Bit för bit förstår vi mer och mer

Hörde på radio nån expertpelle förklara att G7-mötet nu i helgen kan ”ge tröst åt marknaden”. Jo, det är sant: marknaden är ledsen och reagerar ”irrationellt”. Som alla vet är det som pågår ett gigantiskt falsarium. Marknaden lever inte sitt eget liv; det är en mängd psykfall, jo det är sant, det är inte jag som hittar på det, psykologiska mekanismer lär vara boven i dramat, som bestämmer över våra tillgångar. Nån vill få oss att tro att ekonomi och politik inte hör ihop, som om riksbankens ”objektiva” ”experter” som tillsattes i början av nittiotalet inte är politiskt tillsatta eller att dina pensionsfondspengar inte tillförts systemet som bränsle för att maximera vinsten och konkurrensutsätta arbetsmarknaden för att kunna flytta jobben till billigare länder för att hålla konsumtionen i gång. Det är kapitalismens idé att hamna i psykchock. Finanskris innebär nämligen att man privatiserar vinsten och socialiserar förlusten. När det gäller att rädda kapitalet finns inget statligt utgiftstak nämligen, varken här eller för all del i Iran. Utgiftstaket finns för att psykfallen ska dra av kostnaderna för att till exempel tjänstesektorn ska kunna välla fram i all sin färgrikedom. Till slut måste alla konkurrensutsatta stackare ha två jobb för att ha råd att låna till sin konsumtion och stödja marknadens expansion. Låna på – Jobblinjen upphöjt till två.

Vänta bara tills chocken har lagt sig.

Kaffe och bullar runt köksbordet. Det är sorgligt men trevligt. Tre arborister från Nya Zeeland, dreadlocks, mössa på inomhus, ringar i öronen, och som reser världen runt allt efter behov och nu i vinter drar till Tyskland, tar ner vårt stora fina kolossalt gamla almträd som i våras plötsligt tappade alla löv och dog i almsjukan och som nu bit för bit försvinner. Trettio meter upp i luften kliver dom runt i grenverket med motorsågen hängande från midjan i ett rep. Det är inget jobb för ett psykfall, jag lovar. Dessutom vet dom vad dom gör. I pausen häller vi i oss kaffe och pratar träd. Nyzeeländska är ballt. Killen med dreadlocks är alldeles lyrisk över våra träd. Killen med ringar i öronen blir tårögd när han beskriver linden upp i backen. Killen med mössa på inomhus är mest tyst men gillar våra ”bulls” och tar för sig.

Inga träd växer till himmelen, jag vet, men ändå. Det är en smula sorgligt och vi har lovat att hämta yngste sonen lite tidigare så att han ska få vara med.

Tremetersbitar av trädet vinschas ned med millimeterprecision och så småningom ska vi såga till dem – hur det nu ska gå till – med andra ord ännu ett av alla projekt som samlas på hög.

För att inte tala om alla pinnar som får jycken att gå i spinn.