Jepp!

Jepp, vi kan ha länkat till den här förut, men det ger vi själva f*n. Vi har druckit kaffe, vi har inte gott ut med jycken. Men vi har badat och rakat oss för det var hög tid. I kväll blir det fransk cirkus på besök i de södra förorterna. Familjejulklapp. Nu ska vi dricka kaffe. Lila mokabryggare, det är det inte många som har! Sen ska vi koppla in guran.

"My fellow citizens"

Vi ska inte tjata om saken, men som alla vet har vi alltså börjat ett nytt liv. Lustigt nog gör vi som president Obama: lägger i högsta växeln direkt. Vi har redan druckit kaffe.

I går var vi på (nej, vi har inte helt plötsligt blivit gay) Dansens hus. Anledningen stavas Cirkus Cirkör. Vi tyckte att det emellanåt var oförskämt kul. Egentligen var det en rätt sorglig historia som berättades fast liksom ändå hoppingivande, och vi tillstår att vi fick en tår i ögat när hon den där tjejen med sitt stora hjärta gjorde en volt på gungbrädan. Vissa saker står över vår horisont, som att man kan hänga i en trapets och göra märkliga saker, och där ger vi oss med tappad haka för vi skulle inte ens i vår vildaste ungdom kunnat tänka oss hur det går till eller vågat eller velat. Men jonglörer! Det ni! Man har ju ändå flyhänt jonglerat med tre apelsiner och funderat på att göra det med fyra. Så den rackarn som nu stod på scenen och höll typ åttiåtta bollar eller bowlingklot i luften samtidigt kan vi inte annat än ge oss för. Ungefär som i fotboll, alltså: vi har väl inte helt gett upp hoppet om att göra en omvänd Fimpen, dvs att Åby-Lagerbäck ringer och att man ger käppen till fjärdedomaren, hoppar in och sedan avgör VM-finalen genom att tunnla Buffon, men man har väl samtidigt lyckats inse att man inte är någon Messi längre, och någonting åt det hållet tyckte vi oss uppleva när vi såg den rackarns jonglören.

Hur som helst, dom spelar sin föreställning till och med den 27 januari, så spring dit.

Nu är vi på språng igen.

Jycken? Har matten tagit hand om.

Farsdagtankar

Aaah, i dag befinner vi oss åter i kontemplationsstadiet, vilket vi emellanåt behöver och alltför sällan upplever numera eftersom det går i ett. Så i dag tänker vi inte, vi bara är. Och gör. Mest ingenting. Kidsen fixade frukosten och, hör och häpna, delade på disken. Mokabryggaren mullrar förstås, som sig bör, och kvarnen maler glatt små mexikanska zapatistbönor mellan varven. Helgen har dessutom gått i kulturens tecken, bara en sån sak, så vi behöver ta igen oss. Redan i fredags tog dottern oss i hand för att gå på teater (den där Tjechov verkar vara en svår jävel) och i går tog yngste sonen oss på handboll i Eriksdalshallen där dom grönvita heroerna hade det en aning för tufft mot slovenska Celje, vars tolva var på planen mest hela tiden och var en ruggig jävel han med. Det kändes som om motståndarna, som faktiskt vunnit Champions League för inte så många år sen, typ fyra, hade en växel kvar att ta till, och framför allt lyckades inte Bajen hålla jämna steg i första halvlek när chanserna gavs, nämligen i spel sex mot fem, vilket det då mest var hela tiden, upplevde vi det som.

Okej, fysiken skilde lagen åt, men framför allt de snabba fötterna.

Men det var en okej grönvit insats, trots allt. Fyra baljor är ju inte hela världen. Och det är alltid kul att få se ”Nollan” live.

Sen glodde vi storögt på Barça-show mot Valladolid på burken frampå nattkvisten. Fotboll är ju egentligen enkelt att spela, eller hur? Varför göra det krångligare än det är? Och den där Messi, kan han inte falla pladask för nån Söderböna?

Vintern är i antågande. Jycken, som är löpsk, fick sig en strängt hållen runda runt udden, men där ägde fortfarande hösten. Hur vet vi då att det snart är vinter? Jo, Kallas rivaler lär ha klätt ut sig till prostituerade, enligt den större kvällsdraken. Och Camelerna har fått stordäng i hockeyns division fyra. Och i dag går allsvenskan i mål. Bajen avslutar i Idrottsparken där ett sedan länge avhängt Peking står på menyn, och det är väl egentligen bara att göra som Barça, eller?

