"My fellow citizens"

Vi ska inte tjata om saken, men som alla vet har vi alltså börjat ett nytt liv. Lustigt nog gör vi som president Obama: lägger i högsta växeln direkt. Vi har redan druckit kaffe.

I går var vi på (nej, vi har inte helt plötsligt blivit gay) Dansens hus. Anledningen stavas Cirkus Cirkör. Vi tyckte att det emellanåt var oförskämt kul. Egentligen var det en rätt sorglig historia som berättades fast liksom ändå hoppingivande, och vi tillstår att vi fick en tår i ögat när hon den där tjejen med sitt stora hjärta gjorde en volt på gungbrädan. Vissa saker står över vår horisont, som att man kan hänga i en trapets och göra märkliga saker, och där ger vi oss med tappad haka för vi skulle inte ens i vår vildaste ungdom kunnat tänka oss hur det går till eller vågat eller velat. Men jonglörer! Det ni! Man har ju ändå flyhänt jonglerat med tre apelsiner och funderat på att göra det med fyra. Så den rackarn som nu stod på scenen och höll typ åttiåtta bollar eller bowlingklot i luften samtidigt kan vi inte annat än ge oss för. Ungefär som i fotboll, alltså: vi har väl inte helt gett upp hoppet om att göra en omvänd Fimpen, dvs att Åby-Lagerbäck ringer och att man ger käppen till fjärdedomaren, hoppar in och sedan avgör VM-finalen genom att tunnla Buffon, men man har väl samtidigt lyckats inse att man inte är någon Messi längre, och någonting åt det hållet tyckte vi oss uppleva när vi såg den rackarns jonglören.

Hur som helst, dom spelar sin föreställning till och med den 27 januari, så spring dit.

Nu är vi på språng igen.

Jycken? Har matten tagit hand om.

¿Que pasó?

Vad ger ni mig för det? I tre dar var vi insnöade och fick inte ens upp bilen för backen. Så man fick skotta och fick ont i ryggen. Inte fan kom vi upp för det. Och nu? Inte ett snökorn, och till råga på allt har vi satt på vinterdäcken. Sprillans nya. Solen skiner och med en tagg och koppen i näven på den gistna träbänken känns det som...mars? Jycken nickar instämmande.

Bajen har genomfört eller möjligen genomför säsongens sista träning i detta nu. Säsongen är alltså över.

Sju tår kort

Jess box ålrajt, vi har druckit kaffe. Den löpska jycken? Tog matten hand om i den väldigt påtagliga årstiden med ett tillhörande lågt stående orkeslöst solsken, konstaterade vi där vi stod i bajenbrillor och morgonrock med tillhörade tagg och för små träskor i fruset gräs som när morgonkvisten sakteliga övergick i långt framskriden förmiddag sakteliga tinades upp.

Att dra strån till stacken har sina avigsidor. Man glömmer lätt varför man lever. Så i dag presenterar vi en rapsodisk ihågkomst av dagarna som gått då vi övrig tid dragit strån.
• fredag: Inget att rapportera. Kaffe dock.
• lördag: Tömde platt tak på vatten i fel pjuck. Tårna russin. Vi fick lägga dem i kaffet.
• söndag: Frös av resterande tår i älsklingsskorna (-93:or, modell het sommar, hade sin storhetstid nästkommande sommar) medan yngste sonen lirade träningsmatch (7–1) i ottan i dyngvätan på en konstgräsplan en bit bort.
• måndag: Sov illa. (För lite kaffe?)
• tisdag: Konstaterade vi en dag för sent att nigerianen och OS-silvermedaljören Monday är Bajenlirare åtminstone våren ut. Och att vi drömt konstiga grejer som kan bli ett inlägg här vad det lider. Och att det platta taket ska bli ett riktigt, och det inom en snar framtid, om man får tro kvinnans sms om saken mitt i strådragandet.
• onsdag: Fortsatt mysko drömmar. Åt enbart hemmagjorda köttbullsmackor hela dagen. Valde Spanien–Chile på hemmaburken framför mesvikingar mot tulpankillar som vi kunde ha glott på hos den enögda grannen bortibacken. Vilket fick oss att konstatera att det finns en diskrepans mellan låt säga Ljungskiles eller för all del svensk landslagsfotbolls sätt att slå en frispark var som helst på planen och de spanska matadorernas. Eller inkasten. Eller passningsspelet.
• i morgon: Lär det vara nåt slags musikfri dag i universum, läste vi till första koppen, vilket vi ska försöka leva upp till. Dessutom ska vi avhandla en bemärkelsedag som gick spårlöst förbi för ett tag sen eftersom vi haft fullt sjå med allt det andra, och alla andra också för den delen.

Av allt detta kan man lära sig att livet kan vara så mycket mer.

• i dag? I dag kan fortfarande allt hända. Dessutom har vi redan bränt igenom en veckas mejl. Men först…

Apropå ”musik”: Eftersom vår schweiziska nia glatt meddelat i sitt månadsbrev att hon ska på konsert vad det lider där nere i tobleronens förlovade land med just denna snubbe och stans filmfestival drar i gång kom vi på att vi kunde bjuda på två flugor i en smäll.

Resonansbotten

”Förslagsvis torde Bajentruppen hämta inspiration från mötet på Söderstadion i våras”, skriver Bajens hemsida inför söndagens fajt. Tror vi det! Det har gått upp och ner sen dess, say no more – och redan innan om man ska vara ärlig, men den matchen vill man verkligen bli påmind om även vid sidan av planen. Vi njuter av filmklippet, av Erkans macka till Charlie och hans excellenta nedtagning i rörelse och pang i mål och Petters inspel till Dadomo (minns ni honom) som i sin tur pangar upp den i nättaket i 93:e! Ni har väl inte glömt den tillställningen! Och allt blir så mycket enklare när man kört över jurgårn igen, eller hur! Och eftersom vi som sagt gjorde det redan förra gången kanske vi kan få en upprepning i helgen även mot Gefle!

Okej, solen skiner måttligt, nu när vi äntligen är uppe och springer runt i könsmaktsoordningen efter vår dagliga dos sömn – och en halv miljard löv som vi krattat ihop har spritts för vindarna igen – men kaffet smakade himmelskt. Och redan nu bubblar mokabryggaren åter av glädje! Det känns som vi är på g! Eller hur!

