Årets sista

Jycken och jag håller tummar och tassar för en smällfri nyårsafton. Hon får ett extra märgben dagen till ära. Vi andra har redan satt i oss vår tids ananas och järpe: Årets hummer.

Årets nyårslöften är vaga men allomfattande, svåra att klä i ord men givna. Vi satsar på helheten. Delarna tar vi som de kommer. En del smällar får man ta, men vi tror på morgondagen.

Så är det. I morgon är vi i gång igen. Då jävlar.

En ängel på Carmen

I dag ägnar vi oss åt att ta igen oss. Huvudvärken har släppt. Vi ligger på rygg i snön medan jycken tumlar runt i snöfallet. Det vi bland annat tar med oss från gårdagen är att än är vi inte senila men något har hänt med pubpublikumet: numera har hälften av alla tjejer tandställning och ungefär lika många grabbar lustigt nog ring i näsan. Väl i rökrummets inglasade undantagszon betraktade vi konsten som troligen finns där för att undfägna dem som inte är fullt så politiskt korrekta som alla andra. Bland dem fanns denna kväll en smed, en dansare, en snubbe med ring i näsan med oklar identitet – och en ängel.

Det där med ring i näsan är rätt kul om man letar uttryck för individualitet. Alla som går omkring med en sån ser nämligen precis likadana ut. För en betraktare av vad livet har att bjuda på uttrycker ring i näsan lika mycket identitet som en… tja, en gråsten. Att ha ring i näsan är verkligen en fråga om att vara PK. Men det tycker förstås inte alla som går omkring med ring i näsan. Eller också gör dom det, vad vet jag.

Varför vi ligger i snön? Vi gör naturligtvis änglar. Varje ängel är fullständigt unik. Huvudvärken är ett minne, snön faller, och vi med den, det är kväll, men änglarna får mörkret att glöda. Vi tänder ett tomtebloss som tack för att de finns.

Årets vadå

Jycken och jag pulsade snö under morgonpromenaden. Väl runt udden mötte vi vinden bemängd med vassa små otäcka snöflingor. Nålstick typ. Detta är en dag gjord för att sitta inne och titta ut. Och nu faller skymningen. Om jag inte visste bättre skulle jag säga att det ser julaftonslikt där ute. Typ Årets julaftonsväder.

Det finns inte en Årets lista som inte är gjord. Så jag passar och sparar mig till den ultimata Årtiondets lista som kommer att presenteras här nån gång i december om fyra år. Då tänker jag vara först. Men Årets Det lovar gott inför nästa säsong förtjänar i alla fall ett litet omnämnande: Petter hämtar ut bollen efter 2–2-kvitteringen mot IFK Göteborg på Söderstadion med fem minuter kvar på matchuret.

Äh, Årets självklara Bellman är i alla fall Albert. Eller var det Herbert? Lysande teveteater är hur som helst bara förnamnet för denna utsökta SvT-produktion som förgyllde julhelgen och dessutom var en lisa för själen efter all jansson och Årets sillsallad. Därmed fick vi också med Årets applåd för svensk tevedramatik. Man har ju sett några minuter av ett och annat som inte riktigt platsar på just den listan. Om man säger. Sen gick dramatiseringen av Lasermannens tid mig spårlöst förbi eftersom annat tydligen var viktigare att göra, så om den produktionen kan jag inget annat säga än att den platsar på Årets Det missade vi på teve.

Nu får det vara nog med listor. Jycken vill ut. Men med tanke på vädret kan det bli Årets kortaste promenad runt busken.

Hemvändaren

Presenterna är utdelade, snudd på all glögg uppdrucken och sillsalladen börjar vattna sig. Jycken och jag har morgonpromenerat. Det är snö, det är kallt, det är vinter. Vi följer spåren efter ett rådjur. Det är numera väder som gjort för fotboll men vi får vänta till februari.

Apropå sillsallad: Det finns silly season – och det finns Silly Season. Högaborg ligger på lite sydligare breddgrader. Strax öster om Söder. Så är det nämligen, Helsingborg är inte direkt Tjockhult, men det finns ett område med detta välklingande namn även där om än inte större än typ Medborgarplatsen. Hur stort Högaborg är har jag ingen riktig pejl på (typ Mariatorget?) förutom att det är division 3-status på deras fotboll, men en sak vet jag: Om scenario 3 blir verklighet bör Högaborg ta kontakt med nån driven paketresearrangör, spela sina matcher på Olympia och bussa dit pensionärer och alla andra från hela riket som vill se Den hemvändande sonens återkomst. Till exempel mot Ödåkra IF.

Scenario 2 är ju kul men mindre troligt: Att Hemvändaren tänker ”Söder? Man kanske skulle köra ett och ett halvt år på det riktiga Söder innan man trappar ned? Som en naturlig övergång från Camp Nou? Runaldo i stället för Ronaldinho?”

Scenario 1 är väl det som ”fotbollsvänner i hela landet förenen eder” får hoppas på. Hemvändaren väljer Olympia. Själva är vi lugna som en filbunke (hehehe = nervöst fnitter): Sulan och Petur plockar ner honom. Men det vore förbannat kul att få se honom på Söderstadion hur som helst.

Alla andra lösningar på svensk mark vill vi inte se. De stämmer dessutom inte med Henrik Larsson som idé.

Till sist något som går att lita på. För fem dagar sen vände det. Vi går mot ljusare tider, tro mig, tro mig.

Ingen hjärtattack här inte

Dagens understatement: Nakna fruntimmer är fan så mycket roligare att läsa om än terrorism.

Världen håller på att hämta sig efter chockmeddelandet om Busters död. Jycken gick med dottern på morgonpromenad, jag laddar för dagens uppgift: köttbullarna, sillen, jansson, tre tunga ok som vilar på mina axlar varje dan före dopparedan. Ibland är könsmaktsordningen nödvändig. Matten har fått den grannlaga uppgiften att storhandla ingredienserna. Det kräver sin kvinna. Men köttbullarna, sillen och jansson kräver sin man.

Det blir en del folk nämligen, familjesläkten från mattens sida och några som vill fira tomten med oss och så några som inte har några andra att fira med. Det är lite Tillsammans över det hela, och köttbullssmeten rätt så kravmärkt dessutom. Inte nog med det, vi spelar in Disneyimperialismen klockan tre på video och ser på det dan efter alla andra. Anledningen är förstås att vi käkar och står i mest hela dagen och använder teven att ställa nötterna på.

Tillbaka till de nakna fruntimmerna. Nu kastar bin Ladin kläderna, berättar den kvällsdrake som för tillfället inte är i blåsväder. Klädkastandet är säkert sanktionerat av USA:s högsta ledning. Hon som kastar kläderna, Vafan bin Ladin, dotter till nån halvbror till ni vet vem, tror sig nämligen veta hur ni vet vem skulle reagera på bilderna om han fick se dem: Han skulle få en hjärtattack.

Jag vet inte vad som krävs för att ni vet vem ska få hjärtattack, men själv tyckte jag att Vafan såg alldeles för snäll ut. Hon kunde gott ha kastat lite mer kläder. Det är nästan så att jag får lust att stämma kvällsdraken för att ha lurat mig att klicka vidare. För övrigt heter hon numera Vafan Dåför. Alltid lär man sig nåt. Men vad hjälper det? Är man lika korkad som jag klickar man sig hit.

En numera fin gammal tradition som jag inte har sanktion hemifrån att upprätthålla är samlingen vid Nackastatyn klockan 12 på julafton. Anledningen är att det är full kareta som det är. Så till er som är där, till all andra grönvita själar, till alla andra, till resten av alla andra, till hela jorden, till universums alla skrymslen, en riktigt god jul.

Säg hejdå till Jumbo, Blackie och Algy

I dag tar vi ett slags farväl. Men först:

• Jycken ser lite ledsen ut. Inbillar jag mig. Morgonpromenaderna sköter andra om. Jag sticker till henne en godis då och då så att vi inte tappar kontakten helt. Jag ser att hon undrar hur det står till med ryggen. Jo, tack, det knallar om den. Så alldeles nyss tog vi faktiskt en liten runda runt de närmaste buskarna.

• Att Göran Persson kan uttrycka en åsikt är bekräftat, om man får tro Rom-TT. Och inte vilken åsikt som helst. Han blev så bestört över det engelska vin som serverades på EU:s toppmöte i, just det, England att Berlusconi var tvungen att skicka honom ett gäng italienskt rötjut för att Göran skulle komma över pärsen.

Men det vi skulle komma till är att det just nu inte är mycket fotboll att skriva hem om (Bajen har ju semester). Fast ändå. Var det bättre förr? Tvillingarna som lirade barfota, Roy Race (som för övrigt fick allt längre hår i takt med Arsenalkillern Charlie Georges framfart), Blackie Gray och Jumbo Trudgeon i Melchester Rovers, lord Algy Davenport som hade värsta lödet i dojan men som stod som fastfrusen och inte rörde sig en millimeter för att ta emot bollen (hade han inte monokel dessutom, eller var det betjänten?), Känguru-Kid som dunkade in den från femton meters höjd, Peter Pantern i målet som trotsade tyngdlagarna och vände om i luften och Benny Guldfot med pjucken man drömde om att hitta på nån vind, hjältarna var många men nu finns de inte mer. Förresten har de kanske gått i pension för länge sen, vad vet jag, för det var ett tag sen jag läste serietidningen Buster och när jag till och från sett omslagen har det varit löjliga riktiga sportfånar på omslaget. Nu går den i graven, sörjd av kanske ingen men en gång fotbollskonst på… tja, hög nivå är väl att ta i men på den tiden var omisskännligt brittisk serietidningsfotboll varannan vecka med de mest häpnadsväckande intriger i engelsk arbetarklass- och internatsmiljö höjden av lycka. (Och nu blandar jag väl ihop allting men hör och häpna, en gång i tiden i mycket unga år hamnade jag på bild i Buster när jag deltog i en förmatch ute i Västerhaninge – storlaget Hull från division två var på besök och skulle möta en Västerhaningekombination eller nåt liknande spännande – i, hör och häpna, Bajens tröja eftersom Bajen, hör och häpna, representerade Buster. Eller minns jag fel? Tja, allt var möjligt i Buster.)

Sen fanns det förstår tecknade brottare och boxare och annat mög att läsa om och glo på. Men i Buster var fotbollen verkligen rund. Om jag nu minns rätt.

En köttbulle för mycket

Vi tänkte som vanligt ta vår egen lilla värld på största allvar (det är några dagar kvar på året). Men vi rekommenderar hellre denna läsning: "Vi ska naturligtvis inte inbilla oss att Phille sitter hemma i Colorado och dricker Bajenbärs och sjunger Bajenramsor – nej han vill tjäna ännu mer kulor i den kalla norden."

Absolutbajen har gjort det som jag funderat på men aldrig skulle komma till skott med, nämligen granska och beskriva vad Hammarbys samarbetspartner AEG är för något och vad dess ägare Philip Anschutz kan tänkas vara för person. Vi passar på att säga Heja Absolut Bajen! Tänk på att det är tre delar.

Själv ägnar jag mig som sagt och i vanlig ordning åt mina små futiliteter såhär d.e.j. Dagen Efter Julbordet började nämligen mycket tidigt i natt. Somna var en barnlek (det går rykten om att jag snarkade…) men efter ett par timmar fanns det ingen återvändo: jag låg där och vred mig och gick igenom julbordets fröjder bit för bit för att komma på vad som var fel – och till slut kom jag på vem som var boven som förstörde nattsömnen. Den sista köttbullen. En köttbulle för mycket är trots allt en köttbulle för mycket. Särskilt den mycket sena köttbullen.

Har jag lärt mig nåt av just den köttbullen? Just nu? Ja. Nästa gång? Troligen inte.

Men i natt drabbades jag också av listmanin (ja, jag vet, ovanligt ooriginellt såhär års på bloggar och i tidningar) över allt och alla. Det blev massor av listor som pockar på att komma ut. Så varför inte köra i gång direkt. Jag har komponerat en lista över årets fem-i-topp när det gäller mat och dryck. Lugn, julbordet finns inte med. Inte en chans.

