¿Que pasó?

Vad ger ni mig för det? I tre dar var vi insnöade och fick inte ens upp bilen för backen. Så man fick skotta och fick ont i ryggen. Inte fan kom vi upp för det. Och nu? Inte ett snökorn, och till råga på allt har vi satt på vinterdäcken. Sprillans nya. Solen skiner och med en tagg och koppen i näven på den gistna träbänken känns det som...mars? Jycken nickar instämmande.

Bajen har genomfört eller möjligen genomför säsongens sista träning i detta nu. Säsongen är alltså över.

Politik är att vilja

Var har vi våra politiska preferenser, egentligen? Vet andra nåt som inte vi vet? I dag slog vi oss till exempel igenom ett stort köpcenter för att tjacka finmiddag kvinnan och jag för vi tänker fira litegrann om ett tag när mörkret faller och kidsen ramlat in från alla håll och kanter genom ytterdörren, och okej, jag erkänner, jag trängde mig lite mellan tre kundvagnar som inte ville nånstans, provsmakning pågick och sånt kan ta tid, men det intressanta med den manövern var att en ung kvinna som kom från andra hållet och som ansåg sig ha förkörsrätt tyckte att jag var boven i dramat och kallade mig för ”jävla sosse”. Kvinnan vid min sida tyckte naturligtvis det var oemotståndligt roligt.

Kan det ha varit palestinasjalen som jag fått i present av dottern som lockade fram detta tillmäle?

Just nu sjunker solen på andra sidan sjön ett i brinnande rött. Det är kallt. Vi har druckit kaffe. Jycken har fått sitt.

Sju tår kort

Jess box ålrajt, vi har druckit kaffe. Den löpska jycken? Tog matten hand om i den väldigt påtagliga årstiden med ett tillhörande lågt stående orkeslöst solsken, konstaterade vi där vi stod i bajenbrillor och morgonrock med tillhörade tagg och för små träskor i fruset gräs som när morgonkvisten sakteliga övergick i långt framskriden förmiddag sakteliga tinades upp.

Att dra strån till stacken har sina avigsidor. Man glömmer lätt varför man lever. Så i dag presenterar vi en rapsodisk ihågkomst av dagarna som gått då vi övrig tid dragit strån.
• fredag: Inget att rapportera. Kaffe dock.
• lördag: Tömde platt tak på vatten i fel pjuck. Tårna russin. Vi fick lägga dem i kaffet.
• söndag: Frös av resterande tår i älsklingsskorna (-93:or, modell het sommar, hade sin storhetstid nästkommande sommar) medan yngste sonen lirade träningsmatch (7–1) i ottan i dyngvätan på en konstgräsplan en bit bort.
• måndag: Sov illa. (För lite kaffe?)
• tisdag: Konstaterade vi en dag för sent att nigerianen och OS-silvermedaljören Monday är Bajenlirare åtminstone våren ut. Och att vi drömt konstiga grejer som kan bli ett inlägg här vad det lider. Och att det platta taket ska bli ett riktigt, och det inom en snar framtid, om man får tro kvinnans sms om saken mitt i strådragandet.
• onsdag: Fortsatt mysko drömmar. Åt enbart hemmagjorda köttbullsmackor hela dagen. Valde Spanien–Chile på hemmaburken framför mesvikingar mot tulpankillar som vi kunde ha glott på hos den enögda grannen bortibacken. Vilket fick oss att konstatera att det finns en diskrepans mellan låt säga Ljungskiles eller för all del svensk landslagsfotbolls sätt att slå en frispark var som helst på planen och de spanska matadorernas. Eller inkasten. Eller passningsspelet.
• i morgon: Lär det vara nåt slags musikfri dag i universum, läste vi till första koppen, vilket vi ska försöka leva upp till. Dessutom ska vi avhandla en bemärkelsedag som gick spårlöst förbi för ett tag sen eftersom vi haft fullt sjå med allt det andra, och alla andra också för den delen.

Av allt detta kan man lära sig att livet kan vara så mycket mer.

• i dag? I dag kan fortfarande allt hända. Dessutom har vi redan bränt igenom en veckas mejl. Men först…

Apropå ”musik”: Eftersom vår schweiziska nia glatt meddelat i sitt månadsbrev att hon ska på konsert vad det lider där nere i tobleronens förlovade land med just denna snubbe och stans filmfestival drar i gång kom vi på att vi kunde bjuda på två flugor i en smäll.