Eller?

Ha!

Ha! Man är alltså inte ensam i världen! Huvudet på spiken! Igen! Vi är i alla fall två. ”Är det rostfria pengar?” sade snubben som surrade med min bekant om en deal. Jag sken upp så till den milda grad att snubben såg ut som om jag var e.o. skattmas. När jag berättade detta faktum för kvinnan i huset, som aldrig hört talas om denna språkliga finess, såg hon tillintetgjord ut.

”Rostfritt…” Hmmm.

Nej då. Inte alls. Hon såg ut som om big deal. Som om det fanns annat att lägga energi på.

Det finns det.

Annars har vi mest huttrat, som i morse på den gistna träbänken, och alldeles nyssens, runt kröken med en tagg i näven och kaninmat i koppen för att hålla liv i dotterns kanin eftersom hon är på skolresa i Norge och det är vår lott. Vi är dessutom frustrerade. Vi sover för lite. Anledningen stavas besatthet. Vi hinner inte med. Vi försöker ta oss loss. Eller ta oss samman. En del kanske tycker att det är samma sak. Vi vet inte.

Jycken är också otillfredsställd, trots extrapromenad med schweiziska nian. Vi vill, men vi kan inte göra allt. Alla drar för övrigt alla lass som tänkas kan, men vårt är något alldeles extra.

Kryptiskt, men så är det.

Men rostfritt är hur som helst vedertaget. I alla fall i vissa kretsar.

Eguren, som bevisligen har hjärtat på rätt ställe, är för övrigt uttagen i landslaget.

Som det är

Jycken har delegerats runt på små turer med de motsträviga kidsen i de alltmer ogenomsynliga buskagen runt omkring medan en annan fikar på och lyssnar till fågeljolmet. Vi sitter där vi sitter på den gistna träbänken och funderar. Fortfarande. Så kan det gå. Matten står i på sitt håll och ringer som besatt och försöker delegera, den schweiziska nian lirar klaviatur och väntar på att få beta av stans andrahandsaffärer inför skolbalen med polaren i klassen som varje gång jag ser henne har ny hårfärg, och jycken springer mellan varven med de utkommenderade kidsen till den enögda grannen bortibacken för en och annan godis och för att slå en drill. Alla har, hör och häpna, trots den tidiga lördagstimmen ätit frukost. Ute. Det är ett visst mått av sol, så vi klagar inte. Yngste sonen lirar boll i snygg grönvit tröja och dottern har grönt hår för hon ska spela teater. Äldste sonen? Håller fortfarande ställningarna i the Village.

Det är vår.

Det borde alltid vara vår.

Men nu sitter man för sig själv. Och fortsätter fundera. Tänder en tagg. Ser sonen lossa en missriktad vänster och skjuta ner en begynnande tulpan. Sippar lite kaffe.

Som vanligt hann någon annan före. En dagbok! Lysande! Men tjenare! Nån jävla buskiskille från tiljornas värld slår en på fingrarna förstås. Och skrattar hela vägen till banken. Här har man knåpat ihop 1720 onumrerade sidor huller om buller om livets vardagligheter och stora sanningar och blir klådd med 12. Killen i köttdisken hos favorithökarn får till exempel sina fiskar varma. Och den där snubben på BLM som sågade oss för trettitre år sen. Och i går? Ett smakprov: ”Att passera Slussen en oändlig prövning. Duvskit och strömmingsos. Kristina Lugn står avskyvärt självupptagen och glor på en mobiltelefon. Numera har alla mobiltelefoner, men det tycks hon inte fatta. Sen möter vi krönikören Ohlsson – ledande på en cykel! Tingen har tagit över. Kaffe på Mazzarini.”

Vi har naturligtvis ett annat, samtidigt pågående projekt. Fullständigt ocensurerat. Hur många sidor? De flesta finns i huvudet. Hört talas om tresekundersregeln? Basket, tänker någon infantilt. Inte. Det handlar om hur ofta man tänker på sex.

I alla fall ibland.

Resten av dagen ska vi ägna åt teater och kalas. Dottern har huvudrollen i det ena fallet. Vad gäller partajendet konstaterar vi kallt att folk har kommit upp i åren. Frågan är om det över huvud taget finns utrymme för en bläcka på en sån tillställning. Vad spelar det förresten för roll? För att få ihop det hela kommer vi att sitta vid ratten mest hela tiden.