På femte plats kommer en gammal bekanting: Cashewnöten. Vid rätt tillfälle ger den glans åt vardagen. Cashewnöten är alltså ingen riktig rookie, även om det var ett tag sen den fanns på listan förra gången: den var på femte plats även 1989. Den har dock en inneboende svaghet: man vill gärna ta en till.

På fjärde plats sätter vi lite guldkant på tillvaron. Den som har njutit av filmatiseringen av Graham Greenes Den tredje mannen minns säkert Orson Welles vedervärdige bov som säljer förorenat penicillin i efterkrigstidens Wien och som jagas ner i kloakerna. Men innan dess hinner han konstatera att Schweiz har haft fred i åtta hundra år och själv besvara frågan vad det har gett för bidrag till mänskligheten. Jo, gökuret. Men han glömde en sak. Tobleronen. Formen och smaken är ett lyckat koncept och kampen mellan att suga och att tugga i sig trekanten är lika spännande varje gång. Som sagt: guldkant på tillvaron. Men inte för ofta.

På tredje plats hittar vi en gammal klassiker. Tillbehören är viktiga och utan dem vetifan. Men med äggula, färskriven parmesan och grovmalen svartpeppar och möjligen ett glas rött är det hela snudd på en vinnare. Stavningen kan skilja sig åt men vi talar alltså om en gammal bekant från tidigare fem-i-topp-listor (senast för två år sen på fjärde plats): Spagetti Carbonara. Och glöm inte ärterna.

På andra plats hittar vi ännu en klassiker. Vi väljer att ta hjälp av den svenska visskatten för att lyfta denna enkla men fullödiga rätt till dess rätta nivåer, nämligen ”kylskåpskall”. Jag säger inget mer än: Filmjölk. Tillbehören kan variera, men upphälld i ett glas au naturel är den helt enkelt klockren. Sommartid är naturligtvis bäst men den funkar året om.

Det drar ihop sig. Årets vinnare är en viktig beståndsdel för att få det hela att gå ihop. Inte nog med det, det är förbannat gott.

På första plats, i år som så många gånger förut: Kranvatten.

Så kan det gå när man har ätit en köttbulle för mycket.

Inte nog med det: vad man än tycker om Philip Anschutz, George Bush, Usama bin Ladin, Göran Persson eller Tiina Rosenberg så har dom minst en sak gemensamt. Dom består alla av ungefär 70 procent vatten.

Till sist: Grattis till landslagsuttagningen!

Varningstrianglar

Just nu gör jag inget annat än prioriterar. I dag gäller det att snyta fram en femhundring. Fint julbord med utsikt över Slussen väntar, som en snäll men fattig vd valt att lägga sina sista slantar på, men man måste ha nåt att dricka också. Det betyder i sin tur att jag prioriterat bort paraflex och andra triangelmediciner för att hålla ryggen i schack. Skräckscenariot är att ryggen låser sig när jag sitter där för tredje gången med armen höjd i vinkel (”Hovmästarn, fyra stora starka och en bår tack”). Men vad vore livet utan utmaningar. Dock fick jycken fick följa med matten på morgonpromenaden.

Medan vi ägnar vår tankekraft åt den där halva långsjalen går vi utrikes via vår tids nya informationsgehenna. Internet.

• En som inte får gå på julfest är Svennis. Inte för att han saknar en femhundring till dryckjom, utan för att frun inte får följa med. Senast det begav sig lär han enligt uppgift ha klämt sin bordsdam på knät mellan snapsarna. Och det var ju som bekant inte fruns.

• Heja Bolivia!

• Ariel Sharon har drabbats av en propp. Enligt en läkare och en poliskälla var Sharon medvetslös då han anlände till sjukhuset. Officiella källor hävdar tvärtom att han promenerade in själv. Och? Det ena behöver ju inte utesluta det andra.

• Att spela in en film om Jesus har kan ge oanade resultat. För att återta det politiska initiativet vill republikanerna i Hollywoodland ha Mel Gibson i stället för Arnold Swarzenegger som frontfigur. Jag tror mig i alla fall veta en som skulle ha sagt: ”Jesus Christ!”

• Expressen har tappat fokus på Micke P men tagit rygg på Ulf Lundell som är eller har varit i Thailand. Han var ledigt klädd i shorts, bar ryggsäck och en kamera runt halsen. På huvudet hade han en klassisk rocker-keps.

• En annan som är ute och far är vicepresident Dick Cheney som varit på blixtbesök i Irak. Igen. Nu som förr kan han konstatera att det är strålande tider för Halliburton, som är experter på militär infrastruktur och gillar olja och som Cheney har tajta band med. Business as usual. Det gick bra med Saddam, och det går bra nu. "The good Lord didn't see fit to put oil and gas only where there are democratic regimes friendly to the United States", som Dick Cheney lär ha sagt om saken. Cheneys aktieoptioner i Halliburton har stigit med 3281 procent på ett år. Meddelar en amerikansk senator.

• Hongkong blues. Världshandelsorganisationen har haft stormöte och har tagit ett blygsamt steg i riktning mot att öppna världshandeln eller har i grunden misslyckats att nå en överenskommelse efter förräderi av de rika nationerna som åter först och främst sett till egna intressen, om man får tro en summering av mötet. Åsikterna går alltså isär om utfallet.

Jag känner en viss sorg över att jag inte har lösningen på alla världsproblemen såhär fem dagar före julafton. Men jag lovar att göra ett försök att hitta nån. Nästa år. Och nånstans måste man börja. Att finna en hittills bortglömd femhundring är helt klart ett steg på vägen.

Så kallad tomtesamverkan

Jag säger som Bengt Feldreich: Snart är det dags för årets stora insats. Fast jag slipper förstås sjunga.

Hur många tomtar finns det? Nyzeeländarna tycks i alla fall ha det väl förspänt om man får tro den något större kvällsdraken som skriver om saken under rubriken Berusade tomtar löpte amok eftersom ett 40-tal berusade män klädda i vad vittnen kallar ”illasittande tomtekläder” dök upp och levde rövare under värsta julklappshysterin i Auckland. De hade helt enkelt fått nog.

Jag vet hur det är; jag är själv en riktig tomte. I femton års tid har jag fått leva ut mitt riktiga jag grannar emellan. Jag har sett deras ungar stå där som fastvuxna med förskräckta ögon och växa upp år efter år och de har sett tomten få sig en tuting och en pepparkaka och sen har deras tomtefar sett våra fast inte riktigt lika förskräckta, även om hans tomteapproach inte heller går av för hackor. Och när man väl tror att det är över, nu får äntligen tomtefar vila, nu börjar ju ungarna bli stora, jag lägger mig på soffan och skägget på hyllan för gott, ge mig en sillbit, en knäck och en liten rackare, i jul ska jag inte röra mig en meter, vad händer då? Ja, då har de äldsta grannbarnen själva skaffat knoddar som ”så gärna” vill uppleva tomten. Den riktiga. Det är ju en sån fin tradition, får tomten höra… Och jag tänker: Vill det sig illa kan det bli minst femton år till.

Första gången lades ribban väl högt, nämligen. Att komma in på scenskolan hade varit en baggis. Inget larv med mask och vitt skägg eller andra mammonattiraljer, sånt ställer en tomte inte upp på. En svensk tomte är dessutom av det slaget som inte säger mer än nödvändigt och som det gäller att hålla sig väl med. Tro mig, det är sant. Ta Viktor Rydbergs variant, fast mycket mer av allting. Tomten är när det krävs klädd i arvegods från urminnes tider – ”illasittande tomtekläder” är bara förnamnet och ingen i tjocka släkten vet riktigt var de kommer ifrån: grå vadmalsbyxor, grå rock, grå luva, ett utomordentligt snyggt grått skägg som hålls fast med ståltråd runt öronen som gör att de står rakt ut, schysst kraftig käpp som skulle komma till sin rätt i Gandalfs näve samt fem nummer för stora stövlar och glasögon som är så starka att tomten inte har en aning om vad han gör. Bara att hitta till närmsta grannen är ett äventyr. För att inte tala om att leta sig hem. Det har gått hittills, men det blir lätt några steg för många.

Men hur kan jag veta att tomten finns? Det har varit en hemlighet till nu. En julafton för många år sen när jag var ute för att göra jobbet mötte jag honom på den upptrampade stigen mellan grannarnas hus. Jag lyckades kränga av mig glasögonen i tid, så jag vet vad jag talar om. Han var klädd i grå vadmalsbyxor, grå rock, grå luva, ett utomordentligt snyggt grått skägg samt utrustad med en kraftig men ålderstigen käpp. Bakom glasögonen plirade ett par ögon som såg ut att ha sett det mesta. När jag tog ett steg åt sidan så att han kunde pila förbi såg jag att skägget var äkta. Han sade inte ett ord. Det behövdes inte. Och han hade absolut inga julklappar med sig.

Det är alltså sant. Tomten finns. Barnen växer upp och står i och vill gärna fortsätta att uppleva tomten, men sen dess är det alltid jag som ser till att vi ställer ut en tallrik med risgrynsgröt vid husknuten på julaftonskvällen. Kul, tycker ungarna, men jag, jag säger ingenting.

Och för att undvika alla missförstånd: Ingenting av detta har något som helst med Bajen att göra.

Not dressed like Hacedic Diamond merchant

Vad gör en Bajenspelare när det semestertajm? En del åker till Skövde, andra till Brasilien. Zengin vet vad som gäller, men… (det finns alltid ett men): ”Jag ska även springa två till tre gånger i veckan för att hålla uppe konditionen, men det blir lugnare än förra vintern", meddelar han via Bajens hemsida.

Men det är honom väl unt att koppla av lite mer än inför förra säsongen, som ju trevligt nog blev rekordlång.

Ta det lugnare var ordet. Så vad gör jag här? Diskbråck, är svaret. Nåt måste jag göra. Springa kommer inte på fråga, lika lite som att sitta, ligga, krypa eller stå. Dottern tog med jycken på morgonpromenad. Att då och då halta, hasa eller knixa sig fram genom livet med hjälp av krycka och med plågad min säga ”diskbråck” till den som frågar vad det är fråga om gör att man till slut blir tacksam för hur man har det. Alla lyssnar deltagande – och berättar sen om sina egna vedermödor med ryggen. Det handlar om allt från gipsvagga i ett halvår till att operera loss ryggraden, putsa upp den och sen sätta tillbaka den. En del tycks till 80 procent bestå av titan. Så jag har lärt mig att inte klaga. Det kunde vara värre.

Men det hade inte behövt slå till direkt när jag just genomlidit förkylningens alla fasor. Jag har ju inte ens hunnit ur morgonrocken.

En del funderar på vad dom vill ha för julklappar, jag kan göra två saker samtidigt så jag fnular dessutom redan på lämpliga nyårslöften. Att lova att sluta tända en tagg då och då är enbart löjligt att gå ut med och dessutom politiskt korrekt. Att bli snällare mot barnen gör sig inte: gränsen är redan nådd. Att lova att städa och diska mindre ligger bra till i och för sig. Men sen funderar jag skarpt på att inte tro på att jag är så jävla lustig. Typ: ”Var inte så jävla lustig! Tala klarspråk. Ge dom jävlarna!” Tycker jag att Bush är dum i huvudet ska jag säga att Bush är dum i huvudet. Anser jag att en tidningskolumn i morgontidningen är fullständigt obegriplig ska jag tala om att tidningskolumnen i Svenskan i går är fullständigt obegriplig. Och vill jag tamefan inte diska ska jag tamefan säga ”inte just nu, älskling”. (Jyckens matte är en av dem som står emot det här med ironi.)

