Men hallå

Är säker på att vi haft samma rubbe förut på denna mysko blogg som verkligen varit nere i källaren och kanske inte vänt, men ibland får man en obetvinglig lust att uppdatera trots allt. Som det här med jycken. Pinngalen är bara förnamnet, men vi får skylla oss själva eftersom vi likt en annan pajaspawlov kastat dylika träbitar mest hela vintern för att få fart på morgonpromenerandet innan dagens andra balja kaffe skulle få fart på undertecknad – och jycken? Jo, hon har satt av efter dem i parti och minut där vi gått över isen och upp på udden och tänt en tagg, och nu vill hon aldrig lägga av. Hon ser pinnar överallt. Hela udden är en kolossal pinnreserv, har det visat sig när nästan all snö lämnat in och blottat föregående års alla lämningar. Och som det här med Runa plus Pålle. Vi är inte så dumma så att vi tror att vi tar hem Lennart Johansson pokal redan i år (och fyller den med nytt innehåll) bara för att ett skönt bajenhjärta hittat hem, men nästan. Så vi rodde alltså till slut, i dag närmare bestämt, hem ett säsongkort till Söderstadions sköna oas i den annars så bistra verkligheten. Och så det här med att kan vi inte bara bestämma oss för flygförbudszon och kärnkraftsfritt på Söderstadion? Nånstans kan man väl bara få njuta av livet? Och som det här med mustaschen. Vi tror att matchen mellan the Walrus och the Eggman kan ge politiken ett uns mer innehåll. I rätt många år har politiken inte haft något innehåll alls, nämligen, och hur kul har det varit? Bara idén om den enda vägen är orwellsk ända in i hjärteroten. Jag menar, vad lever vi egentligen för? Är det verkligen nån som verkligen vet? Kan man få be om bara liite mindre politisk och ideologisk idétorka? Och då menar vi inte en butler på bussen.

I dag har vi dessutom ringt ett ångestframkallande telefonsamtal och tack vare ett halvt om halvt ångestdämpande svar när vi förtjänade ett nackskott lyckats revidera sommarplanerna, som var alltför rigida för att få livet att gå ihop, för att inte tala om morgonpromenaderna med jycken, och sen har vi naturligtvis bälgat kopiösa mängder java över hela stan för att ladda inför samtalet, bland annat på Mazzarini, så vi har haft att göra, jag lovar.

Kärnkraft är för övrigt ur filosofisk, moralisk, praktisk, historisk, mänsklig och inte minst ekonomisk synvinkel inget annat än vägs ände, om man nu ska prata vägval. Med andra ord döden. Man kan ju nu som en annan Setterlind tänka sig döden på olika sätt. Men det enda som man kan vara helt säker på är att den ena välbetalda stollen efter den andra kommer att påstå att vi inte har något val.

Jycken vill köra en favorit i repris. Och nu tittar solen fram.

Gilla läget

Jepp, vi har varit på kasta pinn-tur med jycken över isen, druckit kaffe och insupit kall luft plus vackra vyer. Det är nytt år, till råga på allt. Att det dessutom är vinter skriver vi under på, men vi njuter lika fullt och hoppas på att få knäppa på oss skridskorna när mörkret lagt sig.

Tids nog sparkar superettan i gång.

Bajens eventuella tillkortakommanden den här säsongen eller spikraka väg tillbaka mot eventuellt framtida Champions League-spel hängde inte på vad Emil Johansson eventuellt skulle ha för sig (Molde är säkert bra så länge vi har en norsk förbundskapten, även om vi faktiskt tror att kapaciteten inte finns där). De bakre regionerna borde inte vara problemet. Däremot tror vi stenhårt på att någon, några eller många måste göra de sköna grönvita målen. Nathan Paulse lär förresten fortfarande tillhöra truppen, men superettan är inte rätt nivå för honom, om jag vill minnas vad han tyckte om saken.

Haahahahaa…

Fadi Malke, däremot, kanske kan axla något av ansvaret.

Kanske Sulan är intresserad av att spela på topp…?