After all... tomorrow is another day

Vi har sedan en tid både i vaket tillstånd och i bingen drömt om att lägga årets allsvenska bakom oss – och vi gjorde en gång för alla ett tappert försök till exempel i går – men vi kan inte låta bli att konstatera att det finns andra lag i nejden som lägger beslag på medieutrymmet – med råge. Det kryllar av folk som kallas ”lögnare, ”oärliga” eller lär vara på väg att gå i konken.

Men vad bryr vi oss om det…

Enligt den mindre kvällsdraken söker Sulan en klubb i utlandet.

Vi har druckit kaffe. Vi hade tänkt att så småningom göra detsamma i stan och byta ett par ord här och var. Men nu blev vi plötsligt trötta. Vi kanske behöver sova ut?

Mitch har förresten kilat vidare.

Borgerliga vill se fler krispaket, meddelar bladet.

Jycken ser ut att vilja nåt.

Vi håller med

Aaaah, en sån morgon… Upp i ottan för att kidsen ska det och för att kvinnan i huset skulle i väg ännu tidigare, och den fortfarande löpska och därför hårt kopplade jycken tog oss med på en rekordsnabb runda runt udden, i först höstligt solglitter, sedan i drivor av vinande regn och hela tiden under en regnbåge som inte gick av för hackor. Inget att rapportera om förutom att jycken hade så ruskigt bråttom att vi fick håll och inte ens hann tända en tagg. Väl hemma satte vi fart på mokabryggaren medan vi bolmade på utanför i jolmet och funderade på det faktum att gårdagens ”dystra” prognos från kaffekedjan Starbucks fått New York-börserna att falla. Anledningen lär ha varit att den planerade expansionen av kaffeställen i kedjans namn får vänta ett tag, vilket fick investerarna att grymta missnöjt. Vi fortsatte att fundera på detta medan vi med glädje lyssnade till den andra malningen av små fina zapatistbönor.

Somt gläder oss här i jämmerdalen och får oss att tro på framtiden.

Och vi är oerhört glada över den åtgärdslista som Bajengruppen samt mordors representanter järnkaminerna och aikalliansen gemensamt presenterat och åtminstone fått delar av mediernas gehör för. Om inte fansen fanns, vem skulle då bry sig om det på de flesta håll allt annat än vackra bolltjongandet i jämmerdalen? ”Produkten” Lagrell, för att ta ett exempel? Tjo flöjt, hur många årskort har han pröjsat de senaste tio åren? Hur många timmar har han lagt ned på att arra tifon de senaste tio åren? Hur många gånger har han slagit en drill i pissrännan på kortsidorna på exempelvis råsunda de senaste tio åren? Vem som är svensk fotboll är nämligen en intressant fråga. Det finns snart inte längre en enda styrelse från Trelleborg till Boden som inte pratar om att siktet är inställt på Champions League. Fansen, som i tio års tid fått vissa medier att hellre sätta betyg på tifoarrangemang än på själva spelet och fått andra fans att åtminstone försöka sätta färg på sina tillställningar, står tämligen trofast kvar och förundras. Det ska svensk fotboll i allmänhet och allsvenskan i synnerhet vara glada över.

Från det ena till det andra. Vi är fortfarande tagna av det faktum att Obama ska bli president för imperiet. Hör gud bön? Sarah Palin håller dörren öppen för att just gud ska hålla dörren öppen för henne om fyra år. En video på internet lär visa hur hon under en pingstkyrkogudstjänst i Alaska 2005 blev välsignad av en kenyansk häxjägare, läser vi förundrat i bladet.

Okej vi biter i det sura äpplet: Ska vi lägga årets upplaga till handlingarna?

• Ljungskile var förutom allt annat allsvenskans i särklass varningstätaste lag. Bajen fyra.

• Martin Hansson utdömde flest straffar, bara så ni vet.

• Peking–Bajen (som vi redan försökt lägga till handlingarna…) drog 2.380 klassiska gnällspikar som drömt om Champions League till Idrottsparken. Fjorton matcher hade sämre publiksiffra, och om inte Ljungskile eller Trelleborg spelade då, så spelade… bland andra Ljungskile och Trelleborg.

• Bajens publiksnitt, som inte var nåt att direkt skriva hem om i ett korttidsperspektiv, var allsvenskans näst bästa. Publiksnittet i det hela föll trots toppar och dalar jämt och stadigt under hela året, vilket under tidigare år inte alltid varit ett faktum.

• Charlie (14 strutar varav några kommer att ihågkommas med välbehag) och David lirade 27 matcher, och i Charlies fall är det intressant med tanke på att han tillbringade en del av sin säsong på Pongping-OS, där han bland annat rammade ribban med en skön nick. Rami och Dadomo spelade lika många matcher innan det på olika sätt gick som det gick, nämligen åtta.