Kunde ändå inte låta bli att fundera på det här med mustasch och om att bära en sån kunde vara ett nyårslöfte som skulle sätta sprätt på tillvaron om jag nu inte längre ska vara så jävla lustig, men sonen sade att jag såg ut som en stekvändare på nåt hak i Mellanvästern och det var en viss gay-varning över det hela (jag har inga fördomar, men saker och ting kan ändå ge fel signaler). Men sen sade han att jag på nåt sätt påminde om snubben som lirade sax i Blues Brothers (vi talar nu om the one and only, originalet), Lou 'Blue Lou' Marini, och som, om jag minns rätt, var just stekvändare på Aretha Franklins och Matt 'Guitar' Murphys hak. Och det var ju lustigt eftersom han var smal och långhårig och jag numera för det mesta motsatsen. Men tydligen har vi nåt gemensamt, om man får tro sonen. Där ser man vad en mustasch kan åstadkomma.

Nu säger diskbråcket: Gör nåt! Nåt annat! Well, go ahead dammit!

Flykten från dammsugaren

För tydlighets skull var jag tvungen att peta in först en och sen ytterligare en mening i min förra bloggdrapa. (Man vill ju inte framstå fullt så otydlig som man är; snart kommer allt mitt bloggande att handla om att förklara vad jag syftade på i förra inlägget. Världen är komplicerad, det är fredag och tyvärr – jag är tydligen tillräckligt frisk för att vara tvungen att delta i den allmänna städyran på hemmaplan som jyckens matte dragit i gång. Kvinnor är ett konstigt släkte, dom har som sagt ingen aning om hur det är att ha varit förkyld och att man måste vara försiktig lång tid efteråt med en del saker.)

Vilken mening som jag lagt till talar jag däremot inte om: skulle aldrig komma på tanken att skriva mina eventuella läsare på näsan vad jag vill ha sagt.

(jag har föreslagit att jag städar köket: det kan finnas nån staropramen längst inne i skafferiet...)

Det får räcka med en cigarr i käften

Dagens fråga: Vad är det som ser ut som korsning mellan Queen och ett svenskt dansband modell tidigt 80-tal?

Matten sköter jyckens morgonpromenad. Alla piggnar så sakteliga på sig. Som om inte det var nog: om mindre än en vecka ljusnar det. Och jag kan inget annat än hålla med Svenskankrönikören Jan Majlard: ”För övrigt kan man ju säga att hade det inte varit för vädret och för skatterna hade man ju stuckit för länge sen.” (Att jag skriver ut citatet här och inte bara länkar till hans krönika Ropen skalla – arenor åt alla beror på att citatet står att läsa i tidningen men inte på webben. Vad krönikan handlar om? Bajens ”nya” arena så klart. Tror jag... Eller rättare sagt: ingen aning. Läs och undra.)

Halvlåg framför burken när gårdag blev natt och genomled Bruce Springsteen-spelningen från Odeon -75. Genomled? Ja. Det framstod alldeles övertydligt att det var bättre förr. Snacka om tajt band. Snygg mössa hade han också. Miami Steves, professorns och Clarences hattar (för att inte tala om saxofonbrölet) gick inte heller av för hackor. Inte nog med det: förr slapp man lusten att knyta näven och slå in pannbenet på nån vem som helst eftersom det inte gavs utrymme för alla dessa ständigt förekommande och opåkallade reklamavbrott som förpestar tillvaron framför dumburken. Att dom kör med reklam mitt i den så kallade realtidsserien 24, som jag emellanåt glott en stund på eftersom sonen har fått dille på den, är väl snudd på uthärdligt, även om jag anser att det räcker med en skylt i några minuter: ”Nu måste Jack Bauer och dom andra gå på muggen, och dom vill gärna göra det i fred. Passa på att göra detsamma!” Men mitt i konserter och eventuellt lysande filmer? Som sagt, jag knyter näven.

Vi har ettan, tvåan och fyran, men det är tillräckligt. Reklam i teve har bara ett syfte: att göra tittarna dummare än de är. Själv har jag satt i system att aldrig köpa nån produkt som lyckats nästla sig in i rutan innan jag hinner byta kanal. Har jag ändå åkt dit nån gång och köpt en televiserad produkt är det enbart ett resultat av det jag försöker säga: att reklamen lyckats göra mig dummare än jag är.

I dag har dessutom tidningen som en del kallar Sveriges malligaste en kulturartikel värd namnet, den handlar nämligen om min favoritfilm alla kategorier. Har ni inte sett Fyra fula fiskar? Gör det innan det är för sent (innan den förstörs av nån reklamkanal). Groucho, Chico, Harpo och ”snyggingen” Zeppo håller rena rama snurren i gång och är om möjligt ännu tajtare än E Street Band modell -75. Att se en av två likadana mustaschprydda gentlemän iklädda nattsärk, snygg toppluva och cigarr försöka lista ut om den andre gentlemannen är en äkta spegelbild är obetalbart och strålande intelligent gjort. Som av en händelse för det oss tillbaka till dagens Svd-krönika. Kanske saknar Jan Majlard bollsinne och gillar att köra bil alldeles för mycket men han har åtminstone den lustiga idén att få med en av bröderna i sin text. Snurrigt värre, alltså (och jag har fortfarande ingen aning vad texten handlar om).

Apropå mustasch har jag idogt samlat till en sådan (nåja, jag gav fan i att raka mig ett tag, och sen gjorde förkylningens ständiga snytande sitt till). Av barn och fyllhundar får man höra sanningen. Men även jyckens matte vill ha ett ord med i laget. Vilket alltså för oss tillbaka till dagens fråga. Svaret är: Min mustasch. Som numera är väck.

Nä, Groucho Marx gör sig bäst på film (i andra sammanhang blir det lätt att man tar sig för pannan).

Sen kan vi inte låta bli att slå ett slag för Mikael Persbrandt när vi ändå är i gång. Stäm på!

Bock i kanten

Jag tror, jag är inte helt säker men jag tror, att jag försökte säga nåt intelligent med mitt förra blogginlägg, men inte ens jag är alltså riktigt säker på vad jag menade. Hur som helst, yngsta sonen har i alla fall ärvt nåt av sin far, kan jag stolt meddela, nämligen min förkylning, och är hemma sen i går – och har numera sällskap av dottern som inte vill vara sämre hon. Matten, som försvann snortidigt (!) för att dra in nödvändiga kulor till godis, esberitox och fler varianter av näseril, såg inte ut att vara och lät heller inte särskilt kurant. Äldsta sonen tycks stå pall och försvann småvisslande till plugget, men så är också läxorna slut för terminen. Så det blev jag och jycken som halkade omkring en stund i blasket på morgonpromenaden. Ingenting att rapportera förutom att längst in i viken ligger ett grått flantäcke av is.

Vi tar en sväng över Hammarbys nya stadion in spe. Kan inte politikerna göra det enkelt för sig och en gång för alla avskriva löparbanor på Nacka Stadium? (Hella Stadium låter inte heller så dumt faktiskt. Matte Werner Stadium? Kenta Stadium? Bajen Stadium? Forza Stadium? Bira bira bärs Stadium? Kärt barn kan ha många namn. Eller varför inte Nya Söderstadion? Det gör det enklare för dem som kommer att säga ”det var bättre förr”. Inte nog med det. ”På gamla Söderstadion” kommer nämligen att så småningom med lite patina hamna i samma fina sällskap som Bruce Springsteen på Konserthuset -75: alla var där.)

Nog om detta. Vi jublar lagom över stadionbeslutet men säger samtidigt: den som lever får se. Fast bara en parentes till eftersom jag hur som helst hade tänkt meddela resultatet av mitt mejlpåstötande till politiker i frågan: en politiker har besvarat mitt mejl om hur det borde bli. Fp:s Lotta Edholm. Inte nog med det, två gånger om, och hon var vänlig nog att skriva att hon höll helt med mig.

Vilket leder över till detta. 1984. Hört talas om det? Eftersom jag nu skriver Usama bin Bush kommer diverse elektronisk webb- och mejlspaningsapparatur som letar potentiella terrorister att ge utslag och sätta en bock i kanten inte bara på mitt konto utan även för dig som besöker denna blogg. Du behöver inte ens ha läst det här. Du kanske tillhör kategorin som kommit hit på Googlejakt efter ”världens största bröst” och tänkte, ”vafan, inga lökar, bara en massa babbel”. Kul va! Du är antecknad.

Att jänkarna sedan länge håller på med allt möjligt elektroniskt fuffens i kriget mot terrorismen är troligt. 80.000 svenskar lär redan få genomgå utökad säkerhetskoll för att kunna ta sig till Speciallagarnas förlovade land. Eller ens bara flyga med amerikanska bolag. Men EU-parlamentet vill inte vara sämre. Och gissa vem som håller fanan högst? Just det, vår justitieminister Thomas Bodström. All e-post, internetbesök och telefontrafik måste lagras i minst sex månader som ett sätt att bekämpa terrorismen. I minst sex månader? Det är bara början. Och Sverige leder kampen.

”Jamen, alla vi vanliga normalhederliga medborgare som inte har nåt att dölja har ju inget att vara rädda för? Vi står ju gärna nakna, genomlysta och utan integritet när våra myndigheter sätter till de nödvändiga klutarna för att jaga terrorister. Det är ett pris vi är beredda att betala.”

Tja, jag tror ärligt talat inte att just dom där alla normalhederliga medborgarna som inte bryr sig finns, mer än på ett sätt. Det är just de som kommer att avlyssnas eftersom de använder sig av internet, mejl och telefoni, kontokort, betalar skatt och googlar efter ”världens största bröst” på ett normalhederligt, avlyssningsbart sätt. Alla dom där andra som man tror sig kunna spåra kommer inte att lämna spår efter sig.

Tänk, alla dom där andra kanske helt enkelt inte finns?

EU-parlamentet har sagt ja. EU:s medlemsländer ska formellt godkänna beslutet. Jag vet inte gången, men förhoppningsvis räcker det med att ett land säger nej till beslutet. För EU:s, demokratins och alla normalhederliga medborgares skull.

För övrigt har justitieministern i sitt svarta förflutna tofflat in ett mål på Söderstadion. Det har ju inte med saken att göra. Men ändå.

Hmmmmm

Vi brukar aldrig kommentera saker som vi inte vet någonting om. Och jycken måste få komma ut. Men...

"....beslutat att bygga en 25 000-arena till Hammarby. En arena som i ett senare läge kan byggas ut."

?

Planerna eller själva planen?

Fasd i näserilträsket

Ded är fullstäddigt obegribligt att Stockholms politiker inte kan inse att det behövs en ny fotbollsarena utan löparbanor i Globenområdet för 20.000–25.000 personer. Det behövs inget annat. En eventuell Finnkamp vart fjärde år går att hålla på annan plats. Dessutom är en arena av det här formatet fullt tillräckligt för 99,994 procent av världens alla artister. Bara för att Manu Chao kanske eventuellt kommer hit (jaaaa!) om en sju åtta år och sen aldrig mer behöver man ju inte ett mastodontbygge modell Billstromdrome. Jag kan till och med tänka mig att lyssna på honom på Gärdet.

Fast som vanligt är jag förhoppningsvis fel ute. Stockholms politiker kanske inser att fotboll ska spelas på en fotbollsstadion och inget annat och som är lagom stor. Det är nämligen god ekonomi, lokalpolitiskt rätt och just det som gud önskar. Inklusive alla ateisters, agnostikers, stoikers och socialdemokraters gud.

Ja, jag tror att gud vill det.

Men för att ge våra politiker ännu fler goda skäl så kan det vara lämpligt att lyda S@derstadions uppmaning viktigare än någonsin: gör din röst hörd.

Klicka dig dit och gör det Nu!

Abstinens

Den som från och med i går tomögd lommar omkring i intigheten rekommenderas ett besök på Bajens svenskafantv. "Jag älskar mycket honom" , kan man höra några gånger för att förstå vad det faktiskt handlar om. Och mycket annat. Som skönsång på Kvarnen.

En del åker såhär års på semester. Vi andra ställer vårt hopp till tomten.

Och sen får man väl ta tag i feminismen och alla de andra bitarna. Jag tycks i alla fall anses tillräckligt frisk för att ta itu med disken. På nåt annat sätt kan jag inte tolka det lilla jag ser av diskbänken.

