Enough

Ojojoj, vilken resa. Vi vet, för vi har tappat fokus under resans gång. Stirrat oss blinda. Kört vilse. Sett syner. Snudd på sett dubbelt. Och mycket annat. Nu får det vara nog. Om någon undrat vad vi håller på med håller vi med. Men nu ska vi tillbaka i hjulspåren. Köra på. Gasa. Ge fan. Koncentrera oss. I kväll är det match. Borta. Klart man inte kan vara där. Men vi fick inte ens uppleva Pekingmatchen. Och mycket annat. Som att vårsäsongen har liksom försvunnit. Fan.

Okej, och ojojoj, vi ska inte klaga, men va fan: vi borde inse vad det handlar om.

Vi har ju varit med ett tag.

Så nu sitter vi på den gistna träbänken bakom vår förhållandevis nya bajenbrickor. Laddar är bara förnamnet, och i morse morgondoppet som starter. Muggen är urdrucken men åter fylld. En tagg i näven. Skjortan uppknäppt (lilla maggen är faktiskt liite mindre, som ett liitet fint halvfånigt resminne…). Och se, solen vandrar mellan molnen och vinkar glatt och vi tillbaka. En, okej två, starobno på kylning. Jycken är på skäret. Dottern har varit hemma och vänt och sitter åter på båten ut. Kvinnan är naturligtvis där och håller ställningarna. Liksom yngste sonen. Kaninen. Snart är dom här på nytt. Och äldste sonen, som drack bland annat 103 öl under tågluffen (dom förde statistik) och som stabben talar sig varm över den tjeckiska, har börjat jobba just i dag och får emellanåt gå upp i ottan.

För övrigt har vi en ny inneboende. Och jag som trodde rökelse försvann nån gång på sjuttitalet.

Nå. Nathan Paulse är klar för Bajen. Den 26-årige Kapstadskillen som till råga på allt spelat några landskamper är ”built to give opposition defences trouble” läser vi på en hemsida nånstans. Det låter det. Bajen brukar normalt sen ett par år bada i mittfältare, nu börjar det likna nåt även på strikersidan. Det kan vara så, om jag analyserar situationen rätt, att Tony Gustavsson har fått smak på det offensiva upplägget. Typ 0–5–5. Det verkar ju funka rätt hyggligt utan backar.

Som mot de himmelsblå senast.

Fast mot Peking? Tja, gör man fyra baljor och vinner så inte mig emot. Det får dock inte bli för mycket bajen över det hela.

Eller för att vara exakt: det kan aldrig bli för mycket bajen över det hela.

Att Charlie Davies levererar i parti och minut gläder oss. Vi har sett potentialen, och nu håller han vad vi lovat. Och där bakom lurar Olof.

Man kan inte få allt, vi vet. Som att hela tiden sitta på skäret, morgondoppa sig och avrunda dagen med ett bastubesök medan vågorna stillnar och grannens monstruöst för stora flagga slutar slå. Men vi klagar inte. Vi är på gång igen.

När vi återkommer kommer vi med andra ord att vara med. Hela vägen. Vi har börjar knyta näven. Borgarna, Bush, chockdoktriner och könsmaktsoordningen – hela konkarongen ska vi ta oss an.

Och Bajen.