Happy together

Det är tamefan fortfarande vår. På riktigt. I år kanske vi hinner med den. Vi sitter på den gistna träbänken och suger i oss rubbet. Jycken har fått sitt. Påtåren är på g och vi har en tagg i käften. Tar igen oss. Annars har vi snackat som bara den. Munnen har gått. Vi har berättat ett och annat. Att trevliga killar inte växer på trän. Om praktisk utövning av feminism. Om att vakna kåt och glad. Allt för att ställa en fråga. Och vi har fått svar. Så vi kan gott kosta på oss att le bakom våra bajenbrillor. Nu går vi vidare. Enda gruskornet i maskineriet är att båtjäveln, den norska styrpulpeten som är i sjön nedbackad med millimeterprecision och svettdroppar i pannan med trailer på en sönderkörd vänsterställd ramp, inte vill. Ny fin dyr motor som inte vill, för att vara exakt. Och har man väl fått båtjäveln i sjön vill man inte gärna ta upp den igen. För sen ska den jäveln i samma väg på nytt.

Vi var på fotboll häromdagen med sönerna. Stod där i solen och tyckte att det var väl rätt okej. Egentligen hände ingenting, om man ska vara petig, men det var ändå hyfsat eller nåt åt det hållet. Det var ingen som föll ur. Det var visserligen inte heller nån som verkligen klev fram. Men vi var på något underligt sätt ändå till freds, det är sådana tider. Och för att vara mästarna i jämmerdalen var motståndet värdelöst. Det stank inte ens klassisk fiskrensning.

Yngste sonen med bajentrollet i fickan var inte helt nöjd, med all rätt förstås. Av barn och fyllhundar får man höra sanningen. Man går ju på fotboll för att se sitt lag göra mål.

Nå, en tyckte vi om lite mer. Emil på vänstern. Eller när han drog i väg med bollen över till andra sidan. Vet inte om det var själva matchplanen, men plötsligt fanns också ett alternativ längs kanterna.

Vi saknade dock Paulinho. Det hade inte behövt sluta noll noll. Fast det myckna matchandet just nu i jämmerdalen har väl det goda med sig att alla lagen tar med sig just det inför framtida Champions League-spel. Har vi hört den förr?

Vi tycker fortfarande att det centrala mittfältet inte kommer till sin rätt.

Och vi kan inte låta bli att jämföra med lagens möte förra året på Söderstadion och den bedårande första halvleken.

Simon Helg! Vi glömde inhoppet och alla sköna dragningar i ett och samma moment. Vi blev snudd på tårögda av förtjusning.

Och i morgon smäller det igen (”…det myckna matchandet är bra för framtida…”) – och med besked. Kommer vi att vara på plats när matchplanen måste vara att sätta jurgårn på densamma? Vi ska fundera på saken. Det är mycket nu, trots att vi sitter där vi sitter. Och ler.

Nu går vi vidare. Efter påtåren.