Så är det. Vi sätter punkt, kavlar upp ärmarna och börjar på ny kula. Jycken nickar instämmande.

Matchrapport

Jycken fick morgonpromenera med matten. Jag snyter mig och konstaterar rödögd att Söderstadion fick klara sig utan mig i går.

Men inte desto mindre var jag där. Fast på ett närmast hallucinatoriskt vis. Sonen stod nämligen upp för familjeäran och var på plats och lovade att sms:a till bingen när det hände nåt intressant. Sex gånger brummade mobilen i mörkret i sovrummet:

19:18 Jättetabbe av ryttebro. 0-1
19:22 1-1 runa snyggt inlägg av avbynn
19.33 mitjylland byter keeper. mysko
19:38 Ny jättetavla av ryttebo. Märkligt. Hämnd?
20:13 max och en dansk är numera utvisade
20:19 2-2 paulinho. Domaren är dansk.

Just ”mysko”, ”Märkligt” och ”Hämnd” gav det hela en extra dimension. Där låg jag och stirrade i taket. Vad höll målvakterna på med? Och hade Max och dansken gett varandra var sin skalle? Att domaren var ”dansk” förstod jag att inte läsa bokstavligt utan mer som ett sätt att beskriva domarinsatsen.

(En del matcher minns man med välbehag fast man inte har en aning om vad som egentligen hände. När Trelleborg fick däng guldåret med 4–1 var vi på annan ort – veckan innan såg vi Helsingborg få på nöten på Olympia med 3–1 och var kvar i de rödgula trakterna – och hade bara text-tv som livlina. Där satt vi och glodde på en tyst teveskärm. Det var en höjdare.)

Hur som helst, det var en underlig match, sade sonen när han väl var hemma. I morse, när han sovit på saken, ansåg han att det trots allt var en rätt bra match, men att danskarna inte hade haft en suck om det inte var för målvaktstavlorna. Vad han menade med ”hämnd” frågade jag inte. En del saker vill man göra sina egna bilder av.

Men Micke Andersson gav klacken en sista sång. Sms- eller text-tv-matcher i all ära, för hans skull hade jag gärna varit på plats.

Mindre lustigt

Lustigkurren skulle säga att det är ungefär som att vara på fyllan: man blir tårögd, rödnäst och ser dubbelt. Själv tar jag det på högsta allvar. Det är bara en fråga om motivation. Jag kör med: Det sitter i psyket; Termometern visar åt helvete fel; En riktig karl ska väl tåla lite sånt? Och fortfarande har jag inte fått nåt svar på varifrån allt snor kommer.

Jag blev tvungen att ta jycken på morgonpromenad. Men sen blev det bingen. Berget av snytpapper har vuxit över kanten på papperskorgen.

Doktor Levander fick Bajensupportern Stig-Helmer att med slutna ögon mässa ”Jag kan flyga” i Sällskapsresan. Det gick ju bra. Jag kör med ”Jag är inte sjuk, jag är inte sjuk”. Resultatet är än så länge tveksamt. Möjligen ska jag använda ”Jag är frisk, jag är frisk”. Men just ”frisk” kan leda tankarna fel för en bajare.

Anledningen är förstås kvällens match på Söderstadion. Vem som dömer är av mindre betydelse, men jag har efter ett försök börjat gilla att gå på fotboll i december. Jyllänningarna från mittidanmark är på besök i en så kallad tidig seriefinal i RL-gruppen, om man nu kan tala om sånt efter två omgångar – det är ju snudd på seriefinal hela tiden när fyra lag ska mötas. Men framför allt är det sista chansen att för den här gången se Micke Andersson iklädd de rätta färgerna. Skam vore om han inte är med på ett hörn.

Vore det möjligt skulle han få komma in efter en kvart, lira en stund på mitten, kliva upp i anfallet, göra ett par strutar, och sen kliva ner på mitten igen. Och sen kliva av med kvarten kvar för att liksom binda samman hela hans tid i Bajen och för att motta publikens uppskattning. Det bästa vore om det låg nån symbolik i bytet, som när Christer Fursth steg av för gott och Petter A blev inbytt (för gott?).

Jag snyter mig och håller tummarna.

När jag fick Nobelpriset

I natt har jag vridit och vänt på mig eftersom jag endast kunnat andas med en näsa i taget och åt ett håll i taget. Nu har de explosionsartade nysningarna tagit över. Halva befolkningen vet hur det kan vara. Till er andra kan jag säga att jag minns en reklamannons som gick ut på att ”Ni snackar om hur jobbigt det är att föda barn, men då vet ni inte hur det är när en kille är riktigt förkyld.” Det stämmer.

Det slår aldrig fel: årets förkylningsattack slår till med full kraft medan noblessen fjantar runt i Blå hallen och dottern prompt vill se på eländet i teve (läs: alla snygga blåsor). Magsårsmedicin, världsfred och spelteorier i all ära, jag halvligger i tevesoffan, snyter mig i parti och minut och funderar på när dom kommer att ge Nobelpriset till nån som listar ut det som verkligen är intressant: Varifrån kommer allt snor?

Yngsta sonen tittar förbi teverummet och glor en stund han med och jag säger: ”Annat var det på min tid. Har jag berättat om när jag fick Nobelpriset?” ”Pappa”, säger dottern och himlar med ögonen. ”Vilket då”, säger sonen: ”Nobelpriset i ljugning?”

Sorlet stiger i Blå hallen. Jag snyter mig. Dottern gillar Maddes dräkt. Själv tycker jag det var bättre på Friggebos tid, det är för lite urringningar. Fast jag slipper förstås se Bo Södersten skina som en sol. Men en massa andra politiker från höger till vänster flimrar lätt glansögda förbi i rutan och ser ut att mysa i glittret från kristallkronor och diamantdiadem. Om man är av en sorts politisk åsikt förstår jag att man bockar och bugar. Men om man nu är av en annan bestämd politisk åsikt; vad gör man där? Understår man sig att dricka kungens skål? DN:s vett och etikett-tant som naturligtvis också beredes plats i rutan har nog sin åsikt klar, jag har min. Om jag kommer på det här med var allt snor finns innan det vill ut och för det belönas med Nobelpriset så okej, gratis sprit, god mat – fest är ju aldrig fel, även om tänker fortsätta festen på annat, lite mer rock’n’roll-håll – men kungens skål? Icke sa nicke. Jag kommer att sitta kvar och resa mig upp när alla andra sätter sig, se min bordsdam (förhoppningsvis djupt dekolleterad) i ögonen, tömma glaset och säga: Bajen.

Kom till sak!

"21.23. Michael Ballack jonglerar med finskor på scenen", meddelar Aftonbladets minut för minut-webb från VM-lottningen.

Sassa brassa mandelmassa

Ett par saker (efter en halv starobno – jycken och alla andra är utflugna):

• Måste bara kommentera att Romario vann skytteligan i Brasilien. På nåt sätt är vi alla på väg mot den ständigt pågående evigheten. Det känns skönt.

• AIK är tydligen tillbaka i fotbollssocietetenen (svårt ord när man har en halv öl kvar). Vill man ha perspektiv på tillvaron kan man läsa det här. Det är kul som fan.

• Om mindre än en timme börjar VM-lottningen i Tirpitz. Brasilien, Togo och Costa Rica (nån gång måste vi få HÄMND) skulle sitta fint (i värsta fall kan det vara läge att ta hämnd på Japan, om vi nu håller oss till evighetsperspektivet – när vi talar fotboll finns inga preskriptionstider... svårt ord, men jag tror det gick bra). Sydkorea och Tyskland känns mindre kul.

• Huga. Jag snubblade in på en Kalmar-blogg.

• Just nu kan jag inte göra två saker samtidigt, så jag koncentrerar mig på den där halvan som är kvar.

Vart tog termosen vägen?

Det blev ingen morgonpromenad. Husse kom inte upp. Kan man få huvudvärk av att gå på fotboll i december? Tydligen. Att jycken skällde ut tidningsbudet efter noter klockan tre på natten – och sen fortsatte att skälla av bara farten tills nån insåg att den andre inte skulle masa sig upp för att tala fanstyget till rätta – gjorde förstås sitt till. Vi tog en längre lunchpromenad bakom våra solglasögon i stället. Matten följde med. Jycken fick leverpastejbitar som belöning för diverse konster (som att hoppa upp på en sten och skälla ut en stavgångare. Sen skällde den ut en stackars äldre farbror, och när vi kom hem rönte en hårt arbetande asfaltsläggare samma öde. Kanske dags att sluta med att ge henne leverpastej när hon skäller ut stavgångare?).

Var det en bra match? Kanske. Jag vet inte. Det är möjligt. Sådär. Jodå. Inte alls. Som modern brottning. Fast det var ändå ganska bra. Vålerenga var faktiskt också ganska bra, om man ska vara ärlig. Kanske. Och var bollen inne när deras målis fumlade med den på mållinjen? Kanske. Jag vet inte. Det är möjligt. Nej. Ja. Jag tror inte det.

Att jag aldrig blir poet är lätt att räkna ut.

(Den som vill läsa fotbollspoesi kan göra det på footballpoets.org, som ni hittar om ni går vägen över Junivallens sköna lista över fina favoriter. Vi snor en rad från Glody Maks (skönt namn) sköna dikt om Thierry Henrys fotbollskonster som slutar med:
His dog is as crazy as a Iunatic.)

Fast om bollen på Vålerengas mållinje inte var inne borde domaren ha blåst frispark åt andra hållet. Tror jag.

Äh, det var nog en ganska bra match. En så kallad drabbning. Och Ante Covics svettiga räddning på den blivande elfsborgsgnagaren Ishizakis skott i slutminuten räddade kvällen. Det kunde ha varit bättre. Det kunde definitivt ha slutat sämre. Men det var framför allt kul att gå på fotboll i december.

Inte nog med det: Pablo såg pigg ut.

Pang på rödbetan

Jycken och jag halkar runt i leran. Av snögubben finns inte ett spår. Vintern är här.

Velkomen til VIF, Oslos stolthet! möter besökaren på Vålerengas hemsida. Vi får väl kvittera med att välkomna Vålerenga till Hammarby, Stockholms absoluta stolthet.

”Jeg tror ikke vi blir tatt på senga av Hammarby”, säger administrative ledaren Lars Bohinen. Vi läser vidare på hemsidan. Hur är läget hos våra motståndare? ”Det har vært bra trøkk på treningene, og det virker som gutta har overskudd.” Vad mer? ”Vi er alle veldig innstilt på å gi jernet og prestere godt i de to siste kampene før ferien.” Vad vet norrmännen om sina motståndare? ”Hammarby vant den svenske serien så sent som i 2001, og er et lag å regne med hos söta bror.”

Kom sen inte och säg att norrmän inte kan vara gulliga.

Vädret ser Tipsextralikt ut modell december -74, fast Söderstadions matta kommer att vara betydligt bättre än Burnleys och Hulls lervällingar fast kanske inte riktigt som Camp Nous underlag, om man får tro vad man ser på teve nu för tiden (läs: Ronaldinho). När var jag senast på fotboll i december? Aldrig. Troligen kommer det att låta mäktigt men annorlunda när handskbeklädda applådåskor efter snyggt Bajenlir rullar ut från läktarna. Termosen? Ännu oklart vad som händer med den. Möjligen häller jag i mig innehållet innan. Mössan? Antingen grönvit eller mammans morfarsfars pälsklädda historia från tidigt 1900-tal som hittat hit från Schweiz och sitter som en smäck. Långfillingarna ligger framme. Likaså Hellahalsduken. Blir det Jensen och Årets Bajenspelare 2005 som mittbackar? Sulan och Johansson på kanterna? Rakt mittfält eller med Petter som spets? Får Runaldo finna sig i att starta på bänken? Är Micke A med i truppen? Vem står? Blir det någon samba? Kommer domaren att springa omkring i kortbyxor?

