Första fajten

Jepp, vi var där. Och i god tid. Det blev helt enkelt så. I så god tid att vi gick vårt eget lilla tåg över bron till Söderstadion. Vi bestämde oss nämligen för vårt eget superettanmaner, nämligen. Så vi visiterades, lade en slant i en tifohink, glufsade i lugn och ro i oss en superettankorv med mycket bostongurka och tog med oss superettandrycken gånger två för säkerhets skull och mötte superettansolen bakom våra superettansolglasögon stegen uppför superettantrapporna ut på superettanläktaren och med Söderstadions superettnamatta grön och skön och snudd på lika tom framför oss som läktaren runt oss. Det var vi och tjugo vakter, som stod och superettanhängde högt uppe vid vid staketet i lugnet före stormen för att få syn på det stora riktiga Bajentågen över bron. Den stora väntan, för snart vet man att det är på riktigt.

Underbart.

Sen kom alla.

Framför stod sex sköna tjejer som mobilkommunicerade med allt och alla och fnittrade som bara sköna tjejer kan, och när giffarnas målis tog plats sjöng dom "Sundsvalls målvakt ser ut som en banan", vilket vi inte hört på år och dag och sjöng med i. Och solen sjönk och stämningen steg och sen kom Kenta och det hela var mycket vackert och började superbt.

I halvlek lyckade vi spåra upp P, som passerat tusen bajenmatcher och möjligen lika många proppar, och matchen gick i mål och slutade som den skulle, mycket tack vare Rami i baljan som av någon mysko anledning ville testa sitt målvaktsöga och lät motståndarna dunka bollen i stolpen efter en så kallad fösning till utspark. Att ägna sig åt spelarkritik kändes snudd på besserwisseraktigt, för vad kunde vi säga, så det enda vi konstaterade var att Linus spetskvaliteter är otvivelaktiga. Och ställde oss såklart frågan var Simon höll hus. Petter fick vi i alla fall se typ tio och en avlossad kanon av.

Sen drack vi en löwen i en knökfull mutter innan vi tog oss hem där dumburken stått på och yngste sonen såg nöjd ut. Nästa dag hade han på sig en snygg tröja i plugget.

Och i dag skiner solen.

Det finns alltså grönvitt hopp, men det gäller att ta fajten. Spelet kanske kommer, vem vet?

Mokabryggaren kallar.

Man tappar inte en ledning två gånger om.

Sol! Just det, vi kan njuta av annat. Jycken har fått sitt runt udden, där vi njöt av ett gäng uppnosiga blåsippor. Och mokabryggaren mullrar. Men muggen vi valt är den svarta.

Nä, gårdagskvällen var väl inte riktigt det vi hoppats på. Vår i luften? Absolut! Kulan i luften? Tydligen. Eftersom vi tvångskommenderats på föräldramöte hade vi bett äldste sonen på plats framför dumburken att sms:a eventuellt fler grönvita mål för vi var såpass försenade att vi var med i bilradion tills David Johansson gjorde entré och stötte in lädret bakom en förbluffad Rami. Sedan lyssnade vi i skolbänken med ett halvt öra på fröken medan vi väntade på goda vibrationer i byxfickan. Ingenting hände. I bilen hem fick vi reda på sanningen. Om vi skiter i eventuellt lir så känns tappad ledning två gånger som rena natta.

David, som om vi inte minns fel gjort fler minnesvärda strutar i fel kasse som vi förträngt, förnekade sig alltså inte. Sportspegelbilderna av de två sista målen talar dessutom om ett ytterst stabbigt försvar på skånsk åker. Känns sådär. Linus såg bra ut eftersom han gjorde två, men motståndarförsvaret såg i ärlighetens namn rätt kasst ut det med vid de två strutarna i rätt mål. För att inte tala om keepern vid första baljan. Snacka om att böja rygg.

Eller för all del att bli tunnlad som Rami.

Sonen sade att Ängelholm var bättre.

Det hela är ganska enkelt. Kravet är att Bajen ska göra jobbet i Superettan. Varje match ska sluta 3–1 eller 4-1.

Men de senaste tretton seriematcherna för Hammarbys del har gett en seger och tolv förluster. Kan vara bra att veta.