Jycken nickar instämmande.

Vi är annars i full gång med att dra strån till stacken, vi håller alltså marknaden på gott humör efter förmåga men inte efter behov, och sånt kan påverka. Men i dag är vi inte bara starka, vi ska inventera skafferiet på jakt efter en, okej typ sju, starobno och sen ska vi umgås med valda delar av gamla klassen, om vi förstår det rätt två och ett halvt stenkast från Söderstadion, ett av Stockholms fem underverk. Vi tokladdar inte, vi har ju trots allt nått en viss grad av insikt, men av erfarenhet vet vi att man aldrig vet vad som kan hända. Så vi har att göra.

Simon Helg har förresten förlängt kontraktet fyra år. Det gillar vi.

Och så har vi lyckats ta oss ur Clashträsket som vi trampat omkring i ett tag. Ja, ja, ja, vi skämtar naturligtvis, vad vi vill ha sagt är att vi åter har börjat inventera vaxhögen. Och man kan ju alltid återvända när man gått varvet runt.

Dags för en runda förbi den gistna träbänken.

”No baseball tonight”

Att vi inte tagit oss för att knacka ner några sanningar här på ett tag beror på att vi fortfarande är förstummade av nyheten som slog ner som en bomb förra helgen att var fjärde britt har bajs på händerna.

Börsen går upp och börsen går ner och tar ibland ett glädjeskutt.

Rent musikaliskt har vi tagit ett steg tillbaka för att kunna ta ett steg framåt. I runda slängar tjugosex bast. Och vi har baskern på när vi förflyttar oss i tid och rum. Så tro inte för den skull att vi står stilla.

Dessutom måste vi till och från dra strån till stacken. Lönearbete är som alla vet ett kapitel i sig och tar på krafterna. Vad gör man inte för att hålla marknaden på gott humör.

Fast i dag skiner solen över jämmerdalen. Bajenbrillorna är på, mokabryggaren har mullrat och jycken fått en extra godis. Morgonpromenaden tog matten hand om.

Vi sitter för en gångs skull på den gistna träbänken och funderar. Ett och annat löv säger tack och adjö och singlar eftertänksamt ner till alla polare som väntar, trots att vi redan krattat ihop ännu en miljard och lagt på den ständigt uppdaterade högen.

Livet går vidare.

Försöker finna någon nyhet att tala om efter förra helgens bomb men det är naturligtvis kört. En docent lär anse att storleken kan påverkas en hel del av det faktum att kaffe kan ge mindre lökar. Eftersom allt är en social konstruktion kan vi inte låta bli att delta i den något större kvällsdrakens undersökning ”Kvinna, skulle du avstå från kaffe för bevarad bröststorlek?” och klicka i ”nej”.

”Vi” är i klar majoritet.

I helgen kan det vara biodags. Eftersom vi blev tagna av Shane Meadows förra rulle ska vi ta dottern i hand för att se Somers Town, yngste sonen och kvinnan i hand för att glo på Flickan och räven och på egen hand ge oss på Woody Allens senaste, om inte annat för att Barcelona tydligen har något med saken att göra.

Så vi har att göra.

”No going for burgers…”

…och nu blir det reklam!

Dags att hitta baskern och annat smått och gott

I dag har vi som vanligt förlagt vår agenda. En del måsten är naturligtvis avklarade: vi har vaknat, kaffe har vi druckit (mokabryggaren gör jobbet och är redan åter på g!), jycken har fått sina behov tillgodosedda runt udden (där vi fick bekräftat att det är höst och att det inte finns någon återvändo), och vi har borstat tänderna. Allt annat som vi skulle göra, tja vad gör man är man inte vet vad man ska göra? Så vi funderar på saken. Fast vi ska till vår tobakist för att lägga lite krut på spel och dobbel. Vi tror inte på börsen. I stället helgarderar vi Zlatan & kompani mot de portugisiska bollartisterna i kvällens drabbning, inte för att de stoltaste av vikingar (just det, islänningarna är helt ute ur leken, man kan tydligen lägga ett bud på landet på Ebay) ska ha någon reell chans men som alla rättrogna vet så kan vad som helst hända i fotboll.

Däremot inte i ett system som hela tiden snackar om marknaden.

Vi är fortfarande tagna av räknandet av årsringar på den nedtagna almen, ett drama som vi följde på plats; runt 175 kommer vi ledigt upp till.

Jörg Haider har till slut kört ihjäl sig.

Och världens fetaste man har dött, meddelar den något mindre kvällsdraken.

Mona Sahlin har tagit DN:s ledarredaktions testuggeri om den enda vägen för att visa regeringsduglighet till sitt hjärta. Det vill säga göra samma sak som alliansen. Fast sen skulle visst Ohly få vara med kanske, eller nåt, när hon kanske insåg att det inte var ledarredaktionen som sitter inne med eventuella svar.

Vem tror han att han är, kanske ni undrar med anledning av att vi satt som limmade vid telefonen häromdagen och väntade på att få höra Horaces röst från andra sidan. Men det var helt enkelt så att någon hade läckt (möjligen nummer 7, det var liite svårt att höra liraren som ringde dan innan). Okej, vi kan ha hört fel, det kan ha varit nästa års pris det gällde…

Men okej, årets snubbe verkar sympatisk och inte bara grodlårsätare och med vidare vyer än så. Dessutom har ingen jänkare läst honom, vilket gör att han står utanför allt slags kulturskymning.

Nu kallar mokabryggaren.