Och nu ska vi köra för första gången. Vi reser på oss, men vi funderar fortfarande.

Ro i hamn

Just i dag lär Bajen fylla år, och inte nog med det: det är en ovanligt jämn och fin sifferrad som det finns anledning att fira. Vi bockar och bugar med viss försiktighet och har redan druckit kaffe ur den tämligen nya fina grönvita muggen på den gistna träbänken i solskenet bakom bajenglajjorna, som vi dessutom hade på oss under jyckens morgonpromenad som hölls kopplad för att undvika löpska utflykter med tänkbara icke önskade resultat, för vi har nog som vi har det. Vi tog oss alltså inte längst ut på udden, så vi har inte hunnit fundera så mycket.

Att vi inte hunnit fundera så mycket och dessutom bockar och bugar med försiktighet kan vara ett resultat av gårdagens utflykt i Tjockhults nöjesliv – och som alltid när regissören från jämmerdalens andra stad är på besök en avrundande mojito (eller två) på Gondolen. I vanlig ordning kom vi på en jävligt schyst idé till en rulle.

I dag kommer vi alltså inte att fundera så mycket. Vi satsar på att bara vara. Vi ser inte bakåt. Vi ser inte framåt. Vi är där vi är. Vi kommer naturligtvis att fira – fattas bara – men utan minsta åthäva.

I alla fall några timmar till.

Och i morgon? Tja, det får väl bli nåt om fruntimmer.

Trekanter då och nu

I dag kommer vi att festa till och från – och det med besked. För hundra år sen fick nämligen herr Tobler en bit utan för Bern i gökurets förlovade land till det – och det med besked. Just det – tobleronen såg dagens ljus. Vi kommer följaktligen att ta oss några trekanter under dagens lopp – som just nu – och varför inte en liten espresso som ackompanjemang till och från.

Annars har vi varit i gång mest hela dagen – och det med besked. Årets hittills kortaste morgonpromenad fick en förvånad jycke vara med om innan en annan drog, och sedan dess har man har hunnit med att bli intervjuad, ta sig ett bad, skriva en massa bludder, ränna runt udden med jycken på riktigt samt klämma en cappuccino (godkänd) på Söder följt av en caffe latte på Mazzarini (väl godkänd). Att det blev just en latte berodde inom parentes på att Expressens löp hos hökarn bredvid talade om att man kunde bli smal av just denna kombination, vilket vi nu väntar på.

Vänta, vi är inte klara: vi har talat med försäkringsbolag, vi har talat med lönekontor, vi har postat brev, vi har dragit vårt feministiska strå till stacken (diskat koppen vi använde det första vi gjorde), vi har bytt skjorta, vi har läst två morgontidningar samt lika många tunnelbanevarianter, vi har gett två spänn till en som frågade om vi hade en spänn, vi har slängt käft med en idiot som till varje pris skulle in i samma tunnelbanevagn som vi skulle ut ur, vi har studerat Slussen av vissa bestämda orsaker som vi någon gång ska komma tillbaka till, vi har på köpet sett något som fick tankarna att vandra till ett av italiensk teves viktigaste programledar- och bisittarkännetecken – nämligen tette – och vi har skickat en radda mejl av lika många skäl.

Och vi har betalat en räkning något i efterhand.

Mycket av det vi sysslat med har vi gjort med bajenbrillorna på. Solen är just i dag nämligen på vår sida. Som nu, på den gistna träbänken, där våren är ett faktum. I alla fall i dag.

Vi har naturligtvis glömt hälften av det vi gjort – för att inte tala om det vi skulle göra.

Appropå dagens festande till och från: vår schweiziska nia, som fortfarande klämmer lagg med familjen på nån dalkulle, påstår bestämt att gökuret är en österrikisk historia varje gång vi drar upp den som exempel på, tja allt möjligt. Ingenting kommer att ta oss ur den eventuella villfarelsen om hur det ligger till med den saken. Men det är klart, hade den varit svensk, hade vi nog sagt att den var norsk.

Halva inne

Vi läser tidningen som fan läser…, ja ni vet. Och letar symboler. Men så kan det gå när man såhär när våren lär vara ett meteorologiskt faktum tar av sig bajenbrillorna och kisar i solgasset på den gistna träbänken, sippar lite nicaraguajava, fimpar taggen för att tända en ny och försöker vara kulturell.

