Hold on

Vid alla glödheta, många måsten, fotbollen är åt helvete och mokabryggaren går glödhet och jycken har vita färgstänk i pälsen och vi har bestämt oss för något, typ nu jävlar, dock oklart vad. Plötsligt, vi står alltså vid ett halvmålat fönster med penseln i handen och börjar plötsligt nynna, kände vi för lite Eric Burdon. Det är för övrigt för lite The Animals i dag, är det inte? För att inte tala om Otis. Hur som helst, yngste sonen ville åtminstone ha texten till The house of… utskriven, nånstans ska man ju börja, så vi får se. Så jävla bra hur som helst, särskilt när han lättar på slipsen.

Just nu

Mokabryggaren mullrar. Det är inte konstigt alls. Fotbollen är åt helvete. Konstigt nog tycks livet gå vidare. I alla fall om man får tro mokabryggaren. Vi väljer mugg, den svarta med det nedsolkade grönvita emblemet, och smyger ut. Höstkylan nyper till. För andra natten i rad vaknade vi av ett sjuhelvetes spöregn. Fast nu gläfser solen mot oss. Vi går runt huset, står på förstubron med en tagg i näven och huttrar i skuggan. Ingenting ska få oss på gott humör. Vi tänker sura så gott vi kan.

Jycken tog matten hand om.

Det finns så mycket annat som vi måste göra. Vi bestämmer oss på stående fot att sura ett tag till. Sen får det vara nog.

Fimpar. Går in. Jycken viftar på svansen. Mokabryggaren mullrar.

För sent

Befann mig på Söderstadion i går. Jag vet inte vad jag ska säga om eländet, utom att det inte finns någon stolthet kvar. Men så fick jag följande mejl från en god vän som jag ibland lyckats lura med mig dit:

"Har en kollega som var på matchen i går med bland annat en 10-årig flicka. Kvällen slutade på sjukhus efter att galna Hammarby ”fans” kastat en sten i huvudet på henne. Sorgligt och för mig spiken i kistan. Inga mer matcher på söderstadion. Satsa på Zinken i vinter."

Jo, ännu ett mejl: från en annan god vän, trogen klubben i alla år i alla lägen, som "sprang rakt in i huliganjävlarna i går" och blev hotad av en maskerad skithög med stilett "mitt på läktaren".

Glädjen och ursinnet

• Veckans definitiva stolpskott? Göran Hägglund. Vilket iofs inte kom som en överraskning.
• Zlatan? Tycks zmälta in zjyzzt i Barzelona. Vilket iofs inte kom som en överraskning men ändå.
• Statsskulden? Dess del av BNP forsätter enligt känt borgerligt maner att rusa i höjden. No surprise därvidlag.

Vi har inte morgondoppat oss på ett tag. Eller följt efter jycken ut på udden. Anledningen är det brev som brevbäraren överlämnade och som fick oss att infinna oss en morgon vid Skavstabussen utan en susning. Överraskningseffekten var närmast total. Omvärldsanalytikern och regissören tillika halvgaisaren mötte upp och tog oss i hand ända till Krakow, vilket vi uppskattar alldeles oerhört. Anledningen var förstås att vi ska fylla år, men att omvärldsanalytikerna och regissören tillika halvgaisaren också kommer att göra det de närmaste två åren och ribban därmed är lagd. Vi drack öl, njöt av livet och den goda maten och diskuterade på känt maner till exempel fruntimmer, förslagsvis polska och vad som utmärker dem, i sensommarvärmen. Nu är vi ju en gång för alla snälla killar, så vi gör inget annat än diskuterar dem. Sedan grät jag. Det som fick mig att gråta var ett hav av avrakat kvinnohår som användes för att tillverka bland annat filtar. Jag är tämligen påläst om nazismens alla vedervärdigheter, men besöket i dödsfabrikerna Auschwitz och Auschwitz-Birkenau gav mig en chock. Gaskamrarna och krematorierna och all ondska och fullständigt uttänkt förnedring i alla situationer och till och med efter döden fick mig att må illa och känna mig ursinnig – men ett helt rum fullt av kvinnohår fick mig att gråta av förtvivlan.

Det är fantastiskt att man fortfarande kan lära sig saker. Allt är meningsfullt. Livet, barnen, kvinnan, till och med jycken – för att inte tala om kaffet. Eller veckans stolpskott som fick oss att skratta tills tårarna rann. Och fotbollen. Bara en sån sak. I kväll väntar nämligen regissören tillika halvgaisarens halvfavoritlag på Söderstadion för de grönvita gamängerna, eller vad de nu är. Vi är hur som helst där.

Nu mullrar mokabryggaren.

Saker man lär sig när man läser tidningen till dagens första balja kaffe medan ungarna kastar sig ut i skolvärldens kravfyllda tillvaro utrustade med danskläder, anteckningar inför dagens kemiprov och en fotboll under armen: Paul Ankas fru heter Anna Anka och kommer från typ Bjuv. Om det finns någon i släkten som heter Arne framgår inte, men det verkar vara en upplyftande pigg liten fru som vet att förgylla morgnarna för den 30 år äldre Paul.

Men det var naturligtvis inte det vi skulle prata om.

Årets kanske hittills skönaste morgondopp med huvudet före. Anledningen? Det rök om sjön i den snedställda solen.

Jycken? Tog matten hand om.