Som vanligt kan vi bara ägna oss åt gissningar. Det är en sida av fotbollen som man inte kan negligera eftersom det är ett av tre ben som själva fundamentet vilar på. Vad är egentligen bäst: före, under eller efter själva akten? När bollen är i rullning är det bara att åka. Efteråt kan resultatet vara värt all möda. Men innan är fortfarande allt möjligt.

Nånstans där är vi.

Score-Gutten

"Det hade känts konstigt att vara kvar i Sverige då Hammarby är den bästa klubben du kan spela i här."

Det blev inget nytt kontrakt. En trotjänare lämnar Bajen. Spel i norska Tippeligan väntar. Mikael Andersson har varit med hela vägen sen Hammarby tog de första tveksamma stegen från svänggäng till styrelsens och fansens krav på minst medalj. Från Zetterlunds till Linderoths fotbollsfilosofi. För att inte tala om Cratz-epoken. Konkurrensen om platserna har ökat. I Sandefjord kommer han säkert att tillhöra startelvan. Förhoppningsvis får han ett nytt, lika fint smeknamn av sina nya fans som han fick här när han petade in bollar till höger och vänster för ett par år sen, även om han "er tiltenkt en sentral midtbanerolle hos Tor Thodesens mannskap". Dessutom tror jag fortfarande att han är det slags spelare som man kan bygga ett vinnande kollektiv av. Inte stjärnorna, utan de som får det hela att funka.

Nu finns bara Sulan kvar från de urminnes tiderna. Mikael Andersson spelade varenda match guldåret, om jag inte missminner mig. Minnet är kort. Numera kan en misslyckad passning innebära att det regnar skit över spelaren. En del spelare är förtjänta av hyllningar i stället. För de snygga målen. För slitet på mitten. För guldet. För att ha varit trogen.

Jycken och jag går ut i regnet. I morgon väntar Söderstadion. Förhoppningsvis är Micke med.

Rätt eller fel: det blir nog nya takter på mitten.

Frimärken från Togo

Alltså, jag tycker att Sverige ska möta brassarna i gruppspelet och helst så nära man kan komma en hansastad så att man kan dundra ner dit och förslagsvis klämma en typ Rattherrn pils i god stil på nåt ståndsmässigt ölhävarhak med megastorbildskärm i närheten av stadion, för in på stadion lär man ju inte komma. Är det VM i fotboll vart fjärde år och vi är med ska vi naturligtvis möta Ronaldinho och hans brazilian all stars och sen på vägen Tottis hårfagra lirare, Henrys spetskompententa musketörer, Riquelmes argentinska vinthundar samt om det behövs spöa skiten ur engelsmän, spanjorer och portugiser. Men visst, Togo, Tunisien, Saudiarabien, Angola och Trinidad och Tobago är ju också med. Och det är ju… bra att möta dem. Har vi riktig tur kan vi få möta dem hela vägen till kvarten. Där vi förlorar mot Costa Rica.

Nä, fram för tunggung. Hoppas hoppas att Zlatan, kalsongkillen, Östlund och alla andra vikingar hamnar i samma grupp som Adriano, Juninho, Ronaldo, Robinho, Ronaldinho, Roberto Carlos, Cafu…

Och sen tar vi dem igen i finalen…

Oj, då, jycken sover. Det ska nog jag också göra.

Senaste nytt

Sverige, måndag.
Snögubbe attackerades av jycke
En jycke fick tuppjuck under en promenad i morse. Anledningen var en snögubbe som små snälla barn tillverkat under helgen och satt en morot som näsa på. Jycken skällde besinningslöst ut den stackars snögubben som stod där och sakta smälte bort. Först när hussen gav jycken moroten slutade jycken att skälla. Snögubben fick så småningom tillbaka sin näsa, men den trycktes in åt fel håll för att dölja den bit som fattades. Det finns inga vittnen till den råa chockattacken. Men enligt säkra källor belönades jycken med en hundgodis.

Skrammelbil in för översyn
Enligt tvärsäkra källor kommer en väl tejpad smutsgrå men troligen blå bil lämnas in på obestämd tid för operation i morgon bitti. Det var på tiden, utbrast en nattarbetande granne som en längre tid vaknat alldeles åt helvete för tidigt.

Ledare
Vi vet inte om det hänt nåt särskilt i världen, mer än det vanliga tjabblet. Hur går det med feminismen, till exempel? Ingen aning. Och hur vädret blir över Söderstadion på torsdag spelar inte heller någon större roll. Vi kan inget annat än hoppas och tro på det bästa. Man har ju mössa att stå och mysa i. Men vi vill inte ha löparbanor. Där står vi principfasta. Där Finnkampen går av stapeln 2012, när Sverige åter är en C-nation i friidrott, där är vi inte.

Vi vill ju inte gärna sticka ut näsan, men får man ta med sig termos på torsdag?

Lördag hela veckan

Också ett sätt att tillbringa en söndag på (se gårdagens bloggdrapa). Dock en, men icke oväsentlig skillnad: väl hemma fann jag en (okej, två) Sort guld i skafferiet. Jycken slumrar redan sött och väntar på morgonpromenaden.

Glöggbestyr och länktips

Också ett sätt att tillbringa en lördag. Hemkommen från heldag på kidsens skola med julmarknadsbestyr (dilat glögg i åtta timmar utomhus) och med den huvudvärken efter för mycket frisk luft trodde ni kanske men röken från glöggbrasan envisades med att förfölja undertecknad och till slut blev det för mycket av den varan – och av kontinuerliga test av pepparkakor och saftglöggen för att hålla i gång systemet och inte stelna i halvkylan. Så det blev till att tillsammans med en ipren sova bort kvällen.

Att ha ont i huvudet av för mycket rök eller att läsa om det är ju naturligtvis fullkomligt ointressant för gemene man. Vill man däremot fundera på hur Hammarby sköter kontraktsförhandlingarna med dem som eventuellt skulle kunna förgylla tillvaron för det grönvita publikhavet på AEG Nacka Stadium runt 2010 rekommenderas följande länk till intervjun med Magnus Tappert på svenskafans bajensida.

Som sagt, lördag. Om jag ändå haft huvudvärk för att glöggen inte var barnvänlig. Sån tur har inte jag.

Inte nog med det: även söndag kommer jag att stå där för att hålla brasan i gång. Jag får hitta på nån lösning. Frågan är: Skulle ni köpa glögg av nån på en julmarknad som i stället för tomteluva har en hemmagjord gasmask på sig?

Fast just nu är jag lite på g. Även sömn vid fel tillfälle kan ge resultat. Men vad har jag för det? Det finns en starobno nånstans i skafferiet men sonen är på galej, enligt ryktet på Mondo av alla ställen, och ska hämtas med skrammelbilen, det ingår i dealen. Jag sitter och funderar på saken, fingertopparna trummar på bordet, när någon puffar på mig med en gammal strumpa i käften. Det är mitt i natten men jycken ser uppfordrande på mig och låter sådär lite larvigt farlig som hon brukar göra när hon kräver uppmärksamhet. Att det är morgonpromenad om sju timmar tycks inte bekomma henne. Hon har dessutom fått vara ensam mest hela dagen, så en viss förståelse har jag för attacken. Efter ett viss kamp får jag loss strumpan. Se på fan, min saknade Homerstrumpa som jag fick i födelsedagspresent har dykt upp från ingenstans. Jycken får en godis som belöning och jag bestämmer på stående fot att mamman får hämta slyngeln.

Tomte och pepparkaksgubbe misstänkta för mordbrand, skriver kvällsdraken. Julbocken i Gävle har gått upp i rök. Igen.

Jag har en viss förståelse för hur bocken upplevde det hela.

Å andra sidan har jag också en viss förståelse för tomten och pepparkaksgubben.

Det går att springa utan löparbanor

Jycken rusar på och jag försöker andas ut. Tänka stora tankar kommer inte på fråga. Små, obetydliga tankar? Glöm det med.

Alla spekulationer om Bajens eventuellt kommande nya arena får vänta. Och varför framtidshoppet Magnus Tappert lämnar Bajen och drar till Kalmar, av alla ställen, kan man också undra över. ”Vi hade förhoppningar att Magnus skulle bilda ett framtida mittbackspar i Hammarby med Isak Dahlin”, säger Tommy Davidsson på Bajens hemsida. Jaså? Snyggt jobbat, vem som nu är ansvarig. Men vad vet jag? Magnus Tappert kanske har gått och kärat ner sig i en stilig kalmaritska som vägrar flytta till Tjockhult? Förhoppningsvis är det så – och inte luddigt kontraktstänkande som är orsak.

Fast Kalmar ska eventuellt spela med åtta mittbackar nästa säsong. 8-0-2 kallas det visst.

Initierade synpunkter om detta och arenaföljetongen och mycket annat går säkert att hitta hos grönvitasidanupp. Men ett tips hinner jag med. Om du bor i rätt kommun: mejla och kräv besked av en politiker av din sort hur han eller hon ställer sig i arenafrågan. Får du svar mejlar du tillbaka: ”då kommer inte jag att rösta på dig och ditt parti” alternativt ”bra, då får du min röst i höstens val”. Får du inte svar, fortsätt att mejla tills du får det. Eller gör så här.

Min inställning är glasklar: löparbanor är döden. Tomma läktarsektioner likaså. Fotboll ska spelas på fotbollsplaner. Låt alla ha var sin fotbollsplan på respektive hemmaplan. Och passa på att bygga en friidrottsanläggning modell modern men mindre i Kista. Allt blir billigare än en koloss för allt och ingen.

Just nu rusar jag åt alla håll.

Klockan ett i natt satt äldsta sonen och pluggade till dagens kemiprov. Så dags då, kan man tycka. När jag rusade förbi hans rum och undrade vad i alla glödheta han gjorde upp så sent undrade han vad jag gjorde upp så sent. Innan dess tjatade han till sig att vi skulle övningsköra med skrammelbilen. Vi bytte plats och jag sa glöm inte att ställa in mittbacksspegeln, det är viktigt, och det gjorde han med besked genom att bryta av den. Sen skulle vi tanka. Tanklocket gick inte att få upp. Inte ens med våld. Vi skramlade hem och bytte tejp här och var runt karossen. Alla bilskrotar och mackar har allt från överliggande dubbla kamaxlar till grillkorv med stark senap för en tia, men just mittbackspeglar som passar vårt ekipage finns inte. "Middbaggspegel, sau du? Dee kænner jau inte till." En timme med tanklocket så gick i alla fall det upp. Och alla vill att man ska gör en jävla massa saker. Hela tiden. Och en ny mittbackspegel kostar deg, som det mesta som man ska göra hela tiden.

Därför är det skönt att gå i snöglopet och råfukten på morgonpromenad med jycken och andas. För det är mycket nu. Att ha sina barn i en skola som laddar inför helgens traditionstyngda julmarknad i dagarna två tillhör just kategorin det är mycket nu. Föräldrarna piskas in grupper för att förrätta sitt värv. Kaffe? Det blir snabbkaffe på stående fot. Tre bloss, sen får man fimpa.

Jag fortsätter att rusa. Alla andra kan i lugn och ro sitta kvar och besöka tidskriften Tid. Bajare kan börja här. Häckenfanatiker här. Vänner av krönikor kan börja här, här eller här. Homestaging? Ni vet dom där som byter ut vissna krukväxter och gamla soffkuddar mot nya för att få upp priset på Tjockhults alla redan billiga bostadsrätter? Börja här. Det finns till och med en julkalender. Reklam? Njae, samhällsinformation.

Jycken gäspar stort när jag rusar förbi. Jag håller med: man kan bli trött för mindre.

Låtom oss hata

Finns gud? Ännu en bra fråga. Min gissning är att det kan finnas lika många gudar som det finns präster. Men jag kan hålla med om att om det enbart finns en, så vore det intressant om hon var svart, lesbisk och jävligt förbannad. Och urbajare.

