Så kallad tomtesamverkan

Jag säger som Bengt Feldreich: Snart är det dags för årets stora insats. Fast jag slipper förstås sjunga.

Hur många tomtar finns det? Nyzeeländarna tycks i alla fall ha det väl förspänt om man får tro den något större kvällsdraken som skriver om saken under rubriken Berusade tomtar löpte amok eftersom ett 40-tal berusade män klädda i vad vittnen kallar ”illasittande tomtekläder” dök upp och levde rövare under värsta julklappshysterin i Auckland. De hade helt enkelt fått nog.

Jag vet hur det är; jag är själv en riktig tomte. I femton års tid har jag fått leva ut mitt riktiga jag grannar emellan. Jag har sett deras ungar stå där som fastvuxna med förskräckta ögon och växa upp år efter år och de har sett tomten få sig en tuting och en pepparkaka och sen har deras tomtefar sett våra fast inte riktigt lika förskräckta, även om hans tomteapproach inte heller går av för hackor. Och när man väl tror att det är över, nu får äntligen tomtefar vila, nu börjar ju ungarna bli stora, jag lägger mig på soffan och skägget på hyllan för gott, ge mig en sillbit, en knäck och en liten rackare, i jul ska jag inte röra mig en meter, vad händer då? Ja, då har de äldsta grannbarnen själva skaffat knoddar som ”så gärna” vill uppleva tomten. Den riktiga. Det är ju en sån fin tradition, får tomten höra… Och jag tänker: Vill det sig illa kan det bli minst femton år till.

Första gången lades ribban väl högt, nämligen. Att komma in på scenskolan hade varit en baggis. Inget larv med mask och vitt skägg eller andra mammonattiraljer, sånt ställer en tomte inte upp på. En svensk tomte är dessutom av det slaget som inte säger mer än nödvändigt och som det gäller att hålla sig väl med. Tro mig, det är sant. Ta Viktor Rydbergs variant, fast mycket mer av allting. Tomten är när det krävs klädd i arvegods från urminnes tider – ”illasittande tomtekläder” är bara förnamnet och ingen i tjocka släkten vet riktigt var de kommer ifrån: grå vadmalsbyxor, grå rock, grå luva, ett utomordentligt snyggt grått skägg som hålls fast med ståltråd runt öronen som gör att de står rakt ut, schysst kraftig käpp som skulle komma till sin rätt i Gandalfs näve samt fem nummer för stora stövlar och glasögon som är så starka att tomten inte har en aning om vad han gör. Bara att hitta till närmsta grannen är ett äventyr. För att inte tala om att leta sig hem. Det har gått hittills, men det blir lätt några steg för många.

Men hur kan jag veta att tomten finns? Det har varit en hemlighet till nu. En julafton för många år sen när jag var ute för att göra jobbet mötte jag honom på den upptrampade stigen mellan grannarnas hus. Jag lyckades kränga av mig glasögonen i tid, så jag vet vad jag talar om. Han var klädd i grå vadmalsbyxor, grå rock, grå luva, ett utomordentligt snyggt grått skägg samt utrustad med en kraftig men ålderstigen käpp. Bakom glasögonen plirade ett par ögon som såg ut att ha sett det mesta. När jag tog ett steg åt sidan så att han kunde pila förbi såg jag att skägget var äkta. Han sade inte ett ord. Det behövdes inte. Och han hade absolut inga julklappar med sig.

Det är alltså sant. Tomten finns. Barnen växer upp och står i och vill gärna fortsätta att uppleva tomten, men sen dess är det alltid jag som ser till att vi ställer ut en tallrik med risgrynsgröt vid husknuten på julaftonskvällen. Kul, tycker ungarna, men jag, jag säger ingenting.

Och för att undvika alla missförstånd: Ingenting av detta har något som helst med Bajen att göra.