Husväggen är snudd på färdigskrapad. Dagens uppgift är att avsluta jobbet. Därför har vi satt på mokabryggaren för tredje gången. Sen återstår förstås allt det andra. Som att måla väggen snudd på chockrosa. Vi var naturligtvis inne på att måla allt i grönt och vitt, men vi kom på att vi ville ha något med prefixet chock-.

Karl-Petter lär vara klar för ”Kändisdjungeln”.

Ni vet väl att statsskuldens andel av BNP sjönk från 1994, när den dåvarande alliansen fick stiga åt sidan, till 2006, då den nuvarande alliansen tog vid. Ja, det tog förstås något år, men nu har den åter vänt uppåt.

De rika blir förresten allt rikare, har vi förstått. Medan dom som tjänar minst ska tjäna mindre.

Fler anteckningar från veckan. Miraklerna har duggat tätt i svensk landslagsfotboll, varav det förlösande målet på Malta inte alls fick rubriksättare och andra att ropa halleluja som de borde. Zlatans balja i sista tusendelen mot magyarerna handlade mest om tur, medan maltesernas självmål var något att falla på knä inför.

Skit samma, vi ser framåt. På söndag är det dags för Bajen att platta till Örebro på Söderstadion. Det borde inte kräva ett mirakel, men det är ju klart, bolluslingen ska i mål för att räknas som ett sådant.

Men redan i morgon kommer vi att vara kulturella. Varieté Velociped står på programmet på favoritfiket. Tre män med diverse mysko instrument och ljudbilder. Vi förväntar oss skidbas, muntrumsolo och flaskspel till vaniljbullen. Allt kan hända.

Ungefär som på Söderstadion.

Och nu till någonting helt annat. Temat, som vi lovar att återkomma till, är: Hur absurt var det inte?

Som en annan Cratz

Yepp: morgondopp med huvudet före – och alltid kortärmat och kortbrallor, som alldeles nyss på kvällspromenad i månskenet med jycken. Och när mokabryggaren mullrade. Vi ger i alla fall inte upp bara för att nån sade att nu är hösten här. Mycket snack och liten verkstad. Vi har bestämt oss för att ånga på. Trots att vi borde ta oss an framtiden och plånkan väger nära noll. Men vi har varit med förr; det är lite Bajen över det hela.

Får man tro Janne Mian har Hammarby omsatt 79 spelare och ledare sedan 2006, om man får tro morgontidningens krönikör: ”…dom säljer spelare snabbare än man hinner skita.”

Nånting har onekligen hänt sen Anders Linderoth lämnade klubben. Spelidén, till exempel, har vittrat sönder. Ungefär som ekonomin. Trots, eller vänta, kanske tack vare, videoanalytikern. Det kan också vara så att så går det när man bygger en svällande verksamhet på att sälja spelare. De ekonomiska realiteterna kom i kapp storklubben som skulle ut i Europa.

Det är helt enkelt omöjligt att rakt av ge Tony Gustavsson skulden för att han får sparken. Även om vi skulle vilja. Frågan är helt enkelt för komplex. Men vi har länge, sen BP-debaclet på Stadshagen typ, haft en gnagande oro, trots Tonys verbala förmåga och alla hyllningar av nummer 12.

Trots våra rynkade ögonbryn har vi ändå på nåt mysko vis gillat Tony. Kanske för att han mitt i alltihopa framstått som…, ja, varför inte mänsklig?

Det är kanske därför som vissa spelare fått spela?

Vi kan också konstatera att fyra raka segrar över jurgården (lustigt nog med sammanlagt 9–1, vilket den som inte lyckats förtränga det vet är ett resultat som man inte gärna kommer dragande med) är plåster på såren och värt all heder och tack (men också att motståndarna varit totalt värdelösa – och om möjligt ännu mer ute i det blå än Bajen).

"Diskussionen har bara pågått under de sista dagarna", och alltså inte mer än så, säger Bajen-vd Andersson i fan-tv om att Tony Gustavsson fått sparken. Det tror vi så mycket vi vill på. Thom Åhlund kommer alltså in som en punktinsats för att "om möjligt skrapa ihop de poäng som behövs för att vara kvar i allsvenskan".

Att någonting gått helt snett råder det inget tvivel om. Att det är Tony Gustavssons fel är däremot tveksamt. Tony Gustavsson brann för uppgiften. Det tycks inte styrelsen ha gjort.

Men vi gillar Thom.

Att Thom Åhlund har semester några dagar, mitt i stormens öga om man så vill, tycker vi visar på ett visst mått av insikt om situationens allvar. Det är ju Bajen.

Verkställande direktör Andersson har förvisso spelat ihop med den gode Thom en gång i tiden i ett slags Bajenguldålder utan pricken över i, men har också haft en massa, ur ett Bajenperspektiv alltså, fuffens för sig i fotbollsvärlden på andra håll. Framför allt som tränare och klubbdirektör.

Allvarligt talat, där nånstans i styrelsens slutna rum tror vi oss kunna hitta den ansvarige för den uppkomna situationen. Tony Gustavsson har helt enkelt gjort det han har kunnat. Visst, han har kört fast, men vem skulle inte ha gjort det med de premisserna som Tony haft att jobba med.

Nio matcher återstår och vi börjar nu från noll. Vi har en förhoppning: att rätt spelare får spela. Ekonomin är som den är, vd:n håller våra ögonbryn rynkade, och en och annan dåre som påstår sig tillhöra nummer 12 kan ställa till trubbel för att den enda kvarvarande hjärncellen lämnar in – men vi har bara ett önskemål: Låt rätt spelare spela.

Fast mest av allt drömmer vi om en ny Herminator.