Vi fyller på

I dag firar vi – och med besked. Det lär vara vänsterhäntas dag, och som av en tanke som kan se ut som en tillfällighet visar det sig att det är samma dag som stora slatt-dagen. Vi har av den anledningen tidigt lämnat den gistna träbänken och den snygga gröna kaffemuggen då och då för att inventera skafferiet, och se på fanken, där fanns bland annat en röd historia från toscana i en sån där modern påse med ventil på som vi inte vill att det ska bli skinn på och tillräckligt mycket av för att vi ska kunna smälta dagens alla tillkortakommanden som känts framför allt i plånkan så fort vi lämnat träbänken.

Att vara vänsterhänt lär vara genetiskt bestämt. Eller också är det typ hjärnskada som ligger bakom, läser vi i en tidnings faktaruta som man kan plocka åt sig på tricken. Vi tänker inte göra så mycket research som snubben som låg bakom den faktarutans enda mening ägnat sig åt, utan konstaterar bara att det tror vi så mycket vi vill på. Att bollsinne, empati, konsten att töja en sträng, var hjärtat sitter och vad vi tänker på ungefär var tredje sekund har med saken att göra är vi däremot bergsäkra på.

Att jänkarna slängde in Charlie Davies först när det återstod en kvart av OS-turneringen för deras del är vi förresten själaglada över. Annars hade vi fått vänta ytterligare tid på återkomsten till Söderstadion, var så säkra. Eller också hade han aldrig återvänt eller i alla fall inte på typ tolv år. När Charlie kom in mot Nigeria började det hända grejer, och då talar vi inte bara om hans nick i ribban.

Från det ena till det andra: att vi gör det vi gör beror på att vi dragit klart strån till stacken för ett tag. Då har man tid för allt annat. Vi firar för vi vill inte tänka på annat. Som att man plötsligt har tid att ägna sig åt hur mycket en mutter till en trilskande startmotor kan tänkas kosta.

Sjuttonhundra spänn.

För en jävla mutter.

Som att trafikförsäkringen i sommarens allmänna könsmaktsoordning hamnat fel pappershög och legat till sig.

Två å tre.

Eller som att vi tog oss till Slussen för att möta yngsta kidsen på hemväg från några dagar hos kompisar på skäret och satt där på kajen och mös trots allt – och såg båtfan vika av vid Gröna Lund in bland alla liken i Nybroviken.

Hur som helst: Tomt i plånkan – men Bajen har tio raka utan förlust. Tilläggstid är alltid ångestframkallande, fast numera tycks det vara målmelodin för de grönvita heroerna. Traorés, den så kallade städgubbens, segerbalja mot giffarna efter 93.30 bekräftar bara vår teori, som vi för övrigt hoppades på redan under matchen mot Ljungskile och fick uppleva på plats (Freddy Söderberg, 93.47), nämligen att Tonys tjat om tålamod gett resultat.

Ibland önskar man att det fanns snabbare, mer bestämda sätt att sätta agendan för hur matcherna ska sluta (Vi har inte glömt 7–0 mot Enköping). Vi har liksom inte riktigt köpt att just tålamod är kännetecknet för Bajen och inte bara klacksparkande gamänger. Fast det är klart: gör man mål med matchens sista spark är det lite Bajen över det hela.

Vi konstaterar också att Bajens motståndare på senare tid har haft hundraprocentig utdelning på sina så kallade chanser och att Bajen lika ofta stått för själva arbetet eller till och med sista tån för att få bollen bakom Poppen.

Men att Bajen gör minst lika många mål genom, just det, tålamod.

Hmmm.

Söderström kan förresten bli nåt. Och Guterstams skalle har visat sig vara användbar i assistligan.

Att Lolo kan frisparka anser vi vara ställt utom allt tvivel.

Men en sak är säker: kan Traoré kan Sulan.

Varför inte mot Gais?

Jycken? Har vi inte sett på hela dan.

Nu lyfter vi glaset med handen närmast hjärtat, tänder en tagg och tänker på annat.