Snö. Mycket. Hej mina lustiga bröder, det snöar på min hatt. Nattlig kvällspromenad. Jycken hoppar runt i snåren och jag trampar upp stigar i allt det ännu obefläckade vita och gnolar för mig själv och funderar på den krockskadade bilen och på den där gotländska frimicklaren som både har sysslat med hets mot folkgrupp i princip och i princip inte har gjort det. Samtidigt har katolska kyrkan under ledning av den nya ärkeprelaten kommit fram till förbud för homosexuella att vara präster – i princip, för man får tydligen ha bögat lite, om man gjorde det för mer än tre år sen och därefter kommit på bättre tankar. Ungefär. Anledningen till detta underliga resonemang är att ett antal katolska präster ägnat sig åt pedofili. Och just det har ju faktiskt ingenting med homosexualitet att göra.

Min personliga övertygelse är att präster är som folk är mest – och det betyder att en del är knäppare än vanligt. Och då tänker jag för tydlighets skull inte på dem som eventuellt är homosexuella. Just det har nämligen ingenting med saken att göra. Utan jag tänker på alla dem som nu efter Högsta domstolens friande dom över de påstådda gudsorden om cancersvulster på samhällskroppen precis som frimicklaren i fråga kan säga ”Nu kan vi känna oss friare när vi förkunnar Guds ord”. Vad betyder det? Jo, ett steg närmare drömmen för en viss kategori pastorer att få kunna torgföra vilka stolligheter som helst som guds ord. Det finns hur mycket som helst att ta till för den som läser bibeln som, ja ni vet vem. Svavelosande predikningar är bara förnamnet.

Det betyder också att vi kan ha fler grupper som är undantagna från hetslagstiftningen, i princip – till exempel gruppen knäppa präster. Är det nu legitimt att fråga sig vad de har för funktion på samhällskroppen? Finns det ingen vettig präst som kan ta upp just det i sin predikan?

Att jag går omkring och funderar på den krockskadade bilen beror på att den i går fick sig ännu en kyss, den här gången därbak vid ett rödlyse och i rikligt med snö. Marodören var naturligtvis en sån där modern stridsvagnsjeep som Tjockhult är nedlusat av och som de borde utrusta svenska elitsoldater med på utrikes uppdrag och som inte borde få åka omkring på vanliga vägar eftersom det ser så löjligt ut och dessutom är en fara för alla andra i trafiken. Snart är bilen tejpad runtom för att få det hela att hänga ihop.

Som sagt: Finns gud? Bra fråga. Som Jesus sade till synderskan: ”Din tro har frälst dig. Gå i frid.”

Skål för försommaren!

Jag hade ingen aning om att juryn som utsett 2005 års bästa tifo var så poetiskt lagd. Jag tar mig friheten att återge dess motivering in extenso. Lyssna bara:

"Bajens supportrar har under snart tio års tid svarat för mängder av sevärda och innovativa tifon – så även 2005. Det första allsvenska derbyt på 15 år mellan Hammarby och Djurgården på Söderstadion fick uppleva ett sällsynt vackert och välarrangerat dubbel-tifo; lika finessrikt som starkt, lika effektfullt som enkelt.

Norra långsidesläktaren draperades inledningsvis i fem gul-gröna vepor med texten "Forza", som långsamt, likt en stilla försommarskymning, delvis bytte färg och text och övergick i fem grönvita Bajen-vepor. Det tre minuter långa arrangemanget hade dessutom Kenta Gustafssons för dagen lämpliga ”Just idag är jag stark” som massivt ljudstöd.

Just denna dag vände Hammarby 0-1 till seger 2-1.
Just denna dag var Hammarbys tifo magiskt.
Just denna dag var Stockholm och Sverige Hammarbys.
Just detta år var Hammarby Ultras år."

Vad säger man? Strofen ”likt en stilla försommarskymning” är bara den värd en applåd. Juryn kom från Canal+, Svenska fotbollförbundet, Föreningen svensk elitfotboll, svenskafans.com och ISPR, som jag för stunden inte kan komma ihåg vad det är för nåt (nåt med parapsykologer – eller möjligen poeter?).

Vi som var på plats denna skööna försommarkväll kan ingenting annat än instämma i juryns formuleringar. Prissumman är för övrigt 30 långschalar som ska gå till mera tifo.

Den som vill fördjupa sig i ämnet kan ju börja med att besöka Hammarby Fotbolls webbplats.

I kväll när ungarna törnat in och jycken fått gå av sig längs lilla rundan blir det När seklet var kort, tjeckoslovakisk (!) film när den var som bäst och om ett sällsynt trevligt ämne som fond: konsten att brygga gott öl. Utan inbördes rangordning är väl Nedved, Havel, Nedomansky, Svejk och gott öl fem ovedersägliga bevis på att åtminstone Tjeckien är en äkta kulturnation. Nånstans i skafferiet ska det apropå det finnas en (möjligen två) starobno. Inget särskilt finlir över det, kan jag höra ölets viktigpettrar utbrista, men jag säger som det är: öl är kultur och befinner sig därmed på en helt annan nivå än lillfingret i luften.

Detta påpekande föranleder dagens fråga. Vart tog sejdeln vägen? Den där med handtag alltså.

Tidens gång och julklappstips

Mörker och elände. Snön piskade både mig och jycken brutalt under morgonpromenaden. Nåja, det var i alla fall lite otäckt med kall snö i fejan. Jag står fast vid att sommaren är min likör. Fast jycken såg glad ut och skällde ut en stackars ekorre efter noter. Själv håller jag mig upprätt med hjälp av tidens gång: om 25 dagar vänder det, och sen blir det ljusare igen. Fast vad gör man inte för att lägga sordin på tillvaron: om drygt ett halvår blir mörkare igen.

Apropå sommar har vi förträngt att vi en gång i tiden lämnat in gräsklipparen på service. Köp en ny, får vi höra av gräsklipparmekanikern när vi får honom på tråden, och gör det hos oss så slipper ni betala en femhundring för att vi ägnat en minut av vår dyrbara tid åt att titta på maskinen. Tanken är nämligen trasig. Ja, men det visste vi ju redan? Visst, men vi kan laga den för dyra pengar plus en femhundring för att vi tittat på den.

Där nånstans är vi. Sista ordet är inte sagt i det som håller på att utvecklas till gräsklipparstriden. Hur som helst står vi snart utan bil för att hämta hem en ny eller gammal gräsklippare. Bilen, inte föraren, har nämligen haft för vana att backa in i taxibilar både till höger och vänster och bakpartiet hålls numera uppe med hjälp av tejp. Ett tilltagande skrammel i frampartiet gör en helrenovering absolut nödvändig. Vem vill köra omkring i en bil som alla pekar finger åt?

Just därför känns det skönt att konstatera Bajen bjuder upp. Det var visserligen inte mycket till handbollsderby mot dif i helgen, har jag förstått, eftersom det bara är ett av lagen som kan dansa. På Zinken, däremot, var det storfrämmande på besök när Edsbyn fick dask för första gången denna säsong. Det ser med andra ord bra ut. Och apropå vintersporter slog Vålerenga Start med 3–1 i Royal League.

Veckan två gamla favoritrullar hemburna från det lokala biblioteket: Diva och När seklet var kort. Två säkra kort kvalitetsstämplade Not made in USA och bra att ha nu när mörkret fortsätter att tillta.

Vill ni ha tips på julklappar? Årskortet till Söderstadion tycker jag är lämplig present att önska sig och för alla i familjen att sala ihop till och lägga under granen. Yngsta sonen? Han önskar sig bland annat lego i julklapp. Undrar om den är killen fick för mycket eller för lite sånt när han var liten?

Uppbrott

Det är med viss sorg jag läser att Nichlas Hindsberg lämnar Hammarby. Det kunde kanske ha blivit riktigt bra; nu blev det mest ingenting. Men han var i alla fall en stund på planen när Bajen spelade 2–2 mot dif. Och då såg det tämligen hyggligt ut. Förhoppningsvis får han vara hel och i fin form på nån dansk plan i en snar framtid.

Av samma eminenta blogg lär jag mig att George Best kilat vidare till de eviga gröna ängderna där fotbollen är enfärgat brun och tröjorna hälsosamt reklamfria. Inte för att jag har nån riktig relation till hans fotbollskonst eftersom jag började glo på Tipsextras lervällingar när han lämnat planen och på heltid ägnade sig åt kröken, snygga fruntimmer och fartfylla räserbilar. Redan då gick det rykten om en taskig lever. Men på ett sätt har han fått inkarnera en sida av fotbollsspelaren som ingen annan, nämligen ryktet. Ingenting går upp mot en ryktenas man. Sprit, brudar och schyssta bilar är, åtminstone nån sekund då och då, en kombination som jag åtminstone nån gång i tiden har tänkt tanken om. Det var väl i och för sig inte det första man funderade på när man lekte med idén hur det skulle vara att bli fotbollsproffs. Men ändå.

Fyra mål mot två mot Start låter som en bra... början. Ska man koppla ett järngrepp om Royal League-bucklan är det lika bra att vara med från... början. Fast vad ska man då säga om Midtjyllands 4-0 mot Vålerenga? Är Hindsberg dessutom på väg dit?

Är någon sugen på att skriva en debattartikel om sakernas tillstånd i största allmänhet och inte vet vart man ska vända sig? Läs då detta.

Jycken? Den är på väg E4:an söderut för att bland annat hälsa på sin stabbe.

Att kunna sin läxa

I dag är det dags för Start för Bajen. Det här ska bli kul, säger Anders Linderoth till FotbollDirekt. Vi håller tummarna för att det blir så. Allsvenskan lär ligga på 26:e plats eller ännu värre när statistiknissarna jämför Europas fotbollsligor. Men hur bra är norsk klubbfotboll? Är åtta lag verkligen bättre än Rosenborg, som ändå får spela på kontinenten år efter år? Och Start, som tydligen var nykomlingar förra säsongen, är det därmed ett slags Kalmar i miniatyr – eller i kubik? Och med spelare som dessutom löper som besatta upp och ner, upp och ner?

Oskrivna kort kan lätt inge farhågor om det värsta. Men förhoppningsvis har Anders Linderoth anteckningsblocket fullt och vet vad han talar om. Han om någon bör ju ha kläm på norsk fotboll.

Jyckens morgonpromenad var av det slaget som man måste lära sig att uthärda om det ska vara nån mening med det hela, i det här fallet nämligen blöt. Det sätter också sina spår hemmavid, nämligen blöta.

Annars är dagens clou utvecklingssamtal över äldsta slyngeln. Min första fråga kommer att lyda: Har dom inga läxor nu för tiden?

Utflykt över Kölen

Huvudvärk. Ipren, espresso och möjligen en virre, kan det vara räddningen? Jycken tror på en stärkande kvällspromenad.

Norsk fotboll, det är väl Rosenborg, för det andra den där tränaren som satsade på långa bollar på Bengt Roar och för det tredje han som inte gjorde annat än hoppade in sista kvarten i Manchester United och alltid scorede? Jaså inte?

IK Starts supportrar, om jag förstår broderfolksspråket rätt, kallar sig för Menigheden (det tycker jag låter insiktsfullt), är stolta bärare av nummer 12 (tyder på en viss klass) och håller på att diskutera en ny stadion (”Når det gjelder kapasitet er ingenting bestemt, dette vil bli bestemt når reguleringsplanen for tomta kommer i desember”). Just i den frågan tycks dom ha kommit något längre än i Tjockhult. Start förlorade för övrigt guldet till Vålerenga efter att ha tagit en poäng de sista tre matcherna, varav två hemmaförluster, de enda på säsongen. En futtig poäng till hade räckt. Sånt bör ju vara tändvätska nog för Kristiansandlaget (man vet ju själv hur det är att efteråt gå omkring och muttra att egentligen borde vi ha… och om bara…). Det kan med andra ord bli en tuff kamp för hjältarna från Söders höjder. Men vem vet, Paulinho kanske petar in ett par tre stycken i pur glädje över hur kul det är att såhär års lira boll i snö och kyla i stället för att knalla omkring i badbrallor på nån strand i Brasilien. Och om sen Runström celebrerar sitt nya kontrakt med sin drömklubb på bästa sätt och om alla andra är på tå, så kanske kanske.