Bit för bit förstår vi mer och mer

Hörde på radio nån expertpelle förklara att G7-mötet nu i helgen kan ”ge tröst åt marknaden”. Jo, det är sant: marknaden är ledsen och reagerar ”irrationellt”. Som alla vet är det som pågår ett gigantiskt falsarium. Marknaden lever inte sitt eget liv; det är en mängd psykfall, jo det är sant, det är inte jag som hittar på det, psykologiska mekanismer lär vara boven i dramat, som bestämmer över våra tillgångar. Nån vill få oss att tro att ekonomi och politik inte hör ihop, som om riksbankens ”objektiva” ”experter” som tillsattes i början av nittiotalet inte är politiskt tillsatta eller att dina pensionsfondspengar inte tillförts systemet som bränsle för att maximera vinsten och konkurrensutsätta arbetsmarknaden för att kunna flytta jobben till billigare länder för att hålla konsumtionen i gång. Det är kapitalismens idé att hamna i psykchock. Finanskris innebär nämligen att man privatiserar vinsten och socialiserar förlusten. När det gäller att rädda kapitalet finns inget statligt utgiftstak nämligen, varken här eller för all del i Iran. Utgiftstaket finns för att psykfallen ska dra av kostnaderna för att till exempel tjänstesektorn ska kunna välla fram i all sin färgrikedom. Till slut måste alla konkurrensutsatta stackare ha två jobb för att ha råd att låna till sin konsumtion och stödja marknadens expansion. Låna på – Jobblinjen upphöjt till två.

Vänta bara tills chocken har lagt sig.

Kaffe och bullar runt köksbordet. Det är sorgligt men trevligt. Tre arborister från Nya Zeeland, dreadlocks, mössa på inomhus, ringar i öronen, och som reser världen runt allt efter behov och nu i vinter drar till Tyskland, tar ner vårt stora fina kolossalt gamla almträd som i våras plötsligt tappade alla löv och dog i almsjukan och som nu bit för bit försvinner. Trettio meter upp i luften kliver dom runt i grenverket med motorsågen hängande från midjan i ett rep. Det är inget jobb för ett psykfall, jag lovar. Dessutom vet dom vad dom gör. I pausen häller vi i oss kaffe och pratar träd. Nyzeeländska är ballt. Killen med dreadlocks är alldeles lyrisk över våra träd. Killen med ringar i öronen blir tårögd när han beskriver linden upp i backen. Killen med mössa på inomhus är mest tyst men gillar våra ”bulls” och tar för sig.

Inga träd växer till himmelen, jag vet, men ändå. Det är en smula sorgligt och vi har lovat att hämta yngste sonen lite tidigare så att han ska få vara med.

Tremetersbitar av trädet vinschas ned med millimeterprecision och så småningom ska vi såga till dem – hur det nu ska gå till – med andra ord ännu ett av alla projekt som samlas på hög.

För att inte tala om alla pinnar som får jycken att gå i spinn.

Rena grekiskan

Vaknade med en melodi i skallen. Och nu vet jag att det tar tio minuter att bli förkyld. Men så går det när man går av bussen och står där och väntar på att bli hämtad i bara kortbyxor och i stället för vågorna hör bilarnas dån. Tillbaka från solen, värmen, havet, kontemplationen. Aaahhh…

Grekerna är stolta, med all rätt. Hör bara: dom uppfann alfabetet, demokratin, bögeriet, olympiska spel och de grekiska gudarna, för att ta några exempel. Att sitta på en balkong och glo på havet väcker nämligen tankar. Penna och papper, man påbörjar något lätt pekoralt, vet att man gör det, lägger ned idén, och när man filosoferat halvfärdigt kommer syrran från jobbet och sen går solen ner och man sitter fortfarande i bara linnet och käkar grannens oliver och pokulerar och lyssnar till havet och skrönorna och allt är svart därute där havet hörs och en liten raki (okej, två) därtill. Man vaknar i natten och hör fortfarande havet.

Sen tar man ett morgondopp medan solen åter tar allt i besittning och man hittar en fin sten och kastar en macka. Långt där borta på andra sidan står kanske Khadaffi och gör detsamma. Funderar han på samma sak som en annan? Kliver vi verkligen ner i samma hav? Man undrar; man blir lätt tänkare av rang under omständigheter som dessa.

Detta om detta.

”Välkommen tillbaka till verkligheten”, sms:ade kvinnan när det var dags att vända åter, och man insåg att det var lika bra att ta tjuren vid hornen. I dag väntar alltså Trelleborg på Söderstadion. Med skånska ögon är det ett lag som lämnat de himmelsblå pågarna bakom sig i tabellen, vilket iofs kanske inte säger så mycket. Hur som helst, Anledningen stavas troligen Prahl. Trelleborg är alltid en präktig Bajenmina. Av erfarenhet vet vi att det kan gå hur som helst. Vilket lag som är bäst råder det dock inget tvivel om. Det hjälper inte. På senare tid har de grönvita heroerna gjort allt annat än samlat poäng i ladorna. Sånt sysslar alltid Prahls lag med. Vem vet, Trelleborg skulle kunna bli ett nytt Kalmar. Man börjar med åtta mittbackar…

Huga.

Men vi ska göra vad vi kan redan i dag för att hjälpa till att återställa ordningen. Halsduken är med. Och snytpapper.

Melodin i skallen? Tja, ibland är det liksom lite måndag hela veckan över det hela. Eller nåt.

Fantastico partido Eguren

Vi ska till varmare breddgrader en släng. Vi behöver det. Vi ska umgås med syrran. Leta upp en barstol under ett parasoll och glo på havet. Fundera. Fotbollen är som den är. Och kidsen har nästan snorat klart och letar sig tillbaka till plugget. Jycken tar matten hand om.

För den som missat Eguren landslagsbalja mot Colombia finns den här. Förutom målet kan man fundera på om inte polisens agerande för att skydda hörnläggaren kan vara nåt att ta efter för svenskt vidkommande. Särskilt rörelsemönstret.



Den som är lite mer slängd i spanska kan klicka här , se målet ännu en gång och få en intervju med Sebastián på köpet.

Nu ska vi packa.

Men först en kaffe.

Fortsättning följer

Ruskväder. Det är förstås hösten som är här. Äldste sonen är ledig, som en annan. Vi slöstirrar på dumburken mitt på blanka förmiddan, en paus i det stora hela, och republikanernas konvent rullar förbi i repris; först talar McPain, sen fembarnsmorsan som ser ut att ha en limpa i frillan. Jubel och skrän, cowboyhattar, hockeymorsor, mycket snack och liten verkstad. Vi stirrar storögt. Och lyssnar. Inte för att det är så mycket att lyssna på men man vill ju vara med sin tid. Eller nåt. Skriv på din blogg att alla är idioter, tycker sonen. Så då gör vi väl det.