En annan skön grej med Bajen är säsongkortspriserna. Det kostar att ligga i topp.

Det är ju förresten valår. Ingen kan väl ha undgått att det finns nån som modigt står upp för arbetslinjen: Fredrik Reinfeldts pressekreterare Edvard Unsgaard (jepp, tunga moderater bär ofta namn som får ögonbrynen att åka upp) nämligen. Vår gamla favorit från förra valet Christer ”Ja nu har vi inte så mycket pooler i detta landet men annars den typen av låglöneyrken där man gör rent poolen eller packar kassarna på Wal-Mart. Tack vare att man har en låglönesektor kan ju företagen anställa folk på en mycket, mycket lägre nivå. Sköter man sig jättebra när man packar kassarna på Wal-Mart, hamnar man kanske på lagret och sen packar man kanske upp varor i butiken och till sist kanske man hamnar i delikatessen” Wallin i Lund av alla ställen har alltså fått allvarlig konkurrens inom partiet. Någon måste naturligtvis torka upp när någon lägger en kabel i en trappuppgång, men idén att ge arbetslinjen credd för ”en ryska som städade och sanerade trappen. Det är arbetslinjen det, att på en halvtimme en söndag få fram en duktig städerska som gör ett fantastiskt jobb" känns påtagligt… ärligt. Det är vad det handlar om, nämligen.

Unsgaard står i alla fall upp för arbetslinjen: ”Det finns de som tolkat det jag skrev som att invandrare bara ska torka bajs. Inget kan vara mer fel.” om man får tro SvD.

Okej, det var min kursivering.

Vågar vi tro att fru Borelius, ”sommarhus” i Vellinge, bara en sån sak, gör comeback och tar upp kampen om förstaplatsen?

Eller vänta: Vad är det här för filur? Han kanske kan bli nåt!


Nä, nu ska vi göra nytta. Vi drar alldeles för få strån till stacken. Men det är inte bara vårt fel. Det är liksom så mycket som vi tycker att vi borde göra i stället.

Bara därför det mullrar mokabryggaren.

Varning!

Vi funderar starkt på att återkomma här till och från – och gärna med fokus på det väsentliga. Bara så ni vet.

Ett i minne

I går öppnade vi väl hemma från utflykten till Torvalla IP en dunk rödtjut och tuggade välhängd biff från ekologisk rättvisemärkt och glad ko med svarta bönröran till med imixat chilifrön och rödlök samt diverse andra tillbehör, som att såsen får sig en försvarlig skvätt kubarom som bas och vars distinkta smak det sedan handlar om att kalibrera med hjälp av kryddor, salt, socker, vinäger, smör, grönpeppar, senap, lingonsylt und so weiter för att få den rätta tatchen och ett himmelskt aaaah från alla munnar när allt är på plats på tallriken. Och hela familjen på plats runt bordet en lördagskväll, bara en sån sak. Lite kd-varning, om man ska vara ärlig. Vi drog nåt gayskämt, ovanför barnens huvud förstås, för att vara på den säkra sidan.

Sen var det förstås melodifestivalen som hägrade. Vi ställde upp, sjasade ner jycken och tog plats i soffan.

För en gångs skull vann rätt låt. Inte nog med det: låt nummer 2 kom dessutom tvåa. Övriga familjen höll inte med. Kvinnan gjorde sig dessutom lustig över att en annan tyckte att tvåan ”hade något att berätta”.

Sen letade vi upp plektrumet och kopplade in guran och mikrofonen och sedan ipoden till stereon, och yngste sonen, som fick välja repertoar helt enligt eget tycke och smak, tog ton. Med tanke på att dunken blivit åtskilligt lättare under resans gång höll vi tämligen god takt och så nära man kan komma rätt tonart. Det blev Hey hey my my, 800 grader, Staten och kapitalet (i den där moderna 80-talsversionen), Johnossis Man must dance, Rock the Casbah, Stay Free (där gick det åt helvete med besked, vi skyllde naturligtvis på plektrumet) och slutligen Imagine, där vi slutade att föra oväsen och tillsammans plinkade oss fram på pianot (Lite kd-varning igen. Eller friggebodito kanske).

