Än går det vågor...

Vilken dag i går. Det är därför vi sitter här mittinatten och knappar på tangenterna fastän vi knappt kan sitta. Ont i kropp, rygg, leder, hals, näsa och tonvis med snor, kryddat med födelsedagskalas, feber och att jycken ska ut såg dagen ut. Jycken har för övrigt fått sällskap av katten, som var på väg att döpas till Sulan men fick namnet Messi. Så kan det gå. Men morgonpromenaderna får den sköta på egen hand, när det kommer att bege sig.

Så vi kom aldrig till Söderstadion. Vi hade gärna varit där. (Yngste sonen deltog i alla fall i det traditionsenliga tågandet från Medborgarplatsen.) Av vad vi kunde utläsa utsträckt framför förtitvåtumsdumburken i sonens lägenhet som vi var förpassade till på grund av födelsedagsståhejet och som stod tom eftersom sonen tågluffat till Deutschland för att öla och handbolla var det ett Bajen på plats som vi hade velat se för två år sedan. Det kändes som om de grönvita heroerna fått ett gäng karaktärsspelare i truppen som vet vad som gäller i Superettan. Och Greger Ölhalte tycks också ha karaktär. Och så Lallet, så klart. Den sköna karaktären vill vi inte vara förutan. Lalet tycks förstå att det finns inget vackrare på vår fotbollsjord än att beträda en grönvit hemmaplan. Och att man ibland måste dra till med en klackspark för annars är det inget kul.

Vi har dragit växlar förr på en match. Det kan vara outsägligt dumt. Men vi gör det i alla fall: Det finns chans att vi återkommer till denna blogg. Så skönt såg allt ut på Söderstadion. (Och dessutom är exempelvis Carl Bildt fortfarande på fri fot, om vi nu får för oss att blanda in livets andra väsentligheter.)

Planen såg med Söderstadionmått rätt taskig ut. Men vad gjorde det: alla får minst väl godkänt.

Mokabryggaren, och eventuell jycke, får vänta. Vi sträcker ut oss, snorar, konstaterar att dottern börjar bli vuxen och tycker att det ser ut som om det kan bära i väg åt rätt håll den här säsongen, den sista på Söderstadion?