Annars har det inte hänt ett smack, förutom att vi gjort en lång lista på saker som ska göras. Flera sidor faktiskt. Kvinnan är delaktig i processen. Vi har liksom kommit efter efter en lång intensiv sommars dragande av strån till stacken. Kaffemaskinen går varm. Så visst händer det saker.

Jycken? Snarkar i ett hörn. I morgon satsar vi på att komma ut på udden. Men nu har vi inte tid med det här längre.

Jo förresten, Eguren nickade bollen i mål när Uruguay VM-kvalspelade. På bortaplan. Vi lyfter på hatten (bildligt talat). Sen skulle det visst tas nåt beslut om en ny arena. Eller?

Drifting...

Man borde koncentrera sig på allvaret i det hela, men man är som man är: skulle man, skulle man troligen bli sittande på den gistna träbänken och olyckligt stirra ut i intigheten.

Ibland mår man direkt fysiskt illa. Det är kanske ett tecken på empati, men vad hjälper det?

Som att vi till exempel såg en dokumentär på dumburken häromdagen om Kongo och alla systematiska mord och framför allt våldtäkter som milisgrupper, banditer, landets egen militär och gud vet vilka andra ägnar sig åt. Hela tiden. Oavbrutet.

Och vi som bara knäppte på burken för att försöka låta bli att se allt i svart och zappa lite.

I jämmerdalen går livet vidare.

Tack och lov har man i alla fall lyckats klä av utbildningsministern en del av hans nya kläder. Kejsaren är alltid naken när det kommer till kritan, det kan vara bra att veta. Vi vill inte ens sätta betyg på hans uppförande och språk.

Vi sitter naturligtvis på den gistna träbänken och funderar. Yngste sonen är hemma och snorar. Ingen match för honom i morgon mot jurgården av alla lag. Och jycken snarkar. Och vi har morgondoppat oss. Det börjar bli kyligt och vi dyker inte längre i men vi gör vad vi kan för att vakna.

Och nu sitter vi här igen. Espressomaskinen har naturligtvis sonkat ihop och nån måste få den till butiken men kaffe går att fixa på andra sätt så vi får se vad som händer. Vi har under årens lopp samlat på oss ett gäng olika modeller att ta till varav några faktiskt fortfarande kan göra jobbet. En tagg därtill. Solen skiner.

Vi suckar.

Har alla som sparkar på en fotboll i jämmerdalen en klausul i kontraktet som gör att dom kan gå för vilken obetydlig struntsumma som helst till världens alla Enschede? Troligen. Åtminstone från division fyra och uppåt.

Eller bara de i Hammarby?

Om nio dagar väntar Kalmar på Söderstadion. Det finns alltså tid att ladda om efter debaclet i Henkeborg och vissheten om att Petter är på nya äventyr, men för all del, även Kalmar har ju gott om tid att ladda om.

Inte för att dom tycks behöva det.

Tiden går. För inte så länge sedan kunde vi kosta på oss att raljera över Kalmars 8–2–0-uppställning, men det var då det. Eller över Sibyllamannen, ni vet Dede om ni minns snubben som inte gick av för hackor när han fick till det i de rätta färgerna.

Om typ åtta dagar kanske vi ser allt i rosenrött igen, men till dess sitter vi där vi sitter.

Pia for president

Som sagt, och vi andas ut: OS i Pongping är över. Det lär vara de stoltaste av vikingars sämsta olympiska spel sedan Aten 1896, men vi säger bara en sak: det kunde ha varit värre. Det kunde ha varit vårt sämsta OS sedan 384 f.Kr.

Fyra år senare slog vi som den minnesgode vet till med första guldmedaljen, alltså sekelskiftesspelen i Paris, i den ädla grenen dragkamp, fast det blev en halv eftersom vi ställde upp ett gemensamt team med de danska kraftkarlarna – och vem tog hand om medaljen?

Vi har av den anledningen haft ett meningsutbyte mejlledes med den sedan en tid lyckligt återbördade schweiziska nian där vi anklagade Schweiz för att ha stulit två guld från oss i jämmerdalen, i tennis och cykel av alla sporter, och fick till svar att tobleronefolket visst ”stjälade” gulden.

Pia Sundhage, jänkarnas demoncoach i OS, är förresten värd vår beundran. Folk ”brukar smälta” när dom får en kallelse till Vita huset, läser vi. Men inte Pia. ”Vad ska jag där och göra?” Det är helt i vår smak: det är inte Pia Sundhage som skulle sola sig i glansen av George W Bush, utan George W Bush som skulle få sola sig i Pias glans.

Har vi lärt oss något mer? Sedan en tid har vi lärt oss att varannan gång vi går ut regnar det och varannan gång kan det vara solsken. Variatio delectat.

Som i morse. Morgondoppet i i solsken och sedan ur vattnet i regn. Sen drack vi naturligtvis kaffe, växelvis en klunk på den gistna träbänken och nästa i dörröppningen. Jycken blev halvblöt. Som taggen.

Från Brösarps backar har det sedan en tid dykt upp ännu en målis i Bajentruppen, har vi förstått. Johannes Hopf heter han, och om honom vet vi inget mer än att han lär vara en oskolad talang. Vår tro är att många målvakter är oskolade talanger. Bajens trupp i år måste förresten vara historiens till numerären största, i klass med de de stora elefanternas på kontinenten.

Erkan blir tydligen inte norrman. Varför man skulle flytta till en klubb som bevisligen är sämre än Bajen (det är iofs i princip alla)? Oljan?

Fast norrmän är inte överdrivet förtjusta i att plattånga håret åt andra, det kan vara bra att veta.

Yngste sonen har dragit ut en tand. Vi satt på parkett för att hålla hand om det behövdes – eller om det var tvärtom. Det var snudd på det värsta vi varit med om. Hade ingen aning om att man använde skruvmejlsar direkt från verktygslådan till sånt. Dom fick till och med hämta en tång som fanns i ett annat rum…

Vi har haft mejlkonversation ungefär en gång i veckan sedan några år med en gammal kumpan om att få till en utgång. Det kanske blir av på måndag. Vi säger kanske, för vi har varit med förr.