Slutsats: yngste sonens musiksmak går från klarhet till klarhet och snart är melodifestivalens saga all.

Och i morse vaknade vi alldeles för tidigt av att någon efter bästa förmåga lirade Imagine på pianot.

Har man barn för att de ska förverkliga ens egna, något kantstötta drömmar? Inte omöjligt. Äldste sonen ska bli minst mångmiljonär och statsminister, dottern minst konstnär och statsminister och yngste sonen ska forfarande bli fotbollsproffs, rockmusiker och minst statsminister. Om vi får bestämma alltså.

Om utflykten till Torvalla IP när Gefle kom på besök kan man säga följande: Bajens anfallsspel ser minst sagt trubbigt ut. Det blev iofs bättre fart på fler fötter i andra halvlek, när en minst sagt osynlig Charlie lämnade plats åt en ovanligt aktiv och stark i bollmottagningen Nathan, men sistapassen tycks vara ett kapitel för sig, och på alla fötter: ska den smekas fram fem meter blir det en tvåhundrameterskanon; ska den slås med kraft blir det en tvåmeterspetning. Varför?

Vi stod så till eftersom vi flyttade på oss att vi att i bägge halvlekarna hade Igor Armas så långt bort från oss man kan tänka sig eftersom vi ville avnjuta alla tänkta mål på nära håll, men vi tyckte allt att han fortsätter att göra rätt. Försvarsspelet var över lag stabilt, och ska man tro något av vad vi hittills sett så kan det bli rätt många 0–0-fajter så länge ingen gör något individuellt misstag.

Om sen Lolo får ett frisparksläge per match vinner vi. Som på Torvalla i går.

Kul? Tja…

Tiden går, för övrigt. Men att man glömmer allt är inte sant. Var en stund på kalas häromveckan, en god kumpan från tidig grundskola som vi tyvärr ser alltför sällan (typ i tioårscykler) fyllde jämnt. Om det finns mycket att säga, som att vi fortfarande kan telefonnumren till alla kumpaner när man gick i klass 2 men i princip inga andra nummer, men vi nöjer oss med det faktum att vi diggade loss en stund över gamla vax där varenda töjning fortfarande sitter som berget dom med.

65000 ton uran från en miljövänlig del av världen

Drömde. Händer att det handlar om den sociala konstruktion som en del envisas med att kalla för kvinnor. Inte denna gång. Började skriva en bok. Titel: Män utan kaffe.

Vaknade – och kastade oss över mokabryggaren.

Och nu åter från en tur över isen med jycken och matten. Ett visst snöfall ackompanjerade det hela och konstigt nog både fram och tillbaka bakifrån.

Vi håller på att betala räkningar till förbannelse. Anledningen stavas plötslig insikt om vad som döljde sig bakom ett berg av allt möjligt på skrivbordet och som fick oss att ställa frågan: Lever vi för att betala räkningar eller betalar vi räkningar för att leva?

Har det hänt nåt annars? Tja, Alliansen har som bekant slängt all ideologi över bord sedan dag 1, men det är iofs inget nytt: det finns ju bara en väg. Samtidigt som dottern ägnar denna skoldag och många andra åt nationella prov (det stämmer, för att förenkla tillvaron har man också hivat alla eventuella frågor om pedagogik och annat tjafs över bord) omfamnar de fyras gäng tillsammans kärnkraften. Kärnkraft är nämligen en underbar uppfinning: visst, den kan få oss allihop att gå upp i rök en gång för alla, men så länge den inte gör det är allt annat som har med den att göra något som man kan skjuta på framtiden. Halveringstiden för Maud Olofsson? Kanske väl lång, tycker en del som gärna vill ha en kontrollstation även i den frågan eftersom vi och framför allt kommande generationer får leva med resultatet ett bra tag – troligen resten av livet – men halveringstiden för vad vi kort och gott kan kalla för kärnkraften? Tja, det är ju liksom inte riktigt vårt problem. För om man nån gång i framtiden går upp i rök är det ju liksom inte vårt problem, eller hur? Då är vi ju ändå döda. Eller hur?

