Vi klagar inte

Vi hade tänkt skriva något spirituellt om Sverige–Spanien och fotbollens alltid lika närvarande inneboende logik, men vi gitter inte. Fast vi vill gärna berätta för den som sysslat med annat de senaste timmarna att Fredrik Stoor var utomordentligt bra och att det var tre kanonforwards på planen som alla satte dit den på det sätt som de ska. Riktigt vad Rosenberg gjorde på planen har vi däremot ingen aning om.

I går drack vi whisky och cola, fråga mig inte varför, av den där mysko schweizisk-österrikiska sorten som ser ut som en fotbollssko turneringen till ära och som äldste sonen släpade hem för några månader som present till stabben, efter ett lass vitt vin till kycklingen och färskpotatisen. Alla var på vift utom en annan och nian, som drack vatten. Och kaffe. Sen kom alla hem från alla håll och kanter och en annan tutade på. Möjligen var det Hollands glimrande jota som fick fart på oss. Sen vaknade vi mitt i natten och tassade ut i morgonrock och lyssnade på koltrastar och andra trudeluttfåglar medan natten pågick runt omkring. Tände naturligtvis en tagg där på den gistna träbänken. Dumt att klaga på tillvaron.

I natt ska yngsta sonen tälta i trädgården med kompis. Dom kommer att sova bredvid ett elstängsel. Innanför detta går två hästar modell mindre omkring och som också ska sova över. Det är sant. Det är ponnyridning strax bredvid i dagarna två och vi står för kost och logi. Inte mig emot, vi har inte klippt gräsmattan sen nån gång förra året.

Nu ska vi se om ryssarna sätter grekerna på plats en gång för alla dom med.