Får vi se ytterligare en planerad fotbollsplan i närområdet? ajk tycks inte alltför pigga på den nya nationalarenan om dom inte får dra in alla stålar själv när dom är på plan och efter bästa förmåga försöker sparka bort bollen (men det kanske dom får när Fotbollförbundet dragit i vissa trådar). jurgårn, då? Vem bryr sig, men till Globen vill dom ju inte, påstås det. Och Bajen? Jag säger bara en sak: Vi hinner med ännu ett val innan något händer.

Och nu regnar det igen.

Så vi kör en gammal favorit i repris. Vi är för återvinning.

Vi fyller på

I dag firar vi – och med besked. Det lär vara vänsterhäntas dag, och som av en tanke som kan se ut som en tillfällighet visar det sig att det är samma dag som stora slatt-dagen. Vi har av den anledningen tidigt lämnat den gistna träbänken och den snygga gröna kaffemuggen då och då för att inventera skafferiet, och se på fanken, där fanns bland annat en röd historia från toscana i en sån där modern påse med ventil på som vi inte vill att det ska bli skinn på och tillräckligt mycket av för att vi ska kunna smälta dagens alla tillkortakommanden som känts framför allt i plånkan så fort vi lämnat träbänken.

Att vara vänsterhänt lär vara genetiskt bestämt. Eller också är det typ hjärnskada som ligger bakom, läser vi i en tidnings faktaruta som man kan plocka åt sig på tricken. Vi tänker inte göra så mycket research som snubben som låg bakom den faktarutans enda mening ägnat sig åt, utan konstaterar bara att det tror vi så mycket vi vill på. Att bollsinne, empati, konsten att töja en sträng, var hjärtat sitter och vad vi tänker på ungefär var tredje sekund har med saken att göra är vi däremot bergsäkra på.

Att jänkarna slängde in Charlie Davies först när det återstod en kvart av OS-turneringen för deras del är vi förresten själaglada över. Annars hade vi fått vänta ytterligare tid på återkomsten till Söderstadion, var så säkra. Eller också hade han aldrig återvänt eller i alla fall inte på typ tolv år. När Charlie kom in mot Nigeria började det hända grejer, och då talar vi inte bara om hans nick i ribban.

Från det ena till det andra: att vi gör det vi gör beror på att vi dragit klart strån till stacken för ett tag. Då har man tid för allt annat. Vi firar för vi vill inte tänka på annat. Som att man plötsligt har tid att ägna sig åt hur mycket en mutter till en trilskande startmotor kan tänkas kosta.

Sjuttonhundra spänn.

För en jävla mutter.

Som att trafikförsäkringen i sommarens allmänna könsmaktsoordning hamnat fel pappershög och legat till sig.

Två å tre.

Eller som att vi tog oss till Slussen för att möta yngsta kidsen på hemväg från några dagar hos kompisar på skäret och satt där på kajen och mös trots allt – och såg båtfan vika av vid Gröna Lund in bland alla liken i Nybroviken.

Hur som helst: Tomt i plånkan – men Bajen har tio raka utan förlust. Tilläggstid är alltid ångestframkallande, fast numera tycks det vara målmelodin för de grönvita heroerna. Traorés, den så kallade städgubbens, segerbalja mot giffarna efter 93.30 bekräftar bara vår teori, som vi för övrigt hoppades på redan under matchen mot Ljungskile och fick uppleva på plats (Freddy Söderberg, 93.47), nämligen att Tonys tjat om tålamod gett resultat.

Ibland önskar man att det fanns snabbare, mer bestämda sätt att sätta agendan för hur matcherna ska sluta (Vi har inte glömt 7–0 mot Enköping). Vi har liksom inte riktigt köpt att just tålamod är kännetecknet för Bajen och inte bara klacksparkande gamänger. Fast det är klart: gör man mål med matchens sista spark är det lite Bajen över det hela.

Vi konstaterar också att Bajens motståndare på senare tid har haft hundraprocentig utdelning på sina så kallade chanser och att Bajen lika ofta stått för själva arbetet eller till och med sista tån för att få bollen bakom Poppen.

Men att Bajen gör minst lika många mål genom, just det, tålamod.

Hmmm.

Söderström kan förresten bli nåt. Och Guterstams skalle har visat sig vara användbar i assistligan.

Att Lolo kan frisparka anser vi vara ställt utom allt tvivel.

Men en sak är säker: kan Traoré kan Sulan.

Varför inte mot Gais?

Jycken? Har vi inte sett på hela dan.

Nu lyfter vi glaset med handen närmast hjärtat, tänder en tagg och tänker på annat.

Ännu ett axplock ur samtiden

Aah, sommar! Folk är lediga och står i. En annan är i gång och hinner knappt sitta på den gistna träbänken eller ännu mindre skåda hela härligheten som ibland får ögonen att gå i kors och hakan i golvet, fast i dag hann vi, men naturligtvis, fattas bara, med nöd och näppe när vi för en gångs skull inte skulle dra strån till stacken, med en cappuccino på Mazzarini bakom våra bajenbrickor innan telefonhelvetet brummade och vi fick rycka ut för att fixa nån felgängad startmotormutter till styrpulpethelvetet som tappat en felgängad startmotormutter nåstans åt helvete gudvethur. Ingen vet nånsin hur det gick till, är vår lärdom såhär långt i livet. Den enögde grannen bortibacken lånade ut en låda med en miljon muttrar från ett långt strävsamt sparande av dylika för man vet aldrig, men tror någon att någon passade? Så ibland vill man bara koppla av. Som häromdagen. Äldste sonen och en annan ligger på sofflocken och lyssnar på Sportradion på nåt blivande skjutjärn till vikarie som rabblar siffror. Det märks att Prideveckan börjat, konstaterar sonen.