Hägglund hoppas naturligtvis på att gud hör bön: ”Det är viktigt att vi målar upp en vision för Sverige med tydliga mål över vart vi ska.”

Inte en krona ska gå till att subventionera kärnkraften, hör vi också. Vem ska då betala?

Inget snack om saken

I dag har vi bestämt oss för att, hör och häpna, börja ett nytt liv. Det känns helt naturligt och självklart, trots gråvädret: 1) Vi har druckit kaffe och just fyllt på koppen, 2) USA har en ny president (som just nu kanske dricker sitt morgonkaffe och lajjar med de välartade kidsen i Ovala rummet medan frun ringer på direktlinjen om påtår), 3) Om 23 dagar spelar Bajen första träningsmatchen för säsongen, mot Gais av alla lag. Det finns fler anledningar, men de här ovan uppräknade är nog så viktiga.

Obama Baracks installationstal var som sig bör en hyllning till amerikanska myter och ideal och utfört med klass, stringens och det slags återhållsamhet som kännetecknar en god talare som inte kan dölja sitt patos, sin vilja till förändring och sin medieträning. Alla fick sig något till livs: de som väntat sig mycket fick lite mindre men tillräckligt för att känna sig i centrum, de som väntat sig mindre fick tillräckligt för att nicka instämmande. Traditionstyngt men ändå förändring i luften, för nu är det allvar. Typ ”Alla ska med”.

Problemet med dessa myter och ideal är inte att de skulle vara kassa, utan att det är just jänkare som har lagt beslag på dem som sina. Men till och med vi (den klassiska gnällspiken personifierad: ”Allt, och då menar vi verkligen allt, är en komplott”) tänker en smula gott om president Obama. Han känns på något sätt… genuin. Förhoppningsvis kan presidenten påverka det faktum att bra mer än en miljon amerikaner står på USA:s terrorlista, som innebär att man till exempel får en särskild stämpel på sitt boardingpass när man till äventyrs ska ut och flyga. Och då talar vi enbart om amerikanska medborgare. För att ta ett exempel. Det finns hur många som helst.

Att omedelbart lösa Palestinas problem begriper till och med vi inte är att vänta. Och en del annat ”smått och gott” som den förra amerikanska regimen lämnat efter sig.

Från det ena till det andra, skulle man kunna tro, men så är det inte: allt hänger ihop…

…Marcus Törnstrand är numera A-lagare på riktigt och inte längre enbart på tillväxt med enstaka inhopp i hetluften. Vi hoppas att han växt in i den skönt grönvita kostymen. Bajens backlinje var förra säsongen en ovanligt svajig konstellation, och egentligen tyckte vi att det var som roligast när den på grund av skador och diverse annat ett antal matcher innehöll typ en back, två mittfältare och en anfallare direkt från division två som brukade dribbla sin snubbe och sen sätta fart framåt. Då gick det rätt hyfsat, dvs det släpptes in mål men det gjordes fler än så. Igor, Måndag och nu Marcus ska alltså ge mer stadga åt de bakre regionerna, men Sulan? Vi vill ha Sulan kvar, punkt slut, om inte annat för att han förra säsongen med årets mål med eftertryck bevisade att han numera kan användas på topp, men vi anser samtidigt att man kanske inte ska bygga en backlinje runt honom. Vi förstår valen och kvalen, men ändå… Spelare med grönvit magi ska man vara rädd om.

… Och Erkan är alltså inte heller längre med oss. Jo, förresten, kontraktet är förlängt, och vem vet, efter sommaren kanske han är tillbaka med nya sköna manér och dribblingar. Vi har ingen aning om hur den turkiska ligan är, mer än att vi hjälpligt kan uttala namnet på ungefär tre av lagen, men vi misstänker att det inte är någon lek. Och att man genomskådar den där patenterade dragningen bakom vänster ben tämligen omgående.

