Det får räcka med en cigarr i käften

Dagens fråga: Vad är det som ser ut som korsning mellan Queen och ett svenskt dansband modell tidigt 80-tal?

Matten sköter jyckens morgonpromenad. Alla piggnar så sakteliga på sig. Som om inte det var nog: om mindre än en vecka ljusnar det. Och jag kan inget annat än hålla med Svenskankrönikören Jan Majlard: ”För övrigt kan man ju säga att hade det inte varit för vädret och för skatterna hade man ju stuckit för länge sen.” (Att jag skriver ut citatet här och inte bara länkar till hans krönika Ropen skalla – arenor åt alla beror på att citatet står att läsa i tidningen men inte på webben. Vad krönikan handlar om? Bajens ”nya” arena så klart. Tror jag... Eller rättare sagt: ingen aning. Läs och undra.)

Halvlåg framför burken när gårdag blev natt och genomled Bruce Springsteen-spelningen från Odeon -75. Genomled? Ja. Det framstod alldeles övertydligt att det var bättre förr. Snacka om tajt band. Snygg mössa hade han också. Miami Steves, professorns och Clarences hattar (för att inte tala om saxofonbrölet) gick inte heller av för hackor. Inte nog med det: förr slapp man lusten att knyta näven och slå in pannbenet på nån vem som helst eftersom det inte gavs utrymme för alla dessa ständigt förekommande och opåkallade reklamavbrott som förpestar tillvaron framför dumburken. Att dom kör med reklam mitt i den så kallade realtidsserien 24, som jag emellanåt glott en stund på eftersom sonen har fått dille på den, är väl snudd på uthärdligt, även om jag anser att det räcker med en skylt i några minuter: ”Nu måste Jack Bauer och dom andra gå på muggen, och dom vill gärna göra det i fred. Passa på att göra detsamma!” Men mitt i konserter och eventuellt lysande filmer? Som sagt, jag knyter näven.

Vi har ettan, tvåan och fyran, men det är tillräckligt. Reklam i teve har bara ett syfte: att göra tittarna dummare än de är. Själv har jag satt i system att aldrig köpa nån produkt som lyckats nästla sig in i rutan innan jag hinner byta kanal. Har jag ändå åkt dit nån gång och köpt en televiserad produkt är det enbart ett resultat av det jag försöker säga: att reklamen lyckats göra mig dummare än jag är.

I dag har dessutom tidningen som en del kallar Sveriges malligaste en kulturartikel värd namnet, den handlar nämligen om min favoritfilm alla kategorier. Har ni inte sett Fyra fula fiskar? Gör det innan det är för sent (innan den förstörs av nån reklamkanal). Groucho, Chico, Harpo och ”snyggingen” Zeppo håller rena rama snurren i gång och är om möjligt ännu tajtare än E Street Band modell -75. Att se en av två likadana mustaschprydda gentlemän iklädda nattsärk, snygg toppluva och cigarr försöka lista ut om den andre gentlemannen är en äkta spegelbild är obetalbart och strålande intelligent gjort. Som av en händelse för det oss tillbaka till dagens Svd-krönika. Kanske saknar Jan Majlard bollsinne och gillar att köra bil alldeles för mycket men han har åtminstone den lustiga idén att få med en av bröderna i sin text. Snurrigt värre, alltså (och jag har fortfarande ingen aning vad texten handlar om).

Apropå mustasch har jag idogt samlat till en sådan (nåja, jag gav fan i att raka mig ett tag, och sen gjorde förkylningens ständiga snytande sitt till). Av barn och fyllhundar får man höra sanningen. Men även jyckens matte vill ha ett ord med i laget. Vilket alltså för oss tillbaka till dagens fråga. Svaret är: Min mustasch. Som numera är väck.

Nä, Groucho Marx gör sig bäst på film (i andra sammanhang blir det lätt att man tar sig för pannan).

Sen kan vi inte låta bli att slå ett slag för Mikael Persbrandt när vi ändå är i gång. Stäm på!