491:a inlägget

Det är gjort. Första dyket. Inget snack. Bara i. Vi har gått i, häromdagen. Nu var det på riktigt. Inget snack. Vi var alltså tvungna att simma en bit för att få fast mark under fötterna. Okej, mitt på dagen, inget morgondyk. Men ändå. Och vi har druckit kaffe, fattas bara. Suttit i solen, fattas bara. Åkt styrpulpet. Äldste sonen rattade på friskt. En annan fungerade som vind- och vattenfång. Schweiziska nian satt emellan, höll sig i relingen, blev blöt men tyckte det var kul. Vi släppte av henne på Strandvägen för vidare äventyr. På återvägen konstaterade vi, utan bitterhet, att båtar är ett relativt begrepp. Många är inte längre båtar och används som något annat. Pengarna som möjliggör hela kittet, vet ens ägaren var de kommer ifrån? Vi slog hur som helst rekordet hem (”Snälla konstapeln, 7 knop, vi är säkra på att det stod 70”) och handjagade hamburgare för fulla muggar till grillen så till den milda grad att jycken blev utan. En, okej två, starobno har vi lyckats pressa ner därtill. Om vi fortfarande suger på derbyvinsten? Japp. Möjligen finns det en, okej två, starobno kvar i skafferiet. Mörkret lägger sig. Vi går ut och sätter oss på den gistna träbänken. Knäpper i väg kapsylen. Den får vi, eller jycken, hitta i morgon. Vi lyssnar. Fyllskallarna och fjortisarna fick tydligen nog redan i går. Det enda vi hör är hjärtats slag. Och en nattskrika. Heter de nattskrika? Skit samma. Vi tänder en tagg. Det låter som steg. Det kan vara en annan nattuggla.