Jag tror jag behöver den där virren.

Under ytan

Jycken och jag letar oss fram på skogspromenad genom kvällsdimman. Någonstans långt bort hörs röster blandat med nervöst fnitter. Dimman är inte att leka med. Man går kanske inte vilse, men man vet aldrig vad som döljer sig där framme.

Världens fulaste hund är död, meddelar kvällsdraken. Fel som stryk, men han fick uppträda i tv, radio och tidningar över hela världen, berättar AP som kvällsdraken har som källa. Det kan låta trösterikt – lite grann Idol över det hela alltså – fast jag vet inte om det är livets mening att uppträda i tv, radio och tidningar världen över ens för en ful gammal hund. Fast vem vet, jycken kanske tycker det.

Vi går hem efter uträttade behov. Fortfarande samma nervösa fnitter långt borta i dimman, men nu från ett annat håll. Dimman tätnar.

I kväll ska jag se King Kong, originalet så klart, på dvd hemburen från biblioteket för en tjuga och på en veckas lån. Suveränt. Och inte nog med det: filmen är suverän. Hur allting slutar? Beauty killed the beast.

Vi har inte tid att sitta här

Jycken sover sött efter att ha mött boxern under morgonpromenaden. Själv kan jag numera inget annat än vända på slantarna, så en övergiven tjuga på stigen längst ute på udden har satt guldkant på tillvaron.

Nu, och först nu, känns det som om Bajens säsong 2005 är över. Runströms kråka satt där den skulle. Så i morgon händer absolut ingenting. På onsdag börjar uppladdningen inför 2006. Och dagen efter är det dags för Start. Bajens första motståndare av betydelse under nästa säsong och förhoppningsvis som ett morgonmål för mästare. Till dess kan man fundera på vad som händer med Micke Andersson. Eller med feminismen.

Men det hinner vi inte. I dag är det så bråttom bråttom att jag inte ens hinner diska, så dagens ämne får avhandlas kort och koncist.

Nämligen: Var det bättre förr? Det finns ett och annat undantag, som framtidsoptimisten brukar säga. Och fortsätter med ett leende: Vad vore livet utan handboll? Den som minns minns med fasa 70-talet och köttmursstångandet mot storlag som Bulgarien och Rumänien och matcher som brukade sluta ungefär 12–10. Det enda sättet att få in bollen var att skjuta igenom järnridån. Smeknamn som Lurch och domare som kallades Loket säger väl allt om tidsandan. Allt kunde alltså bara bli bättre, och så blev det, inte bara för att vi en lång period blev bortskämda med svensk kalashandboll och lirare som Hajas och Olsson, gurkburkar och japaner och gud vet allt utan för att det numera har ett grönvitt lag i högsta serien som, om man säger, inte går av för hackor. På söndag är det för övrigt dags för ett så kallat derby för Bajen, mot Dif AB. Den matchen kommer inte att sluta 12–10.

Mer hinner jag inte, mer än konstatera att ställningen är Nu–Förr 1–2.

(Tidigt 70-tal födde för övrigt den här liraren, vars ena ben lär vara fyra centimeter kortare än det andra.)

Slutligen kan jag inte annat säga än aah, ljuva rykten. Vad vore livet utan alla dessa kvällsdrakar (och alla andra likasinnade)? Först sprids ryktet om det ena, sen sprids ryktet om att det första ryktet inte är sant. Lustigt nog lär ryktet (det första eller det andra?) emanera från Dubai, där Michael Jackson enligt ryktet lär ha skrikit på en dammugg i ett köptempel för de besuttna när han bättrade på rougen.

Nu har jag alldeles för bråttom för att kunna sitta kvar här och hitta rätt bland tangenterna.

Om alla dessa komman

Det är kallt, jycken har uppsökt en närliggande buske och jag värmer mig i mörkret med en trippel espresso och en tagg. Om det inte vore för att alla kidsen är utlokaliserade och att två måste hämtas med bil (som skramlar nåt överjävligt onaturligt för tillfället) skulle jag klämma en virre eller en slurk kubansk rom – och inte enbart för kylans skull. Man känner sig varm ändå inombords, liksom om man säger såhär dagen efter. Till slut satt nämligen sista kommat på plats (ett kommatecken kan ge en mening en helt annan, oklar betydelse, som ett av dem inom denna parentes…). Björn Runströms treårskontrakt med Hammarby, förhoppningsvis korrekturläst, är, misstänker jag, av den art att om han gör det alla bajare förväntar sig av honom så är han inte kvar tre år. Och det är ju… bra.

Fler bajare på tillväxt. Att Isak Dahlin, juniorlandslagsman och enligt uppgift mittbackstalang, valde Bajen att skriva på för visar att han har klass. Vi håller tummarna för rätt utveckling.

Föryngring tycks vara modellen här som där. Femtio mil västsydväst om Liljeholmsbron har Håkan Mild – han som redan -94 funnits i alla tider – tvingats snöra av sig pjucken i förtid och köpa fiskbensmönstrad kostym för att det ska bli nån ordning på det lokala kvartersgängets eventuella skumraskaffärer. Det är väl som att svära i kyrkan (jag har testat, ingenting hände) men jag kommer att sakna honom. Jag vill gärna ha kvar dom få spelare som har förmågan att reta gallfeber på motståndarna – och då tänker jag särskilt på supportrarna. Även vi som har världens bästa fotbollslag är ju som bekant beroende av motståndare för att det ska bli nån match att tala om. Och är det ändå inte så att ju värre, ju bättre så länge dom där andra sätts på plats? Dessutom: Mild kunde ha blivit den som tog över stafettpinnen från Tapper i det Divina Commedianska fotbollshelvetet. Och nu talar vi om svenska folkets dom över alla strafffmissare. Så illa gick det alltså nu inte den där gången -94.

För att slutligen hamna rätt och inte förirra oss i oväsentligheter: Om Nichlas Hindsberg kan man inte säga mycket mer än “tänk om Hindsberg…”. Man vill ju gärna säga så mycket mer, men det blir bara ett om. Om, kan det vara ännu en pusselbit. Om inte, får vi väl aldrig veta hur just denna danska bit hade passat in i bygget.

Kvinnan kommer hem i mörkret och jycken springer henne till mötes. Hon förstår utan att jag behöver säga nåt. Hon erbjuder sig att ratta runt och plocka upp barn och jag hör henne skramla i väg uppför backen. Jycken får ett par extragodisar. Själv ska jag ta mig den där virren.

(Ja, jag vet att jag inte är ensam om mitt val av dryck en helg som denna. Hade jag inte hamnat här, som jag gärna gör då och då, hade det blivit rom i stället.)

Andas ut

"Vilken är din framtida drömklubb?
– Den spelar jag redan i. Snackar vi ligor skulle jag gärna spela i både England och Italien. Om de rätta pengarna skulle finnas i Sverige skulle jag aldrig lämna Bajen, säger Björn."

Nu ska jag gå ut med jycken.

Tummen och jag ser ljuset...

Tänk, när jag väl bestämt mig för att kratta ihop dom förbannade löven klämde jag tummen när jag skulle flytta på ett sånt där hopfällbart metallbord (som jag brukar ha kaffet på). Blodvite uppstod. Det tog ett tag att komma loss, och jag gjorde som Michael Jackson skulle ha gjort: skrek. Jag vet att jag har tummen mitt i handen, men det är ju ändå min tumme och obrottsligt trogen i alla väder och som en gång till exempel tog mig och en polare utrustad med en tolvsträngad gitarr till Paris på ett och ett halvt dygn för att vi skulle lira Dylanlåtar i metron och där vi på vägen nånstans i Belgien plockades upp av någon som påstod sig vara vicepresidenten för Pepsi i Europa. Inte nog med det, han var diabetiker och jag och gitarren fick samsas i baksätet med tre fyra backar sockerfria colaburkar som var något helt nytt och som han talade sig varm över och drack kopiösa mängder av men som smakade illa redan då.

Sen hamnade vi i Lyon, men det är en annan historia.

Morgonpromenad blev det hur som helst. Ena dagen vimlar det på promenadvägarna, nästa är det tomt och tyst. Inte mig emot, men jycken såg lätt besviken ut när vi kom hem igen.

Och kontraktet? Har Runström satt dit sitt tumavtryck än? En dansk dömer Bajens första Royal League-match, meddelar Bajens hemsida. Zlatan ska bli far, berättar kvällsdraken, som i går berättade att Poshs olika äkta eller oäkta kroppsdelar, som man kan få se i ett bildspel, kan hamna i domstol. Sån är fotbollens värld.

Men vänta, Laul tror sig veta nåt om vad som ska hända i eftermiddag. Jag vickar på tummen som svarar som den ska och jag känner att nu kan det vara dags för en kaffe och att be om att få återkomma i frågan…

Stjärnor jag inte mött

Morgonpromenad i stilla kyla och solsken. Vi möter mannen med den lilla vita saken och utbyter som alltid några standardfraser om vädret medan jyckarna får fem sekunder på sig att nosa lite innan mannen drar i väg, och sen kommer hon som ser ut som fröken Klüft och som med ett leende alltid säger gomorron, gomorron utan tillstymmelse till andfåddhet och som springer förbi med långa kliv med sin stora svarta kalvbenta best vid sidan, och sen är det dags för damen med boxern och jycken får äntligen rasa av sig det värsta innan det är tid för kaffe och en tagg och att ägna en tanke åt alla löven som ännu inte frusit fast i väntan på våren. Vi beslutar oss för att tänka på saken ännu en stund.

Hur går det? Lat? Moi? Tja, vi gör det lätt för oss och länkar hit.

Vi går utrikes. Fidel lär ha parkinson, enligt CIA som lutar sig mot läkare som jobbar för underrättelsetjänsten som sagt att det kan innebära att Castros dagar vid makten är räknade. Castro lär ha skämtat med sin polare Maradona om saken. Han sa att ryktena om hans död nu är så många att den dagen han verkligen dör, då kommer ingen tro att det är sant.

Själv var jag på Kuba för ett antal år sedan, när Maradona var lite mer omfångsrik. Inte nog med det: jag promenerade förbi en bollplan med hundra meters marginal där det pågick nåt slags tumult, och dum som jag var och är gick jag förbi i tron att det handlade om baseboll som kubanerna brukar krossa jänkarna i så fort dom får chansen, och tio minuter senare kom en andfådd men lycklig dansk till strandbaren där jag satt och fnulade med en mojito och lyssnade till en suverän Dos gardenias para ti och sade att han hade sett Maradona spela fotboll rundare än bollen men att han gjort grejer med bollen som den andäktige mannen från Hilleröd inte sett nån annan göra, inte ens bröderna Laudrup. När jag gick tillbaka för att se den enda stjärna som är värd att lämna en mojito för var han naturligtvis borta.

Men nära var det.

Nästa morgon frågade jag på knagglig spanska städerskan på hotellet som jag för tillfället bodde på om hon visste vem Maradona var. Kubanska hotellstäderskor är inom parentes inte undfallande varelser eller tillsagda att veta sin plats och att inte se hotellgästerna i ögonen som alla andra hotellstäderskor i världen utan slår sig gärna ner i soffan, frågar om de får ta en cigarrett, förväntar sig att man ska bjuda dem på nåt att dricka och undrar vad man hittade på för skoj i går. Om man nu ska generalisera utifrån egna erfarenheter. Maradona, utbrast hon, han är vän till Kuba!

Kuba behöver sina vänner.

Men visst, jag är inte fast i det gamla: Ronaldinho skulle också kunna få mig att lämna en eventuell barstol om han joxade med trasan på en bollplan nära mig.

Axplock

Äntligen kallt! utbrister dåren. Om nu bara snön behagar falla så är det grönt ljus för Royal League.

Jycken och jag träffade boxern på morgonpromenaden, så hon fick springa av sig det värsta. Väl hemma blev espresson kanon.

Pingismetaforerna står som spön i backen när man kollar runt på nätet för att se om nån har nåt nytt att komma med i matchen Runström–kontraktet. Själv anser jag att man ska räkna till 21 i pingis och inget annat. Pingis var alltså mycket bättre förr.