Vi är alltså med vår tid: på hemmaplan har jycken fått besök av en ny kompis som dottern släpar hem från hagen till och från. En annan sak som jag vet att jag inte är först att uppmärksamma men som är värt en omväg här och nu är att om man som en annan nu för tiden tar en bulle då och då är det första man läser typ ”den här bilen är utrustad med säkerhetskamera för din säkerhet” – och när man glor på ”säkerhetskameran” får man en känsla av att man ligger ute på nätet till vissa mysko typers fromma. Att köra taxi är ett yrke i utförsbacken, det är ett som är säkert. Man förstår varför när man förstår att bilen också har gps. Enda sättet att komma hem i säkerhet, om man inte ska köra slöhunden till förtitusenmilsautomat själv, är att mässa ”nej, vänster, nej sen ska du till höger, just så…, nej nästa, rakt fram, nej vänta sväng inte, kör höger, nej vänta, sen vänster…” och så vidare. Ingen hittar längre nånstans. Särskilt om bilen svänger drygt nitti grader. Snubben vid ratten som oavbrutet bligar på den lilla skärmen tappar omedelbart fattningen och försöker antingen vrida nacken ur led eller räkna febrilt vilken arm som är vilken.

Ingen vet längre vart vi är på väg.

Inte nog med det: ingen tycks bry sig.

Vi klagar inte. Inte för att vi slutat bry oss utan för att vi druckit en flaska kvarglömd bubbel, okej, två, från studentferren till kycklingspetten (också glömda). Sen har vi låtit kaffemaskinen jobba. Vi har dessutom tagit ett kvällsdopp. (Hela familjen hoppade i.) Och innan dess tidigt som attan ett morgondito.

Och ett på dagen.

Jycken? Fick sig en omgång runt udden i natt och ska få sig ännu en om en stund när det är dags för en tagg.

Disken? Könsmaktsoordningen är total även här.

Annars har vi misstänkt att något var på gång, dock oklart vad. Paulinho har inte varit riktigt närvarande, som om han ville komma ut, är vår analys av den senaste tidens Bajenlir, som för övrigt inte gått av för hackor om man räknar poäng, och det är ju det som till sist räknas. Men vi gläds för hans skull; man ska tänka på familjen och Sydkorea är…tja Sydkorea. Och nu är inte heller Charlie närvarande på ett tag, vilket är synd och skam (för vi anser att OS i Pongping ska bojkottas och inte bara för Charlies skull). Att skola in ett nytt anfallspar som inte ska likna alla andra i allsvenskan kan ta ett tag, särskilt som det nya anfallsparet inte riktigt har samma förutsättningar som allsvenskans i särklass snabbaste jänkare och allsvenskans i särklass minst brasilianske brasse som tillsammans hade nåt markstedthermanssonskt historiskt på gång - utan alla andra jämförelser i övrigt. Vi bävar en aning. Vi har i ett svagt ögonblick påstått att vi skulle kunna tänka oss en och annan pastej vinande från de bakre linjerna, men det var mest för att vi ska komma ihåg hur det skulle kunna se ut om det skulle se ut som det gör i nästan alla allsvenska brögäng.

Vi vill inte bli bönhörda just i den frågan. Men vi kanske blir det. (I så fall vet vi inte längre vad vi ska tro.)

Vi litar dock på Tony. Och vi tror på Nathan – och inte bara på sikt.

Vi vill alltså tro.

Vi skulle till och med kunna tänka oss att ett par veckor ha Petter där framme. Det finns gott om tronpretendenter på mittfältsplatsen där allsvenskans troligen bäste (vi är som vanligt återhållsamma) spelare huserar.

Som sagt: goda spetsmittfältare finns det gott om i Bajen. Inte bara den bäste.

Hur som helst: Om Bajens lägstanivå är fyra poäng mot Örebro har nånting hänt.

Sex poäng mot familjen Wålemark med support (vänta, det är bara en kvar, va?) måste ju i så fall också vara lägstanivå.

Eller?

Hur som helst: på söndag dras inga strån till stacken. Vi är på plats på Söderstadion för att göra vad vi kan för att bitarna ska falla på plats.

Vågornas brus

Aah, sommar. För en gångs skull har vi inte behövt tänka så det knakar. Eller dra strån till stacken. Och jycken? Det brukar lösa sig såhär års.

Tog styrpulpeten och dottern i den och stack i väg efter yngste sonen som gett sig den på att segla optimistjollen till Tranholmen och goda vänner, och vi hann upp och såg honom kryssa fram och tillbaka över fjärden och slog följe på behörigt avstånd för man vet aldrig. Det tog sin tid. Vågkluck och sol. En och annan mås. En och annan extravåg från ett och annat fartvidunder. Framme blev vi bjudna på saft och kaffe, fattas bara, och sen stack vi hem och sonen i god vind. Middag. Kaffe naturligtvis. Hyrvideo om en råtta. Och nu kom kvinnan i huset hem. Äldste sonen? På galej.

Detta om detta.

Får man tro Bajens värvningsplaner för tillfället är spelidén 0–8–2, och inte mig emot. Talanger från höger och vänster, och en och annan veteran med goda språkkunskaper, skriver på i parti och minut. ”Det har gått bra under våren så man har ju hoppats på något mer. Men jag tvekade inte att skriva på”, säger till exempel Carlos Gaete enligt Bajens hemsida efter kråkan på Bajenkontraktet. ”På något mer”? Barça har vi väl alla nån gång drömt om, så jag hoppas att jag förstår vad han menar. HTFF har onekligen blivit en succé; är det tolv spelare i A-truppen som kommer därifrån? Och plockar man typ en spelare från varje års talangläger kan man bara skrocka instämmande. Maic Sema imponerade, förstår man, och får man tro IF Sylvia var knappast något annat att vänta än att killen skulle försvinna nu eller möjligen något senare och så småningom kanske till varmare breddgrader. Killen har för övrigt Barça som favvoklubb, han med. Han är inte lång, men han är tre centimeter längre än Messi, vänta, han har växt en centimeter sen han kom, fyra centimeter, och är något yngre, det kan vara bra att veta. (Och apropå det, är det något på gång med Puyol som en annan inte vet…)

Fredrik Söderström? Det är en kille som kommer att få styra upp ungdomarna. Och berätta för kidsen om hur det var för länge sen, till exempel innan alla hade mobiltelefon och tränaren ville ha tag på en.

För att inte tala om före internet och allt bloggande.

Man skulle kunna tro att skafferiet bågnar av staropramen, men vi hittade bara en.

