sprang på P på god väg mot tusende Bajenmatchen när som helst, och sen intog vi läktaren och det tog fyra minuter och sen hade Patrik Nilsson presenterat sig och det stod ett noll. Bara en sån sak: straff till Bajen! Vi hade en aning problem att fokusera bollhelvetet första kvarten men det blev bättre allt eftersom, och sen slog vi en drill i en buske, och när klockan klämtade nästan halvtid klämde Bajen in tre ett och vi tog fram fickpluntan och hällde i kaffet och mös, och allt slutade sex fem, och när såg vi Bajen göra sex pytsar på typ en månad senast och vända underläge sista fem?

Sen åkte vi hem för imorgon ska vi i selen, och på vägen snackade vi med den exalterade höstlovslediga yngsta sonen som från sex på morgonen till fyra på eftermiddagen varit drevkarl under älgjakten på nån skärgårdsö som han hade åkt till med sälräknaren med skärgårdskryssaren, och det var skott på skott och en dö älg typ fyrataggare och slakt och typ skottkärra med blod, om vi förstod det hela rätt för förbindelsen var sådär och munnen gick i ett. Jycken lär för övrigt, om man får tro matten, ligga i bingen på verandan och snarka.


Så idag vi klagar inte.

Kortfnattat

Höstlöv. Jag menar höstlov, och dottern beordrades därför ta hand om jyckens morgonpromenad.

Den årliga ansamlingen av löv har förresten nått nya, historiska nivåer. Som vanligt börjar vi vårt sisyfosarbete med att låta mokabryggaren göra jobbet.

Eftersom vi slog en signal för att få bevis på att vi dragit strån till stacken eftersom vi tydligen måste bevisa sånt är vi åter i selen. Det tog en timme. Inte i galopp eller så, men ändå. Till och från framdeles, och det är ju vackert så. Men till och med en enda gång räcker för att vi ska börja grunna på semester.

Vi var för övrigt på Råsunda och överlevde derbyt. (Men vi vägrade kryssa i nån larvig inställelseorder på hemsidan.) Hur som helst: alla våra fördomar om träben etc blev bekräftade men vi kunde ändå inte undgå att tycka att det faktiskt fanns ett visst mått av engagemang på planen och att de grönvita heroerna mot alla odds verkligen försökte. När unge herr Helg dessutom knoppade in sin balja, just det, det är bara han som nu för tiden kan göra mål och man undrar ju förstås vad han gör nästa säsong, fick vi faktiskt en smula känsla av det här kunde gå vägen. Vi upplevde alltså typ tio minuter av osannolik och egentligen obegriplig glädjefnatt. Ja, den där vanliga ångesten försvann i en rökpoff och vi var inte vid våra vanliga sinnens bruk. Vi till och med skrattade vid ett tillfälle! Det som sedan inträffade underströk bara vår just då obefintliga förankring i jämmerdalen. Några av Saurons legionärer vill vi absolut inte se i målprotokollet, det är liksom för magstarkt, och att just Pavey hamnade där var på nåt sätt typiskt för denna jämra säsong som inte kan ta slut fort nog. Men i tio minuter…

DN:s krönikör sågade inhoppande ”skenbrassen” Rafael jäms med fotknölarna. Men nåt slags teknik har han faktiskt – påminner om yngste sonens en gång i tiden åttaåriga lagkamrat som kunde dribbla runt runt och ha kvar bollen ända tills han blev av med den.

De ende som uttalat såg sin chans med tränarbytet för typ sju omgångar sen, nämligen Haris, undrar nog om det verkligen var så lyckat med den saken. På planen var han i alla fall inte.

Längst fram fanns som vanligt – ingenting.

Vi som inte är med vår tid undrar ju förstås om man slutat med att ställa en gubbe vid varje stolpe vid motståndarnas hörnor, för där fick en annan stå under att antal pojklagsår. På nåt annat sätt kan vi inte tolka motståndarnas första balja.

Två omgångar kvar. Häcken och Trelleborg: två numera ständiga boogey team. Att inget av lagen har något att spela för talar emot Bajen. Om något av lagen skulle ha något att spela för talar det också emot Bajen. Allt talar emot Bajen, nämligen: vd, styrelse, träben, eventuellt väder, lutande planer, kombattanterna om kvalplatsen och troligen domaren.

Nu såg vi ännu ett löv singla ner mot sitt öde.

Inga tankar alls

Strålande höst ute i jämmerdalen – om man är lagd åt det hållet. Till slut tog jycken ut matten på ”morgonpromenaden” – och vi fick med andra ord inget utrymme för att tänka till därute på udden.

Lika bra det.

Mokabryggaren har dock mullrat – med besked.

De grönvita heroerna lär ha nåt slags halvhygglig statistik när de gästat Örjans Vall, tror vi i alla fall, men i kväll är det inget att luta sig emot. En poäng är ju snudd på värdelöst att plocka med sig hem. Bättre än noll pinnar förstås, men just i dag räknas bara tre. Halmstad har dessvärre också något att spela för, nämligen att säkra nästa års allsvenska säsong – som innebär spel mot nya och gamla storheter som BP, Mjällby, Åtvidaberg och kanske Assyriska.

Misstänker att påfundet med sexton allsvenska lag av vissa sågs som en garanti för att en gång för alla slippa hotet om att åka ur.

Och att fler matcher skulle härda inför eventuellt framtida Champions League-spel.

Och ge mer klirr i kassan.

Den enögde grannen bortibacken, just i år mer enögd än nånsin eftersom han drabbats av lätt guldfrossa i förtid, sa när vi tidigt i morse körde honom till flygbussen för vidare leverans utsocknes att vi nog kunde smita in för att se kvällens drabbning hemma honom medan frun pysslade med annat, men vi pallar inte. Sportradion får stå på medan lasagnen puttrar och vi febrilt letar efter en, okej två, staropramen i skafferiet, så att vi verkligen får uppleva ångesten när eventuella målsignaturer drabbar oss.

Har Helg fått upp nog med ånga för att pytsa igen? Har han kvar krutet i benen? Annars vet vi faktiskt inte hur det ska gå till.