Hasse Berggren kan tydligen dyka upp i Gefles tröja nästa säsong.

Har nån sett filmsnutten med Ronaldinhos lek med boll och ribba? Den är äkta, så gör jag ofta på träningen, lär den glade brassen ha sagt häromdagen. Det skulle just se snyggt ut om svenska fotbollsspelare sysslade med sånt larv i stället för att ut och springa.

Från det ena till det andra. En viss Geoffrey Huish, 31 år enligt uppgift, sa att han skulle klippa av sig testiklarna om Wales slog England i rugby. Så blev det. Fram med avbitartången. Det tog tio minuter att klippa av och gjorde ganska ont, säger Geoffrey.

Själv tänker jag på inga villkor slå vad om hur det går i pingismatchen.

1. Var det bättre förr: urskogen

Vi tar en sak i taget. Som det här med om det var bättre förr. Först skidor. Och då talar vi om dem på längden. Och allra helst om femmilen. Där var det mycket bättre förr. Särskilt för alla teveåkare som älskade att ligga där halva söndagen i tevesoffan med lätt huvudvärk från gårdagen och papper och penna för att hålla koll på mellantiderna. För på den tiden var en femmil på VM eller OS eller i Holmenkollen eller Lahtis verkligen karlgöra, djupa skogar och massor av snö. Och snökanoner, vad är det för trams? Det här var riktig snö. För att inte tala om tevedramaturgin. Det här var innan dramaturgin fick sin chans att ta död på teven. Det var max tre kontroller där man fick se riktiga män plåga sig förbi en statisk kamera som möjligen kunde panorera några grader. Och annars väntan. Och väntan. Samt det underbara i att lyssna till Bisittar-Assar som utläste tendenser från den senaste milen och som visste att det inte var klart än på långa vägar men att Lundbäck eller Magnusson eller Bölling eller vem det nu var som legat så illa till gått snabbast mellan 32,6 och 37,2 kilometer, och det fick pulsen att slå lite extra, och man passade på att slå en drill och göra sig en macka. Och så låg man där i soffan och klockan tickade, och när man tänkte snart är det för sent börjar plötsligt nån vifta med en flagga där nere i backen i urskogen där skidspåret försvinner. Och det ska ni veta: något vackrare och mer estetiskt tilltalande i teven än Thomas Wassbergs snorfrysta skägg som dök upp ur urskogen i kamp mot klockan kan man faktiskt inte tänka sig. Särskilt om han börjat plocka in sekunder på den väldige Juha Mieto vars snorfrysta skägg passerade samma kontrollstation trettio minuter tidigare i startgrupp 2. För på den tiden startade storåkarna jämnt utspridda och inlottade i fyra startgrupper och inte som nu på en rad som svischar förbi och man kunde aldrig veta vem som skulle hålla hela vägen – och det fanns alltid nån östtysk eller sovjet som lurade i sista startgruppen. Eller i första.

Så vad säger man? Jag säger som Carl Hamilton (den riktige Carl, och definitivt den utan B): Bara hos Fi är mannen fortfarande man. För hos Fi, skriver Carl Hamilton, ”är mannen fortfarande ofattbart stark, dominerande, beslutsför, bestämt konservativ och styr över sin kvinna med järnhand”.

Nåväl, en parentes och inte helt applicerbart, tänker vän av ordning. Tillbaka till skidkungarna. De tog slut när Dählie abdikerade. Men det var slut på glansen långt innan, även om OS i Salt Lake City blev den absoluta dödsstöten. Johann Mühlegg, tänker ni naturligtvis, vars ursinniga framfart knäckte allt och alla, epo-kungen, men tänk också på den själlösa tevesändningen från OS som inte gav fantasin eller hoppet eller mellantidsfanatikerna någon chans i tevesoffan eftersom allt, allt kunde ses och följas och avslöjas. Tendensen var klar efter tre hundra meter, och det var riktigt sorgligt att se: det fanns helt enkelt ingen urskog att försvinna i och dyka upp ur.

1–0 till Förr.

En bit kvar

Jycken fick sällskap av både husse och matte under morgonpromenaden, ifall nån av oss skulle blåsa bort. Väl i lä var det riktigt behagligt, om man nu kan ta det ordet i sin mun under november i landet där folket inte har en aning om vad som kännetecknar ett snyggt fotbollsmål, och den kopplade jycken – hon är fortfarande löpsk – hade fullt upp med att hitta stenbumlingar att bestiga för att få godis som belöning.

Apropå fotboll står Väsby på morgondagens program, ett lag som under säsongen två gånger om gjorde vad dom skulle åtminstone mot AIK.

Trött och ont i huvudet. Man tänker för lite. Eller också tänker man för mycket. Men nu ska jag få fjutt på espressomaskinen och fundera vidare på om det var bättre förr. Är det som vi har för ögonen i detta nu det enda som vi kan förhålla oss till? Vad kan få huvudvärken att släppa? Är det helt enkelt inte dags att sätta lite fart på det hela? Att rikta blicken framåt?

Det får bli en balja kaffe i stället.

Lite ull

Fotbollsgala?

Tja, det lär ha gått tio minuter av tevesändningen när jag skriver det här och jag har redan gett den ett minus i kvällsdrakens enkät utan att ha sett en minut av den (för övrigt hade 57 procent av de röstande gett den ett minus innan den alltså ens startat, vilket kanske säger något om hur folk i allmänhet förhåller sig till kvällsdrakarnas enkätundersökningar på webben). Den som vill veta hur det gick på galeriet har chansen här.

Annars har jag rest söderut i landet på en fyradagarstripp för att fira min snart urgamla far som fyllde jämnt (yngsta barnbarnet – fast om fem månader kommer första barnbarnsbarnet, meddelades det vid middagsbordet, och jag och den stolta blivande fadern, som alltså titulerar mig morbror, tog unisont upp Bajen va namnet vid nåt tillfälle för att vi liksom kände för det – fick följa med och har ätit en del godis i stället för att gå i skolan och borde sova nu för att orka med plugget i morgon men jag hör hur han ligger i bingen och viskar och har sig, antagligen av allt socker han satt i sig och för att han är förbannad för att jag slutade läsa mitt i värsta spännande episoden i Narnia del 7 eftersom jag sade att nu måste du sova och slog igen boken. Nån gång måste man sätta.).

Att det är fotbollsgala kom jag på eftersom jag var tvungen att insamla info om kontraktskrivandet ni vet vilket eftersom jag enbart läst Helsingborgs Metro, och där står det mest konstiga saker, till och med konstigare saker än i Stockholmsupplagan. Men tji. Men tja, sport som sport, Jackson i brottningsmatch på damtoa, berättar den mindre kvällsdraken när jag väl kopplat upp mig igen efter fyra dagars internetfrånvaro. Michael Jackson, klädd i arabisk huvudscarf, tog på sig rouge på damernas kundtoalett på ett varuhus i Dubai. Fast det var tydligen inte så mycket brottning. En kvinna började skrika, och sen började Michael skrika. Brottningen tog näsmannens gorillor hand om.

Men så är det: ibland får man lust att bara skrika.

Träningsvärk som tack

Badmintonmatchen gick åt fanders. Det var tamefan fel på allt. Lånad racket, utslitna skor, mysko fjäderboll, sunkig belysning och en ojämnt fördelad vind förstörde i alla fall mitt spel. Det hjälpte inte ens att byta sida.

En mycket läsvärd och, får man allt säga svältfödd som man är, öppenhjärtig intervju med Anders Linderoth står att finna på Bajens Svenskafans-sida.

Micke Andersson ger alltid hundra procent för laget och är en av de lojalaste fotbollsspelare jag träffat på, säger AL bland annat. Samtidigt framgår det att AL söker en snabb tvåvägsspelare som kan arbeta på större ytor, bland annat för att kunna spela 3-5-2. Pablo som offensiv mitt? Tja, varför inte. Läs och begrunda.

I väntans tider

Jycken och matten skötte morgonpromenerandet. För egen del tankade jag i mig högoktanig espresso.

Det är viktigt att få utlopp för sin frustration. Och käka taggtråd inför dagens drabbning.

Medan vi alla väntar på Runströms eventuella kråka kan man fundera på om det verkligen är nån som undrat över hur kungens gamle polare prins Foffi har det nu för tiden. I så fall går det bara att följa denna länk. Högklassig journalistik. Eller?

Senast jag spelade badminton blev det bitter förlust, magnetröntgen och konstaterat diskbråck. Lärde jag mig nåt? Nu är det dags igen. Och samma motståndare. Nu packar jag trunken återigen. Knyter näven. Badminton är egentligen inte min pryl (det är ingen riktig boll), men nu jävlar ska han få. Den här gången ska jag jaga honom från hörn till hörn.

Sen är det bara att vänta på kråkan...

Vill man fundera på hur vi ska ha det kan man följa spåren hit.

Den som funderar på vad fotboll har med saken att göra och vad Henke menade kan gå till denna läsvärda blogg.

För egen del ska jag fundera på all idrotts knäckfråga: Var det bättre förr?

Men först ska jag till Eriksdal och plocka hem tre raka set.

Klara besked

Inget är klart, säger Runström.

Annars är jag i otakt med jyckens morgonpromenader; matten sköter ruljangsen. Det gör nu inte så mycket; jycken går i koppel eftersom hon löper. Tikar gör nämligen det då och då.

Nu ska jag glo på Ronaldinhovideon där han träffar ribban ett antal gånger i rad när han provar sina nya skor. Det är viktigt att ta ställning i frågan: Är det på riktigt eller inte?

Återkommer i alla tänkbara frågor så småningom.

Runström, snygga tröjor och moderniteten

Medan vi alla väntar på besked om en eventuell kråka på ett kontraktspapper kan vi i alla fall konstatera att Bajen har så inihelvete snygga tröjor – allihopa! – och enbart det är ju skäl nog att sätta dit kråkan. Kan man tycka.

Men allt får man inte tycka.

"Kvoterad föräldraledighet, ingen dagisstart före två års ålder, sex timmars arbetsdag, lika lön för alla sorters arbeten, sänkt materiell standard och förbud mot småbarnspappor att arbeta heltid." Det är inte jag som säger det, utan Nina Björk, som hastigt och lustigt blivit feminismens egen gossen ruda – om nu något sådant går för sig att säga. Men jag håller med henne om vad det borde handla om. För var nånstans ska man börja – om inte med utopin?

Men det som Nina Björk tycker får man inte säga, för då tappar Medie-Sveriges kulturtyckarnav naturligtvis fokus och börjar tugga fradga. Anledningen till salivavsöndringen är att medelklassens liberaler och feminister – hela gråskalan – har hittat hem till de rätta frågorna – och svaren. I Sverige får man nämligen inte ha utopier som utgår från Nina Björks erfarenheter. Det rimmar illa med moderniteten. Nej, skattesubventionerad städ- och diskhjälp är till exempel så oerhört mycket viktigare att sätta på agendan. Man kan i och för sig kanske tänka sig en barrikad över någon fråga – men handen på hjärtat: Går inte pigan före?

Nu är det ju inte själva utopin eller idén om hur vi skulle kunna ha det som ger eruptioner, om någon trodde det, eller risken att vi till varje pris ska diska och städa själva, utan det faktum att Nina Björk utgår från barnen.

Barn kan störa. Tankar om barn stör den kollektiva ordningens hegemoni.

Folk med stigande ålder tycks ibland ta just detta faktum att de blivit äldre som ett bevis på att idéer om ett annat samhälle är mossiga och snudd på gammaltestamentligt. Är moderniteten, som också blir allt äldre, möjligen ett alibi för ett slags medelklassens bekvämlighet? För det kan väl ändå inte handla om dåligt samvete? Eller, gubevars, "sänkt materiell standard"?

Barn? Det är väl en rättighet? Ungefär som att göra karriär?

Den som inte begripit nånting av det här eller tänker "va fan svamlar han om?" kan med gott samvete gå till denna länk.