…och Pålle och Charlie…?

… Eventuella Trelleborgsbackar, Mjällbyanfallare och någon ”norrländsk målmaskin” från Mariehem, som enligt egen uppgift är klar för Bajen, är bara en del som vi har att ta ställning till. Eller det faktum att ännu en lottovinnare hittats i Helsingborg, nån som firade sina sex mille med lättöl, om man får tro den något större kvällsdraken. Eller det faktum att ”världens bäste handbollsspelare” laddar med espresso och en och annan tagg (säger det något om oss eller säger det något om handboll?).

Men nu ska vi fortsätta med det som vi en gång beslutade oss för för en stund sedan. Att vi är lata av naturen kan vi inte göra något åt, men resten…

Jycken drömmer och rycker med ena benet, och vi kliver försiktigt förbi.

Andrum

Till slut går vi upp. Solen skiner, kallt. En tagg bakom bajenbrillorna. Vår teaterintresserade granne lånar jycken för en långpromenad. Vi dricker zapatistkaffe, och mokabyggaren mullrar redan uppmuntrande en andra, förlåt, en tredje gång.

I dag ska vi in till Tjockhults gamla kärna och, tja, varför inte dricka kaffe. Vi har jobbat för mycket och behöver göra annat. Det är också en anledning till att denna eminenta bloggs sömniga intryck. Men vi väljer alltså att sätta på oss palestinasjalen och på vägen dra till, tja, varför inte Mazzarini för en, okej två, espresso och lite surr.

Vi vill bara tala om att vi å mänsklighetens vägnar skäms för vad som pågår i Gaza. Att Israel passar på att bomba FN-byggnader och sjukhus hör samman med att en vapenvila kan vara på gång. Det gäller att passa på att slå ut infrastrukturen så gott det går. Ungefär som när man under senaste Libanonkrigets sista dagar för ett par år sedan hivade ut ett antal miljoner klusterbomber som man fortfarande får leva med där nere på marken.

Annars tycks Sulan möjligen bli dansk, deprimerande nog. Vi får se. Pinones Arce, däremot, kanske blir svensk igen. Och Erkan turk. Och Touma svensk. Och Davies? Vi håller alla tummar vi kan för att han stannar i jämmerdalen. Vi är inte särskilt förtjusta i en del jänkare, det ska gudarna veta, och tycker att några, till exempel den nuvarande presidenten, vicepresidenten och ett antal ”rådgivare” till dem, ska ställas inför krigstribunalen i Haag. Men vissa jänkare älskar vi. Så är det. Vi tänker gärna kollektivt, men vi ser individen i det hela.

Vilken elva som Bajen till slut kommer att ställa upp när årets allsvenska sparkas igång står som vanligt skrivet i stjärnorna, fast i år mer oläsligt än nånsin. Två nya backar, ”med internationell” erfarenhet, kan ju finnas att tillgå, varav den ena åtminstone ska kunna nicka, om jag förstått saken rätt. För att citera Tony: ”Sen är det som det är i den här branschen – man kan aldrig riktigt veta.”

Lolos skada tycks vara av det slaget att den kan ställa till det, och runt om honom och där framme?

Vi är oroliga, och håller alla tummar vi kan.

Som vanligt, alltså.

Men det är fortfarande långt kvar till premiären, så vi ligger lågt.

Så småningom kanske vi ser allt i guldgrönt skimmer. Bara möjligheterna, inte problemen.

Som vanligt, alltså.

Nu har mokabryggaren mullrat klart. Jycken är åter hemma och vi går ut i solen.

Vi ställer in siktet

Vafalls, Gais?

Bajen möter alltså bland annat makrillarna i LA, ni vet där de grönvita heroerna förra året ”festade med Paris” på sitt ”lyxläger” på Home Depot Center och ”hängde på en strand späckad av droger och plastikopererade människor” – och, som grädde på moset, trivdes i haschångorna.

Allsvenskan närmar sig alltså med stormsteg.

