Ha!

Ha! Man är alltså inte ensam i världen! Huvudet på spiken! Igen! Vi är i alla fall två. ”Är det rostfria pengar?” sade snubben som surrade med min bekant om en deal. Jag sken upp så till den milda grad att snubben såg ut som om jag var e.o. skattmas. När jag berättade detta faktum för kvinnan i huset, som aldrig hört talas om denna språkliga finess, såg hon tillintetgjord ut.

”Rostfritt…” Hmmm.

Nej då. Inte alls. Hon såg ut som om big deal. Som om det fanns annat att lägga energi på.

Det finns det.

Annars har vi mest huttrat, som i morse på den gistna träbänken, och alldeles nyssens, runt kröken med en tagg i näven och kaninmat i koppen för att hålla liv i dotterns kanin eftersom hon är på skolresa i Norge och det är vår lott. Vi är dessutom frustrerade. Vi sover för lite. Anledningen stavas besatthet. Vi hinner inte med. Vi försöker ta oss loss. Eller ta oss samman. En del kanske tycker att det är samma sak. Vi vet inte.

Jycken är också otillfredsställd, trots extrapromenad med schweiziska nian. Vi vill, men vi kan inte göra allt. Alla drar för övrigt alla lass som tänkas kan, men vårt är något alldeles extra.

Kryptiskt, men så är det.

Men rostfritt är hur som helst vedertaget. I alla fall i vissa kretsar.

Eguren, som bevisligen har hjärtat på rätt ställe, är för övrigt uttagen i landslaget.