En köttbulle för mycket

Vi tänkte som vanligt ta vår egen lilla värld på största allvar (det är några dagar kvar på året). Men vi rekommenderar hellre denna läsning: "Vi ska naturligtvis inte inbilla oss att Phille sitter hemma i Colorado och dricker Bajenbärs och sjunger Bajenramsor – nej han vill tjäna ännu mer kulor i den kalla norden."

Absolutbajen har gjort det som jag funderat på men aldrig skulle komma till skott med, nämligen granska och beskriva vad Hammarbys samarbetspartner AEG är för något och vad dess ägare Philip Anschutz kan tänkas vara för person. Vi passar på att säga Heja Absolut Bajen! Tänk på att det är tre delar.

Själv ägnar jag mig som sagt och i vanlig ordning åt mina små futiliteter såhär d.e.j. Dagen Efter Julbordet började nämligen mycket tidigt i natt. Somna var en barnlek (det går rykten om att jag snarkade…) men efter ett par timmar fanns det ingen återvändo: jag låg där och vred mig och gick igenom julbordets fröjder bit för bit för att komma på vad som var fel – och till slut kom jag på vem som var boven som förstörde nattsömnen. Den sista köttbullen. En köttbulle för mycket är trots allt en köttbulle för mycket. Särskilt den mycket sena köttbullen.

Har jag lärt mig nåt av just den köttbullen? Just nu? Ja. Nästa gång? Troligen inte.

Men i natt drabbades jag också av listmanin (ja, jag vet, ovanligt ooriginellt såhär års på bloggar och i tidningar) över allt och alla. Det blev massor av listor som pockar på att komma ut. Så varför inte köra i gång direkt. Jag har komponerat en lista över årets fem-i-topp när det gäller mat och dryck. Lugn, julbordet finns inte med. Inte en chans.

På femte plats kommer en gammal bekanting: Cashewnöten. Vid rätt tillfälle ger den glans åt vardagen. Cashewnöten är alltså ingen riktig rookie, även om det var ett tag sen den fanns på listan förra gången: den var på femte plats även 1989. Den har dock en inneboende svaghet: man vill gärna ta en till.

På fjärde plats sätter vi lite guldkant på tillvaron. Den som har njutit av filmatiseringen av Graham Greenes Den tredje mannen minns säkert Orson Welles vedervärdige bov som säljer förorenat penicillin i efterkrigstidens Wien och som jagas ner i kloakerna. Men innan dess hinner han konstatera att Schweiz har haft fred i åtta hundra år och själv besvara frågan vad det har gett för bidrag till mänskligheten. Jo, gökuret. Men han glömde en sak. Tobleronen. Formen och smaken är ett lyckat koncept och kampen mellan att suga och att tugga i sig trekanten är lika spännande varje gång. Som sagt: guldkant på tillvaron. Men inte för ofta.

På tredje plats hittar vi en gammal klassiker. Tillbehören är viktiga och utan dem vetifan. Men med äggula, färskriven parmesan och grovmalen svartpeppar och möjligen ett glas rött är det hela snudd på en vinnare. Stavningen kan skilja sig åt men vi talar alltså om en gammal bekant från tidigare fem-i-topp-listor (senast för två år sen på fjärde plats): Spagetti Carbonara. Och glöm inte ärterna.

På andra plats hittar vi ännu en klassiker. Vi väljer att ta hjälp av den svenska visskatten för att lyfta denna enkla men fullödiga rätt till dess rätta nivåer, nämligen ”kylskåpskall”. Jag säger inget mer än: Filmjölk. Tillbehören kan variera, men upphälld i ett glas au naturel är den helt enkelt klockren. Sommartid är naturligtvis bäst men den funkar året om.

Det drar ihop sig. Årets vinnare är en viktig beståndsdel för att få det hela att gå ihop. Inte nog med det, det är förbannat gott.

På första plats, i år som så många gånger förut: Kranvatten.

Så kan det gå när man har ätit en köttbulle för mycket.

Inte nog med det: vad man än tycker om Philip Anschutz, George Bush, Usama bin Ladin, Göran Persson eller Tiina Rosenberg så har dom minst en sak gemensamt. Dom består alla av ungefär 70 procent vatten.

Till sist: Grattis till landslagsuttagningen!