Och Gais är ett steg på vägen. Snart kommer proffskrönikörerna i press och andra medier att placera Bajen på i runda tal åttonde plats när högsta serien i jämmerdalen ska gå i mål nästa vinter…

Muahahahah…

Just nu är vi relativt sett glada. Allsvenskan lurar alltså om hörnet, solen skiner och det blir faktiskt ljusare för var dag, kaffet smakade helt okej alldeles nyssens, för att inte tala om taggen, jycken har fått sitt – och vi ska dra på oss grillorna en stund och dra ut på isen innan vi måste dra till stan för att dra strån till stacken. Vi har till råga på allt bestämt oss för att göra ett par saker som vi borde gjort för länge sen, och så har vi fått ett mejl från den schweiziska nian som gladde oss. Vi vill helt enkelt att folk ska må bra och vara happy. Och det är dom här och var.

Barnen är förresten i skolan och förkovrar sig. Och i helgen ska dottern demonstrera mot dårskapen i Gaza. Och lille Viggo, det är sant, som vi är på nåt vis släkt med, ska få fira namngivningsfest med min för saken hitkomna syrra, som numera alltså är mormor ett par gånger om. Vi har naturligtvis köpt present till den lilla krabaten: en grönvit haklapp med texten "Bajare på tillväxt".

Och så räknar vi ned ("Hey svejs, eleven days"):

Åter Gaza

Jag skulle vilja skriva om fotboll, jycken eller kaffe, men jag har inget val just nu.

Från den 6 november har journalister förhindrats att rapportera inifrån Gaza. De har helt enkelt inte släppts in. Från den 27 november har Israel stängt Gaza för journalister. I november alltså. Varför? Vad var det som man räknade med skulle hända?

“The Foreign Press Association expresses its grave concern about a five-day-old closure that has made the Gaza Strip inaccessible to the foreign media. It is absolutely essential that international journalists be allowed to enter the territory and deliver their news reports to Israel and the rest of the world.
The Israeli government has offered no plausible explanation for the extended lockdown and current hostilities need not preclude movement of journalists. We note that humanitarian cases are still going in and out, proving safe passage is possible. ”

Gaza på nytt

Här en röst inifrån Gaza: http://ingaza.wordpress.com/

Jag citerar The Guardian:

"The human rights group Amnesty claims that Israelis are also using civilians as human shields.

Malcolm Smart, its Middle East director, said: Our sources in Gaza report that Israeli soldiers have entered and taken up positions in a number of Palestinian homes, forcing families to stay in a ground floor room while they use the rest of their house as a military base and sniper position. This clearly increases the risk to the Palestinian families concerned and means they are effectively being used as human shields."

En ung palestinsk kvinna:

Gaza, bland annat

Ibland vet man inte vad man ska ta sig till. Det är i alla fall min erfarenhet. Kan man ligga mycket lägre än en sjunken båt? I Gaza kan man det.



Det som Israel gör är för övrigt inget nytt. Frågan är: Vilka är terroristerna?

Politik är att vilja

Var har vi våra politiska preferenser, egentligen? Vet andra nåt som inte vi vet? I dag slog vi oss till exempel igenom ett stort köpcenter för att tjacka finmiddag kvinnan och jag för vi tänker fira litegrann om ett tag när mörkret faller och kidsen ramlat in från alla håll och kanter genom ytterdörren, och okej, jag erkänner, jag trängde mig lite mellan tre kundvagnar som inte ville nånstans, provsmakning pågick och sånt kan ta tid, men det intressanta med den manövern var att en ung kvinna som kom från andra hållet och som ansåg sig ha förkörsrätt tyckte att jag var boven i dramat och kallade mig för ”jävla sosse”. Kvinnan vid min sida tyckte naturligtvis det var oemotståndligt roligt.

Kan det ha varit palestinasjalen som jag fått i present av dottern som lockade fram detta tillmäle?

Just nu sjunker solen på andra sidan sjön ett i brinnande rött. Det är kallt. Vi har druckit kaffe. Jycken har fått sitt.