Säg hejdå till Jumbo, Blackie och Algy

I dag tar vi ett slags farväl. Men först:

• Jycken ser lite ledsen ut. Inbillar jag mig. Morgonpromenaderna sköter andra om. Jag sticker till henne en godis då och då så att vi inte tappar kontakten helt. Jag ser att hon undrar hur det står till med ryggen. Jo, tack, det knallar om den. Så alldeles nyss tog vi faktiskt en liten runda runt de närmaste buskarna.

• Att Göran Persson kan uttrycka en åsikt är bekräftat, om man får tro Rom-TT. Och inte vilken åsikt som helst. Han blev så bestört över det engelska vin som serverades på EU:s toppmöte i, just det, England att Berlusconi var tvungen att skicka honom ett gäng italienskt rötjut för att Göran skulle komma över pärsen.

Men det vi skulle komma till är att det just nu inte är mycket fotboll att skriva hem om (Bajen har ju semester). Fast ändå. Var det bättre förr? Tvillingarna som lirade barfota, Roy Race (som för övrigt fick allt längre hår i takt med Arsenalkillern Charlie Georges framfart), Blackie Gray och Jumbo Trudgeon i Melchester Rovers, lord Algy Davenport som hade värsta lödet i dojan men som stod som fastfrusen och inte rörde sig en millimeter för att ta emot bollen (hade han inte monokel dessutom, eller var det betjänten?), Känguru-Kid som dunkade in den från femton meters höjd, Peter Pantern i målet som trotsade tyngdlagarna och vände om i luften och Benny Guldfot med pjucken man drömde om att hitta på nån vind, hjältarna var många men nu finns de inte mer. Förresten har de kanske gått i pension för länge sen, vad vet jag, för det var ett tag sen jag läste serietidningen Buster och när jag till och från sett omslagen har det varit löjliga riktiga sportfånar på omslaget. Nu går den i graven, sörjd av kanske ingen men en gång fotbollskonst på… tja, hög nivå är väl att ta i men på den tiden var omisskännligt brittisk serietidningsfotboll varannan vecka med de mest häpnadsväckande intriger i engelsk arbetarklass- och internatsmiljö höjden av lycka. (Och nu blandar jag väl ihop allting men hör och häpna, en gång i tiden i mycket unga år hamnade jag på bild i Buster när jag deltog i en förmatch ute i Västerhaninge – storlaget Hull från division två var på besök och skulle möta en Västerhaningekombination eller nåt liknande spännande – i, hör och häpna, Bajens tröja eftersom Bajen, hör och häpna, representerade Buster. Eller minns jag fel? Tja, allt var möjligt i Buster.)

Sen fanns det förstår tecknade brottare och boxare och annat mög att läsa om och glo på. Men i Buster var fotbollen verkligen rund. Om jag nu minns rätt.