• Erkan drog på sig flest varningar av de grönvita heroerna, sex stycken, av vilka några får sägas vara korrekta.

• Maic hann på tre matcher fixa tre varningar, av vilka två följde med från tidigare klubb.

• Petter (snyft) hann på 19 fajter avlossa kanonen nästan lika många gånger som Charlie och pricka rätt sex minnesvärda gånger.

• Vi har njutit av en och annan frispark signerade Lolo.

• Och, ja just det: Sulan gjorde årets mål!

Men då hade vi hunnit gå eftersom vi inte orkade med ännu en match som fick avbrytas.

Annars vetifan.

Farsdagtankar

Aaah, i dag befinner vi oss åter i kontemplationsstadiet, vilket vi emellanåt behöver och alltför sällan upplever numera eftersom det går i ett. Så i dag tänker vi inte, vi bara är. Och gör. Mest ingenting. Kidsen fixade frukosten och, hör och häpna, delade på disken. Mokabryggaren mullrar förstås, som sig bör, och kvarnen maler glatt små mexikanska zapatistbönor mellan varven. Helgen har dessutom gått i kulturens tecken, bara en sån sak, så vi behöver ta igen oss. Redan i fredags tog dottern oss i hand för att gå på teater (den där Tjechov verkar vara en svår jävel) och i går tog yngste sonen oss på handboll i Eriksdalshallen där dom grönvita heroerna hade det en aning för tufft mot slovenska Celje, vars tolva var på planen mest hela tiden och var en ruggig jävel han med. Det kändes som om motståndarna, som faktiskt vunnit Champions League för inte så många år sen, typ fyra, hade en växel kvar att ta till, och framför allt lyckades inte Bajen hålla jämna steg i första halvlek när chanserna gavs, nämligen i spel sex mot fem, vilket det då mest var hela tiden, upplevde vi det som.

Okej, fysiken skilde lagen åt, men framför allt de snabba fötterna.

Men det var en okej grönvit insats, trots allt. Fyra baljor är ju inte hela världen. Och det är alltid kul att få se ”Nollan” live.

Sen glodde vi storögt på Barça-show mot Valladolid på burken frampå nattkvisten. Fotboll är ju egentligen enkelt att spela, eller hur? Varför göra det krångligare än det är? Och den där Messi, kan han inte falla pladask för nån Söderböna?

Vintern är i antågande. Jycken, som är löpsk, fick sig en strängt hållen runda runt udden, men där ägde fortfarande hösten. Hur vet vi då att det snart är vinter? Jo, Kallas rivaler lär ha klätt ut sig till prostituerade, enligt den större kvällsdraken. Och Camelerna har fått stordäng i hockeyns division fyra. Och i dag går allsvenskan i mål. Bajen avslutar i Idrottsparken där ett sedan länge avhängt Peking står på menyn, och det är väl egentligen bara att göra som Barça, eller?

Eller?

Change...

Aaah, vi låter mokabryggaren mullra om och om igen. Kvinnan väckte oss genom att köra upp oss och påstod att vi redan i förtid fått en farsdagspresent som väntade därnere. Det stämde, förstod vi när vi till slut fått igång maskineriet medelst ett gäng snytningar, harklingar och ihärdigt ögongnuggande. (Våra förkylningar är inte att leka med ens när dom sjunger på refrängen.) Och? Jo, kaffebönor från ”små mexikanska zapatistbönder” vars distributör i jämmerdalen är nån som brukar komma förbi favvoaffären då och då ”med varorna på en gammal barnvagn”. Så i dag är vi jävligt pk. Inte nog med det det: Vi njuter. Små fina feta bönor mals gång på gång. Till och med mokabryggaren sjunger tacksamt bönornas lov. I bakgrunden Amadou et Mariam följt av Kidjo och nu Manu Chao. Cd-växlaren som hittades i ett soprum för några år sen och som vi fick i present gör jobbet. Inte nog med det: Åtta år av fullständigt korrekt paranoid antiamerikanism kan ha nåt vägs ände. Vi gläds åt det entydiga valresultatet häromdagen i myternas land (jo, den vite mannens röst – typ 51–49 – fick förstås McPain och hon med limpan i frillan vars klädkonto lyckats bära konsumtionsindex genom finanskrisen och som säger att det aldrig funnits några dinosaurier och att jorden är max tolv tusen år gammal). Det finns alltså hopp. Eller? När det gäller jänkarna kan man aldrig vara säker. Men med Obamas entré kan vi åtminstone ägna viss tid åt att omdefiniera fienden.