Enough

Ojojoj, vilken resa. Vi vet, för vi har tappat fokus under resans gång. Stirrat oss blinda. Kört vilse. Sett syner. Snudd på sett dubbelt. Och mycket annat. Nu får det vara nog. Om någon undrat vad vi håller på med håller vi med. Men nu ska vi tillbaka i hjulspåren. Köra på. Gasa. Ge fan. Koncentrera oss. I kväll är det match. Borta. Klart man inte kan vara där. Men vi fick inte ens uppleva Pekingmatchen. Och mycket annat. Som att vårsäsongen har liksom försvunnit. Fan.

Okej, och ojojoj, vi ska inte klaga, men va fan: vi borde inse vad det handlar om.

Vi har ju varit med ett tag.

Så nu sitter vi på den gistna träbänken bakom vår förhållandevis nya bajenbrickor. Laddar är bara förnamnet, och i morse morgondoppet som starter. Muggen är urdrucken men åter fylld. En tagg i näven. Skjortan uppknäppt (lilla maggen är faktiskt liite mindre, som ett liitet fint halvfånigt resminne…). Och se, solen vandrar mellan molnen och vinkar glatt och vi tillbaka. En, okej två, starobno på kylning. Jycken är på skäret. Dottern har varit hemma och vänt och sitter åter på båten ut. Kvinnan är naturligtvis där och håller ställningarna. Liksom yngste sonen. Kaninen. Snart är dom här på nytt. Och äldste sonen, som drack bland annat 103 öl under tågluffen (dom förde statistik) och som stabben talar sig varm över den tjeckiska, har börjat jobba just i dag och får emellanåt gå upp i ottan.

För övrigt har vi en ny inneboende. Och jag som trodde rökelse försvann nån gång på sjuttitalet.

Nå. Nathan Paulse är klar för Bajen. Den 26-årige Kapstadskillen som till råga på allt spelat några landskamper är ”built to give opposition defences trouble” läser vi på en hemsida nånstans. Det låter det. Bajen brukar normalt sen ett par år bada i mittfältare, nu börjar det likna nåt även på strikersidan. Det kan vara så, om jag analyserar situationen rätt, att Tony Gustavsson har fått smak på det offensiva upplägget. Typ 0–5–5. Det verkar ju funka rätt hyggligt utan backar.

Som mot de himmelsblå senast.

Fast mot Peking? Tja, gör man fyra baljor och vinner så inte mig emot. Det får dock inte bli för mycket bajen över det hela.

Eller för att vara exakt: det kan aldrig bli för mycket bajen över det hela.

Att Charlie Davies levererar i parti och minut gläder oss. Vi har sett potentialen, och nu håller han vad vi lovat. Och där bakom lurar Olof.

Man kan inte få allt, vi vet. Som att hela tiden sitta på skäret, morgondoppa sig och avrunda dagen med ett bastubesök medan vågorna stillnar och grannens monstruöst för stora flagga slutar slå. Men vi klagar inte. Vi är på gång igen.

När vi återkommer kommer vi med andra ord att vara med. Hela vägen. Vi har börjar knyta näven. Borgarna, Bush, chockdoktriner och könsmaktsoordningen – hela konkarongen ska vi ta oss an.

Och Bajen.

Tomt men ändå inte

Okej, tio minuter…

Aaah, sommar. Och riktig fotboll! Som alla vet knäppte en målvakt, en back, sex mittfältare och tre anfallare Malmö FF på näsan i Svenska cupen, vars existensberättigande är helt avhängigt hur det går för laget i vårt hjärta. Vet inte om dubbeln är nåt att drömma om, men chansen finns alltså fortfarande för Bajen, och sånt gläder oss ofantligt. Om jag förstått det hela rätt lär en målvakt, sex mittfältare och fyra anfallare stå upp för att lira skjortan av Halmstad när allsvenskan nystartar i veckan. José Monteiro är tydligen avstängd.

Annars är det inget snack om att Spanien vann EM. Vi vill till och med påstå att rättvisa skipades. Tyskarna haltade sig fram till finalen, men där fick dom inga fasta situationer att knoppa eller tjocka in bollen på, och då gick det som det gick.

Annars har schweiziska nian vänt hem, vilket vi sakta börjar inse är ett faktum och kanske även hon. Alla andra inklusive jycken och kanin är dessutom på skäret i havsbandet medan en annan drar strån till stacken för brinnande livet. Förutom äldste sonen som passade på att vara i Wien under finalen i EM med en miljon andra festprissar till fem i natt framför storbildsskärm på det lokala rådhustorget. Där snackar vi livet på en pinne.

Kaffet på den gistna träbänken? Vi hinner inte. Men i natt knäppte vi en, okej två, staropramen på plats medan ljuset återvände. En tagg därtill medan koltrasten fick pippi.

Aaah, sommar.

Tiden är ute.

Som det ser ut just nu

Aaah, sol och så och allt är under kontroll! Eller vad vet jag. Ungarna överlevde i alla fall natten i tältet och lirar jota utanför fönstret medan vi laddar kaffemaskinen, pållarna har satt i sig allt gräs och trampar runt på stigarna runt omkring med små barn på ryggen ledda av dottern och hennes kompis, kvinnan drar strån till stacken för brinnande livet, äldste sonen sms:ar på väg från Barcelona (där det regnar, och där han såg spanjorerna lira hem tre poäng mot los vikingos) till Sète – grodlårsätarland – och schweiziska nian? Fraterniserar på rummet med en god vän.

Och jycken? Ingen aning. vi vet inte allt, men vi har druckit kaffe med besked, så vi klagar inte.

Och fotbollen? Jo, tack, får vi bara hål på ryssarna ska det nog gå bra. Fast dom har några vinthundar där framme, det såg man tydligt i matchen mot Grekland.

Har haft ett meningsutbyte med sonen om huruvida Sverige slutade spela i andra halvlek mot Spanien eller om dom inte kunde bättre. Det senare, är svaret. Vissa lag är bättre än andra, även på landslagsnivå. Det har inte så mycket med fotbollens inneboende logik att göra, utan det är bara att konstatera. Ibland önskar man att fotbollen inte är fullt så rättvis, vilket den inte alltid är, kan den som varit på Söderstadion intyga, men man får inte alltid som man vill.

