Not dressed like Hacedic Diamond merchant

Vad gör en Bajenspelare när det semestertajm? En del åker till Skövde, andra till Brasilien. Zengin vet vad som gäller, men… (det finns alltid ett men): ”Jag ska även springa två till tre gånger i veckan för att hålla uppe konditionen, men det blir lugnare än förra vintern", meddelar han via Bajens hemsida.

Men det är honom väl unt att koppla av lite mer än inför förra säsongen, som ju trevligt nog blev rekordlång.

Ta det lugnare var ordet. Så vad gör jag här? Diskbråck, är svaret. Nåt måste jag göra. Springa kommer inte på fråga, lika lite som att sitta, ligga, krypa eller stå. Dottern tog med jycken på morgonpromenad. Att då och då halta, hasa eller knixa sig fram genom livet med hjälp av krycka och med plågad min säga ”diskbråck” till den som frågar vad det är fråga om gör att man till slut blir tacksam för hur man har det. Alla lyssnar deltagande – och berättar sen om sina egna vedermödor med ryggen. Det handlar om allt från gipsvagga i ett halvår till att operera loss ryggraden, putsa upp den och sen sätta tillbaka den. En del tycks till 80 procent bestå av titan. Så jag har lärt mig att inte klaga. Det kunde vara värre.

Men det hade inte behövt slå till direkt när jag just genomlidit förkylningens alla fasor. Jag har ju inte ens hunnit ur morgonrocken.

En del funderar på vad dom vill ha för julklappar, jag kan göra två saker samtidigt så jag fnular dessutom redan på lämpliga nyårslöften. Att lova att sluta tända en tagg då och då är enbart löjligt att gå ut med och dessutom politiskt korrekt. Att bli snällare mot barnen gör sig inte: gränsen är redan nådd. Att lova att städa och diska mindre ligger bra till i och för sig. Men sen funderar jag skarpt på att inte tro på att jag är så jävla lustig. Typ: ”Var inte så jävla lustig! Tala klarspråk. Ge dom jävlarna!” Tycker jag att Bush är dum i huvudet ska jag säga att Bush är dum i huvudet. Anser jag att en tidningskolumn i morgontidningen är fullständigt obegriplig ska jag tala om att tidningskolumnen i Svenskan i går är fullständigt obegriplig. Och vill jag tamefan inte diska ska jag tamefan säga ”inte just nu, älskling”. (Jyckens matte är en av dem som står emot det här med ironi.)

Kunde ändå inte låta bli att fundera på det här med mustasch och om att bära en sån kunde vara ett nyårslöfte som skulle sätta sprätt på tillvaron om jag nu inte längre ska vara så jävla lustig, men sonen sade att jag såg ut som en stekvändare på nåt hak i Mellanvästern och det var en viss gay-varning över det hela (jag har inga fördomar, men saker och ting kan ändå ge fel signaler). Men sen sade han att jag på nåt sätt påminde om snubben som lirade sax i Blues Brothers (vi talar nu om the one and only, originalet), Lou 'Blue Lou' Marini, och som, om jag minns rätt, var just stekvändare på Aretha Franklins och Matt 'Guitar' Murphys hak. Och det var ju lustigt eftersom han var smal och långhårig och jag numera för det mesta motsatsen. Men tydligen har vi nåt gemensamt, om man får tro sonen. Där ser man vad en mustasch kan åstadkomma.

Nu säger diskbråcket: Gör nåt! Nåt annat! Well, go ahead dammit!