Marknaden, kanske?

Som den som kan läsa mellan raderna förstår ska här inte dras några strån till stacken i dag. I stället ska dottern ta oss i hand för att få oss en smula kulturella. Onkel Vanja är väl i så fall ett måste? frågar ”Orolig för sitt rykte”. Hur som helst, så fort hon får chansen är hon på teaterns nationella slagskepp och praoar. Vi gläds åt det. På vägen ska vi passa på att käka också.

Vi kan dock inte helt lämna jotan åt sitt öde, för såna är vi. Vi har liksom inte velat tänka på det tidigare av olika anledningar för det har varit en underlig säsong som vi fortfarande inte vet hur vi ska förhålla oss till, och dessutom låg vi nedbäddade de sista två gångerna när chansen gavs, men är det så illa att vi sett Sulan för sista gången i de underbaraste av klubbfärger beträda Söderstadions undersköna matta?



Ps. Cd-växlaren innehöll också lite Clash, visar det sig...

Dubbelfel

Århundradets förkylning slog i år till något tidigare än väntat, vilket resulterade i att vi förutom ett visst dragande av strån till stacken missade två fajter på Söderstadion varav den ena såhär i efterhand hade varit nåt att fira på plats och den andra hade varit nåt… att bita i. Oss veterligt (inte för att vi direkt brytt oss om saken) har inte Abynn gjort något väsen av sig under säsongen – förrän nu. Det kanske ligger nåt i det här med Voldemort…

Nio mål och en och annan stolp- och ribbträff bjöds den förnämliga publiken på, förstod vi av webbradion som vi satt i bingen omgiven av ett berg snytpapper och lyssnade till genom att glo på skärmen på den bärbara i knäet med höjda ögonbryn. Årets två målrikaste tillställningar i allsvenskan har för övrigt haft Bajen som ena part, och bägge har spelats på Söderstadion. Charmigt värre.

De ljusblå pågarna och de grönvita heroerna har för övrigt spelat tio-tio mot varandra i årets tre matcher.

Var det straff? Svårt att vara tvärsäker på saken med hjälp av enbart öronen, men vi har våra misstankar.

Fyra av de fem säkraste korten har försvunnit under säsongen, varav en långtidsskadad som förhoppningsvis är på rätt väg, nämligen tillbaka och med spik och hammare. Lolo har hållit ställningarna och Davies har visat sig, och som vi hela tiden trott, vara esset i leken. Men det är alltså inte underligt att den tänkbara resan mot solen visade sig bli pannkaka – eller möjligen nånting mittemellan. Inget allsvenskt lag, ja egentligen inget i hela världen, inte ens Barça, hade fixat att ta sig hela vägen till solen med de förutsättningarna.

Det har trots det producerats mål där framme.

Det har dessvärre också inte direkt varit igenspikat där bak.

På senare år har med jämna mellanrum större delen av Bajens backlinje tagit stegen ut i den stora fotbollsvärlden med den något större plånkan – om så bara till Norge eller det där utskitna äppelmoset – eller för all del återvänt till Island (snyft). Sulan är visserligen kvar från fornstora års upplagor men det säger något om årets Bajen att det inte är den bakre regionen som får spelaragenterna och världens alla Enchede att slicka sig om munnen.

Det är alltså dag att täppa till därbak inför kommande säsong. Det räcker inte med att fråga sig om Törnstrand kommer att vara en av dem som kliver fram.

(Sen vet vi förstås att även på von Schlebrugges tid hände det att pågarna pillade in sex baljor. Dock inte på Söderstadion…)

Sen vet vi att om inte om fanns, så skulle det sett helt annorlunda ut även i årets allsvenska tabell. Eller rättare sagt, det är vad vi tror, för veta kan vi ju inte.

Och slaget om mittfältet? Det är ju där striden avgörs?

Tja, det är väl inte riktigt vad det varit det heller. Kan nån snyta fram en ny Eguren och en ny Petter?

Mokabryggaren kallar.

Vad gör vi här?

Vi har lärt oss att kroppen består av runt 70 procent vatten. Vi tror också att kroppen består av runt 20 procent snor. Och ibland 7 procent feber.

Sen är det inte mycket kvar.

Vi snorar och lyssnar på webbradio, årets sista fajt på Söderstadion. Det är smått surrealistiskt. Så mycket feber har vi väl inte? Och det är fortfarande första halvlek…