Och nu har tiden gått. Igen. Vi hade tänkt att skriva något vittert, för några timmar sen alltså, som ni säkert förstått om ni läst såhär långt, men kvinnan i huset krävde delaktighet i dragandet av strån till stacken och vi är helt enkelt för snälla. Grabbarna lirar idogt jota hur som helst, Pållarna går runt omkring på stigarna ledda av dottern och nian var rosig om kinderna senast jag såg henne. Vi har hunnit sitta en stund på den gistna träbänken med en tagg i käften och bakom våra bajenbrillor. Och okej, vi har hunnit med en vaniljbulle på favoritfiket, och i kväll blir det konsert, Idde Schultz och Anna Vadling på samma ställe. Vi räknar också med ett kvällsdopp.

Morgondoppet? I hamn.

Vi inbillar oss att allt är under kontroll.

Vi klagar inte

Vi hade tänkt skriva något spirituellt om Sverige–Spanien och fotbollens alltid lika närvarande inneboende logik, men vi gitter inte. Fast vi vill gärna berätta för den som sysslat med annat de senaste timmarna att Fredrik Stoor var utomordentligt bra och att det var tre kanonforwards på planen som alla satte dit den på det sätt som de ska. Riktigt vad Rosenberg gjorde på planen har vi däremot ingen aning om.

I går drack vi whisky och cola, fråga mig inte varför, av den där mysko schweizisk-österrikiska sorten som ser ut som en fotbollssko turneringen till ära och som äldste sonen släpade hem för några månader som present till stabben, efter ett lass vitt vin till kycklingen och färskpotatisen. Alla var på vift utom en annan och nian, som drack vatten. Och kaffe. Sen kom alla hem från alla håll och kanter och en annan tutade på. Möjligen var det Hollands glimrande jota som fick fart på oss. Sen vaknade vi mitt i natten och tassade ut i morgonrock och lyssnade på koltrastar och andra trudeluttfåglar medan natten pågick runt omkring. Tände naturligtvis en tagg där på den gistna träbänken. Dumt att klaga på tillvaron.

I natt ska yngsta sonen tälta i trädgården med kompis. Dom kommer att sova bredvid ett elstängsel. Innanför detta går två hästar modell mindre omkring och som också ska sova över. Det är sant. Det är ponnyridning strax bredvid i dagarna två och vi står för kost och logi. Inte mig emot, vi har inte klippt gräsmattan sen nån gång förra året.

Nu ska vi se om ryssarna sätter grekerna på plats en gång för alla dom med.

Freedom's just another word...

Får ett sms från sonen med den snygga studentmössan, som kommit till grodlårsätarnas huvudstad under tågluffen: ”Vad heter salt på franska?”

Min andra tanke är: Vet dom inte ens hur man serverar en tequila?

Sen är planen Barcelona och något till alla tapas, lagom till EM-holmgången mot los vikingos, som bara kan sluta på ett sätt.

Eller?

Själv har man druckit en hyfsad cappuccino på den gistna träbänken – och naturligtvis morgonbadat au naturel – innan vi fick kasta oss in i huset in för att inte bli blöta. Jycken? Tog matten hand om. Ibland lyckas vi delegera något av alla måsten.

Nu glor vi på disken. Det är snudd på en utomkroppslig upplevelse. Vi är i vanlig ordning oskyldiga till berget eftersom även vi numera måste dra strån till stacken i parti och minut och knappt hinner blinka mellan varven. Alla barnen utom schweiziska nian är dessutom på vift, men det tycks inte spela någon roll.

Jycken ser deltagande ut, eller om man så vill beräknande ut, men vi delegerar vidare. För nu skiner åter solen och vi kräver en påtår.

Zlatan lär ha chockkräkts, eller om man så vill kräkattackerat gräsmattan efter förra matchen. Vi följer alltså med i nyhetsflödet, bara så ni vet. Det är som bekant inte allt som är fotboll.

Riksdagen vill till exempel klubba igenom utökad avlyssning av data- och teletrafik, för att... tja, för att vadå? Det är nu inte som det en gång var i DDR att sju miljoner människor lyssnar av sju miljoner andra och har sig för att klämma dit regimotrogna eller lustigkurrar på maktens bekostnad och därmed få chansen att tjacka en Trabi på avbetalning, det är ju numera lite mer ”sofistikerat”. Eftersom jag nu skriver USama, dessutom med stort s, kommer det att plinga till nånstans i West Virginia, och kanske även hos FRA. Skriver jag UsaMa men den här gången med stort m plingar det till lite extra. Särskilt om jag skriver West Virginia och FRA ännu en gång. Kul va!

Men frågan är alltså vad det betyder. Vem tar reda på det?

Vi är som vanligt oskyldiga. Vi säger bara ”vadå 1984”, om ni förstår er på vad vi menar.

Vi säger som Freddie: Näe, några ska ha allt – alla andra ska passa sig.

Stoor lär får spela i morgon för att ta ned Villa på jorden. Likaså Kim för att ställa in bössan. Troligen Markus med k för att hitta målramen. Och Sebbe för frisparkarnas skull. Fast Lagerbäck (tjusig kostym!) har som bekant minst en räv bakom varje öra.

Det kan han behöva i morgon.

Sveriges matcher mot Spanien kan alltså bara sluta på ett sätt, men lustigt nog har de aldrig gjort det. I alla fall nästan aldrig. Fast vi kommer inte ifrån känslan att de bara kan sluta på ett sätt.

Men som sagt, minns en minnesrik holmgång till träningsmatch typ våren -88 i Spanien som vi upplevde på en liten fiskebar vid den spanska sopbemängda strandkanten, det var på den tiden den vanligaste spanska trafikskylten fortfarande var varning för korsande åsna och pengarna hette pesetas och en bira kostade 60 sådana, och tre svenska rödnästa helyllegossar med stafflin och skrivmaskiner med sig på resan samt trettio ärrade spanska fiskare med svart blick glodde på den lilla dumburken ovanför bardisken och såg spanjorerna spela ut efter behag och följdriktigt ta ledningen i matchen. Fiskarna såg ut som om det inte var nåt att diskutera och det var det kanske inte, det var liksom guds vilja, och dom ägnade oss därmed inte en tanke, vi var liksom inte med på planen, men sen hände nåt. Nämligen att vikingarna med typ Masse Magnusson i spetsen tofflade in tre baljor.

Det kunde bara sluta på ett sätt, men det gjorde det inte.