Unchain my Heart

Första maj. Jycken snarkar i skuggan av busken som jag aldrig lär mig vad det är för sort och drömmer. Huset är fullt av barn som sovit över lämnade av hemåkta föräldrar på utslängda madrasser efter valborgseldandet, som innebar en orgie i bland annat korvätning och grillos i goda vänners lag och skönsjungning framför brasan tillsammans med grannar som också ställt till det med kalas så vi var många som tog oss ton och en (okej, en och annan) starobno därtill fick vi oss till livs och vi passade på att njuta av tillvaron och lägga halvfalska andrastämmor över det hela, lite Phil Spector-stuk om man så vill. Är vi elaka? Kanske, men schweiziska nian fick inte försvinna ut i kvällen efter ett lockande sms runt nio. Valborg kräver viss principfasthet, är min erfarenhet efter ett antal självupplevda varav en del man ångrar såhär efteråt trots preskriptionstiden.

Vi slog en drill i buskagen runt ett i ett lätt tilltalande duggregn medan jycken snusade runt och kunde konstatera att nu är det vår.

Och i dag håller mamman och dottern ställningarna och demar, och nian försvann i väg för att dema med hon som alltid har ny hårfärg, och alla andra ungar har, efter att ha grillat korv ännu ett varv på den ståndaktiga dagenefterglöden, hör och häpna, badat. I sjön. På riktigt.

Även äldste sonen har till slut vaknat ur slummern.

För att ändå markera var vi står på hemmaplan där vi alltså vidmakthåller könsmaktsoordningen har vi på oss Chetröja och knallröd skjorta och knyter emellanåt näven när vi inte håller reda på kidsen eller bär madrasser hit och dit. Som nu, på den gistna träbänken med en extra slurk kaffe och en tagg.

Att vi knyter näven är ett gott tecken och inte bara på låtsas; vi har varit lite på svaj, inget allvarligt alltså, men ändå. Tappade trådar, ungefär. Lätt vill i tillvaron, om man så vill. Aldrig på tårna på riktigt. Fast. Tyngda av något som vi inte kan sätta tummen i ögat på men som vi ska göra något åt.

Vi räknar kallt med att Bajen just denna dag gör sitt för sakens skull.

PS. Vi konstaterar att en Micke Andersson hittat tillbaka till Bajen efter diverse underliga utflykter i fotbollstillvaron varav Peking väl var okej. Vi misstänkte att det skulle bli som sportchef, men vi kan ha fel som den nogräknade vet. Just denna Micke har vi en gång i tiden tunnlat, vilket också är preskriberat.

Så nu har vi bestämt oss. Allt ska bli toppen!