En ängel på Carmen

I dag ägnar vi oss åt att ta igen oss. Huvudvärken har släppt. Vi ligger på rygg i snön medan jycken tumlar runt i snöfallet. Det vi bland annat tar med oss från gårdagen är att än är vi inte senila men något har hänt med pubpublikumet: numera har hälften av alla tjejer tandställning och ungefär lika många grabbar lustigt nog ring i näsan. Väl i rökrummets inglasade undantagszon betraktade vi konsten som troligen finns där för att undfägna dem som inte är fullt så politiskt korrekta som alla andra. Bland dem fanns denna kväll en smed, en dansare, en snubbe med ring i näsan med oklar identitet – och en ängel.

Det där med ring i näsan är rätt kul om man letar uttryck för individualitet. Alla som går omkring med en sån ser nämligen precis likadana ut. För en betraktare av vad livet har att bjuda på uttrycker ring i näsan lika mycket identitet som en… tja, en gråsten. Att ha ring i näsan är verkligen en fråga om att vara PK. Men det tycker förstås inte alla som går omkring med ring i näsan. Eller också gör dom det, vad vet jag.

Varför vi ligger i snön? Vi gör naturligtvis änglar. Varje ängel är fullständigt unik. Huvudvärken är ett minne, snön faller, och vi med den, det är kväll, men änglarna får mörkret att glöda. Vi tänder ett tomtebloss som tack för att de finns.