Anledningen är förstås att snudd på 66,7 procent av familjen klämmer sportlovslagg på annan ort och en annan och äldste sonen, som förstås passar på att sova som om han aldrig gjort något annat, håller ställningarna på hemmaplan.

Jovisst, jycken ligger bland löven i gräset och glor sorgesamt på mig. Vi har förvisso morgonpromenerat, men det är aldrig nog.

”Vi får inte ha fest på Spy Bar, buuuhuuuhuuhuhuhuhuhu…”, läser vi till exempel. Det är som jag alltid har sagt: feminister och alla prefixberoende sexuella varelser vill bara vara som alla andra. Dom vill också vara med i svängen, hänga vid en bardisk och känna sig utvalda.

Kan det vara så enkelt att dom vill att kön ska stå utanför, vilja komma in men inte få?

Själva har vi satt i system att lämna in diverse ansökningar när tiden är ute. Vi har fått för oss att då tycker dom nog att man är ”intressant” och ”har nåt att komma med”.

Man vill ju så gärna kunna gå förbi kön bara för att man är den man är.

Allvarligt talat: det här med att tala om att man är intresserad när det redan är för sent har vi med tiden förstått är ett karaktärsdrag som vi inte vet vad vi ska göra åt. Visst, knepet med listor på allt som ska göras i all ära, men vad hjälper det när man ändå aldrig läser listan – som man dessutom inte vet var den är. Och knappt vet vilket årtusende det är.

För tydlighets skull: vi syftar inte enbart på alla forntida fruntimmer.

Vi befinner oss som vanligt i gränslandet mellan omnipotens och dåligt samvete. Vad vi bör och vad vi inte kan. Vad vi kan och vad vi inte bör.

Och så vidare.

Människan är inte en politisk varelse utan bara sig själv, är sedan länge parollen i valda delar av jämmerdalen. Alla andra bör vackert titta på och stå till marknadens tjänst.

”Men först en kaffe”, hann vi tänka innan vi kom på bättre tankar. Plötsligt har vi nått ett slags insikt. Jycken ser förväntansfullt på när vi reser oss upp, tar några osäkra steg och sedan sätter full fart runt hörnet.

”Don’t let the bastards get you down”

Om ni händelsevis undrar: Charlotte Kalla åker skidor uppför backar snabbare än jag åker nerför.

Bajens första träning för året lär ha varit lovande. Egurens polare är än så länge med på tåget. Mannen som ska göra alla dom där spektakulära teveräddningarna väntar vi förstås fortfarande på, men inte nog med att han verkar hyvens på alla sätt, han kanske är smart fotbollsspelare nog att dra ut på det hela för att slippa halka omkring i svensk försäsongsträning på så kallad barmark.

Vi håller på att ta oss samman vi också, bara så ni vet. I morse hade vi en oerhört lång lista på prylar som vi ska pricka av allt eftersom de faller på plats alternativt åtgärdas. Nu hittar vi inte ens listan. Alltid något.

Men vi ger oss inte. Ibland känns det okej att påminna sig om hur det ligger till runt klotet. Man borde helt enkelt vara jävligt förbannad lite oftare. Och oftare.

Ja, du vet, den där jäveln

Egendomligt, är ordet, ett ord som Slas brukade med stil när han väl använde det. Egendomligt var förresten det svåraste ord han använde. Att läsa Stig Claesson är lätt, om man inte har anlag för att vifta med finkultursnoken i vädret: krusidullerna står själva livet för och inte hans språk. Som är allt annat än exkluderande, om ni förstår er på diskrepansen. Vi har alltid en Slas liggande på muggen och just nu 21 berättelser. Vi läser lite till och från mellan varven och hoppas att ungarna gör detsamma. Och förundras. Nånting har hänt, nånting händer, och det är där, i det skenbara tomrummet mellan det som var och det som sker, alltså dom där krusidullerna som ständigt pågår om man bara sänker blicken en aning och ser sig om i världen, som Slas tar ton. Synnerligen väl och egendomligt enkelt, men som ingen annan.

”Det är klart att du vet vem det är, sa vännen. Vi vet ju vem det är.
Vem är det då?
Ja, du vet, den där jäveln.
Jaså den jäveln, sa jag.”

Vi lyfter på hatten och tar jycken på promenad.