Vart tog termosen vägen?

Det blev ingen morgonpromenad. Husse kom inte upp. Kan man få huvudvärk av att gå på fotboll i december? Tydligen. Att jycken skällde ut tidningsbudet efter noter klockan tre på natten – och sen fortsatte att skälla av bara farten tills nån insåg att den andre inte skulle masa sig upp för att tala fanstyget till rätta – gjorde förstås sitt till. Vi tog en längre lunchpromenad bakom våra solglasögon i stället. Matten följde med. Jycken fick leverpastejbitar som belöning för diverse konster (som att hoppa upp på en sten och skälla ut en stavgångare. Sen skällde den ut en stackars äldre farbror, och när vi kom hem rönte en hårt arbetande asfaltsläggare samma öde. Kanske dags att sluta med att ge henne leverpastej när hon skäller ut stavgångare?).

Var det en bra match? Kanske. Jag vet inte. Det är möjligt. Sådär. Jodå. Inte alls. Som modern brottning. Fast det var ändå ganska bra. Vålerenga var faktiskt också ganska bra, om man ska vara ärlig. Kanske. Och var bollen inne när deras målis fumlade med den på mållinjen? Kanske. Jag vet inte. Det är möjligt. Nej. Ja. Jag tror inte det.

Att jag aldrig blir poet är lätt att räkna ut.

(Den som vill läsa fotbollspoesi kan göra det på footballpoets.org, som ni hittar om ni går vägen över Junivallens sköna lista över fina favoriter. Vi snor en rad från Glody Maks (skönt namn) sköna dikt om Thierry Henrys fotbollskonster som slutar med:
His dog is as crazy as a Iunatic.)

Fast om bollen på Vålerengas mållinje inte var inne borde domaren ha blåst frispark åt andra hållet. Tror jag.

Äh, det var nog en ganska bra match. En så kallad drabbning. Och Ante Covics svettiga räddning på den blivande elfsborgsgnagaren Ishizakis skott i slutminuten räddade kvällen. Det kunde ha varit bättre. Det kunde definitivt ha slutat sämre. Men det var framför allt kul att gå på fotboll i december.

Inte nog med det: Pablo såg pigg ut.